Sture do da pryl

Fatta nu då vad efter ni allihop är:

Sture Bergwall eller Thomas Quick twittrar. Och jag är hans 151:a följare. Och enligt SVT och andra källor är det verkligen han som twittrar. Jag kunde naturligtvis inte hålla mig, jag prenumererar nu på hans inlägg.
Om han är skyldig, galen, oskyldig, det har ingen betydelse. Men att psykavdelningarna låter de intagna köra Twitter borde väl få en och annan o-intagen att börja fundera på att skaffa konto, he-he-he. Det är dags nu!

—————–

Sov bort hela kvällen. Vaknade halv tio. Vet inte vad det är med mig. Jag vill bara sova när jag kommer hem från jobbet, och jag mår bra av det. Fast det var läskigt när jag vaknade. Jag var ute och gick i min dröm, med någon polare, någonstans där vi inte skulle vara, och polaren klev på en krokodil i 2-tonsklassen.  Krokodilen blev arg, men såg bara mig, och började jaga mig, jag hoppade över stängsel och allt, men bjässen kom närmare och närmare, var säkert 5 meter lång, utan svans. Hittade en stor morot som jag slängde över axeln bakåt, för att avleda, men den sket han i. Och då kände jag bara, äh, fuck-skit, jag orkar inte kuta, ingen räddning någonstans, varför dra ut på det, ät mig. Och så vände jag mig om och där kom han stormande och det sista jag mindes var när han var 10 centimeter framför ögonen i ett hopp mot mig.
Sedan vaknade jag.

—————–

Före det jobbet.

”-Du ska väl med på julmiddagen?”

”-Eh, ja, jo…!”

Det skulle vara julmiddag på jobbet. Jag hade solidariskt anmält mig men sagt att blir det samma jävla dåliga organisation som förra året med gigantisk kö som tog flera timmar, så skiter jag i det.

Nu gick mina kollegor iväg, klockan var kvart i fem. Jag var inte klar med mitt ännu. Blev kvar fem över fem. Gick däråt. Det blåste kallt, det var snö, det är vinter. Mörkt förstås. Marschaller utanför (stavningen?). Jag gick in, det var en liten kö. Men det var en kö av retarderade kollegor, de låtsades inte se att det fanns en kö på kanske 40 meter innanför, så den där kön av Örebroare trängde sig. Detta betyder att de som stod i ärliga kön fick vänta ännu längre på sina grisarslen och vad det nu var.
Missförstå mig inte. Det är ju trevligt med julbord för de anställda, en liten gåva om året för att man gör det man gör. Men eftersom det är så in i helvete dåligt organiserat kan jag inte ta det. Och här kommer konflikten.

Det finns folk som tycker att jag är konstig, annorlunda, rent utav märkvärdig och oförskämd (det ser man i blickarna) som efter att ha skådat detta helvete av köande helt frankt säger:

”-Gud Jul!”

Och så går jag därifrån. Mat har jag hemma. Bara för det är gratis är det inte ett heligt sakrament. Jag vägrar stå som ett slaktlamm i någon kö kanske en timma för att få något ”gratis!”

Så enkelt är det.

Så jag gick därifrån och kände mig illa tillmods. Jag såg ju vad alla andra såg fram mot det där, de var finklädda och allt (det fanns de som inte jobbade enligt schema denna torsdag utan hade hunnit hem och byta om till och med, slips och kostym).

Det blåste när jag kom ut, kalla vindar med snö. Framför mig mer personal som var på väg in. Jag pallade inte ”frågorna”, ni vet, cyberbiktfädrer, ”ska du inte med”, ”jo, kom med nu, kom igen!”
Det där fixar jag inte, behöva förklara sig, ingen bryr sig ändå, ingen förstår ändå, skit.

Så jag gick via parkeringsplatsen och ut på rakan vid nybygget. Försökte njuta av mina broddar, men det hjälpte inte.
Det var något annat som påverkade mig. Det här med jul, det här med… känsla av utanförskap, ensamhet, förvirring, oförstådd. Det här med jul är ju lite laddat för mig nu i år, om man säger så. Men det hajar inte fläskskallar.
Eder Baron var väldigt ensam och ledsen där på hemvägen. Det får räcka med att säga så. Jag är en tönt, jag vet. Jag känner mig själv. Men nu har jag fått ur mig detta. Nog så.

—————-

Suttit hemma under kvällen, och även nu under morgonen. Kan inte förmå mig att lägga mig. Ska ju snart upp igen. Men sedan är det ledigt.

Pinsamt på ICA, stålarna slut på kortet, fick ta till krediten. Tjo, så kan det gå. En vecka före lön. Vilken nolla man är. Fast jag fick ett litet snack med en stilig donna i kön innan detta hände. Det var en ”my girl”-typ. Inget fjatt, självständig, orädd, frän, kommunikativ. Bara att jag gaggar, vet inte hur vi började, i kön, är unikt, unikt för mig, megaunikt för Örebro. Men den ser man ju aldrig mer. Tjo!

—————–

Toklyssnar på Spotify. Men bara Derek and the Dominos, Claptons gamla bluesband från ”furr”.
Nostalgi antagligen, kontakt med ”furr”. Behöver det av någon anledning. Nostalgin snurrar i mitt förvridna sinne.

—————–

Laddade ner ”Blower” till min iPhone idag. Kunde inte motstå. 7 spänn, det gick inte att motstå, och det fungerar på både tårtljus och värmeljus, så jävla coolt, ha-ha-ha:

Någon har varit så ytterst vänlig och lagt upp en tube på detta:

—————-

Dagens Ding:

—————

Okej, lite cyberbikt gjord. Ut med detta nu. Sov några timmar. Upp. Sedan ledig i massa dagar för denna högtid. Tjo!

Rocka pölsa!

/Baron

Fotens sju ålderstecken

Äh, rubben, jag parafriserade bara på äcklig hudkrämsreklam. Vadå ”hudens” sju ålderstecken? De säger aldrig vilka det är, bara skrämmer bönorna att köpa deras klägg. Jag vet klägg som är nyttigare för hyn än deras kemikalier…

Nåväl. Jag tog steget idag, och med steget menar jag verkligen steget. Jag gick till Apoteket. Nu säljs ju vårat Apotek (det vi äger gemensamt) ut till hugade kommersiella intressen (hit med min andel, var är den?), helt i linje med detta moderatstyrda lands principer, inget hyckleri där, framröstade i demokratisk ordning av bland annat låginkomstagaridioter, arbetslösidioter, sjukskrivna idioter (jag förstår om någon von af Kukzon röstar blått, men inte en som inte har det så fett, det fascinerar mig hur dumma i huvudet folk är) de som tror att de blir rika om de röstar på andra sidan. Nåja, intelligens får man inte gratis. Det är lång väg att gå.
Men det var inte det jag skulle säga.

