Bibliska proportioner

Snart delar sig röda havet. Kolla bara hur media fått fart på rubrikläsarna, snart blir jag rädd själv och dras med i dårskapet, ge mig en spruta, alla dessa kan inte ha fel, arghhhhh:

Skärmbild från min dator, från insurfning på na.se och dess artikel. Plåtad utan lov, räknar kallt med arrestering pga upphovsrättsbrott, allvarligare än mord och misshandel numera.

——————————

Jag går lite vidare till mina Twitterpolare. Äh, de flesta vet ju inte att jag är det, jag bara hänger på vad de skriver, 140 tecken per gång, och en länk till bild eller film eller något annat. Ändå, jag garvar, he-he.
Beslutade mig för att följa Guvernör Schwarzenegger idag. Jag får ju allt på iPhonen, men om man går till hans Twitterhemsida så ser det ut så här:

I inlägget under det senaste, han är på resa och ska väl köra lite patriotiska prylar för soldater, så skriver han så jävla bluesigt att han ”hänger” med Clinton och Israels premiärminister och någon till. Och så klickar man där och då får man ett foto, där han ”hänger” med grabbarna, he-he:

Jag vet inte. Men jag tycker nog att en sådan som jag kan komma närmare vad som händer i världen via nätet, helt gratis, än att kolla på de medelklassiga nyheterna som är sorterade för oss i vanlig media.
Jävlars. Allt finns ju därute. Att direkt se Terminatorn gagga med Clinton är ju bara hur fränt som helst.

Kul, förresten, att se Terminatorn i den där tidiga styrkelyftardokumentären där han är tillsammans med han som skulle spela Hulken senare. Han ligger på rygg och suger i sig en riktig spliff, ha-ha-ha-ha-ha-ha:

Hm, ha-ha-ha-ha, okej.

Och det ovan nuvarande guvernören i Kalifornien gör på film, det påminner mig ju om när vi i The Blue Pearls faktiskt skickade vår CD-platta till Clinton när han var president och fick inte bara ett utan ett par trevliga hälsningar tillbaka. Hur många band i Örebro har fått det? VA?

Detta är inget Photoshops-skit, det är på riktigt, hans namnteckning och allt:

Och:

Det var ju så sjukt fränt att vi dånade. Men det berodde på att vi lirade Fleetwood Mac-låtar. Och han gillade ju dem. Vi var väl mer inne på det tidigare engelska bandet, med Peter Green, men ändå, det hajade han nog. Vi var galna och skickade iväg CDn och fick tillbaka. Ha-ha-ha-ha-ha-ha-ha, fanken, nu garvar jag lite gött hör hemma i Baronborgen. Det var några år sedan, men slå detta, alla jävla bajsband i stan, ha-ha-ha-ha-ha-ha!!!!!

————————–

Visade Blecktrumman för mina yngre medarbetare idag. De såg chockade ut ibland, garvade hårt ibland, höll för ögonen ibland och sov ibland. En fantastisk film med andra ord. Jag gjorde rätt. Och Günter Grass som skrev förlagan och vad jag förstår även manuset är ju Nobelpristagare, så det kan inte vara fel med allt som visades…. (Ingen Hollywoodsk dataanimerad katastroffilm det inte).

————————–

Fanken, jag är i en slags brytpunkt.
Vad det betyder vet jag inte. Men jag känner att jag måste sluta fjompa mig. Det är dags, trots mitt yrke, att komma ut som mig själv, att synas i all min vedervärdelse (finns det ordet?)
Jag skulle vilja skriva rapporter, filma rapporter och synas själv. Det är ju jag. Den där jävla Örebromössan. Hur ska jag göra för att komma loss???? Måste komma loss. Det får räcka nu. 12 år som semi-hemlig.
Okej, då får jag sluta skriva om bira och tankar om damer, för då kommer moralisterna, fienderna, stjärtslickarna, de där käcklen jag hatar, att få goda dagar, då kan de komma åt mig och säga att ”det där är ju enormt olämpligt”, han måste få sparken.
Men fanken vet om det inte är värt det hela. Frihet för fanken!
Så länge jag inte är olaglig har jag ju rätt att leva mitt liv, och även dokumentera det. Varför inte? Om jag tycker det är kul (och lite sjukt)?

Det är ju bara jag, jussom. Bara jag. Har ingen annan att ta hänsyn till. Varför inte köra fullt ut då? Vad håller mig kvar som fegis? Och varför?

Jag vill.

————————-

Höstmorgon med min Super-8-iPhone. Inget speciellt. Bara höst, sol och så stannar jag upp och kollar lite.

Fanken, har mycket mer att ge. Måste strama upp mig, måste leverera, måste skärpa mig. Kom igen nu, jävla Baronjävel!!!!

Rock!

Prutt!

Anis!

Svål!

/Baron von Blonkobongo-Ugga-Bugga

Örebro och Närke nu

Jag gillar att bråket ”urartade”, ha-ha, det är alltså rätt normalt ändå.

Så jävla många idioter i detta län att det inte är sant. De blinkar inte när de kör bil. De samlas vid de trängsta ställena och är i vägen och står stilla så man inte kommer förbi, de står mitt i vid de få rulltrapporna så man inte kan gå förbi, de är riktiga Närkingar. Och nu smackar de på med kniv och yxor också.
Jösses.
Men ändå, jag trivs bland dessa utvecklingsstörda människor.
De får mig att känna mig bättre.
Industrialismen kom till typ Västerås för en 80 år sedan, här har den aldrig inträffat. Klart bönder med dynggrepen som största vän i generationer bangar ur då. Det är som Ryssland innan revolutionen.

