Från ön

Det är rätt fantastiskt. Nu sitter jag, efter att ha ordnat ett trådlöst nätverk i kåken brevid, på farstukvisten och surfar. Det är natt. Klockan är halv tre. Och jag bloggar. Det blåser. Det är blå himmel. Jag har många vänner runt om här. Det är, skulle man kunna säga, kanon.

Blues-Janne skulle komma och ge mig lite bira. Det tog tid. Jag blev oroligt. En minut är mycket i det här läget.

Jag ringde Wåfflan för han bor ju med Blues-Janne,, som skulle komma med bira till mig, och jag tyckte det tog för lång tid. Men han var på väg. Och han kom, med god bira. Nu sitter han här och SER mig skriva cyberdagbok. Det är unikt. Ingen har sett detta förr. Grejen är ju att jag är helt naken, insmord med tjära, och så dansar jag på något fånigt vis och vickar på arslet. Jaja, nu är jag avslöjad. Janne har sett detta. Okej, åter till da big biz.

———-

Att bli klar med att plocka alla jävla prylar som morsan hade i lägenheten, var ingen lek. Jag måste tillstå att jag var helt jävla psyko de senaste dagarna. Jag har lejt bort städningen, det kostar mig 3500 spänn, men det är det fanimej värt.
Det är illa nog att gå igenom sin morsas alla prylar, att se, att tänka att minnas. Men det är något som måste göras. Utan Bela hade detta inte blivit gjort. Bela var ”da shit”, i det hela. Fy fanken vad jag hatar att bära.
Jag har ont i kroppen. Jag är utmattad.
Men grejen är att efter tre timmars sömn så åkte jag båge i 45 mil.

Äh, vafanken, no more info.

Så här va, jag är med mina vänner. Mina vänner visar sig som vanligt vara guld. De är verkligen vänner. VERKLIGEN!

Jag är berusad nu när jag skriver. Men det är okej. Jag är på andra dagen av ledighet. Lyssnar på

Albert King, äh, nu byter jag.

Den jävla Blues-Janne berättar om grejer när vi kollade in Steve Ray Vaughan. Tydligen hade jag lärt honom svenska, och så testade jag honom innan konserten och han sa rätt:

”Tjenare!”

Jag sa ”Tjenare Steve!”

Och det uttalade jag just STEVE! Och han svarade: ”Tjenare!”

Jävla Blues-Janne, det hade jag ingen aning om. Jag kände min idol Steve mer än jag visste. Jag busade med Steve, och han hängde på. Steve, jösses, det är inte klokt, Steve, min idol. Vad man glömmer när man blir gammal. Jag ska lägga upp Steve här. Sedan måste jag tänka.

Jävla Blues-Janne, han ger mig minnen jag glömt bort. Men jag blir så jävla glad av att höra dem. Fan, vad coolt. Wow!

(Jag ska djupintervjua den fan, så jag får reda på vad jag gjort och sagt, jag återkommer, håll ut).

Äh, dags att sova. Jag är i extas, jag är fränare än jag trodde.

Från farstukvisten, i ett län någonstans.

Rock!

/Baron