To be a Baronbloggers

För tillfället ligger denna blogg på mellan 72 och 120 unika besök per dag. Det betyder att betydligt fler gluttar än skriver kommentarer. Och det är okej.
WordPress är ett fränt verktyg att blogga i. För när det räknas här, räknas inte sökspindlar från t ex Google, inte heller om man går in flera gånger och kollar här. Utan det är unika besök varje dag som räknas.

Rimligtvis är det fler än de som ger sig tillkänna på kommentarerna som gluttar här. Antagligen inga från Ugga-Bugga-land, Grönland eller Kap Horn. Utan mestadels svensk-talande, bosatta här i det kyliga. En och annan har säkert kommit hit från betrodda cdb:are (sådana som läser här, cyberbiktfädrer) som gett tipset med den förmaningen att aldrig avslöja att de fick den här adressen från ”xxx”,  andra har hittat hit via sökmaskiner eller rena tillfälligheter.

Men. Tänk själv. Man har en drift (jag har en drift), att skriva ut på nätet, rätt ut, för vem som helst att ta del av, och det är vad man (inte man, utan jag) tänker och tycker just då. Inte sedan, inte efteråt, utan just då man skriver. Det är kittlande. Kanske kungen läser mellan groggarna. Kanske Arne Weise läser. Kanske Maud Olofsson innan hon penetrerar ännu en dildo. Det vet man inte. Men man vet att någon gång, någonstans, så är det någon som läser som ger sig tillkänna och skriver en kommentar och ibland presenterar sig lite. Och då blir man glad. (Man betyder ”jag”. Sorry, jag har ”man” i mig, det är dialekt från Västerås).

—————–

Just idag kände jag mig stark, som Kenta från ”Dom Kallar Oss Mods” skulle säga. Nu gjorde väl antagligen det här att jag skrev filmtiteln att jag hamnar i sökmaskiner när folk söker den filmen, och så hittar nya hit, men det får jag ta. Jag är inte rädd. Jag är fanimej inte rädd, jag är en bloggers för fan!

Don´t mess with a blogger, sucker!!!

Men ändå. Det var en ovanlig dag. Jag hade sovit de stipulerade 8 timmarna som socialstyrelsen genom experiment och falsifieringar kommit fram till är det riktiga som levande svensk.
Så jag var stark. På jobbet.

Under tre och en halv timma så sorterade jag alla jävla papper och annat skit som fanns på mitt skrivbord. Släng, spara, spara där, spara här. Svetten bara rann. Jag pantade Ramlösaflaskor, plastflaskor. Fick 12 spänn. Jag la grejer till diskmaskinen, jag röt åt folk. Och jag var rak.

Vid ett tillfälle frågade en kollega mig hur det var.

”-Det är som det är, det är samma, hur så?”

”-Jag undrar om du är sur på mig?”

”-På dig? Ja, det är jag, men det är inte det som gör mig sur, verkligheten är värre!”

”-Vad har jag sagt?”

”-Du tog orden ur munnen på mig på senaste mötet och visade att du inte är så jävla frän i skallen som jag trodde!”

”-Hur menar du nu?”

”-Jag började berätta en pryl, och i den berättelsen fanns en för-pryl, och så avbröt du mig och gick till attack mot mig, som om jag skulle stå för den där för-prylen och lät inte mig få en syl i vädret, kyss dig i arslet, det var åt helvete!”

”-?”

”-Skit samma nu, men som ett exempel. Jag sitter på ett möte och ska berätta om en solig dag. Så börjar jag med natten, när det är mörkt, precis före gryningen, och då, DÅ hoppar du in och våldtar mig och kritiserar mig för att tala väl om natten, och sedan får jag inte en syl i vädret och alla tror jag gillar när det är mörkt!”

”-??”

”-MEN VAFAN!!!! Du tog orden ur munnen på mig, när jag sagt A men inte B och gjorde A till vad jag tyckte och så menade du att det var helt uppåt väggarna, när jag försökte få dig att hålla käften och lyssna klart så bara fortsatte du!”

”-Men varför sa du inte till?”

”-Jag försökte, men fick ge upp, du var som en finsk spets, gläfs-gläfs. Därför att jag har stil. Därför att det är så jävla löjligt att börja bråka inför chefer för att DU fått ett och annat bakom foten, jävla glappskalle!”

”-Aha, men jag menade inget illa mot dig!”

”-Nej, men du gjorde mig illa!”

”-Men vi är väl vänner?”

”-Inte än på långa vägar, ångra dig ordentligt, gör aldrig om skiten!”

”-Jag ska inte göra så mer!”

”-Nej, det ska du inte!”

Jag vände på klacken och gick ut från rummet, han kom efter. Nu var det fullt av medarbetare runt om oss. Kanske ett 30-tal hörde det jag sedan sa. Min antagonist (nej, jag är egentligen inte arg på honom längre, men han ska fanimej ha, sa):

”-Men jag menade inget illa!”

”-Jo, det gjorde du som inte använde skallen!”

(Nu skrek jag, nej, jag pratade mycket högt, jag skiter väl i det där egentligen, men jag njöt av situationen).

”-DU SKA FANIMEJ KÖPA CHOCKLAD OCH ROSOR TILL MIG!”

”-Va?”

”-JAG VILL HA, I MORGON, CHOCKLAD MED GOD FYLLNING I, OCH I SNYGG RÖD KARTONG MED ROSETT PÅ, OCH ETT KNIPPE RÖDA ROSOR SÅ ATT ALLA SER HUR MYCKET DU ÄLSKAR MIG, DIN HÄRSKARE PÅ ALLA VIS. DO IT, OR ELSE!!”

Fan vad skönt det var att säga så. Han blev tyst. Och det var alla runt i kring också, he-he.

