Lördagsjävlaskit

Jag vaknar. När vaknar jag? Jag vaknar efter fyra på eftermiddagen. Egentligen hade jag laddat för att göra något åt min jävla lägenhet. Men nu var det bara att ge upp allting.
Jag tänkte att jag hade tre prylar att göra denna dag. Och så tänkte jag att jag inte kommer att hinna med att göra dem allihopa.

Så. Jag tänkte som så här, att jag är numera vuxen, och gör vafan jag vill, när jag vill. Ingen ska stressa mig, INGEN!.
Så jag kollade film på TVn och surfade på nätet. Och så ser jag, får jag, denna underbara bild på mig själv, med morsans redan då för gamla solglasögon som jag lånat, på Facebook. Uppladdat av Perra Ljunggrenarn. Jag blev helt till mig. Det är ju jag. Det ÄR JU JAG! Och jag kollar in i framtiden och så sitter jag här 31 år efter och kollar tillbaka. Det är fanimej rymd, religion, allt, det är inte klokt. Kolla bara. Det är jag, då, när….
Det här är nog en av de första gångerna jag lägger ut mig själv så här rätt av. Det är dags nu, det är dags nu, och här är jag, då, 1978, antagligen på musikfesten på Lögarängen i Västerås:

Alltså, den där galningen ovan, det är jag, då. Hej, polarn, du som nu är äldre och sitter och kollar nu. Vi gillar varandra, he-he-he-he-he.

Det är så jävla svårt ibland att haja att man varit med, att åren gått. Men så är det. Jag var på redan då.
Vafan har jag att klaga på? Jag har gjort en massa roligt, tokat mig, dårat mig. Varit med enormt vackra kvinnor (även mellan lakan, jag kan murvor), partat så jag inte vetat vad jag heter. Jag har gjort allt. Och det är okej. Vafan sitter jag och gnäller för numera?
Antagligen för att tiden runnit ifrån. Nu är man själv. Nu har de flesta polare radhus och barn och fru och hund. De kan inte leka som vi gjorde längre. Och det suger. Då jag ju inte har familj.

—————————

Min pryl nummer ett i kväll var att gå på ett vernissage. Det var alltså en utställning med tavlor och prylar som en donna gjort som jag känner.  Hon är snygg, men rätt mycket mer höger än jag är, men ändå…
Om allt hade funkat hade jag hunnit med allt jag skulle göra, den där utställningen, en blueskonsert och en privatfest. Men jag satt ju hemma, och så när jag såg den där bilden ovan, och började gagga med Jimmie på Facebook och allt, äh, då fick det ordna sig ändå.

Jag borde ha gått till utställningen vid sju. Jag kom dit strax efter halv elva. Det hela utspelade sig bara några hundra meter från Baronborgen där jag bor. Alla blev glada när jag kom. Det togs i hand. Det var snygga människor, det var föräldrar, det var allt. De hade en hund som såg ut som om han torrjuckade på golvet när han låg ner, och jag skrattade hårt åt detta. Det visade sig dock att han var framavlad så att han såg lustig ut när han låg så, han kunde inte ligga på något annat sätt, okej…

En mycket ung flicka var där också, antagligen lillasyster till någon där, jag vet inte. Men jag kände mig som en pederast när jag kollade in denna 14-åriga nymf. För, och lyssna nu innan ni ringer snuten. Det var mörkt därinne och så ser man en otroligt snygg ung kvinna dansa runt. Jag kollade verkligen. Och så hamnar hon i ljuset och då ser jag att hon fanimej är alldeles för ung. Men ändå, jag erkänner, jag skulle kunna välja bort att skriva om det här.
När jag såg att den otroligt snygga flickan, med kort-kort och allt, var alldeles för ung, så slutade jag kolla henne.
Är jag ett svin? Nej! jag är bra. Och så här upplevde jag det hela.

Och så skulle alla till Lilla Örebro-krogen.

Så här försökte jag filma det hela på min Super-8-kamera, ja, det är lite mörkt, men man hajar nog:

Men jag hängde inte med dem iväg. Jag ringde till den där festen på norr. Var de kvar, skulle jag komma.
Och så blev det som så att jag stoppade en taxi och åkte dit. Var ungefär där Bela bodde förut, eller en liten bit från där Kalix bor.
Resan kostade 83 spänn. Jag gav snubben en hundring. Han blev glad.

Så kom jag in. Där satt Malle (Mats) och Micke och vakt-Mats och brudar hit och dit. Det var nio personer med mig och jag fick direkt bira när jag kom in. Vi var tre med samma förnamn, stort.

Så sa jag något om att feminister kan kyssa sig själva i bajsan, och från den stunden hatade alla utvecklingsstörda brudar på festen mig. Hurra! Ha-aha-ha-ha!

När vi skulle gå så tappade en brud sin öl och började torka upp. Jag hånade lite och sa högt:

”-Ha-ha, har du tappat din bira?!”

Svaret blev att jag fick trasan kastad i ansiktet. Hur reagerar en CyberBaron då? Jo, precis, jag smackade tillbaka den hårda trasan i hennes sminkade ansikte. Det stannade av ett tag. Men så försökte hon slänga på mig igen. Då tog jag trasan och la den i diskbänken.

Så här såg det ut med min Super-8-kamera, där jag satt och drog på mig pjucken när vi skulle gå. Man ser Micke därframme:

—————

Alla skulle till Ritz. Men jag bad taxin jag åkte i att släppa av mig vid Storbron. Och det gjorde han. Jag kände mig som en självmördare där han stannade precis mitt på bron. Bara att hoppa ut och slänga sig i Svartån, ha-ha-ha-ha.
Alla åkte till Ritz, det nya stället. Jag ville fanimej inte.
Jag tog mig till Biskops, några meter från Storbron.

Ja, och, alltså, till slut kom massa folk, Malle och Micke och andra till Biskops, och det hade jag väl hajat. Vi som vill snacka, vi måste till något ställe.

Snackade med en böna till en av Micke och Malles kompisar. Skitsnygg och frän böna, bördig från Eritrea. Och nu är vi FB-kompisar, he-he-he. Micke och Malles kompis gillade nog inte att vi hade det jävligt roligt och garvade, men det bjuder jag på, ha-ha, fittskalle! Ha-ha-ha! Här är hon, jaja, alldeles för ung, och med snubbe och allt, men skit samma, hon var rolig, och vi garvade, he-he:

Micke och Malle och jag snackade om Öland. Sommaren 200000010. Alltså nu i sommar. De är på, de verkar komma. Det kan bli prylar i sommar, jösses. Inte bara blues och rock, utan lite sound-system på stranden, fatta!
Ja, jag har gjort en ny sida, webbsida om sommaren, men väntar med att lägga ut adressen tills jag fått lite bilder och filmer från i somras, då blir det prylar.

Här skulle jag kunna lägga ut ännu en bild, på mig och Annika, från ”furr”, men det får bli en annan dag.

Trivdes ni i Cyberdagboken denna kväll, natt, morgon?
Var då inte blyga att kommentera. I LOVE YOU!

Rocka bölja!

/Baron

Örebro och Närke nu

Jag gillar att bråket ”urartade”, ha-ha, det är alltså rätt normalt ändå.

Så jävla många idioter i detta län att det inte är sant. De blinkar inte när de kör bil. De samlas vid de trängsta ställena och är i vägen och står stilla så man inte kommer förbi, de står mitt i vid de få rulltrapporna så man inte kan gå förbi, de är riktiga Närkingar. Och nu smackar de på med kniv och yxor också.
Jösses.
Men ändå, jag trivs bland dessa utvecklingsstörda människor.
De får mig att känna mig bättre.
Industrialismen kom till typ Västerås för en 80 år sedan, här har den aldrig inträffat. Klart bönder med dynggrepen som största vän i generationer bangar ur då. Det är som Ryssland innan revolutionen.

————-

Äh, sitter och larvar mig nu här hemma, med videos jag tagit under kvällen. Fixar, donar, lurar på hur och var jag ska ladda upp dem.
Jag är helt förvirrad. Jag är ju två. Dels Baron här, dels den där Nissen som gör allt det här på jobbet. Det får inte komma fel. Då kan Bror Duktig vakna, och så blir allt fel…
Ska slänga upp någon på FaceBook-kontot, det vet jag, och även någon här… Fy fanken, jag är splittrad.

————-

Man är gammal. Men inte hur gammal som helst. Som vanligt, när man är ute på stan och går så känner man sig som den 23-åring man tror sig vara. Tittar man i spegeln så ser man Gustav Vasa….

