Bibliska proportioner

Snart delar sig röda havet. Kolla bara hur media fått fart på rubrikläsarna, snart blir jag rädd själv och dras med i dårskapet, ge mig en spruta, alla dessa kan inte ha fel, arghhhhh:

Skärmbild från min dator, från insurfning på na.se och dess artikel. Plåtad utan lov, räknar kallt med arrestering pga upphovsrättsbrott, allvarligare än mord och misshandel numera.

——————————

Jag går lite vidare till mina Twitterpolare. Äh, de flesta vet ju inte att jag är det, jag bara hänger på vad de skriver, 140 tecken per gång, och en länk till bild eller film eller något annat. Ändå, jag garvar, he-he.
Beslutade mig för att följa Guvernör Schwarzenegger idag. Jag får ju allt på iPhonen, men om man går till hans Twitterhemsida så ser det ut så här:

I inlägget under det senaste, han är på resa och ska väl köra lite patriotiska prylar för soldater, så skriver han så jävla bluesigt att han ”hänger” med Clinton och Israels premiärminister och någon till. Och så klickar man där och då får man ett foto, där han ”hänger” med grabbarna, he-he:

Jag vet inte. Men jag tycker nog att en sådan som jag kan komma närmare vad som händer i världen via nätet, helt gratis, än att kolla på de medelklassiga nyheterna som är sorterade för oss i vanlig media.
Jävlars. Allt finns ju därute. Att direkt se Terminatorn gagga med Clinton är ju bara hur fränt som helst.

Kul, förresten, att se Terminatorn i den där tidiga styrkelyftardokumentären där han är tillsammans med han som skulle spela Hulken senare. Han ligger på rygg och suger i sig en riktig spliff, ha-ha-ha-ha-ha-ha:

Hm, ha-ha-ha-ha, okej.

Och det ovan nuvarande guvernören i Kalifornien gör på film, det påminner mig ju om när vi i The Blue Pearls faktiskt skickade vår CD-platta till Clinton när han var president och fick inte bara ett utan ett par trevliga hälsningar tillbaka. Hur många band i Örebro har fått det? VA?

Detta är inget Photoshops-skit, det är på riktigt, hans namnteckning och allt:

Och:

Det var ju så sjukt fränt att vi dånade. Men det berodde på att vi lirade Fleetwood Mac-låtar. Och han gillade ju dem. Vi var väl mer inne på det tidigare engelska bandet, med Peter Green, men ändå, det hajade han nog. Vi var galna och skickade iväg CDn och fick tillbaka. Ha-ha-ha-ha-ha-ha-ha, fanken, nu garvar jag lite gött hör hemma i Baronborgen. Det var några år sedan, men slå detta, alla jävla bajsband i stan, ha-ha-ha-ha-ha-ha!!!!!

————————–

Visade Blecktrumman för mina yngre medarbetare idag. De såg chockade ut ibland, garvade hårt ibland, höll för ögonen ibland och sov ibland. En fantastisk film med andra ord. Jag gjorde rätt. Och Günter Grass som skrev förlagan och vad jag förstår även manuset är ju Nobelpristagare, så det kan inte vara fel med allt som visades…. (Ingen Hollywoodsk dataanimerad katastroffilm det inte).

————————–

Fanken, jag är i en slags brytpunkt.
Vad det betyder vet jag inte. Men jag känner att jag måste sluta fjompa mig. Det är dags, trots mitt yrke, att komma ut som mig själv, att synas i all min vedervärdelse (finns det ordet?)
Jag skulle vilja skriva rapporter, filma rapporter och synas själv. Det är ju jag. Den där jävla Örebromössan. Hur ska jag göra för att komma loss???? Måste komma loss. Det får räcka nu. 12 år som semi-hemlig.
Okej, då får jag sluta skriva om bira och tankar om damer, för då kommer moralisterna, fienderna, stjärtslickarna, de där käcklen jag hatar, att få goda dagar, då kan de komma åt mig och säga att ”det där är ju enormt olämpligt”, han måste få sparken.
Men fanken vet om det inte är värt det hela. Frihet för fanken!
Så länge jag inte är olaglig har jag ju rätt att leva mitt liv, och även dokumentera det. Varför inte? Om jag tycker det är kul (och lite sjukt)?

Det är ju bara jag, jussom. Bara jag. Har ingen annan att ta hänsyn till. Varför inte köra fullt ut då? Vad håller mig kvar som fegis? Och varför?

Jag vill.

————————-

Höstmorgon med min Super-8-iPhone. Inget speciellt. Bara höst, sol och så stannar jag upp och kollar lite.

Fanken, har mycket mer att ge. Måste strama upp mig, måste leverera, måste skärpa mig. Kom igen nu, jävla Baronjävel!!!!

Rock!

Prutt!

Anis!

Svål!

/Baron von Blonkobongo-Ugga-Bugga

Sent inlägg

Nästa gång det är snö och jag är på ICA och handlar ska jag kolla lite extra innan jag går ut:

By da way:

Lyssna. Vi kör i sommar igen, på Öland. Vissa grabbar har redan beställt rum och allt. Jag får se om jag gör det eller tältar. Samma tid, samma ö, samma kanal. En vecka av nostalgi, sol, bad, bira, mjusik, vänskap och garv. Inga krav, man gör som man vill, när man vill. Känner man för att sova, gör man det, vill man parta hela natten och sitta och gagga på stranden gör man det, äh, ni hajar.
Det här ska bli en tradition. Och kör vi i sommar igen, så blir det ju två gånger, och är därmed en tradition (som bara kommer att fortsätta).

Häcken ringde från Scotland och bad mig pusha för det (och garvade åt bilden ovan som han mindes, och som jag fick för länge sedan, fåret heter Bosse). Nu när jag sökte på Öland på datorn så ploppde den upp, ha-ha, får med kräfthatt. Kanske törs lägga ut film snart, ännu värre fårövergrepp, he-he.
Ska fixa en specialsida för det hela (dit jag hoppas folk från i somras skickar bilder och filmer som jag kan lägga ut).

Okej, det var en blänkare.

Rocka rolla!

/Baron

Dä ä lördag morgon

Det värsta med att vara en snubbe som kör det senaste är att man inte har så många polare med sig på prylen. De har inte verktygen, viljan.
Så jävla många i min ålder känner skräck som för ett centralprov när det kommer till nya prylar. Men skit då på er. Jag klarar mig. Så känner jag det.
Finns det t ex något vackrare än att vara Twitterknarkare, he-he. Dvs ta film, eller bild, och lägga till text (eller bara text) med sin iPhone (eller annan mobil, eller dator) och skjuta ut skiten rätt ut bara. Och så läggs det ut där, i svarta cybern, och de som är intresserade av vad för slags skit man hålls med, prenumererar på en, och kan då, om de vill klicka och se, höra, läsa, vad man hade på hjärtat, från mobil eller dator. Hur fränt är inte det? Äh….

Twittra = Kvittra.

————–

Ska också vara så provokativ här så jag lägger ut den här bilden. Den hittade jag på via Henry B:s Facebook. Det är en slags jämförelse. Hoppas det går att förstora, eller klicka på. Ja, titta på de röda siffrorna först, men kolla sedan de andra, klicka och vänd på huvudet. Proportioner. De senaste 300 dagarna på jordklotet….:

Säger inget mer….