—————————–

Sedan skulle jag kunna skriva lite om andra fräna prylar. Men jag har läst (med Strega i åminnelse) att man inte ska skriva för långt, då orkar inte folk. Jag har jag gjort en kompromiss med de där strecken, men …..arghhhhh…… jag måste bara skriva tills jag är klar.

——————————

Den franska filmen ”En man och en kvinna”. Man åker räcerbil på en brygga från havet. Stannar och signalerar med lyktorna. Ett par ungar och en kvinna kommer springande. En hund är som gladast. Poesi, och jag vet inte varför (men filmen är fanimej finemang, och låten är gudomlig), det är i slutet av filmen, men skit samma, jag är där, men inte ett dugg kär eller fånig i nuet, fast jag ser:

Leluc.

Rockfitta! (ett ord som förstör för moralister som kan tänkas läsa här och nyss trodde sig förstå mig).

/Baron

Lördagsjävlaskit

Jag vaknar. När vaknar jag? Jag vaknar efter fyra på eftermiddagen. Egentligen hade jag laddat för att göra något åt min jävla lägenhet. Men nu var det bara att ge upp allting.
Jag tänkte att jag hade tre prylar att göra denna dag. Och så tänkte jag att jag inte kommer att hinna med att göra dem allihopa.

Så. Jag tänkte som så här, att jag är numera vuxen, och gör vafan jag vill, när jag vill. Ingen ska stressa mig, INGEN!.
Så jag kollade film på TVn och surfade på nätet. Och så ser jag, får jag, denna underbara bild på mig själv, med morsans redan då för gamla solglasögon som jag lånat, på Facebook. Uppladdat av Perra Ljunggrenarn. Jag blev helt till mig. Det är ju jag. Det ÄR JU JAG! Och jag kollar in i framtiden och så sitter jag här 31 år efter och kollar tillbaka. Det är fanimej rymd, religion, allt, det är inte klokt. Kolla bara. Det är jag, då, när….
Det här är nog en av de första gångerna jag lägger ut mig själv så här rätt av. Det är dags nu, det är dags nu, och här är jag, då, 1978, antagligen på musikfesten på Lögarängen i Västerås:

Alltså, den där galningen ovan, det är jag, då. Hej, polarn, du som nu är äldre och sitter och kollar nu. Vi gillar varandra, he-he-he-he-he.

Det är så jävla svårt ibland att haja att man varit med, att åren gått. Men så är det. Jag var på redan då.
Vafan har jag att klaga på? Jag har gjort en massa roligt, tokat mig, dårat mig. Varit med enormt vackra kvinnor (även mellan lakan, jag kan murvor), partat så jag inte vetat vad jag heter. Jag har gjort allt. Och det är okej. Vafan sitter jag och gnäller för numera?
Antagligen för att tiden runnit ifrån. Nu är man själv. Nu har de flesta polare radhus och barn och fru och hund. De kan inte leka som vi gjorde längre. Och det suger. Då jag ju inte har familj.

—————————

Min pryl nummer ett i kväll var att gå på ett vernissage. Det var alltså en utställning med tavlor och prylar som en donna gjort som jag känner.  Hon är snygg, men rätt mycket mer höger än jag är, men ändå…
Om allt hade funkat hade jag hunnit med allt jag skulle göra, den där utställningen, en blueskonsert och en privatfest. Men jag satt ju hemma, och så när jag såg den där bilden ovan, och började gagga med Jimmie på Facebook och allt, äh, då fick det ordna sig ändå.

Jag borde ha gått till utställningen vid sju. Jag kom dit strax efter halv elva. Det hela utspelade sig bara några hundra meter från Baronborgen där jag bor. Alla blev glada när jag kom. Det togs i hand. Det var snygga människor, det var föräldrar, det var allt. De hade en hund som såg ut som om han torrjuckade på golvet när han låg ner, och jag skrattade hårt åt detta. Det visade sig dock att han var framavlad så att han såg lustig ut när han låg så, han kunde inte ligga på något annat sätt, okej…

En mycket ung flicka var där också, antagligen lillasyster till någon där, jag vet inte. Men jag kände mig som en pederast när jag kollade in denna 14-åriga nymf. För, och lyssna nu innan ni ringer snuten. Det var mörkt därinne och så ser man en otroligt snygg ung kvinna dansa runt. Jag kollade verkligen. Och så hamnar hon i ljuset och då ser jag att hon fanimej är alldeles för ung. Men ändå, jag erkänner, jag skulle kunna välja bort att skriva om det här.
När jag såg att den otroligt snygga flickan, med kort-kort och allt, var alldeles för ung, så slutade jag kolla henne.
Är jag ett svin? Nej! jag är bra. Och så här upplevde jag det hela.

Och så skulle alla till Lilla Örebro-krogen.

Så här försökte jag filma det hela på min Super-8-kamera, ja, det är lite mörkt, men man hajar nog:

Men jag hängde inte med dem iväg. Jag ringde till den där festen på norr. Var de kvar, skulle jag komma.
Och så blev det som så att jag stoppade en taxi och åkte dit. Var ungefär där Bela bodde förut, eller en liten bit från där Kalix bor.
Resan kostade 83 spänn. Jag gav snubben en hundring. Han blev glad.

Så kom jag in. Där satt Malle (Mats) och Micke och vakt-Mats och brudar hit och dit. Det var nio personer med mig och jag fick direkt bira när jag kom in. Vi var tre med samma förnamn, stort.

Så sa jag något om att feminister kan kyssa sig själva i bajsan, och från den stunden hatade alla utvecklingsstörda brudar på festen mig. Hurra! Ha-aha-ha-ha!

När vi skulle gå så tappade en brud sin öl och började torka upp. Jag hånade lite och sa högt:

”-Ha-ha, har du tappat din bira?!”