Alla vet ju numera att man alltid kunnat köpa senap på Apoteken, vilket ibland har upplevts som förvånande. Ja, liksom blodiglar och sådant. Men senap ansågs länge vara en medicinalväxt, så det hajar jag. Ska köpa lite när jag får löning faktiskt, därifrån.

Men vad ingen visste, allra minst jag, var att man kan köpa ett åldertecken där, och det finner jag helt jävla sanslöst. Så jag gick dit, för jag är gammal, jag behövde denna produkt, som på Claes Ohlssons kostade massa hundra spänn, men här hade de en produkt som bara kostade 65 spänn, för två, alltså ett par (men  kläck ur dig nu för i fanken, Baronen, vad det är du snackar om!!)

Okej, jag snackar om det här:

Trodde aldrig, men nu är jag där. Jag BEHÖVER dessa. Det är dåligt sandat och taskigt plogat, alltså som vanligt, man ska spara pengar i detta mellanmjölksland. Och sulorna på mina raggarpjuck och mina boots är fanken helt blanka. Jag ser ut som ett jävla fyllo som fått en blydagg i skallen när jag är ute och går. Nu fick det fanimej vara nog. NOG!
Och så kom jag på denna underbara pensionärsuppfinning, som jag själv hånat så mycket på folk som är under 80-bast. Och så sökte jag och fann att den produkten fanns på Apoteket.

”-Har ni Broddar?”

”-Javisst, följ med här!”

Den stiliga apotekerskan, som dessutom, kvinna som hon var, felavlad antagligen, var trevlig och rar, visade mig deras produkter.

”-Jag har accepterat min ålder, det är dags nu, he-he!”

”-Vadå? Det är lugnt, jag köpte och började använda de där för flera år sedan, jag har dem när jag springer i skogen!”

”-Oj, fanken!”

Och hon var 20 bast yngre än mig. Najs.

Jag pyntade och tog hem mina nya vänner.

Man sätter som ett gummiband, trär på, över skon, och på undersidan är det taggigt av metall, ser ut som Jaws. Sedan är det ett gummiband till, som man trär bakom hälen.
Man ska inte gå inomhus med detta, det förstör golvet, inte heller på sten i trapphus (tro mig). Utan man smackar på det där när man kommer ut.
Och, mina cyberbiktfädrer-mödrar, JÖSSES!
Det funkar klockrent. Man går som om det är på sommaren. Raska och snabba kliv, krafs så tar man sig fram, inget vingel. Och det krasar så härligt. Äntligen har man vunnit, över vintern, över en snål kommun, över sin egen feghet.

Jag rekommenderar alla, oavsett ålder, att investera i dessa, det gör livet gladare. Här är en lite film jag tog med min Super-8-kamera under kvällen där man kan se dem ”in action”! Njut, bara någon halvminut (jag pratar lite tyst, men det är för att folk runt ikring inte ska tro att jag pratar med mig själv och är en idiot:

————

Där satte jag på mig skinnvästen. Det är lite kyligt, kanske jag ska stänga fönstret? Nåväl, den här skinnvästen är faktiskt den enda positiva jag har kvar av en relation jag hade för länge sedan, förutom då fantastiska erotiska minnen alla jordens män skulle avundas mig om jag vore ofin nog att berätta om dem. Tyvärr korrelerar, responderar, kvinnors galenskap och sexuella utspel. Ju tokigare kärring, ju bättre sex helt enkelt, ha-ha-ha-ha, fanken, jag har rätt, ha-ha-ha-ha, he-he-he-he. Urk…jaja, tyst nu på mig. Men ändå, he-he-he-he-he.

————

Den gode Kweholm, som nu bor med rar fruga och trevliga avkommor på Ölands sydliga breddgrader gjorde mig vänligheten att skicka en bild från mitt sommarresidens, Baronborgen a la Julita. Mycket trevligt. Det är visserligen uppvärmt året om, men jag bevistar det endast några veckor om året:

Blir lite längtansfull faktiskt. Men jag har folk som tar hand om det åt mig.

—————–

Dagens Ding (kollar någon min serie fram till nyår?) Skit samma, det ska ut. Aftonbladet behöver konkurrens:

Man klickar alltså på ovanstående. Och ibland kan man behöva klicka en gång till så det blir i den storlek att det med enkelhet blir läsbart.

——————

Har ett, säger ETT arbetspass kvar i år. Sedan 20 dagar av konvalens, tillbakablickar och … Urk. Men jag ska klara det. Tamejfanken!

Och ni som inte sänder en stygg tanke till han ministern, Björklund, gör det nu, så han får svårt att sova. Vilket miffo!

——————-

Igår fegade jag. La upp en video på mig och Blues-Janne på nya 51party.wordpress.com-siten. Så fick jag kalla fötter. Dels för att jag inte fått godkänt av just Blues-Janne, men också för familjen Hellborgs dom. Måste vara riktigt plakat för att våga lägga ut den. Men den kommer nog, vad det lider.

Kommer, jo, jag menar det, att köra live från mitt kök på juldagen igen, som förra året. Baggo och Lizzbo är klara. Så många fler får väl inte plats, men planera in det. Jag vet att många cyberbiktfädrer vill ”komma bort” från det sociala lite under juldagen, hitta ett lugnt rum, ta med glögg, klicka då in er här, för att få länk, och se ett gäng dårar förfesta innan krogen, med gura och svärord och allt. Chattmöjligheter finns. Som ett förhandstips redan nu.

——————-

Okej, bokstäver klara. Bilder klara. Film klara. Gladiator redo!

Rock!

/Baron

Metropolis vitnar

En knapp halvminuts betraktelse av nutiden från alldeles nyss. Fritz Lang hade ”blevat” avundsjuk:

——————-

Begreppet ”Sardonisk”.

Jag har alltid undrat vad ett sardoniskt leende är.
Vänta, nu blev jag för akademisk. Utreder:

Nationalencyklopedin (något som väl egentligen kräver sin egen översättning, hm, som varför folk som har läs- och skrivsvårigheter diagnostiseras med att vara dyslektiska, hur fan ska de kunna stava till sitt eget tillstånd? He-he-he?)

Gny!

Okej, så här säger Nationalencyklopedin:

sardoniskt leende [-du:´-], som medicinsk term stelnat leende som förekommer hos patienter med stelkramp och som orsakas av kontraktioner i muskulaturen kring munnen. I allmän betydelse: hånfullt leende.