———

Här skulle jag egentligen, för att visa min frihet, ha något nazi eller naket eller annat enormt olämpligt. Hm, måste lura lite….

Hm, jag kan ju jäklas lite med lokalpressen.
För några dagar sedan, eller hur långt de nu var sedan så drabbades ju viss press här i landet av, som det hette, attacker (det kan lika väl vara klantig programmering och…arghh vill inte säga det, Wind…..)
Hur som helst. Denna stads stöddiga lokalblaska som äger rubbet, ingen konkurrens här inte, kör upp en blogg då, så de kunde få ut nyheter ändå (vilket i och för sig är ett bra initiativ, och faktiskt funkade bättre än den vanliga sega hemsidan som ingen vill läsa, eller som jag vill kalla lokaltidningens död. Inga unga läser där, för de håller på prylar).
Här är den adressen: http://nablogg.wordpress.com/

Det är ju så där man vill ha nyheter egentligen, kortfattat och någorlunda genomtänkt.

Men jag, när jag fått adressen eftersom allt stod stilla, jag skrev ju in en lite annorlunda adress: http://nabloggen.wordpress.com/

Ett ”en” efter blogg. Det är ju inte svårt att skriva så. Och då kom jag till den där sidan, en, vad jag förstår, protestsida mot själva tidningen. Det var intressant att läsa (även fast de inte skrivit sedan i maj).

Hur som, jag tyckte detta var lustigt. Och rätt åt!!!

Kul förresten att de använder, bägge sidorna, samma genialiska bloggverktyg som jag gör här. Tack för det!

————————-

Fredagar är hårda på jobbet.
Då är det full pott, förmiddag och eftermiddag. Missförstå mig inte nu, men det är inte någonstans en timma att göra annat på. Nej, det är att härska över sin situation. Missförstå inte heller detta, jag har inte att göra med några styggingar, det är inte så. Utan grejen är att man måste vara chef hela arbetstiden. Ja, jag sköter det snyggt, och jag har bra folk att vara chef över, behöver inte tjafsa, men det är faktiskt, fast man inte alltid kan tro det, lite tärande. Att vara den som styr, som ibland är polis, håller i det hela, ha kontrollen över rubbet, teknik som bråkar, fixa, dona…
Fast idag var det kanon ändå. Alla var med på noterna hela tiden. Sådant känns bra, jävligt bra.

———————–

Idag är också den första dagen på hela veckan då jag känt mig som mig själv, inte svimfärdig, inte sönder, inte som ”det är över nu” i kroppen. Jag är så tacksam för det.

Baggo ringde mig under kvällen. Vi snackade lite. Han hade familjesammankomst med fästemös bror och böna. Ingen utgång för honom.
Baggo är finemang.

Jag skulle ha kunnat gått till ett ställe i stan (gamla Royal på Stortorget) där min kollega Micke och min polare Malle hade räggi-fest, med min tidigare kollega, numera musikkändis Governör Andy (Sjösten). Men jag pallade inte.
Hade först tvätt och så när allt det där var klart, måste jag ju äta, och så blev det för sent.
Så jag drog till Biskops sista timman (sent som fanken). Gaggade med Andreas, Elin, Roffe, det får, fick, räcka så.

Gock (det heliga ordet igen, he-he) hemåt över stan. Kollade in de lättklädda skyltdockorna i fönstren. De var fina.
Ja, och så var jag hemma och började skriva det här.

Vad sa farbror Melker i Saltkråkan, ”Ett liv, ett…”. Äh, kommer inte ihåg nu.

Rocka puck!

Sug snor!

Bläsk!

/Baron

—–
PS: har kommit på vad jag skulle skriva som var fjöligt, omanligt och det där, för något inlägg sedan, alltså det fega. Får ta det nästa vända.
Och vill någon testa min Twitter, någon mogen, så hör av er, he-he, nej, inte alla, men många kan få den.

 

 

 

Torrrrsdaggen

Fick kunskap om, på många olika vägar, att Strega och hans band med Kent I och de andra skulle vara med i Tvärsnytt (lokala SVT-nyheterna) i kväll. Okej, så jag tog upp min fån och filmade de där två minutrarna, med egna kommentarer (helt nykter, fast man kanske inte kan tro det, he-he). Så här såg det ut, och lät:

done

PR-ansvarig för deras stora spelning skulle ha dubbla käftsmällar (det kan vara Strega själv). Jag har fått massa kryptiskt info om det där (ibland har jag känt mig spammad) men aldrig fattat att det är de själva som ska lira, eller att de ens fanns, utan trodde att det var något band från England som skulle komma och lira i Västerås och köra de där låtarna som de här killarna gillade. Och då klarade jag mig jussom. Men så, i sista sekund så visade det sig att det var de själva som skulle lira. Och det tjatas att jag ska komma, men ICKE! Jag kan inte stödja dålig marknadsföring. Så är det bara.
Men de kommer säkert att göra en bra spelning.
Och jag tycker det är roligt att referera till Yes och ”Owner of a lonely heart”, fast det är Genisis, he-he…. Att retas är en rättighet man har. Vilket jag gjort live med de här grabbarna. Fast jag vet inte vad jag snackar om där, har rätt många fel hör jag, men skit samma, det är en rättighet att balla ur också…

————

Den här veckan har varit konstig. Jag har känt mig konstig. Känt mig sjuk ibland, snurrig ibland, som ett asplöv som darrat i vinden ibland (färdig att svimma, lägga av för gott), och så helt okej och glad och stark. Alla jävla sjukdomstillstånd som finns har föresvävat mig. Jag har fysiskt varit upp och ner, svart och vitt.
Skumma prylar. Men jag kör på, kör så det ryker. Tut och bolm!

Nä, nu tog det stopp. Har inget mer att säga/skriva. Är nog rätt uttråkad, och är man det kan man inte skriva. Man måste vara på. Nu är jag bara ett stort noll. Men jag återkommer med förnyad kraft, arghhhhh!

Men vänta. Idag, efter jobbet var jag på facket, på intromöte. Det var jag och tre till där, och de som ledde det hela var två stiliga kvinnor i passande ålder, som besatt intelligens, vänlighet och sociala färdigheter (fast de jobbade i samma bransch som jag gör). Det kändes ovant, jag började tro på livet igen.
Med mig fick jag tygväska med fackets namn, mugg med fackets namn, några böcker, ett gäng broschyrer och en reflexväst med fackets namn på. Har beslutat att jag ska ha den på mig på jobbet, så kollegorna vet vem det nya skyddsombudet är. Ha-ha, jag är facklig, hur fränt är inte det? Ha-ha-ha-ha-ha. Vem kunde tro det? Och jag ska inte ligga på latsidan. Finns mycket att ta upp där. Det är en ära att ha blivit vald. Vänta, måste ta kort på prylarna…

Svart häftig kasse i tyg som är miljövänlig att handla med.

Häftig mugg att dricka kaffe ur på jobbet och göra andra avundsjuka med.

Lite suddig bild, men fullvuxen väst med relexer att ha på sig på jobbet.

Jag gjorde jack-pot idag, he-he.