Svaret blev att jag fick trasan kastad i ansiktet. Hur reagerar en CyberBaron då? Jo, precis, jag smackade tillbaka den hårda trasan i hennes sminkade ansikte. Det stannade av ett tag. Men så försökte hon slänga på mig igen. Då tog jag trasan och la den i diskbänken.

Så här såg det ut med min Super-8-kamera, där jag satt och drog på mig pjucken när vi skulle gå. Man ser Micke därframme:

—————

Alla skulle till Ritz. Men jag bad taxin jag åkte i att släppa av mig vid Storbron. Och det gjorde han. Jag kände mig som en självmördare där han stannade precis mitt på bron. Bara att hoppa ut och slänga sig i Svartån, ha-ha-ha-ha.
Alla åkte till Ritz, det nya stället. Jag ville fanimej inte.
Jag tog mig till Biskops, några meter från Storbron.

Ja, och, alltså, till slut kom massa folk, Malle och Micke och andra till Biskops, och det hade jag väl hajat. Vi som vill snacka, vi måste till något ställe.

Snackade med en böna till en av Micke och Malles kompisar. Skitsnygg och frän böna, bördig från Eritrea. Och nu är vi FB-kompisar, he-he-he. Micke och Malles kompis gillade nog inte att vi hade det jävligt roligt och garvade, men det bjuder jag på, ha-ha, fittskalle! Ha-ha-ha! Här är hon, jaja, alldeles för ung, och med snubbe och allt, men skit samma, hon var rolig, och vi garvade, he-he:

Micke och Malle och jag snackade om Öland. Sommaren 200000010. Alltså nu i sommar. De är på, de verkar komma. Det kan bli prylar i sommar, jösses. Inte bara blues och rock, utan lite sound-system på stranden, fatta!
Ja, jag har gjort en ny sida, webbsida om sommaren, men väntar med att lägga ut adressen tills jag fått lite bilder och filmer från i somras, då blir det prylar.

Här skulle jag kunna lägga ut ännu en bild, på mig och Annika, från ”furr”, men det får bli en annan dag.

Trivdes ni i Cyberdagboken denna kväll, natt, morgon?
Var då inte blyga att kommentera. I LOVE YOU!

Rocka bölja!

/Baron

Me is Baron von Härskare

Jaja, are, jaja I.
I am, you are, she and he is osv. Jag gör som jag vill.

Härligt med att vara ledig. Baggo med böna var oroliga för mig (i och för sig med all rätt då jag är helt bongo som människa på många sätt), men etablerade en kontakt med mig efter midnatt. Okej. Så jag drog ner på Lilla Ö. Och där satt de och vi hade det trevligt.
Så stängde de någonstans kring klockan ett (och Gud vet att jag berömde den otroligt vackra servitrisen för hennes hot-pants, jösses, och jag menar JÖSSES!!!!!) Det är skönt att vara i den åldern att man inte skäms för att ge eloger. Snyggt ska sägas. Stiligt ska sägas, shcyrre ska sägas. Man ska inte vara snål. Och jag tror mig kan säga sådana saker utan att bli betraktad som någon man måste ringa snuten för. Om om så är, fuck that! Jag bara kör, för min skull!

Men jösses vad den bönan är tjusig, det går inte att komma ifrån. Förr sa man åt sig själv ”om jag bara vore 20 år äldre”, nu säger man, ja, det är självmål, men ändå ”om jag bara vore 20 år yngre!” Urk!

Så gick vi till Biskops.
Trevlig kväll. Snackade med mycket gott folk. Micke, Malle, Baggo, Lizzo, Snygg-Per, Blues-Polisen, vakt-Olle ett och vakt-Olle två, kocken och hans böna, och en massa andra. Det är enormt hur en timma, nja, 45 minuter kan komprimeras och bli så trevlig. Att gå ut sent, är prylen, jag menar det.

Och så gick vi hemåt och man ville ha efterfest. Micke erbjöd sig åt sitt håll, men jag ville inte, jag ville hem. Och de som skulle åt ”söder” ville ha fest hos mig, men jag vägrade. Det är för läskigt hos mig ännu, då jag inte gjort ett jävla skit åt något sedan jag ställde in alla lådor och prylar här i våras. Jag menar det, det är verkligen HEMSKT. Men jag klarar det, själv. Vill dock inte att någon annan ser det.

Här är en film som jag tog på gänget jag gick hemåt med:

Och här är en film med polisen som undrar varför en snubbe har en tunna på överkroppen. Han jag snackar med där är trevlig, det var han jag köpte mina jeans av för några månader sedan, jobbar i Levisbutiken.

I övrigt. Jag har varit slö på att kommentera kommentarer, som jag dock läser. Men läser man mina kommentarer till kommentarerna? Det undrar jag… Hm…. Får aldrig kontrakommentarer när jag kommenterar kommentarer, kanske jag ska lägga av helt med det?

—————————

Lördag.
Vernisage. Är bjuden, träffade konstnärinnan idag, okej, jag kommer väl då.
Blueskonsert på hotellet, Baggo och Lizbo ska vara där, okej, jag kommer väl.
Elin har fest hemma med folk, okej, jag kommer väl då.

Så får vi se. Så här ser det ut nu, klockan 03.20 på lördagsmorgonen, den dag jag fick lön och kunde äta igen. Bara att bränna stålar och känna sig som kung i helgen.

Äh, får räcka.

Rock!

/Baron von Gylldene Snorrelius

Retrospektiv utställning

Jä, då kör vi lite olika grejer här. Nu laddar jag upp.

Har hela tiden misstänkt att Häcken torskat hårt på det Skottska. Nu finns beviset. Min agent i just sagda Skottland har på hemliga vägar lyckats ta dessa bilder. Häcken i en Sherlock Holmes-mössa. Läskigare blir det inte!!! ARghhhhhhhh!