Och så här säger synonymer.se:

sardonisk bitter, hånfull, frän, nedlåtande, ironisk, spotsk, överlägsen, arrogant

Och så när jag går till jobbet i veckan så ser jag ju den där liraren jag har så hemskt svårt för, fjäskaren, lismaren, det stora TV4-egot. Ja, jag twittrar bilden och ordet då. Men ändå. Repris kräves här i CDB:n. Om detta inte är ett sardoniskt leende, då vette fanken:

Bilden ovan säger mig att detta är hin håle själv, någon som gör det värsta med din familj och sedan toppar det med att göra detta med dig själv. Det är så jävla läskigt att jag tappar hakan. Fatta var det där pekfingret kommer att hamna om han får tag i dig!!!! Fatta! Och så kommer man att se det där självbelåtna leendet i resten av sitt liv. Någon som verkligen tror att han är gudasänd och överjordisk.
Jag önskade att jag var 14, så jag inte var straffmyndig just då  (lite snack med någon soss-tant bara), då hade jag dongat bort ondskebilden med en gatsten, för att skona andra att se denne SARDONISKE människa!!
Det där är decembers läskigaste.

———————-

Fjollade ju genom att inte skriva cdb igår. Så jag får köra två ding-bilder från journalistikens bakgård idag. Hoppas någon vågar klicka och inse var sanningen finns:

och underbara:

Kom ihåg var ni läste det först. Det var här, inte i Aftonbladet.

————————–

Somnade tre natten till måndagen, klockan var ställd på sju. Men jag vaknade sex. Tjoho! Upp och drog i mig lite julmust som jag så förutseende köpt. Julmust är godare än någon jävla jos av apelsin.

Tog mig till jobbet. Möte. Var där i mycket god tid.
Sedan var det vaccination. Gratis. Mötet gjordes kortare så att alla skulle hinna med att stå i kön, det fanns inte riktigt så det räckte åt alla.

Stämningen var att alla naturligtvis skulle ta denna gåva. Man kunde till och med få ett dubbelshot, som skyddade mot vanliga influensan också.
Men vi var några som gav fan i det, det var vi,  som sitter med full hand eller inte. Som nu är körda, eller inte. Som inte ville av olika anledningar. Ingen gnällde att vi var ”osolidariska”, som det heter (om de ens fattade det).

Sedan kom slaktlammen tillbaka. Ont i armen, kände yrsel. Snackade om att det var bättre att må dåligt en vecka av vaccinet nu, än att bli sjuk under jullovet.
Jag vet inte om jag gör rätt. Klart jag inte vill ligga i någon konstgjord lunga för att kunna andas, men ändå, men ändå, tänk lite….

Lite tänker jag på de där självmordssekterna i staterna, ibland i sydamerika. ”-Ta sprutan bara, så kommer Gud!” Och folk lydde och så var det hej och hå med dem. Men jag har nog för livlig fantasi. Fast, när det kommer påbud uppifrån, från media, från chefer, då är alla på, så lydiga, så okritiska. Och så snackar de högt om att de som inte är ”på” är osolidariska!! Vafan!!!
Det skrämmer mig. Det skrämmer mig mer än vaccinet i sig, som säkert inte är så jävla farligt, fast folk blivit lama, dött, och börjat gå baklänges, he-he.
Nä, det är tryggheten hos folk. Säger ”experter” att det är okej, står det i tidningen, då är det okej. Man litar på makten. Så enkelt att manipulera detta folk, så enkelt.

Det vore kanske enklare, och i dessa klimatmötestider riktigt, att bötfälla folk och sätta dem i karantän några månader (folk med flis) när de kommer hem från sina onödiga jävla resor till Asien och har med sig dessa sjukor i form av bakterier och virus. Jag menar, de kommer inte hit via vinden. Och hade de rest med bil, tåg, åsna, cykel så hade de varit friska när de kommit hem. Det är flyget som är faran. Wow, en egen konspirationsteori, nästan.

——————

Tre arbetsdagar och en avslutning kvar (fredag). Sedan jullov. Det är fantastiskt med mitt yrke. Helt plötsligt får man ett par tre veckor ledigt, mitt i vintern. Det får inte många andra. Det är bra, och det behövs. Ingen som inte är inne i min branch hajar vad det tar på en, även om det är givande, trevligt. Man är TILLGÄNGLIG hela tiden, man ska kunna ALLT hela tiden, man har ansvar för så enormt mycket. Utan dessa uppehåll, då vore det kört. Så enkelt är det. Jo, jag menar det.

Men naturligtvis frukar jag jullovet i år. Verkligen. Verkligen.

——————

Har inte gjort något åt lägenheten idag eller igår. Men nu har jag siktet inställt på köket. Få det att bli okej. En bit i taget. Juldagen ska Baggo och frk Lizzo komma hit, och då kör vi som vi gjorde förra julen, livesändning från vårt snack och festande över nätet, från just köket. Så jag måste få det i ordning. Nu i färg, he-he. Håll utkik efter länk här. Det blir ett gäng timmar och möjlighet till chatt finnes.
Stora Anexet och sovgemaket får jag ta i vår, precis som vinden. Lite i taget. Ja, hallen ska jag väl fixa också innan jul.

Jul, jul. Ångest!

—————–

Det är bara att köra! Utav bara helvete!

Rocka röv!

/Baron

Det är 20 dagar till nyårsafton nu

Så då tänkte jag att jag skulle köra en artikel från det numera nedlagda vetenskapsmagasinet En Ding-Ding-Ding Värld här varje dag tills det nya året 2010 inträder (nu blir det väl rymdålder?). Det finns ju massor av nyheter som vi glömt. Nu tar jag fram dem, från denna halvt bortglömda tidning, så vi kan förundras. Låter inte det rart?
Okej.

Denna, lördagens artikel är denna:

Bara att klicka så kommer den upp stort och det går att läsa det intressanta journalistiska som skrivits och fotograferats. Det är egentligen enormt att sådan här journalistik fanns innan gamla arbetarrörelsetidningen Aftonbladet köptes upp av norrmännen och blev som den blev.  Men sådant här fanns tidigare. Njut. I morgon, ett nytt reportage. Som sagt, varje dag till och med nyårsaftonen. Sedan ska vi rösta vilket som var bäst.

————

Känner mig lite ”out-law”. Varför? Tja, jag bad en kollega dra åt helvete, inför hennes fästman idag. Vem det var kan man ju räkna ut med lilltån.

Mitt problem var att jag nu, när det blir två salar med mitt operativ, det jag kan, helt plötsligt får jobba på det andra operativet en dag i veckan. Det ser jag som en jävla omöjlighet. Som jag kämpat, som jag uppdaterat, och så kommer plötsligt frk X och tar plats. Helt orimligt, jag menar det, helt åt helvete.

