Att ha rätt… (och lite om arkeologi)

 [01.56]

Vad var det jag sa?!

Sådär, äntligen. Det jag gaggat om med mina kvinnliga vänner i en högst ovetenskaplig undersökning (ja, jag vet att det suger att ha kvinnliga vänner och inte kvinnliga älskarinnor istället, att referera till) senaste veckorna, har nu äntligen vårt kollektiva samvete, kvällspressen, tagit upp. Där ser man. Jag har rätt. Så in i fanken rätt. Ha-ha-ha!

Perra tipsade om det här löpet, och jag gick förbi Pressbyrån där vid Stortorget, alldeles nyss, och plåtade löpet. Lite suddigt, men man ser.

Vi gossar har varit för snälla. Det är 70-talets fel, det är frågespalternas fel (som vi grabbar lusläste för att få veta vad tjejer ”egentligen” vill ha). Det är, i nyare tid, feministernas fel. Nu finns det, svart på vitt, att det är stygga svin de små gullisarna vill ha, he-he.

Jag är ett svin.
Eller, jag kan försöka vara det. Jo, jag kommer att klara det.

(Hm, ska jag skippa rakvatten och istället smörja in mig med hamsterfett?)

———

Häcko är cool.

Vattnar den Öländska myllan vid getstängslet 2001.
Stängslet hör till en vänfamilj till oss bägge.

Han har fått Vitterhetsakademiens pris. Kolla här:

Måste bara lägga in hans replik här, på en kommentar i ett inlägg nedan, så man fattar, så ingen missar det hela. Kungen hade han träffat, och Knugen hälsade alla bördiga från Västerås, jag ville veta mer:

”Självklart inkluderade det samtliga gurkor.

Drottningen blinkade oblygt och viftade med handen, så där som bara hon kan. De andra pristagarna och medaljörerna var avundsjuka på mig, eftersom det var endast var med mig som han pratade med och alla i publiken och Vitterheten frågade sedan på grandhotell, “vad sa kungen till dig” eller “visst sa kungen något till dig” eller” varför sa kungen något till just dig” osv. Även regerings representanterna var nyfikna. Det han sa var “tack för avhandligne Henke, jag har inte hunnit läsa den än, men i sommar kanske jag har tid…”.
I sommras åkte jag nämligen förbi Soliden, och eftersom jag lovat Silvia en avhandling för några år sedan, knackade jag på vaktkuren på Soliden och frågade om Silvia var hemma. Vakten garvade och sa att så var fallet. Ville jag hennes majestät något? Jag ska bara lämna en bok till Silvia sa jag då. Jag skev lite i boken Till Silvia och Carl-Gustav från Henke. Knugen flinade lite i mjugg i går när han hälsade.”

He-he, vilken kille, Häcko!
Riiiiiiispekt!

Kan jag låna 3 papp? Vi är väl kompisar? Visst! Jag behöver pynta mina krognotor. Va? Eller, okej, vi säger 15 000 papp, jag har en jävla bra uppfinning som behöver finansieras. Alltså, jag åker till New York och så….

——–

Var nere på lokala samlingslokalen i kväll, Biskops, som sagt (det är ju onsdag, sluta moralisera). Och så kommer Rolle. Det var rätt roligt. För 2004 så träffades vi sist. Det var då jag var på den där MC-träffen på Öland, och drog med just Häcken, ovan, på att sälja lite, vara nasare med Rolle, som jag träffat kvällen före. Nu träffade jag honom igen. Han hade just fyllt hela jävla 60 bast. Vilken kille. Vi hade det hur som helst trevligt, snackandes massa gamla minnen och garvade, han, jag och hans fästemö. Så här såg han ut efter att han räknat stålarna då, för 3 år sedan, på Öland:

Rolle, glad lirare.

Yeah, stålar på t-shirts, ahhhhhh!

Ja, äh, då har jag sagt mitt för nu, med dagens tredje inlägg. Tjoho!
(Jag börjar bli öppnare, eller?….)

Rocka rolla!

/Baron