————-

Äh, sitter och larvar mig nu här hemma, med videos jag tagit under kvällen. Fixar, donar, lurar på hur och var jag ska ladda upp dem.
Jag är helt förvirrad. Jag är ju två. Dels Baron här, dels den där Nissen som gör allt det här på jobbet. Det får inte komma fel. Då kan Bror Duktig vakna, och så blir allt fel…
Ska slänga upp någon på FaceBook-kontot, det vet jag, och även någon här… Fy fanken, jag är splittrad.

————-

Man är gammal. Men inte hur gammal som helst. Som vanligt, när man är ute på stan och går så känner man sig som den 23-åring man tror sig vara. Tittar man i spegeln så ser man Gustav Vasa….

Jag är, som sagt, helt förvirrad, jag har massa jox ute på nätet, och kan knappt komma ihåg var jag är. Men ändå. Här är en pryl jag smackade med min iPhone av senaste snitt nu i kväll. Använde ett program som återskapar som det vore Super-8 på 60-talet.
Det är Jonas och Cilla, det äkta paret, och allt bara smackar på, he-he….

————-

I morgon, idag, mellan klockan tolv och fyra så kör de Brunschhhhhh på Biskops. Dvs pannkakor, ribbs och massa annat. Kostar 99 spänn. Jag ska dit.
Massa polare ska dit. Det kan bli helt kanon (ja, och så kan man ju köpa en och annan bira också)…

Okej, rocka rolla!

Love!

/Baron

Det är lördag, med film från ”furr”

Det är otroligt. Jag höll på att slå mig fördärvad när jag trampade genom golvet på Biskops. Men av någon anledning så klarade jag mig oskadd. Tack och lov.
När jag skulle dra upp mitt högra boots (heter det så, högra läderstöveln då) så hängde det med ett par filmer upp.
En var i svartvitt och tre var i färg. Jösses.
Jag har kollat in de här filmerna hemma nu en stund och så kört upp dem på internätet, så ni ska få se, mina cyberbiktfädrar/mödrar.

Det som är läskigt, som får rygghårsfrisyrerna och benhårsfrisyrerna att resa sig (om man inte kör brasiliansk framstjärtsvaxning) är likheten. Jösses.
Okej, Biskops är en gammal krog, men att se folk som är så lika oss där, först från 20-talet, och sedan från 60-talet. Det är inte klokt.
Stumfilm i svartvitt. Super-8-film också naturligtvis utan ljud, två stycken, och så, precis innan videon kom, så kom ju ljud till Super-8-film.
Så fyra filmer, en svartvit som tydligen är riktigt gammal, två i färg utan ljud och en i färg med ljud, alla tre säkert från slutet av 60-talet.
Jag ger er detta nu. Tro vad ni vill. Men visst fanken är det märkligt? I, vad jag förstår, kronologisk ordning (och det är läskigt vad lika de är varandra, 20-tal och 60-tal). Men ännu läskigare blir det är man betänker att de ser ut som polare jag känner idag på Biskops….brrrr:

Den ovan hade klarat sig fint i alla år, det måste ju vara från typ 20-talet. Om man bara visste vad de snackade om.

Sedan står det, otydligt, något om Diadem-Å… Man kan inte läsa mer, men denna måste ju, som resten av rullarna vara från typ 60-talet:

Och så samma som första, fast i färg, åtta bilder i sekunden:

Nu var det med någon slags tjej som försökte prata med han eller hon som filmade. Jäklars, jag har ståpäls, vad är detta?

Och så sista rullen, med ljud. Den är lite våldsam, ja, inte så lite våldsam. Faktiskt kan man känna sig hotad att titta på den, men jag lägger ut den här ändå. Allt ska ut, allt ska fram:

Otrolig att ljudet kunde bevaras så bra. Men det drar rätt fint på Biskops, så det är aldrig fuktigt där, ens under golvplankorna. Ska lämna tillbaka originalen i morgon, och nu har jag ju spelat av dem.
Men vad tror ni, cyberbiktare? Vad var det här för människor? Finns de ens idag?

Allt snurrar, men jag fullgör min plikt och rapporterar i cybern.

Tack!

Amen!

Rocka rolla!

/Baron

Gnulksmattr

—————

Idag var jag helt bongo. Jösses. Verkligen. Är jag helt utbränd? Antagligen.
Men när jag nu skriver det här har jag kommit någorlunda till sans igen. Någorlunda. För just i kväll/i natt. Blir alltid bättre på kvällarna, riktigt sent.
Snart upp igen. Ny dag, rätt på bara.
Undrar hur länge det håller innan man stirrar helt i väggen?
Jag är trots ett slags yttre ”flaggan i topp”, rätt skadeskjuten.

Äh, på´t igen bara, tygla skiten. Sitt rakt i sadeln. Låtsas som inget. Det går över, håll i sig bara. Fast det är jävligt påfrestande att vara så mycket varje dag. Tänk alla känslor och feelingar och humör som man kan ha. Tänk dem över en dag. Tänk dem flera gånger samma dag, massor med gånger varje dag, skiftningar, ibland bara minuter mellan. Från de bästa, till de tråkigaste, till de sjukt roliga, till det ledsnaste. Pust, pärs.
Jag reagerar naturligtvis helt normalt på en mindre bra tillvaro. Jag snurrar.
Men det ordnar sig nog. Ville bara få det ur mig.