Inte nog med det. Han tror att han speglar sig, men kameran finns bakom spegeln:

Så, bara efter ett par månader, så är han en sådan där lirare med sådan där mössa. Måste fanken åka över och rädda honom. Minns sådana män man såg i gamla Västerås under ungdomen. De hade sådan mössa/hatt och var helt förslavade. Frihet! Ring Mel Gibson!

—————-

Lokalblaskan överraskade ännu en gång i kväll. Sådan vokabulär används väl inte annars? Eller har det gått över gränsen nu? Beror det på underbemanning? Är jag sååå jävla gammal att jag reagerar? På att skribenten är släkt med fast anställd personal? Trodde aldrig jag skulle få se denna småborgerliga (storborgerliga liberala tidning) använda detta epitet. Men nu har det hänt.
Och, okej, jag tillhör femteplatsarna i landet, helt okej:

Jag har klippt ur rätt av, inget lurt här. Man behöver inte förvanska sanningen, den är rolig i sig.

—————————-

Och sedan är det ju den nyligen uppväckta Törnrosa eller om det är Snövit, dvs Grevinnan Anette som så gött har kommit till världen igen. Hon skickade mig en pryl från hennes telefonsvarare som fick henne att garva ymnigt, he-he. Och det förstår jag. Kan det ha att göra med den där länken till den där gamla godingen, pranket, som jag la ut här för hundra år sedan, men som är värd att höras igen, och som hon hörde för några dagar sedan? Hjärnan sätter igång vad man skulle svara om man hade lyft på luren och inte låtit det hela spelats in….
Okej, först Grevis telefonsvararkristna meddelande, hon bor ju ändå i US of A:

Och så världens bästa prank (textat, Sterge, du kan hänga med). Har som sagt lagt ut det förr, men det håller än, även som repris. Två radiopratare spelar upp en snubbes inspelning då han drabbats av en telefonförsäljare. Killen som ringde måste ha skitit på sig, he-he, underbart, verkligen, digga:

He-he-he-he-he…..

————————–

Så en liten gif-animation. Det är inte ofta man får se sådana nu för tiden, det ska vara flash och skit. Men här är en äkta gif, webbens äldsta bildformat, och det rör på sig (webbens också äldsta rörliga prylar). Tack Lorrden för att du skickade den, kolla noga (om det inte rör sig i bilden nedan, klicka på den, så ser man, he-he-he, mycket instruktiv):

He-he, yeah! Vem blir inte intresserad av att lära sig noter. Tjing för att vara G-klav!

—————

Så.
Med all denna media upplagt, kanske jag kan få tillfälle att berätta om min dag? Är det okej? Allright, då kör vi.

Men först: Jag sov inte en enda sekund mellan tisdagen och onsdagen. Jag ville inte blunda. Jag tok-kollade TV, och så när jag blev så trött att jag inte visste vad jag hette så vågade jag inte somna, då skulle jag aldrig komma upp igen, i tid.
Så jag kom väldigt tidigt till jobbet. Nydurschad.
Ska berätta en hemlighet. Jag durschade aldrig på tisdagsmorgonen, dagen före. Det var bara att ge upp. Det fanns inget varmvatten, det var tok-iskallt. Så jag satte på mig färska strumpor, fillingar och t-shirt ovanpå min odurchade kropp. Jag hatar det. Men jag hade inget val, jag lovar. Dock borstade jag tänderna. Detta har bara hänt en gång tidigare i detta årtusende, ska ni veta, och då av precis samma orsak.
Hade jag haft mer tid på mig hade jag nog fixat det hela i rinnande iskallt vatten, men inte då, inte då.
Det jag hoppas på är att mina medarbetare inte tyckte jag luktade skunk. Jag hoppas.

—————-

Men tillbaka till onsdagen. Varmt vatten fanns och jag tog mig till jobbet, dock utan att ha sovit en enda jävla blund (som också är i det läge jag befinner mig i just nu när jag skriver detta, arghhhh….).
Hela förmiddagen jobbade jag med mina yngre medarbetare. Sedan massa administration, fixade konton åt folk hit och dit (ingen lunch, det är för fjattar). Och så möte. Och så möte igen. Nu var det jobbets IT-möte. Självaste IT-chefen för jobbet hade kommit förbi och sa att han ville ha med mig på mötet, då jag och det jag höll på med (Mac) var framtiden och det skulle alla behöva höra. Najs.
Jag gnällde, men så tänkte jag, att, vafan, jag var ju helt bonko, utan sömn och prylar, jag kör på, skit i allt, bara att tuta på. Så jag ställde upp.

Och på det där mötet var kommunens store IT-chef. Och lite andra. Goda och sådana som inte hajar så mycket, och sådana som är fast i gamla vanor och är livrädda för det nya.

Men. Nu är det så här. Om jag ska gå på ett möte, frivilligt, då är det JAG som går. Nu är det slut på att vara ett artigt och tyst jävla alibi. Vill de ha mig, får de HELA mig! Så! Jag säger vad jag tycker, vafan har jag att vara rädd för? Örebromössa AAAAVVVVV!!!!

Det visade sig först att den här kommun-IT-chefen var samma snubbe som jag träffat många gånger genom åren. Då var han en Microsoftfanatiker. En gång anklagade jag honom, som neutral tjänsteman, för att vara partiskt på ett stort och viktigt möte. Det förnekade han och under diskussionen blev han svettig, drog av sig tröjan och blottade sin T-shirt där det stod, med stora bokstäver ”MicroSoft Windows”. Så hårt har jag aldrig skrattat, och så många poäng jag tog på det mötet, att det inte var sant, he-he-he-he-he. Han hatar mig säkert än i dag för den grejen, he-he. Jag bjuder.