Jag är, som sagt, helt förvirrad, jag har massa jox ute på nätet, och kan knappt komma ihåg var jag är. Men ändå. Här är en pryl jag smackade med min iPhone av senaste snitt nu i kväll. Använde ett program som återskapar som det vore Super-8 på 60-talet.
Det är Jonas och Cilla, det äkta paret, och allt bara smackar på, he-he….

————-

I morgon, idag, mellan klockan tolv och fyra så kör de Brunschhhhhh på Biskops. Dvs pannkakor, ribbs och massa annat. Kostar 99 spänn. Jag ska dit.
Massa polare ska dit. Det kan bli helt kanon (ja, och så kan man ju köpa en och annan bira också)…

Okej, rocka rolla!

Love!

/Baron

Gnulksmattr

—————

Idag var jag helt bongo. Jösses. Verkligen. Är jag helt utbränd? Antagligen.
Men när jag nu skriver det här har jag kommit någorlunda till sans igen. Någorlunda. För just i kväll/i natt. Blir alltid bättre på kvällarna, riktigt sent.
Snart upp igen. Ny dag, rätt på bara.
Undrar hur länge det håller innan man stirrar helt i väggen?
Jag är trots ett slags yttre ”flaggan i topp”, rätt skadeskjuten.

Äh, på´t igen bara, tygla skiten. Sitt rakt i sadeln. Låtsas som inget. Det går över, håll i sig bara. Fast det är jävligt påfrestande att vara så mycket varje dag. Tänk alla känslor och feelingar och humör som man kan ha. Tänk dem över en dag. Tänk dem flera gånger samma dag, massor med gånger varje dag, skiftningar, ibland bara minuter mellan. Från de bästa, till de tråkigaste, till de sjukt roliga, till det ledsnaste. Pust, pärs.
Jag reagerar naturligtvis helt normalt på en mindre bra tillvaro. Jag snurrar.
Men det ordnar sig nog. Ville bara få det ur mig.

—————–

Nä, fanken dags för lite poesi här på bloggen, min favvosnubbe, den store författaren Charles Bukowski läser en av sina dikter (hans romaner, noveller bara ÄGER). Den här är lite sur mot omgivningen, men vadå, jag är på, jag håller med, jävla medelmåttor. Var inte rädda cdb:are, den är kort och textad:

Och då blev jag ju tvungen att köra den här igen, när han har lite promille innanför västen och sitter med sin böna/fästmö som han vill slänga ut, han har fått nog. Det är live, från en intervju med fransk TV. Det hela går till ”fotbegripligheter” när han till sist blir så förbannad på hennes rännande ute på nätterna att han bokstavligen sparkar ut henne ur soffan. Men det är något vackert med det hela ändå, något jävla äkta, något så sant:

Och så filmade ju Hollywood en av hans tryckta alster, med Mickey Rourke och Faye Dunaway (stavningen kan vara tveksam): Barfly. Här trailer:

Det där var killen man läste och inspirerades av, kände igen sig av, när man pluggade. Sedan blev det Sture Dahlström och Kurt Vonnegut och sådant. Men den råa Bukowski, det går inte att lägga ifrån sig, vilket flöde.

Hm, nu blev jag tvärglad igen. Där ser man. Lite umgänge med internet och sin blogg, så är man på banan igen.
Och, nej, jag hajar ju att det bara är de mest nördiga som kollar alla de där tre rullarna ovan. Så då tänker jag så här, de är en gåva till den här bloggen, inte just till cyberbiktfädrerna. Deras magi håller mig ovanför vattenytan. Hell tuben! Hell mig! Hell alla dårar på jordklotet. Allt är bara ett stort spel ändå (som Baggo ofta brukar säga, så rätt).

Höger om, vänster om, halt!

Rocka twist!

Smegma!

/Baron von Örebro af Nikolai

PS:
Äh, vafan, ut med den där grejen vi gjorde på högskolan ånyo. ”Mindre läckra än Gräshoppor”, efter en Bukowski-novell. Jag filmade och regisserade med VHS, som sedan lades på ny VHS, som sedan klipptes till en tredje VHS, som så blev ett fjärde master-VHS-band. Detta var inte digitalt så det blev lite kass bildkvalitet. Okej, dryga 16 minuter. Valentin och jag, mest jag, jag körde elakt nog över honom, regisserade och fotade. I rollerna, Baggo (den mörke herrn), Hasse G (Oscarsnominerad för manus till Ondskan, jo, det är sant) som den blonde herrn. Ingrid (som blev min böna under inspelningen) som den blonda bönan i rött. Stephanie (den andra bönan, lite mindre blond men med dalmål, som är ihop med Hasse, blond-killen). Kalix var bartender, Hussein från kurdistan var med också, trevlig kille (syns i barscenen) och så lite andra.
Inspelat lite här och där och även på Östra Mark ovanför Högskolan här i Örebro. Vinet är äkta. Och när det är sent, är det sent, ha-ha-ha. Fanken, måste vara 20 år sedan nu.
Fram med biran och kolla under fredagskvällen, njut. Alla repliker är pålagda efteråt (utom Baggos fantastiska sång där på muggen). Vi hade inte mycket tid till det hela, men ändå, he-he-he-he. ARghhahhaghhaghhgha!

done

Någon slags överskrift (Vaccinbluffen)

Ja, hur lätt är det att hitta på överskriften och så skriva kronologiskt, som jag ju alltid gör? Jag fattar egentligen inte hur jag får till mina jävla inlägg här. Antagligen kyler jag ner min hjärna så jag tänker s a k t a och mina fingrar och min tanke är i fas, sedan så tutar jag bara på (plus ett par tre uppdateringar då jag lagt ut mina inlägg men sett felstavningar, alltid ett par, och konstiga syftningar som ingen hajar). Men nu la jag till en parentes ovan, oj:

(Börjar bli någon jävla gulledjursblogg detta, ska skärpa mig).

Det är ett jävla tjat om att man ska vaccinera sig för grissjukan. Jag är tveksam, av flera skäl. Men, eftersom ni som gluttar här är mina cyberbiktfädrer/mödrar så vill jag ändå länka in den här artikeln från SvD, som berättar om det avtal staten har med dem som tillverkar vaccin, och hur grissjukan blev en farlig epidemi. Läs den, jag skriver inget mer nu om det, men läs den och kommentera sedan (jag är utsatt för ett enormt tryck på jobbet att ta sprutan, och jag vill inte):

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_3609341.svd

Oj, nu efter att jag lagt ut, då jag kollar om alla länkar och allt funkar, så funkar inte länken ovan, en konspiration eller en kass webserver? Skit samma, här är artiklen, jag tankade ner den och gjorde en pdf av en (läses med bla Acrobat Reader):

svinprylen

Filen ovan laddas hem till er dator och innehåller bara, jag lovar, artikeln ovan i pdf-format. Läs den.
Hm, skumt att den där länken till sidan slutade fungera nu….

—————–

Köpte ett program till iPhonen idag för 55 spänn. Nu kan jag klippa ihop filmer, olika tagningar, jag kan fixa övergångar och texter, men mest intressant är att jag nu kan smacka upp fetare filmer från fånen via e-post. I nästa uppdatering lovar de att jag kan köra speakerröst över rubbet också.

—————–

Fanken, jag borde skriva…
Jag måste bevisa för mig själv att jag skiter i att yngre medarbetare gluttar här numera. Ja, jag vet att vissa fixar det. Men andra kanske inte fattar och ställer till skit för mig, är för omogna, fjuniga, brackiga däruppe på Öfvre Adolfsberg (bin där, dån dätt). Att kolla vissa bloggar kräver diskretion. Hm…
Okej, vem äger problemet? Inte jag. Jag är jag, jag gör vad jag vill, så länge det inte är olagligt, utanför mitt jobb. Jag lever, och jag kör här i Baronbloggen. Ingen rädsla ska kunna få mig att banga.
Okej, nu har jag ännu en gång bestämt mig. Ha-ha! Bara att köra!

—————–

En snubbe som jag har kontakt med via Twitter (ja, Twitter kommer att drabba er som inte har det ännu, snart också, fråga mig om ni vill vara hotta och med från början) tipsade om en skön sida. En svensk kristen skol-web-sida. Fanken vad jag garvade när jag läste. Jaja, det är fejk, men den är enormt rolig ändå, he-he, kom igen och kolla, som ”Brev till Samhället”, fast på webben:

http://mullbergaskolan.se

Check it out änd njut!