—————–

Nä, fanken dags för lite poesi här på bloggen, min favvosnubbe, den store författaren Charles Bukowski läser en av sina dikter (hans romaner, noveller bara ÄGER). Den här är lite sur mot omgivningen, men vadå, jag är på, jag håller med, jävla medelmåttor. Var inte rädda cdb:are, den är kort och textad:

Och då blev jag ju tvungen att köra den här igen, när han har lite promille innanför västen och sitter med sin böna/fästmö som han vill slänga ut, han har fått nog. Det är live, från en intervju med fransk TV. Det hela går till ”fotbegripligheter” när han till sist blir så förbannad på hennes rännande ute på nätterna att han bokstavligen sparkar ut henne ur soffan. Men det är något vackert med det hela ändå, något jävla äkta, något så sant:

Och så filmade ju Hollywood en av hans tryckta alster, med Mickey Rourke och Faye Dunaway (stavningen kan vara tveksam): Barfly. Här trailer:

Det där var killen man läste och inspirerades av, kände igen sig av, när man pluggade. Sedan blev det Sture Dahlström och Kurt Vonnegut och sådant. Men den råa Bukowski, det går inte att lägga ifrån sig, vilket flöde.

Hm, nu blev jag tvärglad igen. Där ser man. Lite umgänge med internet och sin blogg, så är man på banan igen.
Och, nej, jag hajar ju att det bara är de mest nördiga som kollar alla de där tre rullarna ovan. Så då tänker jag så här, de är en gåva till den här bloggen, inte just till cyberbiktfädrerna. Deras magi håller mig ovanför vattenytan. Hell tuben! Hell mig! Hell alla dårar på jordklotet. Allt är bara ett stort spel ändå (som Baggo ofta brukar säga, så rätt).

Höger om, vänster om, halt!

Rocka twist!

Smegma!

/Baron von Örebro af Nikolai

PS:
Äh, vafan, ut med den där grejen vi gjorde på högskolan ånyo. ”Mindre läckra än Gräshoppor”, efter en Bukowski-novell. Jag filmade och regisserade med VHS, som sedan lades på ny VHS, som sedan klipptes till en tredje VHS, som så blev ett fjärde master-VHS-band. Detta var inte digitalt så det blev lite kass bildkvalitet. Okej, dryga 16 minuter. Valentin och jag, mest jag, jag körde elakt nog över honom, regisserade och fotade. I rollerna, Baggo (den mörke herrn), Hasse G (Oscarsnominerad för manus till Ondskan, jo, det är sant) som den blonde herrn. Ingrid (som blev min böna under inspelningen) som den blonda bönan i rött. Stephanie (den andra bönan, lite mindre blond men med dalmål, som är ihop med Hasse, blond-killen). Kalix var bartender, Hussein från kurdistan var med också, trevlig kille (syns i barscenen) och så lite andra.
Inspelat lite här och där och även på Östra Mark ovanför Högskolan här i Örebro. Vinet är äkta. Och när det är sent, är det sent, ha-ha-ha. Fanken, måste vara 20 år sedan nu.
Fram med biran och kolla under fredagskvällen, njut. Alla repliker är pålagda efteråt (utom Baggos fantastiska sång där på muggen). Vi hade inte mycket tid till det hela, men ändå, he-he-he-he. ARghhahhaghhaghhgha!

done

Tjejer får komma ut lite

Jag tycker det är så himla bra att det är 2009 och tjejer inte längre måste sitta hemma och laga mat och sy strumpor och fostra osnutna ungar. Det finns så mycket mer kul att göra nu för tiden. Samtidigt som de solar kan de, som här, utöva en hobby.

Det är nästan som att jag vill vara tjej istället för kille.

Rock!

/Baron

Sent inlägg

Nästa gång det är snö och jag är på ICA och handlar ska jag kolla lite extra innan jag går ut:

By da way:

Lyssna. Vi kör i sommar igen, på Öland. Vissa grabbar har redan beställt rum och allt. Jag får se om jag gör det eller tältar. Samma tid, samma ö, samma kanal. En vecka av nostalgi, sol, bad, bira, mjusik, vänskap och garv. Inga krav, man gör som man vill, när man vill. Känner man för att sova, gör man det, vill man parta hela natten och sitta och gagga på stranden gör man det, äh, ni hajar.
Det här ska bli en tradition. Och kör vi i sommar igen, så blir det ju två gånger, och är därmed en tradition (som bara kommer att fortsätta).

Häcken ringde från Scotland och bad mig pusha för det (och garvade åt bilden ovan som han mindes, och som jag fick för länge sedan, fåret heter Bosse). Nu när jag sökte på Öland på datorn så ploppde den upp, ha-ha, får med kräfthatt. Kanske törs lägga ut film snart, ännu värre fårövergrepp, he-he.
Ska fixa en specialsida för det hela (dit jag hoppas folk från i somras skickar bilder och filmer som jag kan lägga ut).

Okej, det var en blänkare.

Rocka rolla!

/Baron

Dä ä lördag morgon

Det värsta med att vara en snubbe som kör det senaste är att man inte har så många polare med sig på prylen. De har inte verktygen, viljan.
Så jävla många i min ålder känner skräck som för ett centralprov när det kommer till nya prylar. Men skit då på er. Jag klarar mig. Så känner jag det.
Finns det t ex något vackrare än att vara Twitterknarkare, he-he. Dvs ta film, eller bild, och lägga till text (eller bara text) med sin iPhone (eller annan mobil, eller dator) och skjuta ut skiten rätt ut bara. Och så läggs det ut där, i svarta cybern, och de som är intresserade av vad för slags skit man hålls med, prenumererar på en, och kan då, om de vill klicka och se, höra, läsa, vad man hade på hjärtat, från mobil eller dator. Hur fränt är inte det? Äh….

Twittra = Kvittra.