Men nu, en tio år senare, var han inte samma snubbe, nu hade han utvecklats. Kunde tänka sig lösningar som inte enbart handlade om det stora datorföretaget (allt det här utvecklar jag i min nobelprize-roman som jag ska skriva, de prylarna törs jag inte lägga ut på webben, webb är ondska, bok är godhet).

Men skit samma. Jag sa vad jag tyckte. Att IT-enheten inte skulle bestämma över oss, utan att IT-enheten på kommunen borde ses som någon slags lokal variant av Vägverket. Reparera vägar, ploga när det snöar, och ge fullständigt fan i om folk kör Volvo eller SAAB eller något jävla Köningsägg!

Ha-ha, ja, jag är vass! Många höll med mig där. Och de som inte gjorde det var i minioritet, så de höll käften.

Och så berättade jag om hur jag jobbar, och använder massa gratistjänster och kommunikationsverktyg som bloggar, Twitter, Facebook och annat.

Nu gjorde någon bort sig genom att visa sin okunnighet, men jag sa inget, och jag säger inte här vem det var, men det var inte jag. Jag kan bara njuta när sådana biter sig själva i arslet genom vad de själva säger.

Ja, så fortsatte mötet. Men i sista minuten så tog jag mikrofonen. (Vi hade en döving med oss som via en skruv inborrad i den blankrakade skallen, en slags mottagare, kunde höra oss, fast endast om vi snackade i en mikrofon).

Jag reste mig upp. Höll mikrofonen framför min mun, skalderade:

”-Sist vill jag säga till dig som IT-chef för hela rubbet att det där jävla öst-statscensurprogrammet som Örebro kommun använder sig av är helt åt helvete! Vad har hänt med yttrandefriheten, informationsfriheten? Och till vem ska man vända sig för att få se de sidor man vill kolla? Jag kan lova att jag inte ska kolla några S och M-sidor (pisksidor), och det tror jag inte våra yngre medarbetare gör heller. Jösses, vi sitter på ett bibliotek nu, ska vi inte, i konsekvensens namn, som jag brukar säga när vi stöter på det här amerikanska programmet som ni i IT-enheten köpt in i verksamheten, bränna lite böcker, i samma anda? Vi har ju böcker runt omkring oss, med osedlighet. Varför inte börja med Bibeln, där står det om incest och våldtäkter och mord och massa fruktansvärda grejer, ska vi inte skydda oss mot detta. Kom igen, vi gör bokbål!!! Kom igen!!! Vem har tändstickor!”

Jo, jag sa så, och det blev tyst, och jag lät det hela sjunka in.

—————————

Äh, nu blev jag trött. Vi hörs.

Rocka olla!

/Baron

En lurig dag

Jag kom upp i tid. Var rätt trött, men inte så där jäkla värstingtrött som man kan vara. Fixade allt och så gick jag över stan. Det var ju fackkurs. Två dagar av kurs i fackets regi. Man tar ju sitt ansvar. Roligt att facka sig lite som vuxen, ha-ha.

Kom in. Joho, det var som jag trodde efter att ha skådat deltagarlistan, fast ännu mer. Det var jag, och hela 15 kvinnor, samt två kvinnliga kursledare, bland annat ordföranden för hela rasket här i detta härad.

Man kan säga som så att jag var den enda från min branch, och de andra jobbade med väldigt mycket yngre medarbetare (som jag förstod senare).

Nåväl, jag svettas. Och det vill inte ta slut. Det fullkomligt rinner av mig. Jag är blöt i hela skallen. Jag torkar men det rinner och jag känner mig rätt obekväm med detta, jag var ju trots allt rätt inkollad av damerna i alla åldersgrupper som varandes den enda av min art.
Jag satte mig förstås vid den yppigaste blondinen.
Det var små bord med fyra stolar runt varje, det bildade en grupp i det lilla rummet.

”-Välkomna allihopa!”

Först skulle vi berätta om oss själva vid det där bordet. De tre bönorna vid mitt bord började och så kom turen till mig. Jag lyckades kommunicera mig. När detta var klart så säger kursledningen:

”-Nu ska ni berätta för oss andra vad den till höger om er berättat om sig själv!”

Vafanken!!!!! Var det prov? Det hade ingen talat om för mig!!!!!

I samma stund som de här tjejerna sagt vad de hette och vad de gjorde så försvann det i min skalle. Jag hade bara sett ut som jag var intresserad och lyssnat. Snabbt frågade jag blondinen brevid mig vad alla hette runt bordet. Hon garvade och skrev upp namnen på mitt papper och gjorde pilar var de satt vid bordet (schyrre böna).

Så gick det runt, och alla berättade om sina bordsgrannar. Och så kom turen till mig.

”-Eh, jag har ingen aning, jag kommer inte ihåg någonting, hon heter Therese!”

Det blev jussom tyst i församlingen. Jag var tvungen att dra till med någon nödlögn.

”-Alltså jag tänkte så mycket på vad jag själv skulle säga att det stressade upp mig så jag inte kommer ihåg nu, sorry….!”

———–

Men jag kände mig lurig i kroppen.
Snart började jag frysa lite, och jag var spänd på något skumt sätt, och väldigt trött. Jag kämpade för att se ut som jag var med på banan under förmiddagen.

På lunchen kilade jag hem och lyckades sova en halvtimma. Det kändes bättre sedan.

När jag kom tillbaka undrade alla var jag varit, varför jag inte följt med dem till den där restaurangen och ätit?

”-Va, satt ni och var artiga och väntade?”

”-Ja!”

”-Sorry, hade annat för mig!”

Så satte det igång igen. De snackade om manlig dominans och jag fnissade.