En av snubbarna som var med på mötet var pianostämmare och musiklärare på särskolan. Han hade stämt pianon hela dagen, och det fanns några fläktar och datorer som lät på mötet, som tickade i bakgrunden (som ingen av oss andra hade hört) och han frågade om han fick stänga av dem för annars skulle han bli tokig.
Skön lirare, he-he-he.
Jodå, det stängdes av.

När jag kom dit kom jag ju försent, och det var låst. Tack och lov kom någon som skulle in på samma ställe så jag slapp stå ute i snöstormen. När jag kom in så frågade tjejerna om jag ville ha en kopp te och kanske en kaka. Jo, det ville jag. Så jag fick en mugg varmt vatten och en tepåse (en sådan progressiv påse utan snöre). Ingen sked.
Efter ett tag blev jag sugen på att ta ut tepåsen. Så det var bara att trycka ner fingrarna i det kokheta vattnet och dra upp påsen och det brändes som fanken. Ingen sa något när jag stönade och släppte den varma påsen i en tom mugg. Skumt. Var det ett test?

Jag är facklig nu. Stå upp, gör honnör! Vi, folket skall segra!

Okej.

Rock!

/Baron

Manlig feghet och min egen

Under min promenad hem nu i kväll så tänkte jag mycket på manlig feghet, och hur oattraktivt det är för kvinnor. Hade en massa sköna exempel som jag ville delge cybern (där jag själv varit feg). Men nu, när jag fått av mig kläderna (ytterkläderna, jag är inte naken) och satt mig vid min dataapparat, så är allt som bortblåst. Jäkla skit, jag hade en fin pryl där. Och, nej, jag kommer inte att gå ut och gå tillbaka för att ”liksom”, ”jussom” få tillbaka minnet. Jag får köra på ändå. Med annat, men rubben ovan är satt, i sten.

Har ju en ny cyberbiktsmoder, frk sofie (liten bokstav där i början, är noga med det där med stavningar från mina cyberbiktare). Hon föreslog att jag skulle använda ordet Grisknull (som jag bara älskar) någonstans idag, alltså efter att jag i går, eller förrgår använde epitetet ”kuka ur”. Bägge är kraftfulla. Hm, saknar grevinnan och hertiginnan som var här förut, de kunde vara stygga på uttryck…snyft, var är de nu? VAR? ARghhhhh!

Nåväl. Jag gjorde det. Det funkade inte så bra. Ingen blev chockerad. Jag slog på iPhonen och gick in på jobbet i morse och så lät jag det hända. Längst in satt ju frk C, som inte törs säga så mycket, och före henne är hennes brorsa som är vikarie och började i förrgår, de är väl samma. Den ende som kommenterade var min kamrat i fack-svängen, herr K, och han gillade det hela. Det blev inte den skandal jag hoppats på. Ingen skrek att jag var bongo. Nåväl, här är det, och, jag gjorde det:

done

Huru härligt är icke epitetet Grisknull, ha-ha-ha-ha-ha?

——————-

En annan fantastisk grej som hände idag var att alla på jobbet skulle samlas på samma ställe (smart nu i grissjuketider, men så är det, har aldrig anklagat mitt jobb för överdriven intelligens).
Det handlade om ”värderingar”. En snubbe höll i det hela. Och så blev det att sitta med 400 andra i samma lokal, vid olika bord, i bikupor, lottad via lappar man fick, jag fick nr 25, och diskutera massa plattityder. Jag dånade.

Jag försökte ånyo smita ifrån det hela genom att e-posta en av mina chefer om att slippa detta tidigare. Detta var ju var ett strålande tillfälle för mig att jobba med PR och allt det där som jag också ska göra. Fick svar att jag nog hade rätt, men att det var OBLIGATORISKT att vara med där. Suck.
Där kände jag också att jag skiter i det där med PR. Jag har stolthet, jag har kunskap, och jag tänker inte göra detta gratis på min fritid, jag kan göra det under värdelös mötestid, eller värdefull mötestid (då kan kollegor catcha upp för mig vad som sagts). Men tror man att det jag ska göra för att lyfta saker och ting, görs på en kafferast, då har man bitit sig i skägget. Jag känner mig förolämpad faktiskt. Men, bildning och utbildning, kunskap och poäng, det är inte samma sak.

GNYYYYYYY!

Ska plåta av de papper vi fick. De är bedårande:

Alltså, jag är sååå jävla gammal, jag har sååå jävla mycket erfarenhet av livet, jag har också lyckats utbilda mig, på riktiga läroanstalter, dessutom är jag människa som är med i livet JUST NU. Jag la inte av att kolla världen när jag började jobba, och jag har jobbat i massa andra branscher tidigare, bara det.
Jag är ingen som gått från grundskola till gymnasium och så till utbildning och så tror jag att jag vet allt (som inte ens har tjyvrökt). Jag har levt, och jag lever. Det är inte klokt. Okej, kolla, klicka så den blir läsbar:

Och:

Lite mer oskärpa, men klicka även här ovan för att se.

Min undring är om var jag är? Är detta sant? Är detta Örebro 2009?

—————-

Låt inte strecket ovan lura dig, jag fortsätter på samma tema/ämne nu.

När jag ögnat igenom det där så sa jag så här till min ”grupp”, nummer 25 som vi var:

”-Måste bara berätta, jag har garvat åt en fejkad kristen friskolas webbsida i några veckor nu, och när jag läser det här så är det som om verkligheten överträffar dikten, ha-ha-ha-ha!”

Alla tittade på mig, såg rädda och nervösa ut. Okej, jag föll….

Sedan höll jag i princip käften rätt länge. Men under vissa punkter som alla lydigt tog upp så höjde jag min stämma (se punkterna skär-markerade ovan).

”-Vafan är det där med kristen etik och tradition och västerländsk humanism??”

”-Det står så i skollagen!”

”-Va?”

”-Det är säkert!”

”-Herrejösses, det låter SD!”

Redan där visste jag att jag var en looser i de andras ögon. Fast de hade rätt, det gör faktiskt det. Står i skollagen om det där kristna. Kul att höra för folk som inte tillhör detta ariska storsvenska garde, som tagit sig hit genom krig och skit….

Sedan blir det mer mullberga.se på papper två. Diskussionsämnen. Någon hade ”förstått” att sydstatsflaggan i USA och nazi-symboler var samma sak. Jösses, varenda raggare har väl använt sydstatsflaggan sedan 1834???

Vad jag gör om en elev sitter och porrsurfar? Jag går väl fram och säger att han eller hon har god smak! (Not, för att prata ungdomska, he-he).

Alltså, det är väl inga elever som sitter och porrsurfar!!! Det gör de väl hemma i så fall. Har aldrig varit med om detta någonsin. Och jag jobbar med datorer. Har gjort det läääääänge. Hur har de det, de andra, på de andra avdelningarna, är de inte ute i verksamheten och kollar?
Någon nämnde här att det var lika illa att de satt och kollade på baddräktsbilder, av bägge könen.

”-Men vadå? De är ju tonåringar, det kokar i kropparna på dem av hormoner, hur farligt kan det vara?”

Har folk glömt hur det var att vara tonåring? Ja, det har de, och de kallar sig vuxna. Om någon under ett fyratimmarspass kollar några bilder med som de tycker snygga människor, inte porr, inte naket, är det verkligen så jävla farligt? Nej, säger jag.