————–

Ska också vara så provokativ här så jag lägger ut den här bilden. Den hittade jag på via Henry B:s Facebook. Det är en slags jämförelse. Hoppas det går att förstora, eller klicka på. Ja, titta på de röda siffrorna först, men kolla sedan de andra, klicka och vänd på huvudet. Proportioner. De senaste 300 dagarna på jordklotet….:

Säger inget mer….

———

Här skulle jag egentligen, för att visa min frihet, ha något nazi eller naket eller annat enormt olämpligt. Hm, måste lura lite….

Hm, jag kan ju jäklas lite med lokalpressen.
För några dagar sedan, eller hur långt de nu var sedan så drabbades ju viss press här i landet av, som det hette, attacker (det kan lika väl vara klantig programmering och…arghh vill inte säga det, Wind…..)
Hur som helst. Denna stads stöddiga lokalblaska som äger rubbet, ingen konkurrens här inte, kör upp en blogg då, så de kunde få ut nyheter ändå (vilket i och för sig är ett bra initiativ, och faktiskt funkade bättre än den vanliga sega hemsidan som ingen vill läsa, eller som jag vill kalla lokaltidningens död. Inga unga läser där, för de håller på prylar).
Här är den adressen: http://nablogg.wordpress.com/

Det är ju så där man vill ha nyheter egentligen, kortfattat och någorlunda genomtänkt.

Men jag, när jag fått adressen eftersom allt stod stilla, jag skrev ju in en lite annorlunda adress: http://nabloggen.wordpress.com/

Ett ”en” efter blogg. Det är ju inte svårt att skriva så. Och då kom jag till den där sidan, en, vad jag förstår, protestsida mot själva tidningen. Det var intressant att läsa (även fast de inte skrivit sedan i maj).

Hur som, jag tyckte detta var lustigt. Och rätt åt!!!

Kul förresten att de använder, bägge sidorna, samma genialiska bloggverktyg som jag gör här. Tack för det!

————————-

Fredagar är hårda på jobbet.
Då är det full pott, förmiddag och eftermiddag. Missförstå mig inte nu, men det är inte någonstans en timma att göra annat på. Nej, det är att härska över sin situation. Missförstå inte heller detta, jag har inte att göra med några styggingar, det är inte så. Utan grejen är att man måste vara chef hela arbetstiden. Ja, jag sköter det snyggt, och jag har bra folk att vara chef över, behöver inte tjafsa, men det är faktiskt, fast man inte alltid kan tro det, lite tärande. Att vara den som styr, som ibland är polis, håller i det hela, ha kontrollen över rubbet, teknik som bråkar, fixa, dona…
Fast idag var det kanon ändå. Alla var med på noterna hela tiden. Sådant känns bra, jävligt bra.

———————–

Idag är också den första dagen på hela veckan då jag känt mig som mig själv, inte svimfärdig, inte sönder, inte som ”det är över nu” i kroppen. Jag är så tacksam för det.

Baggo ringde mig under kvällen. Vi snackade lite. Han hade familjesammankomst med fästemös bror och böna. Ingen utgång för honom.
Baggo är finemang.

Jag skulle ha kunnat gått till ett ställe i stan (gamla Royal på Stortorget) där min kollega Micke och min polare Malle hade räggi-fest, med min tidigare kollega, numera musikkändis Governör Andy (Sjösten). Men jag pallade inte.
Hade först tvätt och så när allt det där var klart, måste jag ju äta, och så blev det för sent.
Så jag drog till Biskops sista timman (sent som fanken). Gaggade med Andreas, Elin, Roffe, det får, fick, räcka så.

Gock (det heliga ordet igen, he-he) hemåt över stan. Kollade in de lättklädda skyltdockorna i fönstren. De var fina.
Ja, och så var jag hemma och började skriva det här.

Vad sa farbror Melker i Saltkråkan, ”Ett liv, ett…”. Äh, kommer inte ihåg nu.

Rocka puck!

Sug snor!

Bläsk!

/Baron

—–
PS: har kommit på vad jag skulle skriva som var fjöligt, omanligt och det där, för något inlägg sedan, alltså det fega. Får ta det nästa vända.
Och vill någon testa min Twitter, någon mogen, så hör av er, he-he, nej, inte alla, men många kan få den.

 

 

 

Manlig feghet och min egen

Under min promenad hem nu i kväll så tänkte jag mycket på manlig feghet, och hur oattraktivt det är för kvinnor. Hade en massa sköna exempel som jag ville delge cybern (där jag själv varit feg). Men nu, när jag fått av mig kläderna (ytterkläderna, jag är inte naken) och satt mig vid min dataapparat, så är allt som bortblåst. Jäkla skit, jag hade en fin pryl där. Och, nej, jag kommer inte att gå ut och gå tillbaka för att ”liksom”, ”jussom” få tillbaka minnet. Jag får köra på ändå. Med annat, men rubben ovan är satt, i sten.

Har ju en ny cyberbiktsmoder, frk sofie (liten bokstav där i början, är noga med det där med stavningar från mina cyberbiktare). Hon föreslog att jag skulle använda ordet Grisknull (som jag bara älskar) någonstans idag, alltså efter att jag i går, eller förrgår använde epitetet ”kuka ur”. Bägge är kraftfulla. Hm, saknar grevinnan och hertiginnan som var här förut, de kunde vara stygga på uttryck…snyft, var är de nu? VAR? ARghhhhh!