——————

Jag drar de här bindestrecken mellan ämnena. Det är faktiskt pedagogiskt. Inte på det sätt man tror, utan det är så att ögat som läser är lite slött. Ögat vill ha luft (styckebryt) men också andra njutningar. Ser ögat de där strecken så vet ögat att det bara behöver läsa ungefär så långt innan det kommer något nytt. Det är biologi, och det är sant. Och det funkar.

—————–

Nej, nu säger min fantasifru åt mig att sluta sitta vid datorn.
Hon dansar runt här på de ytterst få lediga ytorna i Baronlägenheten. Hon är lite lik Kate Bush, rör sig till musik. Hon är så där som man jussom inte vill att de ska vara. Alltså, hon är rätt torr och tråkig till vardags, men nu har hon druckit ett par glas vin, och då är det andra noter som gäller, då smackar hon ut sin kvinnlighet och skiter totalt i att jag har viktiga prylar att göra på webben. Nu är det bara hon som räknas. Feminism gäller bara åt ena hållet, fy fanken.

”-Sluta trycka ditt högra bröst i ansiktet på mig!”

”-Ha-ha-ha-ha-ha, vi ska mysa!”

”-Vadå mysa? Jag sitter vid datorn här och har en konversation med mina cyberbiktfädrer, gå du och lägg dig så länge!!”

”-Åhhh, ha-ha, eeehhh, får jag sitta i ditt knä, maka på dig, hi-hi, fnitter-fnitter!”

”-Men vafanken? Jag har ont i ryggen, hejda dig lite, du gör att jag skriver fel du…!”

”-Var inte så tråkig, jag har gjort kanelbullar, med vaniljfyllining, stoppade in dem i ugnen nyss!”

”-Vafan, nu, mitt i natten?”

”-Ge mig en puss!”

”-Nä!”

”-Jo, hi-hi, ge mig en stor blöt puss!”

”-Äh, lägg av, jag känner inte igen dig!”

”-Jo, ha-ha-ha-ha-ha-ha, puss-puss-puss-puss!”

”-ARghhh, lägg av!”

”-Vad är det med dig, är du sur?”

”-Nej, men du måste respektera min cyberdagbok, jag försöker skriva här!”

”-Det kan du göra i morgon, har jag snygga spiror?”

”-Va? Jo, det har du, du är ju min fantasifru, så det måste du ha!”

”-Vad bra, vill du känna?”

”-Gnulk!”

”-Kom så går vi och lägger oss!”

”-Jag är inte sömnig!”

”-Jag vill inte lägga mig själv!”

”-Men gör det, för i fanken, du är ju bara min fantasi!”

”-Jag gillar när du talar så där hårt till mig!”

”-Men lägg av, det här är inte klokt, du finns ju bara i min fantasi!”

”-Gullis-gulli-gull-gull, pille-pill!”

”-Arghhhhhhhhhh!

Okej, jag måste sluta skriva nu. Det här går inte längre. Vi hörs cybern, tar igen det här i morgon.

Rock!

Röv!

/Baron

Va, vadå?

Det är slutet av veckan, redan fredag morgon. Och jag är ”ute” som bloggare numera. Eftersom vissa kollegor inte kunde hålla käften om mig som ”Baron” så testade ju intelligenta yngre medarbetare på jobbet detta på Google och hittade hit. Tjo!

Men jag säger skit samma. Jag började ju så här, genom att vara öppen. Att jag sedan höll på att få kicken, missade en massa löneökningar, sågs som en suspekt människa, var ju som det var. Jag la prylen hemlig, bakom lås och bom ett par år, och det plågade mig. En bloggare som inte får synas (eller en med cyberdagbok, som det hette då, innan blogg-tekniken kom) är ju helt åt helvete.

Jag berättade idag, för mina yngre medarbetare, att de skulle ta det lugnt med sin nyvunna kunskap. Vuxenvärlden kanske inte hajar (föräldrar, andra vuxna, vissa kollegor till mig). För ännu idag, 2009, anses det konstigt att någon som jobbar som lärare har ett liv utanför skolans väggar. Jag vill nu betona ”jobbar som”, jag är inte lärare, jag ”jobbar som” lärare.
De flesta ser nog en som ”jobbar som lärare” som en som går hem från jobbet och kliver ner i sin Dracula-likkista och sover till nästa dag. Så är det inte för mig. ICKE! Jag har haft ett liv före jag tog mig in i det här yrket, och under tiden, och antagligen efter det också.

Jag gör vad jag vill på min fritid. Jag har en historia. Det är en rätt jag har. Jag gör bra saker, dumma saker, puckade saker. Men jag är en fri människa som inte låter mitt jobb påverka mitt liv utanför jobbet. Och jag har nått den gylldene medelåldern, en fruktad siffra. Vem fan ska säga åt mig vad jag ska göra och inte göra?

Så nu står jag mitt kast. Jag bloggar ju var och varannan kväll här, och har så gjort på nätet sedan fanken 1997. Det har gett mig en massa nya vänner, tagit mig till New York och gjort mig till MC-nisse. Fantastiskt.
Men det är klart, jag skriver ju om sorg, om fester, om politik, om konstigheter, om en massa funderingar, men även kuligheter förstås. Kan det vara stötande? Säkert. Men jag har i grundlagen rätt att göra det. Att fritt uttrycka sig är en mänsklig rättighet. Om vissa inte pallar med det, då är DET DERAS PROBLEM, inte mitt. Bara att ge fanken i att läsa här.

Blir jag mer sårbar nu? Ja, säkert. Men det skiter jag totalt i. Ingen jävla Örebromössa ska ner över pannan mer här. Jag är den jag är. Jag gillar att uttrycka mina tankar här, om allt, om mitt liv, som jag har rätt att göra vad jag vill med. Jag kör på som förut. Ingen pardon (slå upp).

Med det sagt, kolla en rulle som en av mina yngre medarbetare gjorde, i ungefär en halvminut. Jag kan inte sluta garva åt hans lilla tik som fått en lekkamrat:

——–

Den här veckan borde jag ha lånat en bil från bilpoolen eller Baggo för att åka till Kungsör och ta hem det sista av morsan grejer som står i släktingens källare. Men jag har inte förmått. Vinden är ju full (om det inte är snott) och likaså här i min gruva (baronborgen). Vet inte vad det är med mig? Får inte till det. Nu hade jag ju lediga hål och allt i schemat. Okej, får bli en annan vecka. Måste ju till banken där också och fixa de där kanske 2000 spännen som finns kvar på morsans konto efter alla kostnader med begravning och allt, till mitt konto.
Men det är liksom, jussom, som att jag inte vill. Som om jag inte vill avsluta.

———

Har dock inte tjurat så mycket på ett par dagar. Chocken i labbet kanske styrde upp mig, jag vet inte. Och jag har inte sett idioten sedan dess, vilket kanske är tur, för jag är framåtlutad nu, alltså, smackkänslan finns…..

———-

Nu är det beställt. 20 nya iMaccar i en ny sal på jobbet. Tjohoooooo!
Fatta!
Två års jävla strid där man ibland blev ombedd att lämna jobbet för att man ville jobba med Mac leder nu efter ett och ett halvt år med Mac som funkat felfritt till att skolan, utan någon som helst kamp, tycker att det är helt rimligt att skaffa en Mac-sal till. Och det ivrigt påhejat av PC-lärare. Det är som om det inte vore sant. Jag blir helt förvirrad.
Fast det är ju nya chefer nu också. Bra sådana. Inte som förut, sådana som inte skulle vara i den positionen, det var skräck då.
MacVerkstan, välkommen!

———

Jag köpte en massa bladgrönsaker och nyttigheter på ICA idag, till det sista av min naturbetade köttfärs jag köpte dyrt för någon dag sedan. Stekte en hamburgare av det och så moffade jag in grönsaksnyttigheterna i käften och svalde.
Har ju bojkottat sallader och sådant en period, tröttnade. Har mest kört bönor och rotfrukter som tillval till firre och ”tjött”. Men nu var det dags för blad och prylar igen.
Och, precis som förra gången som jag åt Baby-spenat, så kände jag mig konstig i kroppen. Är fanimej övertygad om att bladspenat är knark. Jag blev så jävla uppåt (som jag inte blir av Kidneybönor eller morötter). Flög fram liksom, rastafari, tjoho, ha-ha-ha!

———-

Det är fredag. Ska lägga mig snart. Kolla på något dumt på TVn. Sedan är det två pass på jobbet, och helg. Tvätt-tid och fredag kväll.
Det går fort. Dagarna, veckorna. Att bli äldre är att känna tiden smiska förbi. Tänk när man var 14 och längtade till att bli 15 så man skulle få åka moppe. Den perioden tog ju hundra år. Nu när man längtar till nästa lön den 27:e så tar det tio minuter. Äh, ni fattar, cyberdagboksfädrer, vad jag menar.