Och sedan, vem äger problemet när någon tränger sig före i matkön, ha-ha-ha, nä, kan inte kommentera detta, klarar inte det.

Sedan kom frågan om slöjor och hur vi ska hantera detta. Jag kunde inte hålla käften:

”-Mode är väl olika, hur hanterar vi själva att de flesta grabbar har brallor som vissar klyvningen i arlset för att de ska visa vilka moderna och dyra kalsonger de här, är det verkligen hucklen och slöjor som är problemet?”

Aha, där blev de ställda. Flera höll med, och garvade.

”-Och, vadå att man kanske inte, i extrema fall, kan se dessa muslimskt troendes flickors ansikten helt och hållet. Men är det någon skillnad mot idag, vi har ju vanliga svenska elever som ser ut som frågetecken fast de inte har slöja, och man kan vifta hur mycket som helst framför ansiktet utan att de reagerar. Kom igen nu, va!”

”-Dessutom, hade väl alla svenska kvinnor hucklen över skallen för mindre än 100 år sedan så fort de var ute!”

Det var mitt bidrag. De ”aha”-ade. Där nådde jag fram lite.

Sedan blev det slut. Men jag hade hela tiden en reservplan om jag skulle känna att min intelligens och min kunskap blev för förolämpad. Det var att slita upp min iPhone och se förskräckt ut och så ursäkta mig och rusa ut. Och så gå hem. För att slippa det onödiga, det enda som tär på mig i mitt yrke. Fjattet!

Det är klart att värdegrunder är och moral och tjolahoppsansa är viktigt. Men jag är ledsen, verkligen ledsen, detta var inte lyckat, och det som gör mig ännu mer ledsen det är att alla bara spelade med, inte sa ifrån, mig inkluderad. Lydnad gällde. Nog fanns det viktigare, nyttigare saker vi skulle kunna gjort dessa timmar, även om kanske syftet var vällovligt. Och hajar man inte redan de där grejerna, det här, då är det skrämmande, jag menar det, då har man inget i detta yrke att göra.

Hm, nu har jag skrivit om jobbet. På jobbet finns det folk som läser min blogg. Okej, då får vi se om jag får kicken. Fuck it! Min upplevelse är min upplevelse och den har jag rätt att beskriva. Så är det!!!

Yttrande- och tryckfrihet, samt meddelarfrihet finns i grundlagen. Ändra på det först.

—————

Men vad var det där om feghet nu. Arghh. Jag jag ju inte varit feg när jag skrivit detta ovan, men det är inget som jag märkvärdigar mig med. Jag hade verkligen en skön pryl att berätta när jag skrev överskriften, och jag skriver den och så rätt på bara. Fast så glömde jag bort. Äh, skit samma. Det får komma någon annan gång.

Nu trycker jag ut det här, så får vi se. Om inte Grissjukan tar mig så kanske ångesten gör det när jag vaknar i morgon bitti. Fast vadå? Ångest är för dem som handlar fel. Jag handlar inte fel. Jag bara uttrycker mig.

Sug!

Rock!

Bongo!

/Baron

Okej, lite lokalgnäll

Jag vet inte hur mycket ångest man ska ha. Hela mitt liv har jag fått lärt mig, via media att allt är farligt. Ryssars atombomber, fågelinfluensan, aids, ozonskiktet. Man har velat gjort mig (och alla andra) rädda. Jag vet inte varför, men rädslan är tydligen något som anses vara viktigt. Vi ska vara rädda för något så vi håller oss lugna.

Kom just på att den gamle Karl Marx, med sin polare, skrev i sitt kommunistiska manifest, där de satt på Londons bibliotek och skrev, att arbetarna inte har något att förlora, än sina bojor (tyvärr har jag lite ihågkomst av mina akademiska studier).
Detta fick i sin tur tyskarna att som första land införa socialbidrag, ett tidigt sådant. För man kom på att om människor har något att förlora, så blir de mycket tveksamma till att bråka (läs: göra revolution). Det var alltså inte av godhet man införde stöd så att folk inte svalt ihjäl.
Alltså, håller man sig i skinnet så får man i alla fall så mycket att man inte svälter ihjäl. Då tänker man sig för både en och två gånger innan man revolterar. Ja, det funkar. Så bidrag har inget med godhet att göra, det har att göra med att makten inte vill att folk ska banga ur och ta vad de kanske har rätt till…. för då drar man undan mattan.

Nu är det grissjukan som gäller. Som vi ska vara rädda för. Varför?
Kolla den här jävla artikeln i Nerikes Allehanda från idag. Det är i mitt tycke förjävligt. Jag har rödmarkerat.
Om man bara läser rubriken så blir man kallsvettig, men orkar man sig igenom hela artikeln så ser man ju att mannen hade rätt allvarliga andra problem. Om de sedan, när han väl hittades, och var död, tog prover och såg grissjukan, så må det vara hänt, men ändå, hade det verkligen med att han dog att göra?

Häpp!

——————-

Vänta, ett fantastiskt ord kommer över mig, inte olikt gårdagens rubrikord… ahhh, ja, just det.. GRISKNULL!!!

——————-

Hårsfjärden med rysk utbåt (jag jobbade inom flygvapnet då, som dräng, jösses där fick man ångest).
Lumpen då ryssarna började i Afghanistan, ojojoj, skräck.
Och alla kometer som skulle störta på jorden, fick man läsa i tidningen.

JAG ÄR SÅ JÄVLA TRÖTT PÅ SKRÄMSEL!  Dra åt helvete alla medlöpare som bidrar till detta! Dra åt helvete bara!

——————–

Jag har tidigare försökt gjort reklam för den kristna lågstadieskolan mullbergaskolan.se här. En webbsida som jag beundrar av många skäl. Och säger åt mina adaptrar att vi har vänskapsband med.
Kanske mest för alla kommentarerna där på sidan från humorlösa idioter som tror att det är på riktigt. Folk är fanimej idioter.
Men det verkar inte som någon nappat att kolla där, trots min pr-drive. Nåväl, nu har jag, efter att jag blivit kompis med rektorn Leif på FaceBook, också hittat skolans IT-ansvariges hemsida på nätet. Helt fantastiskt: http://www.berndtontheweb.com/

Den killen vet vad han snackar om. Så här skriver han bland annat (notorisk Mac-hatare som han är): ”I always bring with me my Microsoft Office ‘97-certificate from Power Solutions so people can see that I am a serious IT ADMIN”.

Det är fanimej kärlek!

Men så är det. Endera har man humor, eller också inte.

Okej, nog för nu, måste sova några minuter innan onsdagens uppdrag.

Rock och love!

/Baron

Långt inlägg: Alla Helgonahelg (Att kuka ur!)

Jag använder en könsglosa här i överskriften, men det skiter jag i. Jag har läsare här som är gamla vänner från förr, nya adaptrar i liten ålder som blir vilsna av mina ord, folk från busken och varfan som helst ifrån. Skit samma. Jag äger mina bokstäver. Men det borde ni veta. Det här är min blogg, här skriver jag vad JAG VILL!

Fixas inte det det, far då åt fanders!

Och nu blir det långt. Det här är på riktigt.