”-Ja, vadå, du har väl fanimej aldrig lagt två strån i kors för någonting här, aldrig riskerat något, bara lallat med chefer, utan mig skulle det inte finnas några Maccar alls, det är åt helvete, det här måste fixas!”

Och då säger den där att jag bara ska ta det. Och det kan jag ju inte. Hon kör fullt upp med Mac och det är enligt hennes jävla fega logik helt okej, den där medlöparlogiken som jag kommer ihåg (allt för väl) från gamla plugget.  Och tack och lov gjorde jag mig inte olycklig.

”-Bra, då kan ju du uppdatera, städa, fixa när saker går sönder på kvällarna, eller vara kvar här när nätverk inte funkar och tekniker kommer hit!”

”-Nej, det ska du göra, vad är du för svikare?”

”-Är jag en svikare, kyss mig i arslet, vad har du gett, du är en jävla fegis som drar nytta av mitt kämpande för att få de här apparaterna, och så nu, när vi får två salar med dem, så  har du mer tid med dem än jag här, DET ÄR HELT ÅT HELVETE!”

Jag hade försökt vara resonlig. Men som vanligt märkte jag att det inte gick.

Nä, orkar inte skriva mer om detta nu. Men glöm att någon som inte gjort ett skit för hur vi har det, ska sno mig på tid med mina arbetsverktyg. Glöm det! GLÖM DET OM JAG SÅ SKA FÅ SPARKEN! Och då jävlars!

Nu vet jag ju att yngre medarbetare faktiskt är inne här och kollar. Det är ju en risk man får ta som cyberbloggare. Till er vädjar jag bara: Håll käften, den här striden är min! Hördes det? Just det!

————–

Körde livesändning från min iPhone idag igen. Och nu hackade det inte. Mina yngre medarbetare diggade. Några såg chockade ut när jag gick förbi dem med min iPhone och så såg de en sekund senare sig själva på projektorn, på en webbsida som visade film, från staterna. Najs.

————–

Hem.
Sov.
Tvättade.
Åt.
Drog ner och träffade Baggo, fru Lizzo, Bluespolisen, Micke, ryss-frun, och andra. En kanonkväll. När det tog slut hade alla tagit taxi när jag kom ut, så jag gick hem själv. Helt okej.

Mig, mig-själv och jag.

Singing in the rain, annan version än för någon dag sedan, softa, låten med Gene Kelly kommer efter ett tag, nu är det Kubrik, Alex sjunger, och det är Clockwork Orange som gäller. Njut och känn kontrasten, fast, akta, det är kanske jag (lite Beethoven först):

Rocka spä! Och dra så åt fanders att ni inte ens vet det, ni som tror ni kan köra upp mig! Fy fan!

/Baron

En lördag med upplevelser

Värre än att få ner hjärnaktiviteten till samma nivå som fingrarna (och jag skriver jävligt snabbt ändå) är att hitta på rubrik till alla dessa inlägg. Jag ser den blanka sidan framför mig och så är jag helt blank i skallen, och så skriver jag något.

Ovan är töntigt, men det får jag ta. För jag vet ju inte vad jag ska skriva förrän jag har skrivit det. Jag bara kör på. Men gör allt kronologiskt. Och så, när jag lagt ut allt, så rättar jag, och så lägger jag ut igen, med rättstavningar och rätta syftningsprylar i meningarna. Och ibland kommer jag på att jag vill lägga in någon extra bild eller film. Så, om man ser det jag skrivit sent på natten kan det löna sig att kolla igen efter någon timma, då kan det vara boostat här.

————

Okej. Vill lägga in en bild på mig här, och sedan diskutera den:

Bilden ovan är jag, som hyllar Hitler genom att haila och se bister ut.
(Äh, behövde rita andra armen också, jag är ingen tecknare).

Men idag, i kväll, när jag rakat skallen så det är 4 millimeter över huvuet, och rakat nacken och allt, och rakat ryggen och fixat allt på framsidan och allt (tyck inte att jag är äcklig, det är så för oss män med manliga könshormoner, det växer hår över hela jävla kroppen, utom på skallen ibland, och hur som, man måste rensa).

Då står jag där och kollar in mig i profil i spegeln efter att ha rakat bort sju kilo kroppshsår, och så ser jag då magen som sticker ut som hos en gravid 14-åring. Vafan?
Alltså, resten av mig är helt okej, benen är okej, arslet hänger inte utan är fast, ryggen hänger inte, men så har jag en jävla ölmage på mitten som står ut så man vill hoppa från något torn och födas åter som något annat.
Och precis ovanför magen, där är det platt och okej igen, vid bröstkorgen.
Jaja, jag är ju många år gammal. Det får jag ta, jag är inte tonåring. Men ändå, det enda som jag egentligen har att klaga på är den där jävla buken! Så nu lägger jag ut den här, i CDB:n, och säger:

”-NU JÄVLARS SKA DEN BORT!!!!!”

Var snäll och bortse från min illustration av mitt könsorgan ovan, vet inte vad som hände där, jag ritade snabbt, he-he-he.

Men faktum kvartstår.
Nu får jag fanimej ta och skärpa till mig. Jösses!

Och, det ska jag göra. Vänta bara.
Six-pack-Baron på Böda 2010, vänta bara, håll i brudarna, ojojojojojoj….

—————————-

När jag gick ner på dum-i-huvudet-stället i kväll så gick jag förbi Våghustorget. Kan bero på att jag bor där brevid. Men det fina är att man där satt upp en brevlåda där barnen kan lägga önskningar till Tomten.
Så jag tog kort på det med iPhonen. Fast man kunde inte se vad det stod på lådan så jag redigerade i ett program så det skulle synas och la upp en pratbubbla. Smackade upp på Facebook och Twitter. Ja, äh, så var det. Och nu lägger jag den här.

————————

Jag mådde rätt okej när jag vaknade efter solnedgången idag på lördagen. Och så körde jag ju min kropps- och huvudrakning men blev illamående. Magen stack rätt ut.
Gock ner och köpte biff och bira på ICA. Tryckte i mig ett par bira, och så släppte det i magen. Jag var riktigt illamående, det kändes som jag skulle spricka. Men efter ett par folkbira var jag på banan igen.

Åt biff med pommes och lingonsylt.