Nåväl. Jag gjorde det. Det funkade inte så bra. Ingen blev chockerad. Jag slog på iPhonen och gick in på jobbet i morse och så lät jag det hända. Längst in satt ju frk C, som inte törs säga så mycket, och före henne är hennes brorsa som är vikarie och började i förrgår, de är väl samma. Den ende som kommenterade var min kamrat i fack-svängen, herr K, och han gillade det hela. Det blev inte den skandal jag hoppats på. Ingen skrek att jag var bongo. Nåväl, här är det, och, jag gjorde det:

done

Huru härligt är icke epitetet Grisknull, ha-ha-ha-ha-ha?

——————-

En annan fantastisk grej som hände idag var att alla på jobbet skulle samlas på samma ställe (smart nu i grissjuketider, men så är det, har aldrig anklagat mitt jobb för överdriven intelligens).
Det handlade om ”värderingar”. En snubbe höll i det hela. Och så blev det att sitta med 400 andra i samma lokal, vid olika bord, i bikupor, lottad via lappar man fick, jag fick nr 25, och diskutera massa plattityder. Jag dånade.

Jag försökte ånyo smita ifrån det hela genom att e-posta en av mina chefer om att slippa detta tidigare. Detta var ju var ett strålande tillfälle för mig att jobba med PR och allt det där som jag också ska göra. Fick svar att jag nog hade rätt, men att det var OBLIGATORISKT att vara med där. Suck.
Där kände jag också att jag skiter i det där med PR. Jag har stolthet, jag har kunskap, och jag tänker inte göra detta gratis på min fritid, jag kan göra det under värdelös mötestid, eller värdefull mötestid (då kan kollegor catcha upp för mig vad som sagts). Men tror man att det jag ska göra för att lyfta saker och ting, görs på en kafferast, då har man bitit sig i skägget. Jag känner mig förolämpad faktiskt. Men, bildning och utbildning, kunskap och poäng, det är inte samma sak.

GNYYYYYYY!

Ska plåta av de papper vi fick. De är bedårande:

Alltså, jag är sååå jävla gammal, jag har sååå jävla mycket erfarenhet av livet, jag har också lyckats utbilda mig, på riktiga läroanstalter, dessutom är jag människa som är med i livet JUST NU. Jag la inte av att kolla världen när jag började jobba, och jag har jobbat i massa andra branscher tidigare, bara det.
Jag är ingen som gått från grundskola till gymnasium och så till utbildning och så tror jag att jag vet allt (som inte ens har tjyvrökt). Jag har levt, och jag lever. Det är inte klokt. Okej, kolla, klicka så den blir läsbar:

Och:

Lite mer oskärpa, men klicka även här ovan för att se.

Min undring är om var jag är? Är detta sant? Är detta Örebro 2009?

—————-

Låt inte strecket ovan lura dig, jag fortsätter på samma tema/ämne nu.

När jag ögnat igenom det där så sa jag så här till min ”grupp”, nummer 25 som vi var:

”-Måste bara berätta, jag har garvat åt en fejkad kristen friskolas webbsida i några veckor nu, och när jag läser det här så är det som om verkligheten överträffar dikten, ha-ha-ha-ha!”

Alla tittade på mig, såg rädda och nervösa ut. Okej, jag föll….

Sedan höll jag i princip käften rätt länge. Men under vissa punkter som alla lydigt tog upp så höjde jag min stämma (se punkterna skär-markerade ovan).

”-Vafan är det där med kristen etik och tradition och västerländsk humanism??”

”-Det står så i skollagen!”

”-Va?”

”-Det är säkert!”

”-Herrejösses, det låter SD!”

Redan där visste jag att jag var en looser i de andras ögon. Fast de hade rätt, det gör faktiskt det. Står i skollagen om det där kristna. Kul att höra för folk som inte tillhör detta ariska storsvenska garde, som tagit sig hit genom krig och skit….

Sedan blir det mer mullberga.se på papper två. Diskussionsämnen. Någon hade ”förstått” att sydstatsflaggan i USA och nazi-symboler var samma sak. Jösses, varenda raggare har väl använt sydstatsflaggan sedan 1834???

Vad jag gör om en elev sitter och porrsurfar? Jag går väl fram och säger att han eller hon har god smak! (Not, för att prata ungdomska, he-he).

Alltså, det är väl inga elever som sitter och porrsurfar!!! Det gör de väl hemma i så fall. Har aldrig varit med om detta någonsin. Och jag jobbar med datorer. Har gjort det läääääänge. Hur har de det, de andra, på de andra avdelningarna, är de inte ute i verksamheten och kollar?
Någon nämnde här att det var lika illa att de satt och kollade på baddräktsbilder, av bägge könen.

”-Men vadå? De är ju tonåringar, det kokar i kropparna på dem av hormoner, hur farligt kan det vara?”

Har folk glömt hur det var att vara tonåring? Ja, det har de, och de kallar sig vuxna. Om någon under ett fyratimmarspass kollar några bilder med som de tycker snygga människor, inte porr, inte naket, är det verkligen så jävla farligt? Nej, säger jag.

Och sedan, vem äger problemet när någon tränger sig före i matkön, ha-ha-ha, nä, kan inte kommentera detta, klarar inte det.

Sedan kom frågan om slöjor och hur vi ska hantera detta. Jag kunde inte hålla käften:

”-Mode är väl olika, hur hanterar vi själva att de flesta grabbar har brallor som vissar klyvningen i arlset för att de ska visa vilka moderna och dyra kalsonger de här, är det verkligen hucklen och slöjor som är problemet?”

Aha, där blev de ställda. Flera höll med, och garvade.

”-Och, vadå att man kanske inte, i extrema fall, kan se dessa muslimskt troendes flickors ansikten helt och hållet. Men är det någon skillnad mot idag, vi har ju vanliga svenska elever som ser ut som frågetecken fast de inte har slöja, och man kan vifta hur mycket som helst framför ansiktet utan att de reagerar. Kom igen nu, va!”