———-

Hade fått brev från den kristna församlingen i Kungsör. De skulle hålla minnesgudtjänst över de som dött det senaste året på allahelgona. Jag var välkommen i Kung Karls Kyrka klockan 18.00.
Okej, alltså, jag har bara varit i kyrkliga sammanhang när jag konfirmerade mig, och när jag varit på begravningar och bröllop.
Men nu. När den gode Baronmodern nu dog i april (något jag har hårt i mig, fast det är naturligt att dö av ålder, men ändå, vi var så jävla bundis i fanken ett halvt sekel…) Så tänkte jag att jag ville ära min morsa. Har ju ännu inte skrivit här om hur jag fann henne död, eller om begravningen. Men nu har det gått ett halvår, och jag ville verkligen göra det rätta.

Så jag tog det där brevet och läste det. Och så tog jag mig, via tåg, till Kungsör i lördags. Det var inte lätt. Det var fel på tåget så jag höll inte på att komma ut i Arboga, där det var byte, men jag var där, jag var på. Så här såg det ut för de som har min twitter och kollar in:

Det var första gången på kanske 15-20 år som jag åkte tåg. Jag som älskar tåg. Och så plåtade jag med min iPhone, klick-klick-klick, tills jag fick med Svampen, vårt berömda vattentorn, mellan alla pack-prylar.

Så, efter att tågklareraren släppt ut mig (jag sprang som en dåre mellan vagnarna och försökte öppna, det gick inte, det var fel på elektriciteten) så kom jag ut där i Arboga, och kunde byta till ett tvåvåningståg, som jag hittade till slut. Det tog mig till Kungsör. För er som inte hajar; Kungsör ligger fem och en halv mil österut från Örebro. En och en halv mil vidare efter Arboga. Så från Arboga var det fråga om tio minuter.

Jag steg av i Kungsör, och gick upp för den där otroliga backen upp mot Kung Karls Kyrka och vidare. In i Konsum. Köpte gravljus och en tändare. Det gick på strax under 40 spänn.
Så gick jag mot kyrgårn.
Det höll på mörkna. Klockan var efter fyra.
Gick genom hela kyrkogården, från väst mot öst. Massa ljus brann på gravarna, överallt. Och jag visste att morfar, och mormor och alla de där andra jag var släkt med och vuxit upp med fanns någonstans i början i sina gravar, men inte var. Jag hade bara en tanke, att ta mig till gravlunden, där de, på något hemligt ställe, grävt ner morsans aska (man får inte veta var de gör det).

Och så tänkte jag att jag skulle ta kort, men ville inte det. Det var för mycket folk överallt. De hade tagit bort alla bänkar, så man kunde inte sitta och filosofera (gråta) en stund. Tönterier.
Jag tände mitt ljus och ställde det med hundratals andra ljus och gick därifrån.

Morsans aska må vara där, men om jag inte får vara ifred så är det skit samma. Jag hade verkligen behövt sitta där och gråta ut en skvätt. Jaja.

Gick upp bakvägar, ja, jag tårade, tillbaka mot Kungsör, ville inte att någon skulle se, ville vara ifred. Kom på att jag inte varit uppe där vid vattentornet förut. Kom upp på höjden. Det var verkligen snyggt. Satt där själv. Satt där för första gången på flera timmar, och plåtade uppåt och lät mig gråta lite där för mig själv:

Det är snyggt, och det är belyst, rött, som man ser här.

Så går jag jag ner mot ”byn” igen, alltså centrum. Det var en och en halv timma tills den där minnesstunden skulle vara.
Morsan har alltid sagt åt mig att inte släppa kontakten med mina släktingar när hon var borta. Okej, okej… (jag ville inte, för jag ville inte bli ledsen mer än jag var, inte tränga mig på jussom…)
De jag har, de jag känner, är mellan 70 och 83 år gamla.
Okej, så jag gick till Stina i alla fall. Jag gick förbi morsans födelsehus och sådant (ja, det har hon ju berättat, det här var mäktigt). Stina satt på övervåningen när jag kom på gatan, såg henne där, i ljuset av bara ett lyse därinne.  Jag såg det från gatan och gick upp och ringde på. Hon blev glad åt att se mig. Verkligen, jag kände mig mycket välkommen. Och, ja, jag har ju grejer där som jag inte tagit hem ännu, hos henne, för jag har inte fixat här hemma ännu!
Men det är lugnt med Stina, hon är frän, som morsan var.

Hon fixade kok-kaffe.
Men sedan fick jag veta.
Vi satt där i någon timma och hon berättade att hon varit på en seans. Hade ingen aning om att hon var inne på sådant. Jag satt och var tveksam, men så hämtade hon anteckningarna som detta medium gjort. Ett gäng rader handlade om min morsa, hennes släkting och polare. Så här stod det:

Min morsa hette Britta, eller Ingabritta.
Den här kvinnan (mediet) hon hade gått till med övernaturliga krafter hade ju ingen aning om morsan, men hade beskrivit morsan rätt väl därovan (det var döda släktingar som grattade Stina till hennes 85-årsdag tydligen).
Ett hjärtligt skratt, att hon var pråper och mån om sitt utseende, att hon hade svårt att andas, hade smycken och snygga ringar, gillade att dansa och lite mer. Hon hade till och med, detta medium, skrivit att hon hette Britta längst upp och var med där på noterna.

Jag visste inte vad jag skulle tro. Jag sa åt Stina att det var märkligt, hur kunde detta fungera? Men Stina var stensäker, och kände sig mycket trygg i detta. Och ja, jag tog kort på mediets anteckningar, och visst tusan beskriver det morsan, he-he. Jag gillar´t.
Men jag sa också, att det finns bara två alternativ till döden. Det ena är att det är tokslut och blir helt svart, eller också är det något annat, och det är inte jag van vid.
Jag är inte den som dömer eller fördömmer. Jag vet inte.
Men för mig, jag garvar, om morsan är välsnidad och fräsig i ”nästa liv”, då är jag på och tycker det är helt okej, ha-ha. Morsan var,  som också prästen sa på begravningen; fräsig!

Nu är det ju så att jag inte vet någonting. Jag är bara jag. Det är bara jag. Jag vet inte vad som är rätt eller fel, jag dömer inte. Men det jag beskriver här är mig och vad jag är med om, även om det blir långt.

Så gick jag iväg, efter kok-kaffe och kakor, till den där minnesgudstjänsten som de hade i Kung Karls Kyrka i Kungsör. Det var jag skyldig morsan. Alltså inte på det viset, men för att ära henne på något sätt.

Kände ingen där i kyrkan. Prästen snackade om att 55 pers hade dött det senaste året och efter alla psalmer och körsång av kören så skulle det tändas ljus för alla och dess namn skulle läsas upp. Det var därför jag åkt tåg till Kungsör denna lördag.

Min morsan dog i april, den 26:e. Så när det datumet närmade sig tog jag upp min iPhone och spelade in, kunde vara fint minne när de läste upp och tände ljus för henne:

Döm då om min förvåning när de inte läste upp hennes namn. Där hade jag suttit i böner och på en hel gudstjänst med psalmer och allt och så när det blir dags, så säger de inte ens hennes namn i den fullsatta kyrkan.
Jag kände ilska.
Sedan kände jag, som åkte från Örebro för att ära detta tillfälle ännu mer ilska.
Sedan kände jag, så här är det, vi i Baronsläkten, det bara inte går… Det kan inte fungera.