Gick ner till vanliga stället, passerade Lilla Örebro, där de i vanlig ordning stoppade mig för att få in mig där (krögaren), men jag slet mig loss, för jag ville till det sega stället vid Stora Hotellet.
Där på Biskops hittade jag ett eget bås, men det tog inte lång tid innan ett sällskap invaderade mig. Det fick de väl göra, jag sket i det, sörpla på min bira och lät dem vara nervösa om hur farlig jag var, för jag såg sur ut…

Sedan ger jag fan i det där. Går till baren. Och så kommer hon bruden, trevlig jävla brud, som jag brukar skoja med, hon är ihop med en av kockarna. Hon är på och hej och hå. Massa metall i läppar och tunga och mun och allt. Vi har gemensamt att vi diggar Beyonce, specielllt den där oh-ho-o-ho-o-ho-ho, som jag alltid sjunger om jag ser henne först, eller vise versa:

För övrigt måste jag säga, om ovanstående låt, att det fanimej är en root-blues. Så jävla enkel, inga konstigheter, det är blues, men det fattar inte svenne. Och jag gillar den.

Hon bruden jag sitter och snackar med (och jag sitter faktiskt med Perra också, gamle gode Perra, min Boy-Toy från Öland, som nu har slutat jobba på Biskops och är någon slags jävla SYO på någon friskola, men nu är han där), säger så plötsligt:

”-Jag var smal när jag träffade min man!”

Nu är hon allt annat än smal. Jag ryggar.

”-Men eftersom han är kock och så, har jag blivit så här!”

Bönan är skitfrän, snygg, fast jätterund, ja, en tjockis, men det gör inget, och jag pratar gärna med snygga tjocka kvinnor, speciellt om de är trevliga, som denna, he-he.

”-Äh, vadå, vad menar du?”

”-Jo, jag var som en pinne innan jag träffade honom, nu ser jag ut så här!”

Och här kommer det vackra. Här kommer jag, Baronen, han som inte kan hålla käften, här säger han (tredje person singularis) så här:

”-Aha, din snubbe är en ”feeder!”

Och så garvar jag arslet av mig, liksom Perra, och faktiskt också bruden.

En ”Feeder” är en snubbe som vill ha feta kvinnor, riktigt feta, helst ska de ligga i en säng och inte kunna resa sig alls, och så matar denna ”feeder” henne och älskar att ha den kontrollen över den feta kvinnan.

Ingen blev arg, bruden hajade och garvade, Perra höll på att dö, och jag skrattade i fem minuter utan att kunna andas, ha-ha-ha-ha, he-he-he-he.

Vänta, här är feeding-porr (inget naket, bara lättklätt och med godsaker som äts). Kolla bruden som är tjock och äter. Hm, undrar om jag inte är en liten feeder majself, he-he, börjar komma igång nu, arghh…..

——————

Sedan tog allt slut. De stängde. Jag gick själv hem över stan. Inte närmsta vägen, utan förbi där alla var, där allt ont händer, där folk slåss. Men inget hände. Och så kom jag hem, och började skriva det här, den här dagen.

Love!

Rock!

/Baron

Torsdag utan pangkaka

Jag har kommit på mig själv med att jag verkligen inte säger pannkaka, jag säger pangkaka. Någon mer idiot?

Min Polaroid-iPhone fångade detta ögonblick från min balkong alldeles nyss.
Jag är häpen. En julgran. Bostadsbolaget har satt upp en julgran. Jul. På söndag är det kanske första advent, jag vet inte. Vi är nära nu. Mycket nära.
Och det känns inte så där värst bra.
Julgran, jul, nu…
Att bli vuxen på riktigt är fanimej djurplågeri!!!

————————-

Sov massa timmar i natt. Var trött när jag vaknade av alla signaler. Men det var välbehövligt. Att vara vaken över två dygn är inte att leka med.
Kom iväg och jobbade. Och blev kvar på jobbet och grejade till sent, många timmar efter alla andra hade gått hem (som vanligt). Fast det är skönt, då är man nästan ifred, kan koncentrera sig. Men alltid, nästan alltid är det något stolpskott som dröjt sig kvar och ska vara social och komma in och störa i tid och otid (första gången på alla år jag använder det löjliga utrycket, tjoho!)

Räknar med att dra till jobbet och jobba gratis i helgen för att fixa administrationsskit. Det är inte nog med att man gör sitt jobb, man ska göra sådant jobb som egentligen kontorister borde göra, men nu är det bortrationaliserat (i moderaternas/socialdemokraternas Svärje). Ni vet, samma dilemma som när polisen kickade alla civilanställda. Nu sitter snutar i uniform och gör kontorsjobb istället för att vara ute på gatorna, och sjuksköterskor gör sjukvårdsbiträdenas jobb, och massa administration istället för att vara bland patienter.
Men så blir det med massa okunniga jävla människor som får bestämma.

Läste någonstans, eller om någon sa det, att förr, då sjukersättningen var 90 procent, då var det 2 procent arbetslösa. Nu när sjukersättningen är ett straff så är arbetslösheten fanken 10 procent.
Nejnejeeeeeejjjjj! Jag orkar inte diskutera det där. Idioter tycker det är viktigare att klämma åt någon promille som fuskar, så att alla får det sämre. Så är det, så är det. Svärje.

—————————–

Det är sen höst. Fanken vad jag längtar till Öland och sommar. Goda vänner, en bira i näven, solen som lyser, fåren som bräker. Det iskalla havet, turerna med bågen.
Just det, har ju börjat på en ny sida om det där. Vi kör ju igen i sommar, samma tid, samma kanal, samma ö. Bara att hänga på. Återkommer med sidadressen.

——————————

Fanken …..

——————————

Vi måste ibland minnas. Här minns jag det där avsnittet med Monty Python när de gamla nazi-ledarna försökte få igång sin rörelse igen, nu i England (tydligen hade de lyckats fly allihop). Det är så jävla fint med John Cleese som Hitlur (de heter nästan samma) och så en bonde och tre barn som lyssnar, och kapitalisten som försöker få igång åhöraren (”-han har rätt, vet du!”). Alltså, detta är både så jävla roligt, och så jävla sant. Vilka lirare Monthy-snubbarna.

Äh, det är en dag i dag också, som han sa som satt uppe alldeles för länge, sa flickan.

Rocka svulstigt.

/Baron

Bibliska proportioner

Snart delar sig röda havet. Kolla bara hur media fått fart på rubrikläsarna, snart blir jag rädd själv och dras med i dårskapet, ge mig en spruta, alla dessa kan inte ha fel, arghhhhh:

Skärmbild från min dator, från insurfning på na.se och dess artikel. Plåtad utan lov, räknar kallt med arrestering pga upphovsrättsbrott, allvarligare än mord och misshandel numera.