”-Dessutom, hade väl alla svenska kvinnor hucklen över skallen för mindre än 100 år sedan så fort de var ute!”

Det var mitt bidrag. De ”aha”-ade. Där nådde jag fram lite.

Sedan blev det slut. Men jag hade hela tiden en reservplan om jag skulle känna att min intelligens och min kunskap blev för förolämpad. Det var att slita upp min iPhone och se förskräckt ut och så ursäkta mig och rusa ut. Och så gå hem. För att slippa det onödiga, det enda som tär på mig i mitt yrke. Fjattet!

Det är klart att värdegrunder är och moral och tjolahoppsansa är viktigt. Men jag är ledsen, verkligen ledsen, detta var inte lyckat, och det som gör mig ännu mer ledsen det är att alla bara spelade med, inte sa ifrån, mig inkluderad. Lydnad gällde. Nog fanns det viktigare, nyttigare saker vi skulle kunna gjort dessa timmar, även om kanske syftet var vällovligt. Och hajar man inte redan de där grejerna, det här, då är det skrämmande, jag menar det, då har man inget i detta yrke att göra.

Hm, nu har jag skrivit om jobbet. På jobbet finns det folk som läser min blogg. Okej, då får vi se om jag får kicken. Fuck it! Min upplevelse är min upplevelse och den har jag rätt att beskriva. Så är det!!!

Yttrande- och tryckfrihet, samt meddelarfrihet finns i grundlagen. Ändra på det först.

—————

Men vad var det där om feghet nu. Arghh. Jag jag ju inte varit feg när jag skrivit detta ovan, men det är inget som jag märkvärdigar mig med. Jag hade verkligen en skön pryl att berätta när jag skrev överskriften, och jag skriver den och så rätt på bara. Fast så glömde jag bort. Äh, skit samma. Det får komma någon annan gång.

Nu trycker jag ut det här, så får vi se. Om inte Grissjukan tar mig så kanske ångesten gör det när jag vaknar i morgon bitti. Fast vadå? Ångest är för dem som handlar fel. Jag handlar inte fel. Jag bara uttrycker mig.

Sug!

Rock!

Bongo!

/Baron

Okej, lite lokalgnäll

Jag vet inte hur mycket ångest man ska ha. Hela mitt liv har jag fått lärt mig, via media att allt är farligt. Ryssars atombomber, fågelinfluensan, aids, ozonskiktet. Man har velat gjort mig (och alla andra) rädda. Jag vet inte varför, men rädslan är tydligen något som anses vara viktigt. Vi ska vara rädda för något så vi håller oss lugna.

Kom just på att den gamle Karl Marx, med sin polare, skrev i sitt kommunistiska manifest, där de satt på Londons bibliotek och skrev, att arbetarna inte har något att förlora, än sina bojor (tyvärr har jag lite ihågkomst av mina akademiska studier).
Detta fick i sin tur tyskarna att som första land införa socialbidrag, ett tidigt sådant. För man kom på att om människor har något att förlora, så blir de mycket tveksamma till att bråka (läs: göra revolution). Det var alltså inte av godhet man införde stöd så att folk inte svalt ihjäl.
Alltså, håller man sig i skinnet så får man i alla fall så mycket att man inte svälter ihjäl. Då tänker man sig för både en och två gånger innan man revolterar. Ja, det funkar. Så bidrag har inget med godhet att göra, det har att göra med att makten inte vill att folk ska banga ur och ta vad de kanske har rätt till…. för då drar man undan mattan.

Nu är det grissjukan som gäller. Som vi ska vara rädda för. Varför?
Kolla den här jävla artikeln i Nerikes Allehanda från idag. Det är i mitt tycke förjävligt. Jag har rödmarkerat.
Om man bara läser rubriken så blir man kallsvettig, men orkar man sig igenom hela artikeln så ser man ju att mannen hade rätt allvarliga andra problem. Om de sedan, när han väl hittades, och var död, tog prover och såg grissjukan, så må det vara hänt, men ändå, hade det verkligen med att han dog att göra?

Häpp!

——————-

Vänta, ett fantastiskt ord kommer över mig, inte olikt gårdagens rubrikord… ahhh, ja, just det.. GRISKNULL!!!

——————-

Hårsfjärden med rysk utbåt (jag jobbade inom flygvapnet då, som dräng, jösses där fick man ångest).
Lumpen då ryssarna började i Afghanistan, ojojoj, skräck.
Och alla kometer som skulle störta på jorden, fick man läsa i tidningen.

JAG ÄR SÅ JÄVLA TRÖTT PÅ SKRÄMSEL!  Dra åt helvete alla medlöpare som bidrar till detta! Dra åt helvete bara!

——————–

Jag har tidigare försökt gjort reklam för den kristna lågstadieskolan mullbergaskolan.se här. En webbsida som jag beundrar av många skäl. Och säger åt mina adaptrar att vi har vänskapsband med.
Kanske mest för alla kommentarerna där på sidan från humorlösa idioter som tror att det är på riktigt. Folk är fanimej idioter.
Men det verkar inte som någon nappat att kolla där, trots min pr-drive. Nåväl, nu har jag, efter att jag blivit kompis med rektorn Leif på FaceBook, också hittat skolans IT-ansvariges hemsida på nätet. Helt fantastiskt: http://www.berndtontheweb.com/

Den killen vet vad han snackar om. Så här skriver han bland annat (notorisk Mac-hatare som han är): ”I always bring with me my Microsoft Office ‘97-certificate from Power Solutions so people can see that I am a serious IT ADMIN”.