Men det var en rätt bra kurs, sköna lirare allihopa. Men jag blev mer och mer som en fiolsträng, ont i leder, kände mig vimsig och konstig.

Jag fick något ryck (det var ju ändå facket) och började snacka om klassmedvetande och att det är en jävla klass-skiktning inom vår branch och att det är åt helvete. De häpnade men höll med.

Klockan tre var det fika, då gav jag upp, sa att jag kände mig kymig (vilket jag så enormt gjorde) och alla som hörde mig blev rädda för att jag hade grissjukan (även jag). Gick hemåt, kraftlös, verkligen kraftlös i benen och kroppen. Skitskumt. Läskigt.

Kom hem, sov ett gäng timmar. Vaknade, kände mig bättre, men har ändå känt mig rätt kymig hela kvällen, spänd och skum, men inget snor, ingen feber, mer lurig.

———-

Har kollat på de två senaste avsnitten av Morden på SVT-play. Det är rätt bra faktiskt, för att vara svenskt. Fanken, Amanda Ooms är en riktig pudding, kanske mer nu än förr, lugnare, hon har mognat till sig fint. Och Kjelle Bergqvist är ju alltid som han är. Leve SVT som lägger ut.

Det är jättesent nu, måste väl gå och lägga mig, sova ett par timmar. Hoppas jag är ok när jag vaknar. Vill inte bli sjuk eller annat. Vill verkligen inte det. Men något skit är det ju man åkt på, helt klart. Kanske handlar det om den där fisken jag åt i förrgår? Den var inte god, den frysta med mos och prylar som jag gjorde i ugnen.
Jäkla skit, har inte tid, råd, lust att banga. Men det är ju mycket skit som går nu, jag har mycket folk omkring mig som blir sjuka på dagarna, och med min press (ja, jag är nog rätt pressad av allt som hänt detta år, och hur det är kring mig) så åker man ju berg och dalbana med kropp och psyke, det yttrar sig väl förr eller senare, på ett eller annat sätt.
Tusan, jag har axlarna uppe vid öronen när jag skriver, får tvinga ner dem. Jag är klart stressad.

Alltså onsdag och no-Biskops. Bara det säger väl en del.

——————

Tröck i mig biff med pommes och lingonsylt. Åt upp hälften, fick åtminstone i mig kolhydrater och protein. Ska gå ut i köket och äta upp det av biffen som blev kvar i stekpannan nu när jag lagt ut, så det inte förfars. Jag klipper biffen och steker den i strimlor, det blir oftast bättre då faktiskt. Riktigt smör, olivolja, solrosolja, svartpeppar, salt, pressad vitlök och soja.

Bluä, jag vill inte gå och lägga mig. Tror jag kollar lite på TV istället.

Rocka!

/Baron

Örebro och Närke nu

Jag gillar att bråket ”urartade”, ha-ha, det är alltså rätt normalt ändå.

Så jävla många idioter i detta län att det inte är sant. De blinkar inte när de kör bil. De samlas vid de trängsta ställena och är i vägen och står stilla så man inte kommer förbi, de står mitt i vid de få rulltrapporna så man inte kan gå förbi, de är riktiga Närkingar. Och nu smackar de på med kniv och yxor också.
Jösses.
Men ändå, jag trivs bland dessa utvecklingsstörda människor.
De får mig att känna mig bättre.
Industrialismen kom till typ Västerås för en 80 år sedan, här har den aldrig inträffat. Klart bönder med dynggrepen som största vän i generationer bangar ur då. Det är som Ryssland innan revolutionen.

————-

Äh, sitter och larvar mig nu här hemma, med videos jag tagit under kvällen. Fixar, donar, lurar på hur och var jag ska ladda upp dem.
Jag är helt förvirrad. Jag är ju två. Dels Baron här, dels den där Nissen som gör allt det här på jobbet. Det får inte komma fel. Då kan Bror Duktig vakna, och så blir allt fel…
Ska slänga upp någon på FaceBook-kontot, det vet jag, och även någon här… Fy fanken, jag är splittrad.

————-

Man är gammal. Men inte hur gammal som helst. Som vanligt, när man är ute på stan och går så känner man sig som den 23-åring man tror sig vara. Tittar man i spegeln så ser man Gustav Vasa….

Jag är, som sagt, helt förvirrad, jag har massa jox ute på nätet, och kan knappt komma ihåg var jag är. Men ändå. Här är en pryl jag smackade med min iPhone av senaste snitt nu i kväll. Använde ett program som återskapar som det vore Super-8 på 60-talet.
Det är Jonas och Cilla, det äkta paret, och allt bara smackar på, he-he….

————-

I morgon, idag, mellan klockan tolv och fyra så kör de Brunschhhhhh på Biskops. Dvs pannkakor, ribbs och massa annat. Kostar 99 spänn. Jag ska dit.
Massa polare ska dit. Det kan bli helt kanon (ja, och så kan man ju köpa en och annan bira också)…

Okej, rocka rolla!

Love!

/Baron

Det är lördag, med film från ”furr”

Det är otroligt. Jag höll på att slå mig fördärvad när jag trampade genom golvet på Biskops. Men av någon anledning så klarade jag mig oskadd. Tack och lov.
När jag skulle dra upp mitt högra boots (heter det så, högra läderstöveln då) så hängde det med ett par filmer upp.
En var i svartvitt och tre var i färg. Jösses.
Jag har kollat in de här filmerna hemma nu en stund och så kört upp dem på internätet, så ni ska få se, mina cyberbiktfädrar/mödrar.