——————————

Jag går lite vidare till mina Twitterpolare. Äh, de flesta vet ju inte att jag är det, jag bara hänger på vad de skriver, 140 tecken per gång, och en länk till bild eller film eller något annat. Ändå, jag garvar, he-he.
Beslutade mig för att följa Guvernör Schwarzenegger idag. Jag får ju allt på iPhonen, men om man går till hans Twitterhemsida så ser det ut så här:

I inlägget under det senaste, han är på resa och ska väl köra lite patriotiska prylar för soldater, så skriver han så jävla bluesigt att han ”hänger” med Clinton och Israels premiärminister och någon till. Och så klickar man där och då får man ett foto, där han ”hänger” med grabbarna, he-he:

Jag vet inte. Men jag tycker nog att en sådan som jag kan komma närmare vad som händer i världen via nätet, helt gratis, än att kolla på de medelklassiga nyheterna som är sorterade för oss i vanlig media.
Jävlars. Allt finns ju därute. Att direkt se Terminatorn gagga med Clinton är ju bara hur fränt som helst.

Kul, förresten, att se Terminatorn i den där tidiga styrkelyftardokumentären där han är tillsammans med han som skulle spela Hulken senare. Han ligger på rygg och suger i sig en riktig spliff, ha-ha-ha-ha-ha-ha:

Hm, ha-ha-ha-ha, okej.

Och det ovan nuvarande guvernören i Kalifornien gör på film, det påminner mig ju om när vi i The Blue Pearls faktiskt skickade vår CD-platta till Clinton när han var president och fick inte bara ett utan ett par trevliga hälsningar tillbaka. Hur många band i Örebro har fått det? VA?

Detta är inget Photoshops-skit, det är på riktigt, hans namnteckning och allt:

Och:

Det var ju så sjukt fränt att vi dånade. Men det berodde på att vi lirade Fleetwood Mac-låtar. Och han gillade ju dem. Vi var väl mer inne på det tidigare engelska bandet, med Peter Green, men ändå, det hajade han nog. Vi var galna och skickade iväg CDn och fick tillbaka. Ha-ha-ha-ha-ha-ha-ha, fanken, nu garvar jag lite gött hör hemma i Baronborgen. Det var några år sedan, men slå detta, alla jävla bajsband i stan, ha-ha-ha-ha-ha-ha!!!!!

————————–

Visade Blecktrumman för mina yngre medarbetare idag. De såg chockade ut ibland, garvade hårt ibland, höll för ögonen ibland och sov ibland. En fantastisk film med andra ord. Jag gjorde rätt. Och Günter Grass som skrev förlagan och vad jag förstår även manuset är ju Nobelpristagare, så det kan inte vara fel med allt som visades…. (Ingen Hollywoodsk dataanimerad katastroffilm det inte).

————————–

Fanken, jag är i en slags brytpunkt.
Vad det betyder vet jag inte. Men jag känner att jag måste sluta fjompa mig. Det är dags, trots mitt yrke, att komma ut som mig själv, att synas i all min vedervärdelse (finns det ordet?)
Jag skulle vilja skriva rapporter, filma rapporter och synas själv. Det är ju jag. Den där jävla Örebromössan. Hur ska jag göra för att komma loss???? Måste komma loss. Det får räcka nu. 12 år som semi-hemlig.
Okej, då får jag sluta skriva om bira och tankar om damer, för då kommer moralisterna, fienderna, stjärtslickarna, de där käcklen jag hatar, att få goda dagar, då kan de komma åt mig och säga att ”det där är ju enormt olämpligt”, han måste få sparken.
Men fanken vet om det inte är värt det hela. Frihet för fanken!
Så länge jag inte är olaglig har jag ju rätt att leva mitt liv, och även dokumentera det. Varför inte? Om jag tycker det är kul (och lite sjukt)?

Det är ju bara jag, jussom. Bara jag. Har ingen annan att ta hänsyn till. Varför inte köra fullt ut då? Vad håller mig kvar som fegis? Och varför?

Jag vill.

————————-

Höstmorgon med min Super-8-iPhone. Inget speciellt. Bara höst, sol och så stannar jag upp och kollar lite.

Fanken, har mycket mer att ge. Måste strama upp mig, måste leverera, måste skärpa mig. Kom igen nu, jävla Baronjävel!!!!

Rock!

Prutt!

Anis!

Svål!

/Baron von Blonkobongo-Ugga-Bugga

Örebro och Närke nu

Jag gillar att bråket ”urartade”, ha-ha, det är alltså rätt normalt ändå.

Så jävla många idioter i detta län att det inte är sant. De blinkar inte när de kör bil. De samlas vid de trängsta ställena och är i vägen och står stilla så man inte kommer förbi, de står mitt i vid de få rulltrapporna så man inte kan gå förbi, de är riktiga Närkingar. Och nu smackar de på med kniv och yxor också.
Jösses.
Men ändå, jag trivs bland dessa utvecklingsstörda människor.
De får mig att känna mig bättre.
Industrialismen kom till typ Västerås för en 80 år sedan, här har den aldrig inträffat. Klart bönder med dynggrepen som största vän i generationer bangar ur då. Det är som Ryssland innan revolutionen.

————-

Äh, sitter och larvar mig nu här hemma, med videos jag tagit under kvällen. Fixar, donar, lurar på hur och var jag ska ladda upp dem.
Jag är helt förvirrad. Jag är ju två. Dels Baron här, dels den där Nissen som gör allt det här på jobbet. Det får inte komma fel. Då kan Bror Duktig vakna, och så blir allt fel…
Ska slänga upp någon på FaceBook-kontot, det vet jag, och även någon här… Fy fanken, jag är splittrad.

————-

Man är gammal. Men inte hur gammal som helst. Som vanligt, när man är ute på stan och går så känner man sig som den 23-åring man tror sig vara. Tittar man i spegeln så ser man Gustav Vasa….

Jag är, som sagt, helt förvirrad, jag har massa jox ute på nätet, och kan knappt komma ihåg var jag är. Men ändå. Här är en pryl jag smackade med min iPhone av senaste snitt nu i kväll. Använde ett program som återskapar som det vore Super-8 på 60-talet.
Det är Jonas och Cilla, det äkta paret, och allt bara smackar på, he-he….

————-

I morgon, idag, mellan klockan tolv och fyra så kör de Brunschhhhhh på Biskops. Dvs pannkakor, ribbs och massa annat. Kostar 99 spänn. Jag ska dit.
Massa polare ska dit. Det kan bli helt kanon (ja, och så kan man ju köpa en och annan bira också)…

Okej, rocka rolla!

Love!

/Baron

Det är lördag, med film från ”furr”

Det är otroligt. Jag höll på att slå mig fördärvad när jag trampade genom golvet på Biskops. Men av någon anledning så klarade jag mig oskadd. Tack och lov.
När jag skulle dra upp mitt högra boots (heter det så, högra läderstöveln då) så hängde det med ett par filmer upp.
En var i svartvitt och tre var i färg. Jösses.
Jag har kollat in de här filmerna hemma nu en stund och så kört upp dem på internätet, så ni ska få se, mina cyberbiktfädrar/mödrar.