Det är fanimej kärlek!

Men så är det. Endera har man humor, eller också inte.

Okej, nog för nu, måste sova några minuter innan onsdagens uppdrag.

Rock och love!

/Baron

Långt inlägg: Alla Helgonahelg (Att kuka ur!)

Jag använder en könsglosa här i överskriften, men det skiter jag i. Jag har läsare här som är gamla vänner från förr, nya adaptrar i liten ålder som blir vilsna av mina ord, folk från busken och varfan som helst ifrån. Skit samma. Jag äger mina bokstäver. Men det borde ni veta. Det här är min blogg, här skriver jag vad JAG VILL!

Fixas inte det det, far då åt fanders!

Och nu blir det långt. Det här är på riktigt.

———-

Hade fått brev från den kristna församlingen i Kungsör. De skulle hålla minnesgudtjänst över de som dött det senaste året på allahelgona. Jag var välkommen i Kung Karls Kyrka klockan 18.00.
Okej, alltså, jag har bara varit i kyrkliga sammanhang när jag konfirmerade mig, och när jag varit på begravningar och bröllop.
Men nu. När den gode Baronmodern nu dog i april (något jag har hårt i mig, fast det är naturligt att dö av ålder, men ändå, vi var så jävla bundis i fanken ett halvt sekel…) Så tänkte jag att jag ville ära min morsa. Har ju ännu inte skrivit här om hur jag fann henne död, eller om begravningen. Men nu har det gått ett halvår, och jag ville verkligen göra det rätta.

Så jag tog det där brevet och läste det. Och så tog jag mig, via tåg, till Kungsör i lördags. Det var inte lätt. Det var fel på tåget så jag höll inte på att komma ut i Arboga, där det var byte, men jag var där, jag var på. Så här såg det ut för de som har min twitter och kollar in:

Det var första gången på kanske 15-20 år som jag åkte tåg. Jag som älskar tåg. Och så plåtade jag med min iPhone, klick-klick-klick, tills jag fick med Svampen, vårt berömda vattentorn, mellan alla pack-prylar.

Så, efter att tågklareraren släppt ut mig (jag sprang som en dåre mellan vagnarna och försökte öppna, det gick inte, det var fel på elektriciteten) så kom jag ut där i Arboga, och kunde byta till ett tvåvåningståg, som jag hittade till slut. Det tog mig till Kungsör. För er som inte hajar; Kungsör ligger fem och en halv mil österut från Örebro. En och en halv mil vidare efter Arboga. Så från Arboga var det fråga om tio minuter.

Jag steg av i Kungsör, och gick upp för den där otroliga backen upp mot Kung Karls Kyrka och vidare. In i Konsum. Köpte gravljus och en tändare. Det gick på strax under 40 spänn.
Så gick jag mot kyrgårn.
Det höll på mörkna. Klockan var efter fyra.
Gick genom hela kyrkogården, från väst mot öst. Massa ljus brann på gravarna, överallt. Och jag visste att morfar, och mormor och alla de där andra jag var släkt med och vuxit upp med fanns någonstans i början i sina gravar, men inte var. Jag hade bara en tanke, att ta mig till gravlunden, där de, på något hemligt ställe, grävt ner morsans aska (man får inte veta var de gör det).

Och så tänkte jag att jag skulle ta kort, men ville inte det. Det var för mycket folk överallt. De hade tagit bort alla bänkar, så man kunde inte sitta och filosofera (gråta) en stund. Tönterier.
Jag tände mitt ljus och ställde det med hundratals andra ljus och gick därifrån.

Morsans aska må vara där, men om jag inte får vara ifred så är det skit samma. Jag hade verkligen behövt sitta där och gråta ut en skvätt. Jaja.

Gick upp bakvägar, ja, jag tårade, tillbaka mot Kungsör, ville inte att någon skulle se, ville vara ifred. Kom på att jag inte varit uppe där vid vattentornet förut. Kom upp på höjden. Det var verkligen snyggt. Satt där själv. Satt där för första gången på flera timmar, och plåtade uppåt och lät mig gråta lite där för mig själv:

Det är snyggt, och det är belyst, rött, som man ser här.

Så går jag jag ner mot ”byn” igen, alltså centrum. Det var en och en halv timma tills den där minnesstunden skulle vara.
Morsan har alltid sagt åt mig att inte släppa kontakten med mina släktingar när hon var borta. Okej, okej… (jag ville inte, för jag ville inte bli ledsen mer än jag var, inte tränga mig på jussom…)
De jag har, de jag känner, är mellan 70 och 83 år gamla.
Okej, så jag gick till Stina i alla fall. Jag gick förbi morsans födelsehus och sådant (ja, det har hon ju berättat, det här var mäktigt). Stina satt på övervåningen när jag kom på gatan, såg henne där, i ljuset av bara ett lyse därinne.  Jag såg det från gatan och gick upp och ringde på. Hon blev glad åt att se mig. Verkligen, jag kände mig mycket välkommen. Och, ja, jag har ju grejer där som jag inte tagit hem ännu, hos henne, för jag har inte fixat här hemma ännu!
Men det är lugnt med Stina, hon är frän, som morsan var.