———-

Okej.

Tjärlek!

Rock!

/Baron von Bongo (Kamikatzie-pilot på webben numera)

Mot tisdagsdagen (lång, mycket gagg)

Äntligen har mitt förlag börjat sin kampanj på Times Square, Broadway i New York. Att det skulle ta sådan tid med översättningen. Nåväl, nu är det hela på. Blir nog mycket talk-shower framåt. Men jag ska ta mig tid att skriva här ändå (bild klickbar, blir större, så man ser vad det står).

Okej, jag är soft, jag har mitt på det torra. Men ändå. En omvärldsbeskrivning är kanske på sin plats ändå, vad jag varit med om och sånt därn´t…

————-

Hm. Okej, aha, fast, ja, men…

Nu kan jag inte komma på något speciellt. Har tutat på för mycket i kväll med adnanaochradko.wordpress.com-sajten. Radko är kvar men Adnana har ju flyttat till Tjockhult, vette fanken hur det ska gå, jaja. Senaste prylen längst upp. Längst ner länk till tidigare prylar. Nu två stillbilder i topp. Äh, he-he.

————

Eftersom det är så svårt att göra sina respektive jobb som byråkrater har att göra inom mitt verksamhetsområde så tröttnade jag idag, ånyo. Istället för att låta mig och någon annan som fattar det hela, sköta inköpen av ny utrustning så ska det gå via chefer som inte kan det vi håller på med, byråkrater som inte vet vad vi snackar om, och till och med ogina gate keepers som håller locket på så att inget händer. Och de här, som har mer än dubbelt så mycket i lön som mig törst inte, eller vill inte, ta tag i saker. Så allt stannar. Blir där det är. En läskig auktoritärdiktaturs -ideologi (typ: det är inte mitt fel, jag är bara en kugge, jag har inget ansvar, jag vill inte störa någon så den blir arg, jag gör bara mitt jobb enligt förordningen, lägger på brevet och väntar, va, har jag inte fått något svar på femton år…).
Oj, det var hårt sagt, men det är så jävla sant, sådana är människorna oftast, kanske ibland till och med jag själv, men nej, inte jag.
Och då kan jag säga, fast jag är någon slags medelklass, att jag är ”grabben på golvet” som naturligtvis får sticka ut snoken som vanligt och ta risken att ”såra” folk, bara för att jag vill sköta mitt jobb. Jag måste säga, och jag säger det på svenska: DET ÄR ÅT HELVETE!

Nästa vecka är det nytt schema. Nästa vecka behöver vi den nya beställda utrustningen. Men ingenting händer. Utan den, är det kört. När vi skickar e-brev eller frågar när grejerna kommer så får man till svar att det är på gång. Det är skitkonstigt. Finansieringen är klar, de som bestämmer har sagt ja. Men sedan står det bara stilla. Inget händer, inte ett jävla skit händer.

Så jag ringde de som ska vara leverantörer idag och frågade hur det går.

”-Va? Nä, vi har inte fått någon beställning!

”-Har ni inte fått någon, fast vi började här i maj med detta?????”

”-Nej!”

Så, som vanligt blir jag den obekväma, som tar reda på hur saker och ting ligger till och sedan berättar jag detta för min chef, att han faktiskt måste beställa prylarna till den där snubben som är den som beställer från kommunen, så att han som jag ringde och snackade med som har varorna kan beställa och skicka prylarna till oss.

Hade jag inte ringt idag hade inget hänt. INGENTING!

(Vi har skickat e-brev med förfrågningar den vanliga vägen i månader och fått svar att ”det är på gång”).

Jag begär bara verktyg för min yrkesutövning. Stålar finns för detta, beslut är tagna, men byråkratin funkar inte. Och det, det tycker jag är helt åt helvete. Det tycker jag är tjänstefel (vågar jag säga fast detta inte är någon hemligt inlägg, för jag har slutat med hemliga jävla feginlägg, yttrandefriheten finns inskriven i grundlagen och jag jobbar i offentlig verksamhet, jag har meddelandeskydd och allt, så det är bara att köra, jag beskriver min verklighet, jag fjäskar inte för att få vänner).

Men det är något fel, någon sjukt tamejfan, när det är så långa ordergångar, sådan rädsla, sådan lathet, att allt kan fastna och inget rör sig förrän jag rör i grytan. Då får jag tankar om kompetens, rätt man och kvinna för rätt plats och sådant.

Får vi inte grejerna tills nästa vecka står vi stilla. Och, ja, jag kommer att få montera och ställa upp dem, installera fixa, fast det inte ingår i min tjänstebeskrivning, gratis, men det gör jag gärna, för jag gillar mitt jobb, och jag gillar att det funkar. Och jag vill ha prylarna.
Men ibland, eller jävligt ofta, så undrar man hur det är ställt med saker och ting. Sådant som skulle kunna vara så enkelt med kompetens, integritet, kunskap, lite drivkraft, utan feghet. Varför måste det vara så svårt jämt? Varför måste jag göra andras jobb, hela tiden????
Och varför gör jag det? Jo, för jag är mån om mitt jobb.

Men nu när jag skrivit detta kanske jag identifieras som illojal och får kicken. Äh, so beat it, då får jag väl slå mig in på brottets bana.

——–

Bela fick telefonsamtal här i vecken, (min polare Bela). Han hade ju en framgångsrik grupp på 70-talet. De var bland annat stora i Ungern och nere i Europa (där han är bördig från). Sångaren i bandet var med på ett TV-program och den som ringde Bela gav honom webadressen så Bela kunde kolla.
TV-intervjuen avslutades med att sångaren vände sig till kameran och sa att om nu Bela såg detta, som han inte träffat på ett kvarts sekel, så skulle han ta kontakt, för den här sångaren skulle spela på någon kulturutbytesgala i södra Sverige (Malmö eller Göteborg eller vad det var, kommer inte ihåg nu).
Den här snubben som ringde Bela var tydligen producent för showen. Ville han ställa upp?
Visst, Bela bangar inte. Hant tog guran och åkte söderut i landet. Ringde mig på min promenad i lördags. Jag var mitt ute i Hjälmaren, på den där sanddynen, satt och filosoferade och var psyko-ledsen-glad. Solen sken. Ring-ring.

”-Var är du Bela?”

”-Jag sitter mitt emot konserthuset nu, han ska köra sitt första set, sedan kommer jag upp på scenen under det andra och så kör vi en låt tillsammans!”

”-Va? Vet han inte om att du kommer?”

”-Nej, det är en överraskning! Jag och producenten har fixat det här. Vi kommer att köra en låt som vi körde förr i tiden, jag sjunger första versen!”

”-Ha-ha-ha-ha-ha!”

”-Du skrattar?”

”-Ja, vafan, det är ju som någon jävla Hollywood-film, sådant där händer ju inte!”

”-Jo, he-he, det händer mig nu!”

”-Kör hårt mannen!”

Och så la vi på.
Jag har inte hört hur det gick. Rapporterar om det sedan. Men hur skönt är det inte när det händer fräna prylar för ens polare. Med ens blev jag på ett bättre humör på min jävla eftermiddagspromenad av ding-dong och självömkan och allt. Jag garvade högt. Ja, jag blir glad när det går bra för mina vänner. Det unnar jag dem, det vill jag ska hända dem.

Bela.

————

Okej, lite boooooooostning på mig själv, så jag inte glömmer det. Lite, ”wow, jag är fräsig ändå”-prylar. Jag kör:

Gick hem från jobbet sent som vanligt. Samma väg, över Sveaparken. Grät inte för en gångs skull, kändes stärkande.
Kom att tänka på att jag kanske skulle köpa lite vin. Dags för vin, man blir inte så fet, så jag blir anorexia-snygg till sommaren (tjejer gillar benrangelkillar numera). Och dessutom gillar jag att dricka vin (jag dricker enbart till fina märkvärdiga och borgerliga middagar som jag lagar i mitt stenkök med hjälp av Carl-Jans goda råd i luren samtidigt), alkohol har ingen betydelse för mig. Det är bara smakförbättrare.

Köpte en treliters svenne-tetra. Rött, italienskt. Ingen jävla kasse. Jag är vuxen, jag behöver inte blygas.
Och så gick jag hemåt, tog stora gå-gatan. Trelitern i vänsternäven. Direkt yngre medarbetare som upptäckte mig.