Det som är läskigt, som får rygghårsfrisyrerna och benhårsfrisyrerna att resa sig (om man inte kör brasiliansk framstjärtsvaxning) är likheten. Jösses.
Okej, Biskops är en gammal krog, men att se folk som är så lika oss där, först från 20-talet, och sedan från 60-talet. Det är inte klokt.
Stumfilm i svartvitt. Super-8-film också naturligtvis utan ljud, två stycken, och så, precis innan videon kom, så kom ju ljud till Super-8-film.
Så fyra filmer, en svartvit som tydligen är riktigt gammal, två i färg utan ljud och en i färg med ljud, alla tre säkert från slutet av 60-talet.
Jag ger er detta nu. Tro vad ni vill. Men visst fanken är det märkligt? I, vad jag förstår, kronologisk ordning (och det är läskigt vad lika de är varandra, 20-tal och 60-tal). Men ännu läskigare blir det är man betänker att de ser ut som polare jag känner idag på Biskops….brrrr:

Den ovan hade klarat sig fint i alla år, det måste ju vara från typ 20-talet. Om man bara visste vad de snackade om.

Sedan står det, otydligt, något om Diadem-Å… Man kan inte läsa mer, men denna måste ju, som resten av rullarna vara från typ 60-talet:

Och så samma som första, fast i färg, åtta bilder i sekunden:

Nu var det med någon slags tjej som försökte prata med han eller hon som filmade. Jäklars, jag har ståpäls, vad är detta?

Och så sista rullen, med ljud. Den är lite våldsam, ja, inte så lite våldsam. Faktiskt kan man känna sig hotad att titta på den, men jag lägger ut den här ändå. Allt ska ut, allt ska fram:

Otrolig att ljudet kunde bevaras så bra. Men det drar rätt fint på Biskops, så det är aldrig fuktigt där, ens under golvplankorna. Ska lämna tillbaka originalen i morgon, och nu har jag ju spelat av dem.
Men vad tror ni, cyberbiktare? Vad var det här för människor? Finns de ens idag?

Allt snurrar, men jag fullgör min plikt och rapporterar i cybern.

Tack!

Amen!

Rocka rolla!

/Baron

Långt inlägg: Alla Helgonahelg (Att kuka ur!)

Jag använder en könsglosa här i överskriften, men det skiter jag i. Jag har läsare här som är gamla vänner från förr, nya adaptrar i liten ålder som blir vilsna av mina ord, folk från busken och varfan som helst ifrån. Skit samma. Jag äger mina bokstäver. Men det borde ni veta. Det här är min blogg, här skriver jag vad JAG VILL!

Fixas inte det det, far då åt fanders!

Och nu blir det långt. Det här är på riktigt.

———-

Hade fått brev från den kristna församlingen i Kungsör. De skulle hålla minnesgudtjänst över de som dött det senaste året på allahelgona. Jag var välkommen i Kung Karls Kyrka klockan 18.00.
Okej, alltså, jag har bara varit i kyrkliga sammanhang när jag konfirmerade mig, och när jag varit på begravningar och bröllop.
Men nu. När den gode Baronmodern nu dog i april (något jag har hårt i mig, fast det är naturligt att dö av ålder, men ändå, vi var så jävla bundis i fanken ett halvt sekel…) Så tänkte jag att jag ville ära min morsa. Har ju ännu inte skrivit här om hur jag fann henne död, eller om begravningen. Men nu har det gått ett halvår, och jag ville verkligen göra det rätta.

Så jag tog det där brevet och läste det. Och så tog jag mig, via tåg, till Kungsör i lördags. Det var inte lätt. Det var fel på tåget så jag höll inte på att komma ut i Arboga, där det var byte, men jag var där, jag var på. Så här såg det ut för de som har min twitter och kollar in:

Det var första gången på kanske 15-20 år som jag åkte tåg. Jag som älskar tåg. Och så plåtade jag med min iPhone, klick-klick-klick, tills jag fick med Svampen, vårt berömda vattentorn, mellan alla pack-prylar.

Så, efter att tågklareraren släppt ut mig (jag sprang som en dåre mellan vagnarna och försökte öppna, det gick inte, det var fel på elektriciteten) så kom jag ut där i Arboga, och kunde byta till ett tvåvåningståg, som jag hittade till slut. Det tog mig till Kungsör. För er som inte hajar; Kungsör ligger fem och en halv mil österut från Örebro. En och en halv mil vidare efter Arboga. Så från Arboga var det fråga om tio minuter.

Jag steg av i Kungsör, och gick upp för den där otroliga backen upp mot Kung Karls Kyrka och vidare. In i Konsum. Köpte gravljus och en tändare. Det gick på strax under 40 spänn.
Så gick jag mot kyrgårn.
Det höll på mörkna. Klockan var efter fyra.
Gick genom hela kyrkogården, från väst mot öst. Massa ljus brann på gravarna, överallt. Och jag visste att morfar, och mormor och alla de där andra jag var släkt med och vuxit upp med fanns någonstans i början i sina gravar, men inte var. Jag hade bara en tanke, att ta mig till gravlunden, där de, på något hemligt ställe, grävt ner morsans aska (man får inte veta var de gör det).

Och så tänkte jag att jag skulle ta kort, men ville inte det. Det var för mycket folk överallt. De hade tagit bort alla bänkar, så man kunde inte sitta och filosofera (gråta) en stund. Tönterier.
Jag tände mitt ljus och ställde det med hundratals andra ljus och gick därifrån.

Morsans aska må vara där, men om jag inte får vara ifred så är det skit samma. Jag hade verkligen behövt sitta där och gråta ut en skvätt. Jaja.

Gick upp bakvägar, ja, jag tårade, tillbaka mot Kungsör, ville inte att någon skulle se, ville vara ifred. Kom på att jag inte varit uppe där vid vattentornet förut. Kom upp på höjden. Det var verkligen snyggt. Satt där själv. Satt där för första gången på flera timmar, och plåtade uppåt och lät mig gråta lite där för mig själv:

Det är snyggt, och det är belyst, rött, som man ser här.

