Verbet “Orka”

Nu blir arbetarkillen (jag) lite akademisk i sitt snack, så stå upp, fixa frillan medelst spott i näven och tryck ner den där locken som står rätt upp i skallen på dig, NU!

Det slår mig, att, i min dagliga kontakt med det yngre stratat av samhällsmedborgarna i detta land, att just verb numera mycket ofta används som ett onomatepoetiskt yttryck (ljudhärmande, typ serietidningens “SWOSCH-SMACK! Eller när en smäll på käften i Fantomen låter “SMOCK!”) som gör det talade språket för dessa ungdomar mycket snabbare än tidigare generationers talspråk. Det uttrycker en massa prylar utan onödigt tjafs. Och, jag, jag gillar det, ha-ha-ha. Och, ja, okej, det är inte bara ljudhärmande, det är liksom enklare. Det betyder så mycket mer.

Jag har nog fler exempel på ord, om jag tänker efter, men häng med här när det gäller “orka”. Jag beskriver nu ett verb (som betyder “något man kan göra”, som jag fick lära mig på de förhatliga svensk-lektionerna under grundskolans 60- och 70-tal, där jag konstigt nog tydligen snappade upp ett och annat, och kommer ihåg just detta, som den 148-åring jag är):

Vi som är födda innan månlandningen, vi använder ordet “orka” i betydelsen att “vi orkar fanimej inte längre åka löparskidor i motvind på det här jävla fjället, vafan köpte jag den här resan för…”, “vi orkar inte betala den här räkningen”, fast den kommer varje månad, “vi orkar inte ringa faster Agda” hon är så tråkig på telefon, och klassikern, “Jag orkar fanimej inte gå upp denna morgon, skit samma att klockan ringer, att jobbet väntar, men jag orkar fanimej inte”, och så vidare.

Okej, det här var inledningen, men nu är det så att den nya generationen, de har liksom vidareutvecklat detta. Om jag säger, till de yngre, de vars bebådning inträffade tjugo år efter månlandningen, för att ge ett tidsperspektiv, liksom, så här, då jag förklarat ett och annat för dem och vill få igång dem att göra det själva:

“-Okej, gör nu det jag sa att ni ska göra!”

Så suckas det ibland, och så säger de, och det här är fantastiskt:

“-ORKA!”

Vad händer nu? Jo, det ska jag berätta. Eftersom jag “härskar” i det här sammanhanget (ett annat modeord i de ungas vokabulär) så gör de som jag säger, men under protest, liksom… Det de säger med att uttrycka “orka…!” är följande, alltså det de menar, på ren svenska, förkortat till just “orka”:

“-Nej, fan vad jävla tråkigt, jag kan redan det här, eller jag har gjort det förr, eller det här är helt jävla ointressant. Fy fan vad tråkigt att jag behöver göra det här. Jag vill inte, jag vill gå hem, skita i allt, sova, men jag kan inte, jag måste lyda. Men jag har sagt “orka”, så jag har liksom gjort en “point” där, så skit samma, jag gör väl det här helt jävla värdelösa som jag är tvungen att göra, men jag gör det under protest, och jag suckar och ser sur ut!”

Fan, erkänn, språket är fantastiskt. Jag ska fanimej ut och gänga en stilig svensk-lärarinna, med ras-ben, he-he, grrrr, moff-moff….

Rock!

/Baron