”-Uuuj, hello! Har du vin, vad ska du göra? Varför vin, det är måndag, har du fixat tjej, va, va, va???”

”-Tjenare pojkar, nä, jag har sex liter hemma, behövde köpa tre till så det fäster, he-he!”

”-Fan du är annorlunda!”

”-Jag, hycklar inte, he-he!”

Gick vidare. Precis innan jag kom till vad jag kallar min bakdörr så kommer det ett gäng av de yngsta medarbetarna på andra sidan gatan.

”-Heeeeeej!”

De ropar verkligen. Jag vänder mig åt deras håll och ser dem. Vinkar och säger hej och ler och så går jag vidare.
Och det här är det fina, mina öron hör bakåt. En av killarna förklarar för en snubbe i hans sällskap som inte vet vem jag är:

”-Fan, han är den coolaste av dem alla på jobbet!”

Oj!

Smack!

Det där behövde jag höra.

Även en sådan som jag behöver booooooooostas! Få cred, känna att jag är okej. Nu hörde jag det när han inte trodde jag hörde. Det gör det inte till fjäsk, det gör det till äkta. Så gött att höra.

Och nu skriver jag det här, för att visa att jag skiter i den så kallade jantelagen. Jag är helt enkelt stolt över det, och vill gärna att fler får veta, ha-ha.

——————

I natt, natten mot måndagen, klockan halv tre, ringde Baggo mig. Han var i London, med Bluespolisen. Jag tror att han trodde (det är ju enorm tidsskillnad i Storbrittanien) att det var lördag natt, mot söndag, he-he.
Baggo är en klippa, kul att höra från honom. Ja, Bluespolisen är rätt okej han också, he-he, lite mer morot där bara, uppkörd…

Grabbarna delar en 120-centimeter bred säng på hotellet. Snacka om homoerotik, ha-ha-ha-ha!

Vore bra om jag kunde låna Baggos bil i veckan, då jag har rätt ledigt från jobbet och åka och hämta det sista i Kungsör. Har ju fyllt ett rum med grejer, så de slipper ha det i sin källare. Har inte förmått tidigare.

———————-

Vad annars?
Massor. Men nu har jag ont i fingertopparna.

Ut med bokstäverna bara. Tror jag drar i mig mina tre liter vin och ringer ”heta linjen”. Finns den fortfarande? Ha-ha-ha-ha-ha.

Eller lägger ut mig själv på Blocket.

Eller rör mig nere på gården till olika rytmer från tvättstugan.

Eller kollar TV.

Rock!

Mjäk!

/Baron

PS
Det kom som en chock! Men det är ett faktum. På riktigt, i novembernumret, omslag och tre sidor därinne, vad säger Homer? Och förstasidan är en pastich på bilden när den första svarta kvinnan var med i Playboy. Marge, hell henne, första tecknade bönan bryter nya vägar:

Jag bara kör

Av någon anledning så roar det mig som fanken att göra såpan om Adnana och Radko. För när jag är ute träffar jag alltid någon av dem. Och nu är det ett triangeldrama så det är bara att släppa hämningarna. Jag låter min fantasi tuta på, så frågar jag om de vill ställa upp på mina idéer, och det vill de. Så säger jag ungefär förutsättningarna och hur jag filmar dem, och så är det bara att köra. Första tagningen funkar jämt, utom en gång. Det ska vara så. Det ska vara lite si och så.
Jag är fanimej mer von Trier än danskjäveln är själv.

Jag satt hemma och det blåste och det piskade regn på rutan. Jag var helt övertygad om att Biskopen hade stängt, eller ville stänga, eller skulle göra det. Var arg. Och beslutade mig för att inte ens gå ner och försöka, förnedra mig, eftersom de med sin ideologi fått folk att ge fan i att åka ner och ta en bira när det är dåligt väder, för ”då är det nog stängt ändå”, åtminstone ett par timmar före stängningsdags. Det vet alla, det är hönan eller ägget. Men det är jag som förlorar.
För mig är detta nämligen en katastrof. Jag behöver mina kvälls- och nattvänner. Som varandes helt jävla alena i tillvaron räcker det inte med jobbet. Jag måste få prata med folk, garva, slänga käft. Det bara är så! Annars fixar jag inte det här. (Tack och lov ringde mig Jonas och tjatade ner mig, så jag kom ut ijallafall).

Jag är en jäkel på jobbet. Alltså med det jag hålls med. Jag fick uppskattning idag igen. Det ger styrka.

Men.

Så fort jag går hem (idag var jag kvar och pulade så jag hade varit där mer än 13 timmar, det är galet, jag vet, men vafan, jag var kreativ), så börjar jag böla.
Jävlars vad jag bölar när jag går hem (och tack och lov för Dumbo-kepan).
Visst garvar jag, visst busar jag, visst svinar jag. Visst är jag mig själv för det mesta. Men är jag ensam, med mig själv, då drabbas jag stenhårt, direkt.

Jag skäms inte för att lägga ut det. Skriva det. Det är så det är.

Det är hemskt.

Jag är helt jävla mongobongo!

Alienerad, själv. Fy fan!

Okej, jag kommer att ta mig igenom detta, hoppas jag ijallafall, men det är inte det som är grejen.
Grejen är att jag inte gjort ett skit åt allt som är på vinden, allt som är i lägenheten. Det får bara förfalla, vara, sedan, snart, efter….

Och så det som drabbat mig som en stör i skallen, jag har ingen familj, ingen egentlig släkt. Det är ju, jussom, bara jag nu.

Förutom saknad förstås.

Nu när jag skriver det här har jag ett gäng bira i kroppen. Det gör det lättare att få ut saker och ting, och det gör det lättare att bli röd i ansiktet under tisdagen och hoppas vid alla makter att ingen som har makt över mig sett detta inlägg, som är ond.

Men allt det här är så självklart så jag knappt kan skriva här i cyberdagboken. Självklart att det är så, självklart att jag känner så. Så förutsägbart att det blir patetiskt.

Visst, jag har vänner. Visst folk är trevliga, men jag är avig ändå, vill inte, har ingen lust…..

Men jag kommer upp till jobbet. Jag gör det jag ska göra, och gör det bra. Jag är kvar efter jobbet och fixar och trixar och känner mig kreativ och mår bra av det.

Och så går jag till det där vardagsrummet som jag slipper städa i själv, och träffar mina vänner. Och även idioter.
Om det är fel, det vet jag inte. Men jag kan fanimej inte göra så mycket annat. Vore det bättre om jag satt hemma och glodde i väggen? Eller?????

Det blev så här för mig, är så här för mig nu. Det är orepiterat. Men det är jag.
Jag sköter mig, jag diskar varje dag, jag tvättar mina kläder, jag durschar och borstar tänderna. Jag äter jävligt bra på kvällarna.

Men mitt liv är helt snurrigt.

Och mitt i detta jävla skit, denna självömskelse som jag inte gillar, denna sorg som inte tar slut, denna saknad, denna medvetenhet om att man är över halvvägs till hundra och att det är mindre kvar än det varit, så kör jag bara på!

Och i kväll var det kanon, och jag garvar som fanken.

Jag gör ju en iPhonesåpa. Cillas (Adnana) snubbe Jonas, som är den där som stör mellan Adnana och Radko, det forna jugoslavienparet (vet inte hur det blev så, he-he), träffade på tre franska vänner. Jag satt och var sur vid baren, för de snackade bara franska. Men så tog jag mod till mig och framlade en idé vid stängningsdags.

Jonas skulle stå och röka och så skulle de här tre fransmännen komma och mucka med honom. Grejen var bara den att jag först skulle komma och ställa på honom för vad han gjort med Radko (i 40-sekundersavsnittet före). Och så skulle de bli förbannade för att jag filmar. Så jag regisserar. Jag berättar hur jag kommer att gå, vad jag kommer att säga och att jag viftar när de kommer in och är hårda,  och Jonas och Cilla översätter på franska och de franska grabbarna är med stenhårt. Alla har fått klart för sig vad som gäller. Och så kör vi bara.
En tagning. Men den är fanken ruggig, ha-ha-ha-ha.

Och så känner jag mig kreativ och njuter av livet, och blir glad. Här är den, och under, länken till hela såpan, som kan gå hur som helst (första avsnittet längst ner på sidan).

Adnana och Radko, en såpa i tiden.