Så går jag jag ner mot ”byn” igen, alltså centrum. Det var en och en halv timma tills den där minnesstunden skulle vara.
Morsan har alltid sagt åt mig att inte släppa kontakten med mina släktingar när hon var borta. Okej, okej… (jag ville inte, för jag ville inte bli ledsen mer än jag var, inte tränga mig på jussom…)
De jag har, de jag känner, är mellan 70 och 83 år gamla.
Okej, så jag gick till Stina i alla fall. Jag gick förbi morsans födelsehus och sådant (ja, det har hon ju berättat, det här var mäktigt). Stina satt på övervåningen när jag kom på gatan, såg henne där, i ljuset av bara ett lyse därinne.  Jag såg det från gatan och gick upp och ringde på. Hon blev glad åt att se mig. Verkligen, jag kände mig mycket välkommen. Och, ja, jag har ju grejer där som jag inte tagit hem ännu, hos henne, för jag har inte fixat här hemma ännu!
Men det är lugnt med Stina, hon är frän, som morsan var.

Hon fixade kok-kaffe.
Men sedan fick jag veta.
Vi satt där i någon timma och hon berättade att hon varit på en seans. Hade ingen aning om att hon var inne på sådant. Jag satt och var tveksam, men så hämtade hon anteckningarna som detta medium gjort. Ett gäng rader handlade om min morsa, hennes släkting och polare. Så här stod det:

Min morsa hette Britta, eller Ingabritta.
Den här kvinnan (mediet) hon hade gått till med övernaturliga krafter hade ju ingen aning om morsan, men hade beskrivit morsan rätt väl därovan (det var döda släktingar som grattade Stina till hennes 85-årsdag tydligen).
Ett hjärtligt skratt, att hon var pråper och mån om sitt utseende, att hon hade svårt att andas, hade smycken och snygga ringar, gillade att dansa och lite mer. Hon hade till och med, detta medium, skrivit att hon hette Britta längst upp och var med där på noterna.

Jag visste inte vad jag skulle tro. Jag sa åt Stina att det var märkligt, hur kunde detta fungera? Men Stina var stensäker, och kände sig mycket trygg i detta. Och ja, jag tog kort på mediets anteckningar, och visst tusan beskriver det morsan, he-he. Jag gillar´t.
Men jag sa också, att det finns bara två alternativ till döden. Det ena är att det är tokslut och blir helt svart, eller också är det något annat, och det är inte jag van vid.
Jag är inte den som dömer eller fördömmer. Jag vet inte.
Men för mig, jag garvar, om morsan är välsnidad och fräsig i ”nästa liv”, då är jag på och tycker det är helt okej, ha-ha. Morsan var,  som också prästen sa på begravningen; fräsig!

Nu är det ju så att jag inte vet någonting. Jag är bara jag. Det är bara jag. Jag vet inte vad som är rätt eller fel, jag dömer inte. Men det jag beskriver här är mig och vad jag är med om, även om det blir långt.

Så gick jag iväg, efter kok-kaffe och kakor, till den där minnesgudstjänsten som de hade i Kung Karls Kyrka i Kungsör. Det var jag skyldig morsan. Alltså inte på det viset, men för att ära henne på något sätt.

Kände ingen där i kyrkan. Prästen snackade om att 55 pers hade dött det senaste året och efter alla psalmer och körsång av kören så skulle det tändas ljus för alla och dess namn skulle läsas upp. Det var därför jag åkt tåg till Kungsör denna lördag.

Min morsan dog i april, den 26:e. Så när det datumet närmade sig tog jag upp min iPhone och spelade in, kunde vara fint minne när de läste upp och tände ljus för henne:

Döm då om min förvåning när de inte läste upp hennes namn. Där hade jag suttit i böner och på en hel gudstjänst med psalmer och allt och så när det blir dags, så säger de inte ens hennes namn i den fullsatta kyrkan.
Jag kände ilska.
Sedan kände jag, som åkte från Örebro för att ära detta tillfälle ännu mer ilska.
Sedan kände jag, så här är det, vi i Baronsläkten, det bara inte går… Det kan inte fungera.

Beslutade mig för att ta ett snack med prällen efteråt (jag kunde ju hört fel, vilket man hör ovan att jag inte gjorde).
Men när jag skulle ta tag i denna kyrkans man så var det en kvinna där som störtgrät (antagligen över något liknande) och jag tänkte, att då får det vara, hon behövde prästen bättre än jag. Det får vara. Och om jag känner morsan rätt skulle hon aldrig velat att jag drog igång något sådant för detta. Hon ville nog att jag skulle låta det vara.
Men ändå, men ändå, det är så dåligt…. Och jag blir så förbaskad.

Jepp, så stod jag då på kyrktrappan. Ett par timmar innan tåget skulle gå hemåt mot Örebro igen. Okej, så jag gick till Gudrun, min yngsta släkting i Kungsör, bara 70 bast. Störde henne lite i en sammankomst med henne och hennes snubbe och ett annat par i den åldern. De blev nervösa, märkte det. Men jag fick ett par bira, de åt kräftor, jag ville inte ha. Och efter någon halvtimma så gick jag mot stationen (tvärs över kyrkan mitt i byn (kyrkogården ligger mot Katrineholmshållet, mot utkanten av stan).

Thor Modéen-statyn i Kungsör, på vägen.

Kung Karls kyrka på vägen ner mot tågstationen.

Satt där, och hade tidigare, jag har varit med förr, köpt fyra folkbira för att ha på vägen hem, det var ju allahelgona, och, äh…

Filosoferade mycket där själv på Kungsörs station, hade nog gått ett par mil i denna by denna dag.
Och så kom äntligen tåget:

Den blonda hostande bruden som kommit just innan det var dags för påstigning går framför mig. Jag tycker det ser spännande ut. Och vilka jävla tåg mot Arboga, jösses, dubbeldäckare, byggda i Västerås, vad jag förstod.

Så här såg det ut när jag kom mot Örebro, stod längst bak:

Att åka tåg är… något annat…. Mitt liv, är.. annorlunda…..

Så kom jag hem.
Och så gick jag ut. Jag får gå ut. Jag är så jävla gammal att jag får göra precis vad jag vill utan att någon kan säga åt mig att det är fult eller fel. Så är det.

Drog till Biskops. När jag skulle in på muggen var min store vän Bagliari där. Han får ta allt det här till sin spets genom detta (sorry för mitt fåniga flickgarv):

——

Avslutningsvis. Jag vill bara säga, bara fråga, detta….
Kan man jämföra min blogg med någon annan blogg? Jag måste fanken vara ärligast, mest ofeg, va? Jajamensan!!!

Var är mina priser? Ge mig mitt krus, Blondinbella! Det är mitt!

Och, just nu i kväll, då jag verkligen kämpat med att få ut allt detta, så har jag mina bruna, fulaste, kalsonger på mig, så man kan inte se om jag skitit ifull mig.

Cybern!!!

Hör upp!!!

I love you!

Rocka snorre!

/Baron