Beslutade mig för att ta ett snack med prällen efteråt (jag kunde ju hört fel, vilket man hör ovan att jag inte gjorde).
Men när jag skulle ta tag i denna kyrkans man så var det en kvinna där som störtgrät (antagligen över något liknande) och jag tänkte, att då får det vara, hon behövde prästen bättre än jag. Det får vara. Och om jag känner morsan rätt skulle hon aldrig velat att jag drog igång något sådant för detta. Hon ville nog att jag skulle låta det vara.
Men ändå, men ändå, det är så dåligt…. Och jag blir så förbaskad.

Jepp, så stod jag då på kyrktrappan. Ett par timmar innan tåget skulle gå hemåt mot Örebro igen. Okej, så jag gick till Gudrun, min yngsta släkting i Kungsör, bara 70 bast. Störde henne lite i en sammankomst med henne och hennes snubbe och ett annat par i den åldern. De blev nervösa, märkte det. Men jag fick ett par bira, de åt kräftor, jag ville inte ha. Och efter någon halvtimma så gick jag mot stationen (tvärs över kyrkan mitt i byn (kyrkogården ligger mot Katrineholmshållet, mot utkanten av stan).

Thor Modéen-statyn i Kungsör, på vägen.

Kung Karls kyrka på vägen ner mot tågstationen.

Satt där, och hade tidigare, jag har varit med förr, köpt fyra folkbira för att ha på vägen hem, det var ju allahelgona, och, äh…

Filosoferade mycket där själv på Kungsörs station, hade nog gått ett par mil i denna by denna dag.
Och så kom äntligen tåget:

Den blonda hostande bruden som kommit just innan det var dags för påstigning går framför mig. Jag tycker det ser spännande ut. Och vilka jävla tåg mot Arboga, jösses, dubbeldäckare, byggda i Västerås, vad jag förstod.

Så här såg det ut när jag kom mot Örebro, stod längst bak:

Att åka tåg är… något annat…. Mitt liv, är.. annorlunda…..

Så kom jag hem.
Och så gick jag ut. Jag får gå ut. Jag är så jävla gammal att jag får göra precis vad jag vill utan att någon kan säga åt mig att det är fult eller fel. Så är det.

Drog till Biskops. När jag skulle in på muggen var min store vän Bagliari där. Han får ta allt det här till sin spets genom detta (sorry för mitt fåniga flickgarv):

——

Avslutningsvis. Jag vill bara säga, bara fråga, detta….
Kan man jämföra min blogg med någon annan blogg? Jag måste fanken vara ärligast, mest ofeg, va? Jajamensan!!!

Var är mina priser? Ge mig mitt krus, Blondinbella! Det är mitt!

Och, just nu i kväll, då jag verkligen kämpat med att få ut allt detta, så har jag mina bruna, fulaste, kalsonger på mig, så man kan inte se om jag skitit ifull mig.

Cybern!!!

Hör upp!!!

I love you!

Rocka snorre!

/Baron

Börjar med rubben, eller överskriften (+snusk)

Det gör jag alltid. Jag kör kronologiskt. Trycker några bokstäver däruppe som betyder något och så kör jag bara, låter mina fingrar ge utlopp för min hjärnas, eller själs, svada. Så blir det vad det blir. Ibland, men inte alltid, har jag några prylar på lager, som jag vet att jag kommer att berätta om. Men inte alltid. Och ibland så glömmer jag bort de där prylarna, eller bestämmer mig under resans gång för att skita i att berätta om det hela. Allt beror på humöret, på känslan.

Väldigt sällan, jävligt otroligt sällan så suddar jag det jag skrivit. Kanske jag har gjort det 2 gånger sedan jag började 1997. Men alltid så läser jag igenom vad jag skrivit när jag skickat ut det. Och då bara av två orsaker. 1. Jag hatar stavfel. 2. Jag hatar när meningar inte funkar så det blir fel och man inte kan fatta. Då rättar jag.
Så, om man mitt i natten ser ett inlägg här, kan det löna sig att vänta ett tag och så ladda om sidan, för versionen efter är alltid bättre. Flyter bättre.

——– (stregastreck)

Jag kör Baronen här på wordpress.com, numera utan censur. Jag kör ett par konton på Twitter. Jag kör på Facebook. Jag kör på egen wordpress-server via jobbet. Jag finns på fyra-fem olika ställen på nätet. Det kanske inte är helt friskt, men så är det.
Jag kollar och lägger upp via datorn hemma, datorn på jobbet, och via min iPhone.
Jag är synlig här och där. Då jag inte har någon som helst tillstymmelse till familjeliv har jag tid till detta.

På Facebook kör jag lite svenne-stuk, är inte så stygg, men har över 150 följare ändå (och, ja, jag vet vilka alla är). Här på wordpress.com kan jag göra vafan jag vill (hoppas jag, skiter i att människor från jobbet hittat hit, det här är MIN domän, mitt liv utanför jobbet). På själva jobb-wordpressen så är jag rätt fräck också, men undviker vissa ämnen (av rätt självklara skäl).

Vad det gäller Twitter, som rätt många av mina cyberbiktfädrer och även jobbpolare, men också civilister inte har en aning om vad det är, så kör jag två konton numera (ska förklara det nedan).

Twitter är vackert.

En första koll på Twitter gör att man undrar, som t ex fd kollegan LG skulle gjort (som han sa när jag visade honom internet och rörliga bilder där en gång i tiden, mitten av 90-talet: -Jaha, och vad ska det där vara bra för då?)

Låt mig snabbt, mycket snabbt, förklara lite om Twitter. Man fixar ett konto där (gratis). Och så kan man börja twittra (kvittra). Man har 140 tecken på sig per meddelande. Och så kan man prenumerera på andras tweets, och andra kan prenumerera på ens egna (alltså det man skriver). Därmed kan man, via webben, eller via mobilen, helt gratis, få reda på ett och annat.
Jag kan skriva på min iPhone: ”Sitter i en buss och kräks i biljettpapperskorgen” och skicka iväg det. Och så får alla som prenumererar på min tweet veta det i samma sekund som jag skickar ut det.

Men själva websidan för ens Twitter är bara blaha-blaha. Den är ful, men fungerar som ett slags centrum där man kan göra olika inställningar.

Det intressanta är det där andra, runt ikring. Finns massa tjänster som använder sig av Twitter. Nu har det gått så långt att flera av de här ”andra” tjänsterna behöver man inte ens regga sig på, de bara funkar, via ens Twitterkonto.
Därför kan jag skicka upp en film, eller en bild, eller ett ljud tillsammans med mitt twittrande, och det extra ”mediat” åker ut i cybern, men lägger sig på andra ställen på nätet, där de tar emot sådant. Och så, i min tweet, så finns en länk, en adress till de ställena, klickar man på den, så får man se bild, kolla, video, lyssna på ljudet.