Det som är läskigt, som får rygghårsfrisyrerna och benhårsfrisyrerna att resa sig (om man inte kör brasiliansk framstjärtsvaxning) är likheten. Jösses.
Okej, Biskops är en gammal krog, men att se folk som är så lika oss där, först från 20-talet, och sedan från 60-talet. Det är inte klokt.
Stumfilm i svartvitt. Super-8-film också naturligtvis utan ljud, två stycken, och så, precis innan videon kom, så kom ju ljud till Super-8-film.
Så fyra filmer, en svartvit som tydligen är riktigt gammal, två i färg utan ljud och en i färg med ljud, alla tre säkert från slutet av 60-talet.
Jag ger er detta nu. Tro vad ni vill. Men visst fanken är det märkligt? I, vad jag förstår, kronologisk ordning (och det är läskigt vad lika de är varandra, 20-tal och 60-tal). Men ännu läskigare blir det är man betänker att de ser ut som polare jag känner idag på Biskops….brrrr:

Den ovan hade klarat sig fint i alla år, det måste ju vara från typ 20-talet. Om man bara visste vad de snackade om.

Sedan står det, otydligt, något om Diadem-Å… Man kan inte läsa mer, men denna måste ju, som resten av rullarna vara från typ 60-talet:

Och så samma som första, fast i färg, åtta bilder i sekunden:

Nu var det med någon slags tjej som försökte prata med han eller hon som filmade. Jäklars, jag har ståpäls, vad är detta?

Och så sista rullen, med ljud. Den är lite våldsam, ja, inte så lite våldsam. Faktiskt kan man känna sig hotad att titta på den, men jag lägger ut den här ändå. Allt ska ut, allt ska fram:

Otrolig att ljudet kunde bevaras så bra. Men det drar rätt fint på Biskops, så det är aldrig fuktigt där, ens under golvplankorna. Ska lämna tillbaka originalen i morgon, och nu har jag ju spelat av dem.
Men vad tror ni, cyberbiktare? Vad var det här för människor? Finns de ens idag?

Allt snurrar, men jag fullgör min plikt och rapporterar i cybern.

Tack!

Amen!

Rocka rolla!

/Baron

Gnulksmattr

—————

Idag var jag helt bongo. Jösses. Verkligen. Är jag helt utbränd? Antagligen.
Men när jag nu skriver det här har jag kommit någorlunda till sans igen. Någorlunda. För just i kväll/i natt. Blir alltid bättre på kvällarna, riktigt sent.
Snart upp igen. Ny dag, rätt på bara.
Undrar hur länge det håller innan man stirrar helt i väggen?
Jag är trots ett slags yttre ”flaggan i topp”, rätt skadeskjuten.

Äh, på´t igen bara, tygla skiten. Sitt rakt i sadeln. Låtsas som inget. Det går över, håll i sig bara. Fast det är jävligt påfrestande att vara så mycket varje dag. Tänk alla känslor och feelingar och humör som man kan ha. Tänk dem över en dag. Tänk dem flera gånger samma dag, massor med gånger varje dag, skiftningar, ibland bara minuter mellan. Från de bästa, till de tråkigaste, till de sjukt roliga, till det ledsnaste. Pust, pärs.
Jag reagerar naturligtvis helt normalt på en mindre bra tillvaro. Jag snurrar.
Men det ordnar sig nog. Ville bara få det ur mig.

—————–

Nä, fanken dags för lite poesi här på bloggen, min favvosnubbe, den store författaren Charles Bukowski läser en av sina dikter (hans romaner, noveller bara ÄGER). Den här är lite sur mot omgivningen, men vadå, jag är på, jag håller med, jävla medelmåttor. Var inte rädda cdb:are, den är kort och textad:

Och då blev jag ju tvungen att köra den här igen, när han har lite promille innanför västen och sitter med sin böna/fästmö som han vill slänga ut, han har fått nog. Det är live, från en intervju med fransk TV. Det hela går till ”fotbegripligheter” när han till sist blir så förbannad på hennes rännande ute på nätterna att han bokstavligen sparkar ut henne ur soffan. Men det är något vackert med det hela ändå, något jävla äkta, något så sant:

Och så filmade ju Hollywood en av hans tryckta alster, med Mickey Rourke och Faye Dunaway (stavningen kan vara tveksam): Barfly. Här trailer:

Det där var killen man läste och inspirerades av, kände igen sig av, när man pluggade. Sedan blev det Sture Dahlström och Kurt Vonnegut och sådant. Men den råa Bukowski, det går inte att lägga ifrån sig, vilket flöde.

Hm, nu blev jag tvärglad igen. Där ser man. Lite umgänge med internet och sin blogg, så är man på banan igen.
Och, nej, jag hajar ju att det bara är de mest nördiga som kollar alla de där tre rullarna ovan. Så då tänker jag så här, de är en gåva till den här bloggen, inte just till cyberbiktfädrerna. Deras magi håller mig ovanför vattenytan. Hell tuben! Hell mig! Hell alla dårar på jordklotet. Allt är bara ett stort spel ändå (som Baggo ofta brukar säga, så rätt).

Höger om, vänster om, halt!

Rocka twist!

Smegma!