Ja, och nu måste jag gå och lägga mig. Jag har varit öppenhjärtlig. Men ÖREBROMÖSSAN måste av, och hållas av. Jag är jag. Detta är mitt liv. Jag har inget att skämmas för. Jag är ledsen och knäckt just nu och jag är en bloggare sedan 13 år. Jag bara kör. Utan vidare skäms.
(Skickade alla styggbilder från New York till min iPhone idag, så jag kan ha och visa och skryta, om jag tröttnar på att njuta av dem själv, visade några under kvällen. Fy fanken, bara att köra, Örebro-mössan SKA av, stå upp för sig själv och sitt liv är det som gäller, tamejfan!!!)

Rock!

/Baron von stolt över sig själv och skit samma

September -långt jävla inlägg

Är inte det en tjusig svensk tjej som har ett gäng producenter och skivbolag bakom sig? Jo, så är det ju.

Tjusig böna, jo. Men jag har, jag svär, inte hört eller sett videon ovan mer än de första rutorna just för att jag ville lägga in den här. Jag vill inte veta. Den kan vara kass eller rätt okej, jag vet inte. Jag kommer att veta när jag skrivit klart här, och kollar efter syftnings- och stavfel. Och jag skojar inte. In med det bara, in med mediet, mediat.

Kör Neil Young i lurarna från fånen. Gudars, jag har börjat lyssna på musik igen, på riktigt. Nu har jag nog lyssnat på Neil och Miles i sju timmar tror jag. Man kommer in i en annan värld. Baron von Tärd (och så garvar jag, det var Tom Hell som kom på det där med tärd, he-he).

Jag är alltså hemma igen efter min lilla utflykt som kan skådas på mitt Posterous-konto, länk till höger här i sidebaren, med samma kod som mina tidigare inlägg. Oj, nu ringer det…

Aha, Häcken från Scottland…. (23.59)

Oj, hej och hå, ha-ha, han hade skådat ljuset, rent synmässigt, därborta på öarna, bland fyra kyrkor av Västerås Domkyrkas storlek som numera var krogar… Vad är klockan..? Okej, tjugo minuters gagg. On it again. Ska inte referera vårt samtal, som, som vanligt, bestod av massa storys och garv.

Var var jag? Måste läsa ovan och se om jag kommer ifatt min hjärna ånyo, eller om allt jag hade i skallen är borta…..

Nej fan, det gav mig lite, eller inget. Omstart.

En sak jag lärde mig under kvällen var ju att jag kan slänga upp både video och text/bilder här. Ljud går också från fånen, men måste då öppnas i annan spelare, typ iTunes. Bra att veta. Då kan jag få igång den här också. Kan inte svika Baronbloggen, det går bara inte. Okej, lite sämre uppladdningstrix än Posterous, men ändå, kan inte svika en gammal vän.
Och, som jag sagt tidigare, jag håller på att testa, utveckla, så får vi se var jag landar.

Tycker det är omtumlande att jag och Lina, på väg från Biskopen i helgen blev stoppade av ett par i 40-årsåldern som mycket trevligt och seriöst undrade om vi ville komma med på efterfest någonstans. När vi sa nej, undrade de om vi ville komma till deras hotellrum och mysa lite….
Mitt livs första fyrkantserbjudande (åtminstonde i vuxen ålder). Men vi klurade oss ur det där och gick vidare (först tysta sedan garvade vi skiten av oss). Lina är min polare, hon bor ihop med en snubbe i Götet, så är det bara. Och förresten, även om jag vore så snuskig så skulle jag för i helvete inte vilja ha en karljävel i närheten då, bläuuuuuäääää!

Jag läser själv en massa bloggar. Och det slår mig, att jag, just nu, så fort jag ser en lång blogg, inte orkar läsa den, och så skriver jag själv en massa långa inlägg. Äh, skit samma. Måste komma tillbaka till mina rötter. Rötterna var att jag skrev för cybern, och så var det upp till cyberbiktfädrer eller annat löst folk att läsa OM DE VILLE.
Anpassar man sig för annat än den mörka och hemlighetsfulla cybern kan man lika gärna dra ner rullgardinen.

Hur är jag då?

Jag är inte så kul. Jag är inte så rolig. Jag är inte så jävla frän.
Kanske är det ålderkris, kanske existentiell ångest, kanske dumsjuka, jag vet inte. Men jag är inte så lycklig faktiskt just nu. Jo, någon timma här och där. Men det skiftar som fanken.
Jag har börjat garva åt Little Brittain och diggar True Blood (SVT-Prime). God konst/kultur gör mig alltid glad.

Men i övrigt…fanken, det är jämntjockt. Jag vill inte ha något medlidande, men jag måste säga som det är, jag är rätt vilsen nu för tiden. Efter chock, efter jobb med allt det praktiska, semester, jobb som börjar igen.. Man får en undran liksom, vad fan är syftet med allt, någonting, something? Det är ju bara fyra månader sedan.

Fick morsans deklaration där de skriver att jag fått hennes överskjutande skatt insatt på mitt konto. En nästan 88-årig kvinnas sista deklaration och jag får 141 spänn som blev över…
Det drabbade mig helt hårt när jag öppnade det kuvertet efter jobbet. Löjligt kanske, men ändå. Det var slutet för hennes existens hos staten, hej 141 spänn!

Trygg Hansa hade skickat e-brev att hon måste betala sin hemförsäkring fast de nog visste att hon inte är med på denna bana längre. Jag ringde dem i kväll. Oj, jag spelade in. Inget märkvärdigt. Efter tio minuters väntan:

Inget speciellt, men ändå. De sista ringarna på vattnet efter stenen sjunkit ner…

Det finns så mycket jag skulle vilja skriva men inte kan förmå mig till ännu. Bara så du vet, cybern.

Har lyssnat på Miles och Neil i snart åtta timmar nu. Man hamnar i en annan dimension med musik i öronen, en helt annan. Vet inte om det är kasst eller bra, men jag tror på ”the blues”, ut med det hela, lev det hela, med musiken, inte nödvändigtvis texten, som säger det du känner om du låter dig släppa.

Jag sover för lite. Jag äter dock bra.
Jag birar nog för mycket, men sköter jobbet som en kung.
Jag föredrar att vara för mig själv, men söker mig till socialt tokgagg på krogen.

Roffe hade 50-årsskiva. Roffe lirade med Baggo och mig i Dyng-Runes i en miljard år.
Vi åkte ut, jag, Baggo, Baggos böna, Bela och Bluespolisen Hjelting.
Visst av detta kan man se på Posterous (har inte lagt ut allt). Men ändå, men ändå. Jag vill inte vara med på något mer 50-party. Jag vill inte.

Vi lirade. Vi spelade skiten av allt. Trummisen som lirade med oss (han var egentligen med i det riktiga bandet men alla, inklusive vi, ville lira) var på mig lite innan.

”-Du kanske inte kommer ihåg mig, men vi kände varandra på högskolan!”

”-Eh, jo, ja, jag känner igen dig!”

Jag kom mycket väl ihåg honom. Han var ingen polare till mig, men ej heller någon fiende. En neutral svenne bara, som inte nådde upp till Baggos och min nivå, vår platå! Vårat härskande över dessa medelmåttiga jävla kälkborgarungar!!!!

Vi lirade, vi lirade fantastiskt. Orepat, men har man det så har man det. Baggo och Bela är ju genier, de kan det där, jag har bara att köra mantra på basen.
Vi körde Dylan, en blues och så avslutade vi med Black Magic Woman. Roffe, födelsedagsbarnet lirade piano som förr. Fanken vad han njöt. Det var vår present.

I del två av Black Magic Woman går det över till en slags boogie som bara fortsätter. Bela och Baggo var heta, de torterade varandra, den ena lirade, den andra svarade. Jag bara pumpade. Folk var hänförda framför scenen. Minuterna gick, vi bara körde, samma mantra för oss i kompet.
Sedan kom det som skiljer musiker från idiotfittor som bara lirar för att tjäna stålar och inte fattar ett skit vad musik handlar om. Kan ni tänka er, den där jävla nollan som försökte jämställa sig med oss, som satt vid trummorna (och förvisso skötte sig bra när han lirade) bestämde att det var dags för att sluta spela låten, den var för lång….

Jag brydde mig inte, körde mantrat på basen och Baggo och Bela körde också vidare, men det gick inte att få igång honom igen. Så det var bara att lägga av efter ett tag och hålla god min.
Han menade att det räckte där.

”-Annars hade vi hållit på hela natten!”

FATTA!

En riktig praktfitta får chansen att spela med oss och tar sedan ett ansvarsinitiativ och SLÄCKER OSS!

Vi tycker inte om honom.