Hon fixade kok-kaffe.
Men sedan fick jag veta.
Vi satt där i någon timma och hon berättade att hon varit på en seans. Hade ingen aning om att hon var inne på sådant. Jag satt och var tveksam, men så hämtade hon anteckningarna som detta medium gjort. Ett gäng rader handlade om min morsa, hennes släkting och polare. Så här stod det:

Min morsa hette Britta, eller Ingabritta.
Den här kvinnan (mediet) hon hade gått till med övernaturliga krafter hade ju ingen aning om morsan, men hade beskrivit morsan rätt väl därovan (det var döda släktingar som grattade Stina till hennes 85-årsdag tydligen).
Ett hjärtligt skratt, att hon var pråper och mån om sitt utseende, att hon hade svårt att andas, hade smycken och snygga ringar, gillade att dansa och lite mer. Hon hade till och med, detta medium, skrivit att hon hette Britta längst upp och var med där på noterna.

Jag visste inte vad jag skulle tro. Jag sa åt Stina att det var märkligt, hur kunde detta fungera? Men Stina var stensäker, och kände sig mycket trygg i detta. Och ja, jag tog kort på mediets anteckningar, och visst tusan beskriver det morsan, he-he. Jag gillar´t.
Men jag sa också, att det finns bara två alternativ till döden. Det ena är att det är tokslut och blir helt svart, eller också är det något annat, och det är inte jag van vid.
Jag är inte den som dömer eller fördömmer. Jag vet inte.
Men för mig, jag garvar, om morsan är välsnidad och fräsig i ”nästa liv”, då är jag på och tycker det är helt okej, ha-ha. Morsan var,  som också prästen sa på begravningen; fräsig!

Nu är det ju så att jag inte vet någonting. Jag är bara jag. Det är bara jag. Jag vet inte vad som är rätt eller fel, jag dömer inte. Men det jag beskriver här är mig och vad jag är med om, även om det blir långt.

Så gick jag iväg, efter kok-kaffe och kakor, till den där minnesgudstjänsten som de hade i Kung Karls Kyrka i Kungsör. Det var jag skyldig morsan. Alltså inte på det viset, men för att ära henne på något sätt.

Kände ingen där i kyrkan. Prästen snackade om att 55 pers hade dött det senaste året och efter alla psalmer och körsång av kören så skulle det tändas ljus för alla och dess namn skulle läsas upp. Det var därför jag åkt tåg till Kungsör denna lördag.

Min morsan dog i april, den 26:e. Så när det datumet närmade sig tog jag upp min iPhone och spelade in, kunde vara fint minne när de läste upp och tände ljus för henne:

Döm då om min förvåning när de inte läste upp hennes namn. Där hade jag suttit i böner och på en hel gudstjänst med psalmer och allt och så när det blir dags, så säger de inte ens hennes namn i den fullsatta kyrkan.
Jag kände ilska.
Sedan kände jag, som åkte från Örebro för att ära detta tillfälle ännu mer ilska.
Sedan kände jag, så här är det, vi i Baronsläkten, det bara inte går… Det kan inte fungera.

Beslutade mig för att ta ett snack med prällen efteråt (jag kunde ju hört fel, vilket man hör ovan att jag inte gjorde).
Men när jag skulle ta tag i denna kyrkans man så var det en kvinna där som störtgrät (antagligen över något liknande) och jag tänkte, att då får det vara, hon behövde prästen bättre än jag. Det får vara. Och om jag känner morsan rätt skulle hon aldrig velat att jag drog igång något sådant för detta. Hon ville nog att jag skulle låta det vara.
Men ändå, men ändå, det är så dåligt…. Och jag blir så förbaskad.

Jepp, så stod jag då på kyrktrappan. Ett par timmar innan tåget skulle gå hemåt mot Örebro igen. Okej, så jag gick till Gudrun, min yngsta släkting i Kungsör, bara 70 bast. Störde henne lite i en sammankomst med henne och hennes snubbe och ett annat par i den åldern. De blev nervösa, märkte det. Men jag fick ett par bira, de åt kräftor, jag ville inte ha. Och efter någon halvtimma så gick jag mot stationen (tvärs över kyrkan mitt i byn (kyrkogården ligger mot Katrineholmshållet, mot utkanten av stan).

Thor Modéen-statyn i Kungsör, på vägen.

Kung Karls kyrka på vägen ner mot tågstationen.

Satt där, och hade tidigare, jag har varit med förr, köpt fyra folkbira för att ha på vägen hem, det var ju allahelgona, och, äh…

Filosoferade mycket där själv på Kungsörs station, hade nog gått ett par mil i denna by denna dag.
Och så kom äntligen tåget:

Den blonda hostande bruden som kommit just innan det var dags för påstigning går framför mig. Jag tycker det ser spännande ut. Och vilka jävla tåg mot Arboga, jösses, dubbeldäckare, byggda i Västerås, vad jag förstod.

Så här såg det ut när jag kom mot Örebro, stod längst bak:

Att åka tåg är… något annat…. Mitt liv, är.. annorlunda…..

Så kom jag hem.
Och så gick jag ut. Jag får gå ut. Jag är så jävla gammal att jag får göra precis vad jag vill utan att någon kan säga åt mig att det är fult eller fel. Så är det.

Drog till Biskops. När jag skulle in på muggen var min store vän Bagliari där. Han får ta allt det här till sin spets genom detta (sorry för mitt fåniga flickgarv):

——

Avslutningsvis. Jag vill bara säga, bara fråga, detta….
Kan man jämföra min blogg med någon annan blogg? Jag måste fanken vara ärligast, mest ofeg, va? Jajamensan!!!

Var är mina priser? Ge mig mitt krus, Blondinbella! Det är mitt!

Och, just nu i kväll, då jag verkligen kämpat med att få ut allt detta, så har jag mina bruna, fulaste, kalsonger på mig, så man kan inte se om jag skitit ifull mig.

Cybern!!!

Hör upp!!!

I love you!

Rocka snorre!

/Baron