Jag har t ex kopplat min jobb-blogg så att när jag skriver ett inlägg där så skickas det samtidigt ut en tweet på twitter från mig. Överskriften från mitt inlägg finns där, och resten också, via en kortad länk som hänger med tweeten. Det räcker alltså med att folk vet mitt Twitternamn så kan de därifrån se vad jag uppdaterar, vilka prylar jag lägger ut (som jag väljer att lägga ut så de ska kunna se dem). Inga långa konstiga adresser till websidor behövs längre.
De som jobbar ”för mig” på jobbet prenumererar på mig och har bara att klicka för att komma åt mina artiklar med instruktioner eller vad det är.

Äh, man måste testa. Det är kanon.

Och det här gör att jag nu har två olika twitterkonton. Ett offentligt, för jobbet och så, som smeker ut mina jobb-blogginlägg och det jag skriver/plåtar från iPhonen om hur jag håller på (när jag vill det). Men också ett andra, där jag t ex prenumererar på ekivoka damer i vuxenunderhållningens värld, och vad de håller på med. Detta är ytterst intressant för mig, då de också twittrar bilder om sina jobb. (Jag följer även andra som är intressanta, men jag tar detta som ett exempel).

Vet inte om ovanstående kurs blev begriplig, eller ens var intressant att läsa. Men grejen är att alla jävlar som är i min ålder och även de som också är rätt mycket yngre än mig, ofta är så jävla rädda för att testa nya grejer. Kom igen nu för fanken! Ni klarade av att lära er SMS. Det är dags att gå vidare.

Här ovan kan man skriva e-brev till mig via en länk. Är någon intresserad av mina olika Twitterkonton och skulle vilja prenumerera på dem så skriv ett e-brev bara så ska ni få info. Men ni måste då (detta är absolut mellan er och mig) identifiera er. Jag har självbevarelsedrift, he-he. Regga er nu på Twitter:

http://www.twitter.com

Regga för fanken, var inte sist. Obama är där, Eminem är där. Alla är där. Och man väljer vem man vill följa, och folk väljer om de vill följa dig (och det går att ångra sig och slänga bort folk).

Här kommer tre fina stygg-skärmbilder från min iPhone på det ekivoka kontot, se, läs och begrunda. Unga frk Bre har en konversation, offentligt, med lite äldre men ändå yngre än mig frk Jenna.., nu med tvillingar att ta hand om, två generationer. Den yngre är något fräckare numera:

Bild ett är hur det ser ut från början i min iPhone, som i bloggen, det senaste inlägget är överst:

Och så klickar jag på det översta inlägget här ovan, där det finns en länk. Då ser det ut så här:

Här skulle jag kunna klicka överst och få en massa info om bönan, men det gör jag inte, utan jag klickar på den blå mini-länken ovan. Hon har tagit kort med sin mobil (ja, en iPhone, men det går även med andra fabrikat) och skickat den bilden till Twitter, som gjort om länken så den blir kort nog, och lagt ut den på en sådan där gratistjänst, och så ser jag bilden:

Här står hon, lillflickan, med två kill-kompisar, innan, jussom… (min forskning i feminism har fört mig hit, tro inget annat, jag är intresserad av, inom forskningen, de olika kvinnotyperna….)

Här skulle jag påpassligt, då jag är ute i farliga trakter nu, eftersom moralister och annat pack får stånd av att peka, påpeka, menar pepåka, eller vad menar jag nu??….

Omtagning.
Det ekivoka har alltid legat i framkant (ha-ha, det där lät ju ännu värre). Men igen då, alltså, fotografikonsten (franska kort), VHS-video (styggrullar), och framför allt internet, alltså….
De som utnyttjat de nya medierna till max har alltid varit den ekivoka underhållningsindustrin (som jag förövrigt tycker bättre om än de som krigar och mördar folk, finns sådan industri också). Och det har också gjort att dessa kommunikationsformer växt lavinartat innan andra användningsområden skapats.
Så nu använder jag mig av ett sådant exempel för att visa på hur den nya tekniken funkar här, för eder, som läser här  i Baroncyberdagboken, så ni ska få goda exempel.

Jag tycker det är stenkul att läsa om hur frk J och frk B (10 års åldersskillnad) gaggar med varandra, då de inte hajat hur man skickar privata meddelanden till varandra via Twitter ännu.

Säg nu inte att jag är så jävla gammal att det är fult, styggt, olagligt, äckligt. Man är inte död förrän man är död, mina vänner. Jag har rätt till min nyfikenhet, till mitt liv, till att vara lite stygg ibland.

Jag kan nu, när jag håller på att övervinna min feghet (bränner Örebromössan som brukar sitta ner över ögonen), smacka ut vad som helst, till vem som helst, när som helst, via min fån.
Jag kan också ta del av alla dem jag prenumerera på, när de gjort ditt och datt.

Jag försöker lära vissa pubar i stan att de ska fixa detta, så kan de slänga upp ett enkelt tweet om att ”de har öppet till två ikväll”, eller ”vi stänger halv nio för vi gillar inte att jobba på kvällar”.
Då slipper folk gå ner till krogen i onödan, det bara plingar i deras mobiler eller på deras twittersidor. Eller tvärt om, de vet att när de går ner, så är det öppet. Tjoho!

Okej, kurs slut. Så länge.

—–Stergepinne————-

Nytt ämne. Jag bara fortsätter.

Idag skulle alla som har samma arbetsgivare som jag har vara på en stor lokal och delta i ett seminarium om skolk.
Det gav jag fanken i. Jag skolkade.
Ha-ha.

Och så jobbade jag med tekniken. Själv.
Blev klar vid sju på kvällen. Då hade det varit helt tomt på folk på min arbetsplats i  tre-fyra timmar redan. Men jag hade gett mig fanken på att få rubbet klart. Uppdatera, så det funkar bättre, snyggare, snabbare. Jag är stolt över mitt arbete. Jag vet vad jag gör. Jag kan vad jag gör. Jag är intresserad.

Och så gick jag hemåt.

I parken träffade jag de där två hundarna igen (Sveaparken), men nu med Doras karl som heter David. Det var hans tur denna kväll. Den lilla bög-hunden hade ingen tröja på sig. Jag fick ur mig lite språkliga aggressioner om ditt och datt till David innan jag gick vidare. Alltså inte mot honom utan annat.

Sov någon timma i soffan.

Hade svårt att komma igång, satt vid datorn. Gnällde på Facebook. Men fick sedan kraft och fixade käk och gick på muggen, och så ut till Biskopen.

Vänner bakom disken.
En böna som jobbar på jobbet (jag jobbar på ett stort jobb) kom mot slutet. Vi snackade. Hon var rätt fräsig, till och med både tilldragande och snygg, har inte snackat med henne förut. Men hon hade sällskap och de satte sig i ett bås alla fyra. Där kunde de sitta. Så länge….. he-he.

Jaja, och så…

Gick hem över stan. Garvade.

Nu är jag ledig tills på måndag.

Jäklar vad mina fingrar far över tangentbordet. Behöver plåster. Måste sluta skriva nu, för i kväll.

Love!

Kronärtskockor!

Ruelse!

Smegma!

Rock!