Och, jag, jag är rädd för att jag kommer att nita honom om han någonsin tilltalar mig igen. JÄVLA BRACKIGA PRAKTARSLE! Fy fan!

Men efter det där liret så kom folk fram i timmar och sa att de där, det var bland det bästa de hört och bla-bla.
Och de hade rätt.

FAN vad skönt att skriva ett riktigt inlägg igen (och inte bara fjoll-putta med fingrarna på iPhonen, he-he).

Här kommer två foton. Ett på Bagari och ett på Bela efter liret. Och ett på Roffe och ett gäng brorsor, vilka jag känner också. Men inte sett på 20 år.

Vänner, från förr, från nu.

Okej, det får räcka. För nu. (som är äcklig svengelska för ”for now”).

Love i cybern!

Rocka stygg-Olla!

/Baron

En polare med flyt och lite mer

Jag kan ju inte undgå att lägga ut nedanstående video.
Den visar cyberdagboksbiktfädern Emil i sin yrkesutövning sedan några år. Men inte bara det. Den jäkeln (på min anmodan) slängde upp en video. Alltså inte vilken som helst. Nej, han var i Tjockholm och köade och fick sig en iPhone i näven. Nu, här nedan i filmen så ser man resultatet. Inte fanken illa pinkat av en liten platt ”fån” med bara 3 Mpix-kamera, va? Och ljudet, kanon.
Jag tankade hem filmen också, för att kolla hur mycket den vägde, den gick loss på 3 Mb för 50 sekunder. Snacka om oanade möjligheter för en sådan som mig. Men, okej, och tack Emil, nu lägger jag ut den här, så ni själva får se resultatet av denna fantastiska teknologi, bara att filma, och så trycka upp det på nätet, från varfansomhelstifrån.

Ett extra plus är att ha en äkta lokförare som biktfäder här, det smäller fanimej högt, så jävla fränt:

Själv fick jag ju ingen. Och inte fan köar jag för att butikerna har tre-sju att sälja. Jag hade beställt min tre timmar efter den 17:e (tre på morgonen) då erbjudandet gick ut på telia.se… Suck.
Nu vet jag inte om Telia får in maskinerna varje dag för leverans, eller om det är som det står om man vill beställa nu, att det tar tre veckor. Vi får se vad som gäller. Men för mitt psykes skull, behöver jag denna tekniska leksak NU! Verkligen NU! Jag är ju fan proffsbloggare, inga pengar tjänar jag på det här som andra blogghoror, utan det är gratistekniken jag diggar, och pyntar, i detta fall.

Kanske jag skulle köra dagens ”out-fit”, och plåta och filma vad jag har på mig, skriva att jag använder Wash and Go och Pepsodent… Vem vet, stålarna kan komma då. Som det gör för blonda människor med inopererade patts som lägger ut sig på webben (snyggare än jag, det medges). Men inget ont om dem, de har hittat sin nisch. Hurra för dem. Följer faktiskt några på nätet, bara för att det går. Vill lära mig hur det är att vara extrovert böna idag.
Återkommer med länkarna till dessa, sorry.

Sitter nu här hemma, efter två bira på krogen (Biskops sög), och dricker vatten. Måste vara fin i morgon när Gudrun i Kungsör har sitt 70-årsparty. Med fin menar jag nykter för att kunna ta mig dit på min järnhäst.
På något vis känns släkten mer viktig nu för mig. Vet inte varför (jo). Det är en strimma kvar, jag hänger på, de är trevliga.

Köper ingen present. Det ville hon inte ha. Man kan donera till olika välgörenhetsprylar, det får jag göra, sen.
Äh, kanske köper några blommor om något är öppet. Äh, det ordnar sig. Jag åker dit, det får funka.

Pyntade alla jävla räkningar idag. Tack gode för att jag fick mitt lån på banken igår.
Men nu har jag hunnit ifatt. Nu ska det inte komma någon räkning och bita mig i arslet längre. Baronmorsan har inga räkningar längre, eller jag då, i samband med allt. Elen är uppsagd, klar och pyntad, städningen pyntad för fyra papp, alla småräkningarna fixade.

Jag känner det som så att jag varit duktig, bara för att jag betalat räkningar på massa stålar. Så är jag. Gör jag en grej, per dag, då är jag duktig, inför mig själv. Oj, tvättat, då behöver jag inte göra mer, oj, fixat med banken och fått lån, då kan jag vila, oj, betalat räkningar då behöver jag inte göra något mer denna dag. Skumt.
Men det kanske är mitt sätt att ta ett litet steg i taget. Och så länge allt funkar så är det väl okej? Jovisst.

Såg frk C pratandes i telefon (som jag sett tidigare, med samma handling, luren i örat, på Biskops) när jag gick hem från Biskopen. Ropade, jo, det var hon, hon kom över till min sida och fortsatte prata i sin lur. Jag pratade med mig själv när vi gick framåt, högt, för att reta. Kram på Stortorget, hon skulle neråt, jag rätt fram, skulle höras av i morgon, jojo. Framför mig, servitris i rött, 20 meter till bara.

Stannade till på Lilla, snackade med den tatuerade och mycket trevliga servitrisbönan som höll på att plocka in det sista. Hon blev glad när hon fattat att jag åkte båge, jag erbjöd tur, och då kommer som vanligt någon annan in och avbryter. Är det något jag har flyt med är det avbrott när jag talar med trevliga damer. Vad är det som händer?

Jag har också flyt med mongon som tror de är min ”kompis”. En sådan kom och satte sig vid mig ikväll då jag satt själv vid ett bord, med min andra och avslutande bira och filosoferade.

”-Hej, jag sätter mig här, vad kul att se dig, känner du igen mig?”

Vad svarar man på sådant, jag kände inte igen honom.

”-Nä, har ingen aning om vem du är!”

”-Du kanske vill vara ifred och att jag ska gå härifrån?”

”-Uppriktigt sagt så svarar jag ja på den frågan, jag vill vara själv!”

Det tog 23 sekunder för detta att nå hans jävla hjärna, sedan reste han på sig och gick iväg, vänd mot mig, förberående mig, att jag var elak, taskig, svinig, men han sa det inte så. Fast jag fattade.
Vem har sagt att jag ska vara kompis med alla jävla rejects i det här länet????

Är man snäll mot dessa typer får man en köttkrok i ryggen och så blir man aldrig av med dem. Lika bra att sätta stopp direkt. Inte fan har jag köpt en dyr bira för att sitta och vara någon slags kompis med någon totalt okänd som är helt ointressant och som dessutom tror han gör mig en tjänst genom att erbjuda sitt enormt jävla tråkiga och gaggiga sällskap. Fan, ge mig ett hagelgevär för fanken!!!

Okej. Summa av dagen:

Fick tilltala två damer, snygga som fanken, men mycket yngre. Fast jag kände ju dem lite sedan förut. Nåja.

Betalade räkningar så jag storknade.

Höll mig till två bira på krogen.

Japp, det var det. Dagens jävla rapport. Utan iPhone.

Rocka balle!

/Baron

PS:
Nu är det så många kommentarer jag inte svarat på att jag inte förmår göra det (kan inte sortera ut dem, he-he). Dock, jag läser alla med stort intresse. Men min hjärna kan inte tillverka svar på dessa just nu, vill bara meddela detta. Love och rock! Och fortsätt kommentera för tusan.

10 dagar har gått

Först vill jag be om ursäkt för att jag kanske inte som vanligt svarar på alla kommentarer. Jag läser dem, men kan ”jussom” inte skriva svar som förr, för tillfället. Kommer mig inte, på något sätt, för. Tack för dem, ni ger mig verklig tröst. Jag menar det. Det känns så fint att läsa era hälsningar och tips.

Jag bloggar för dåligt nu. Borde blogga mer, borde visa mina tankar ännu mer än vanligt. För min egen skull. Men det tar stopp. Får inte ur mig. Försöker varje kväll. Men allt är så självklart. Känns som att skriva plattityder. Vafanken, skriva att jag är ledsen, att jag är förvirrad, att jag gråter, att jag… osv. Det är självmål på något sätt. Men nu kör jag ändå.  På det igen bara.
Förutom att jag är allt detta jag just räknat upp är jag också väldigt lugn, känner mig otroligt vuxen (skitskum känsla). Men det lurigaste är mitt lugn. Ett stort lugn. Det har bara avbrutits av ett slags konstig stress idag torsdag. Jag kan inte sitta still på jobbet. Jag går runt. Jag känner mig virrig.
Är skitskraj för att få en käftsmäll av att kroppen säger SMACK då jag ju håller inne ett och annat, trots mina bölar-promenader, bira-vändor, gagg med polare, gagg i luften.