/Baron

Okej, fas två

Dagen outfit skiljer sig inte så mycket från måndagens. Det är samma grundkoncept, men nu med kepa och, jag kan inte hålla det hemligt, fantastiskt bruna kalsonger (av samma fabrikat som de med kamoflage-krigs-mönster). Att ha bruna fillingar i den ton jag har måste vara det högsta stadiet. Bruna kalsonger, smek det i tanken en sekund. Det är så jävla modernt köttigt att man kommer av sig. Tidigare har jag inte haft bruna fillingar sedan Hyland var populär, då det var fullt legitimt. Nu är jag först med det nya hösten 2009. Jag är i framkant. I övrigt är jag klädd i blått.

Observera min vana med att posera här för min egen teckning. Jag ser gladare ut än igår, har riktigt släppt på mig. Lillfingret är styggt porrigt pekande på min rosa tunga och kepan är ungdomligt på sniskan. En aber är väl att jag är smalare än i verkligheten här på bilden. Men sådant där fixar man ju med Photoshop numera, 50 kilo off, snapp, så där bara. Och så blir tyvärr alla mina fans anorektiker, men det är inte mitt fel, branschen är sådan, folk vill ha det så. Skulle man se mina ädla man-boobs (C-kupa) och äkta buksvinsmage (Thor Modéen) skulle ingen köpa konceptet. Så är det bara, ta det för hur det är. Så här funkar det. Låt oss sätta punkt där.

———————-

Kom i tid till jobbet. Det var bara ett fel. Det var bara jag där. Ingen annan, och jag brukar ju vara bland de sista. Kände viss noja. Det kunde egentligen bara betyda en sak, det var något viktigt möte alla var på, och så hade jag missat att haja detta. Jaja, skit samma, jag fixade mig en kaffe och började uppdatera datorerna med senaste operativ.
Efter någon timma kom någon, och så vidare. Då hajade jag, Det var ingen speciell tid idag. Min kollega, som jobbar med samma pryl som jag, kom två timmar efter mig utan vidare kommentar.

Jag fortsatte uppdatera, och så blev jag hungrig. Gick och köpte en Kebab. Den och en burk apelsin-Fanta kostade 40 spänn. Satte mig på en bänk och åt upp det där. Det var gott. Det var vindstilla och solen strålade. En slags njutning mitt på tisdagen.

Gick så in på jobbet igen och fortsatte uppdatera.

Klockan ett blev det möte med chef och andra. Det handlade om PR för arbetsplatsen, att få dit fler folk. Vi tutade på i nästan tre timmar, utan paus, utan kaffe (vilket jag högljutt klagade på).
Hur som helst så var det ett fruktbart möte. Jag fick en massa extra arbetsuppgifter att lösa… (ja, det är bra för jobbet).

Min kollega, som jobbar med samma pryl som jag, gick hem efter mötet. Det fanns inga andra kollegor kvar heller när vi kom tillbaka till arbetsplatsen. Skit samma, jag satt kvar själv i tre timmar till och uppdaterade, hade inget annat för mig i alla fall, det är nästan okej, för jag gillar att fixa. Tar ungefär en timma per dator. Det är okej. Och under onsdagen kanske jag hinner klart. Jag gillar när prylarna funkar och är i tipp-topp. Många får glädjas åt detta, och jag gör det gärna. Tack för att jag är så duktig! (Jag tackar mig själv…, hm, kände en primitiv stenålderskänsla där när jag skrev det här…hm).
Alltså, ingen tvingar mig. Jag gör det frivilligt. Jag gillar det. Men ändå…. jussom….. vaf…..

—————

Jag gick hem den vanliga vägen. Det var mörkt. Och på min hemväg, om jag tar den vägen, ligger en liten butik som jag aldrig sett några kunder i tidigare. Det är en erotikbutik, säljer sexleksaker och kläder och allt vad det kan vara (om det är till kvinnor är det okej och bra och modernt och inget konstigt, helt naturligt, om det är till män ska denna ondskans boning brännas ner med tjära och eld och ägaren, samt personal, och eventuellt ertappade manliga kunder, korsfästas och stympas med rostiga spikar).
Jag vet inte vilken slags butik det var. Men två kvinnor i sen 30-årsålder kom ut från den där butiken när jag var på väg mot den. Kanske hade de fyllt 40. Troligtvis ville de därifrån så snart som möjligt så ingen bekant skulle se att de var där. Nu fick de smaka på smisken…

För utanför stod tre stöddiga grabbar. De var nog 8-9 år gamla. Och de var inte blyga. Jag hörde allt när jag närmade mig.

”-Var har ni varit?”

”-Har ni varit i den där snuskbutiken?”

Kvinnorna var nerböjda över sina cyklar och fipplade med sina lås, ville bara bort, ville undvika kontakt med ungarna.

”-Ha-ha, har ni köpt handbojor, va?”

En av damerna kände sig manad att säga något till de elaka barnen, he-he.

”-Nej, vi har faktiskt köpt kostymer till Halloween därinne!”

”-Nä, ni har köpt sexleksaker och dildosar tror vi, ha-ha, ha-ha!

Och just då gick jag förbi dessa kvinnor och kunde inte hålla mig. Jag såg på dem och deras ”vafan ska man säga till de här barnen nu”-himlande med ögonen, och garvade hårt så de hörde mig:

”-HA-HA-HA-HA!”

Och jag som hade varit på ett rätt surt humör garvade sedan nästan hela vägen hem. Tack, smågrabbar! Oslagbart. Jag hade gett rätt mycket för att få vara i er ålder och göra den där grejen.

——————

Hm, i övrigt.
Okej, jag snackade med en av mina chefer idag. Så jag slipper ett möte med en massa folk i morgon och kan ägna mig åt att göra klart det jag påbörjat på jobbet. Skönt, skönt som fanken. Och jag tänker vara så jävla självsvåldig att jag går till jobbet senare under onsdagen. Alltså, nu är det min tur att komma sent. Tjoho!

Don´t mess with da Baron!

——————

Något annat av värde att berätta? Tja, njä, äh.

Jag lägger ut detta nu, i cybern, till allas beskådande. Alltså de som har sina cybervägar förbi.

Tjocko!

Rock!

/Baron

Heiiiiijjijj

Tänkte börja med att berätta om dagens out-fit. Okej, då börjar jag:

Det är jag ovanför, på en modeteckning jag gjorde nyss. Jag är mycket begåvad. Fast utan skinnjackan där, och man ser inte allt under. Och beskrivningen nedan ska naturligtvis läsas läspandes, gör det:

Jeansjacka från Levis.

Brallor från Levis (501:or eller liknande, jo, 501:or)

Svarta ”härskarstövlar” från numera nedlagd tatuerarbutik (de enda som hade manliga boots här i fjollstan när jag behövde köpa, loofers, no tack!).

Svart t-shirt från Intersport.

Svarta så kallade tub-strumpor från Intersport med trycket ”Intersport” vid anklarna.

Kamoflage-kalsonger från Intersport, grönaktiga (tyckte jag var kul att köpa, har mycket roligt åt och känner mig lite vildmarksmässig).

Svart skinnväst (från någon fd brutta för 15 år sedan)

På detta svart skinnjacka, köpt i Chelsea New York år 2000 av en gigantisk stor svart herre som var mycket trevlig mot mig och gav rabatt (fortfarande blank).

Och så är jag beredd att gå ut på stan och läckra mig.

————–

Tror det får räck för nu.

Rock!

/Baron