Måste garva lite. Jag är verkligen en annan nu. Det är pre-Baron och after-Baron. Jag känner mig hårdare. Jag har också någon slags ilska i mig. Önskar lite halvt att någon eller några idioter ska överfalla mig på mina promenader så jag kan slå dem sönder och samman och bita av ett öra som jag spottar ut och vrida någons nacke åt fanders.
Jag har aldrig haft de här våldskänningarna tidigare, vad jag vet. Men nu känner jag dem. Inte så att jag går omkring och är elak och ond, nej-nej. Jag är en vänlig själ, som alltid. En dåre, visst, men vänlig dåre. Fast jag har en energi inom mig som TAR NO SHIT! Inte mer. Och jag känner mig ofantligt orädd.

Min snälla släkting Gudrun på 70 bast som hjälper mig i Kungsör (fixade iväg rullstolar, hörapparater, larm och sådant tillbaka till landstinget, och skänker bort morsans fina kläder som hon ju sytt själv, med mitt goda minne) skulle jag ha träffat under onsdagen. Men jag förmådde inte att åka till Kungsör, det var för pissigt väder med regn, och jag orkade inte nu, mentalt. Jag ringde henne på vägen till jobbet. Hon ställde på mig att jag ju MÅSTE, att det var bråttom nu. Men då satt jag helt ner klacken, blev arg i telefonen (fast inte så hon fattade det). Det var ju knappt en vecka sedan jag fann morsan, jag är helt bongo NU! Jag måste komma till sans först. Jag tog kommandot, men känner dåligt samvete för att jag sa det rätt hårt. Hon vill ju bara hjälpa, men jag kände att hon tog över. Jag är boss, nu. Jag måste få några dagar till innan det hela sätter igång.

Jag har faktiskt börjat att fixa här i Baronlyan. Har inte hunnit långt, men har diskat och annat.
Planerar, tänker, det ska bort, det ska vara kvar, det ska flyttas. Och så nu i helgen åker jag till Kungsör och mäter, kollar vad som finns i skåp. Skriver upp det. Kanske jag får med mig någon polare med bil i helgen. Då tar jag med mig kartonger och så packar jag, eller börjar packa. Sådant som ska slängas, sådant som ska säljas, sådant som jag inte vet vad jag ska göra med, sådant som ska hem till mig.

Det blir en kvinnlig präst. Bra. Det är progressivt. Hon ringde under en av mina promenader. Det var igår, eller förrgår då. Jag gick just då i stadsträdgården. Hon ville snacka med mig. Jag sa att jag återkommer, att jag hör av mig om tid.
Så jag åker till Kungsör och trixar i lägenheten och så träffar jag henne i nästa vecka, det ordnar sig. Vi planerar sedan själva begravningen tillsammans, programmet eller vad det heter med sådant. Vad jag förstår nu, så kommer Baggo och Bela att lira under akten. Det är jag så jävla glad för. De är mina nära vänner. Hon kände dem bägge, och de kände henne. De var polers. De gillade varandra. Och jag som basist, man kan inte köra basgångar från förr…

Hjelting (Bluespolisen) är by da way den nye Sterge från sin kommentar här i veckan. Vill bara säga det (för att reta honom). Sterge, allt är förlåtet! Och Bluespolisen Hjelting, det är lugnt, I love you tooooooo!  Ijallafall. (Jag skrev sist om en matta eller ett board över kistan som jag beställt, och BP skriver i sin kommentar att jag borde ha just en sådan. Välment, men oläst, om man säger så. Som när Strega, och ömsom Häcko läser, he-he. Och varför skriver jag det här? Jag är säker, de blir inte arga. Har ju skrivit längre än någon av herrarna någonsin läser redan, he-he…)

ÄH! Jag har varit psykbrytig idag. Det har pirrat i kroppen och jag har studsat runt. När jag gick min otroligt långa omväg hem på ett par timmar så kändes det illa som tusan, både i kroppen och i knoppen. Kanske jag äter fel, för lite? Kanske jag drar för mycket bira, sover för lite, bla-bla-bla.

Är detta en ny fas i sorgen? Från att ha varit helt bongo, så blir man nipprig? Jag vet inte, men lär väl få veta. Det här som händer nu, är första gången för mig.

Fick ont i skenbenet i högra benet när jag gick. Funderade på TAXI till och med. Kanske jag gått för mycket? Kanske jag är för gammal för att återhämta mig? Vila tre dagar och så gå på den fjärde? Jag vet inte. Jag har ingen jävla aning! Jag går som tusan varje dag. Men jag drog ner på farten och så ordnade sig benet efter någon kvart.

Fick brev från kyrkan. De ska köra tacksägelse på söndag i Kung Karls Kyrka i Kungsör. Antar att det är högmässan. Jag vet inget om sådant. Jag vet inte tiden, har ingen aning, men funderar på att dra dit. Ska ta reda på det. Det är alltså den punkt i mässan där de traditionsmässigt efter allt annat berättar från predikostolen vilka som lämnat vår tillvaro som vi känner den. Allt var för-tryckt, förutom morsans namn, som någon hade skrivit med kulspetspenna.
Måste dit och höra vad de säger.

Får fina tips. Om att kolla med PRO om begravningsstålarhjälp till att flyttstädning bara kostar 1500 spänn, och att det är värt det. Att Ericas förra snubbe Claes som har herrmodebutiken brevid Biskops hyr ut kostymer. Att man fixar flyttkartonger på Claes Ohlssons.
Det ordnar sig.

Ingen är påflugen mig. Ser vänner tydligare.

Jepp, jag är bongo nu. Bambi på is, men ändå inte.

Kolla de här bilderna från onsdagen. I Wadköping. Gråsparvarna är inte blyga där.

De flyger iväg av klick-ljudet.

Okej, en förstorning:

Enorm action de kör med, dessa naturnissar, dessa flygande möss. Vilken reaktionsförmåga. Och då kommer jag osökt in på vad morsan brukade säga. Det gör jag beroende på att de inte var rädda för mig, kom och åt smulorna av mitt vinebröd rätt av bara, fast jag satt där, 40 centimeter ifrån dem. Bara ljudet från mobilkameran fick dem att banga. Hon sa, morsan, att fåglar inte är rädda för snälla människor. De känner det. Alltså, är jag nog snäll.

————

Drog i mig fyra i kväll på Biskopen. Ja, det är inte nyttigt. Nej, det är inte bra. Men, ja, jag är ärlig. Jag behöver bedövning. Nej, blir inte mongo, bara salongspackad.
Hade jag haft fru och barn och hamster hade det varit annat. Nu är det bara jag. Jag skäms inte, det är inget olaglig jag sysslar med.
Kommer att somna fint.
Kommer att tänka när jag vaknar, som brukligt är (gammaldags språkbruk, sorry) att vafanken skrev jag igår? Har varit ENORMT tacksam mot mig själv för att jag inte skrivit det jag tänkt, att jag inte lagt ut prylar senaste veckan. Pust. Men nu kör jag. Ut med mina bokstäver bara. Jag är fullkomligt ärligt nu när jag skriver, som alltid. Om jag sedan fegar när jag vaknar ska jag bara ha en stor fet käftsmäll (som jag kan ge mig själv). Vad har jag att skämmas för, inför? Intet.

Det är så jävla annorlunda att bli vuxen vid min ålder.
Ujuj.

———

Nasse-Centern (som de faktiskt visat sig vara numera) har stämma i Örebro fram till söndag. Det känns olustigt. Jag bor ju här, är demokrat och för solidaritet med de obesuttna. Borta är ett parti för lantarbetare och bönder, statare och andra mindre ekonomiskt bemedlade. Nu är det ett kapat parti av käckel, som är oärligt mycket högrare (nytt ord) än moderaterna. Brunt luktar bajs. Men moderaterna hycklar inte, de är i alla fall ärliga, det ger jag dem då de kysser pengen och menar att om bara de rika har det bra, så blir det bra för alla andra, bara de inte ljuger och ”låtsas” vara sjuka och visar sin unkenhet genom att vara arbetslösa, och de är ändå fanimej inte lika äckliga någonsin som detta kapade centerparti. Usch! Kräks!

———

Oj, vad jag är trött nu.
Utläggning är det som gäller. Må jag våga trycka på ”Publicera”-knappen. Nu gör jag det. Nu.

Eller nu….

Äh! Ut bara!

Rock! (men utan frustande glädje som vanligt, för tillfället)

/Baron