/Baron von Örebro af Nikolai

PS:
Äh, vafan, ut med den där grejen vi gjorde på högskolan ånyo. ”Mindre läckra än Gräshoppor”, efter en Bukowski-novell. Jag filmade och regisserade med VHS, som sedan lades på ny VHS, som sedan klipptes till en tredje VHS, som så blev ett fjärde master-VHS-band. Detta var inte digitalt så det blev lite kass bildkvalitet. Okej, dryga 16 minuter. Valentin och jag, mest jag, jag körde elakt nog över honom, regisserade och fotade. I rollerna, Baggo (den mörke herrn), Hasse G (Oscarsnominerad för manus till Ondskan, jo, det är sant) som den blonde herrn. Ingrid (som blev min böna under inspelningen) som den blonda bönan i rött. Stephanie (den andra bönan, lite mindre blond men med dalmål, som är ihop med Hasse, blond-killen). Kalix var bartender, Hussein från kurdistan var med också, trevlig kille (syns i barscenen) och så lite andra.
Inspelat lite här och där och även på Östra Mark ovanför Högskolan här i Örebro. Vinet är äkta. Och när det är sent, är det sent, ha-ha-ha. Fanken, måste vara 20 år sedan nu.
Fram med biran och kolla under fredagskvällen, njut. Alla repliker är pålagda efteråt (utom Baggos fantastiska sång där på muggen). Vi hade inte mycket tid till det hela, men ändå, he-he-he-he. ARghhahhaghhaghhgha!

done

Tjejer får komma ut lite

Jag tycker det är så himla bra att det är 2009 och tjejer inte längre måste sitta hemma och laga mat och sy strumpor och fostra osnutna ungar. Det finns så mycket mer kul att göra nu för tiden. Samtidigt som de solar kan de, som här, utöva en hobby.

Det är nästan som att jag vill vara tjej istället för kille.

Rock!

/Baron

Mitt i natten ännu en gång

Frän överskrift, eller rubrik, jag skriver ju alltid som mest, mitt i natten, då mina hjärnceller slappnat av och jag kan tuta på utan vidare tänkande på ansvar och moral och fjatt.

Nu står jag dock för ett dilemma. Jag läste en utredning idag, på jobbet. Och jag höll på att ramla baklänges. Skulle vilja skriva här, bara två meningar, vad som stod i texten där, men kan inte göra det. Denna blogg är tyvärr för offentlig numera. Men det var helt fantastiskt, helt jävla fantastiskt vad som stod där, i några meningar.

Äh, de som känner mig får väl fråga när vi träffas eller så.

Men detta är baksidan av att inte vara helt anonym längre (förutom för de gamla trotjänarcyberbiktfädrer-mödrarna jag haft alla år). Jag kan inte skriva allt längre. Det går inte, det är för jävla farligt. Och jag hatar att det är så, att jag inte törs, att jag inte kan. Att jag faktiskt är bakbunden. För skulle jag skriva om vissa grejer så tog det nog inte många sekunder innan en raket landade i fischlet på mig och så skulle jag sedan få bo under broar och samla kapsyler, med sprängt fischel. Så, tyvärr.
Och, ja, jag vet, varför skulle jag berätta det här då? Nu förstörde jag ju allt. Jo, för så är det. Jag vill vara ärlig om detta.

Det är klart, en 500-lapp, inlindad i ett privat epost-brev till mig via nätet (bifogad fil) skulle kanske göra mig mjukare….

————————–

Jaja. Jaja, JAAAAJAAAAAAA!

————————–

Såg Stregabandet på tuben. Någon lirare hade filmat och lagt ut. Lät finemang. Men jag lägger inte ut det här, fick ju bajs sist jag la ut dem här via en film jag fått mig tillsänd, så det misstaget gör jag inte om. No G-band on this pages. Respekt!
Synd att jag inte var i läge att vara där och kolla när de körde sitt Genesis-pottpuri, men det är som det är. Snygg scen, videoskärmar och hela baletten, kostymbyten. Jävligt proffssssssigggggt.

—————————

Var enormt seg i morse. Skit samma, kom fyra minuter för sent till morgonmötet. De vanliga skuldbeläggarblickarna från de morgonpigga, jag blickar tillbaka på B:s stränga blick, juckar lite mot honom på något slags discokör, så det ska slutas skuldbeläggas. Kan inte hjälpas, som unkis HAR MAN INGEN SOM SLITER UPP EN! Jucka-jucka!
Och efter mig kom tre kollegor, mycket senare. Men jag fick mesta blickarna. Ha-ha, och?

Det är så jävla konstigt i det här landet (äh, jag tar inte åt mig på riktigt längre). Kommer man lite försent på morgonen för att kroppen inte har känt för att vara pigg och komma upp i tid, då ska man känna skuld och ångest. Men om man jobbar flera timmar senare än alla andra, då alla gått hem, då är det något skumt i görningen. Äh, det här har jag ju skrivit i alla år, det är som det är. Måste sluta tjata om detta.
Men vad är brottet av att inte vakna? Vilket medvetet val är det?

—————————

Jag har ju comhem som internetleverantör, telefonleverantör och TV-leverantör. De har fått en massa jävla kritik som sämst service och annat flera år i rad. Och så har de sedan några månader kört en helt obegriplig reklam med två 60-talsfriserade damer som ser ut att komma från, ja, 60-talet.
Men vad händer nu?
Helt plötsligt så kör de den mest geniala TV-reklamen på hundra år!!!
De använder de här ”tanterna”, eller en av dem åtminstone. Kör rejäla rip-offs från de mest kollade youtube-klippen. Och jag, jag kunde inte andas, och blev stum, sedan har jag garvat i flera dagar. Kolla, de flesta original har ni sett (ekorren, stöddig gipskatt som hotar de som filmar, snubbe som gör Star Wars, den där svarte killen som är alldeles för ung för att låta så där, hon som spyr, äh, kolla). Vem gör sådana här fräna rullar, pris för fanken till reklambyrån, Nobelpris:

Ha-ha-ha-ha-ha!

Ett av originalen:

Ett annat, snubben blir kränkt på freesbie-banan av att få ett tefat på sig, suck (lite jox före från TV5, men sedan kommer det underbara):

46 miljoner har kollat in den här killen, det är han som sjunger:

Dags att kolla om första filmen, ComHems reklamfilm ovan nu va, ha-ha….

—————————-

Gaaaaaaaa, vad jag vill skriva om vad jag läste i de där papprena idag, ha-ha-ha-ha-ha-ha-ha! Nåväl, det får vara min egen lilla hemlighet (och skratt, tills vidare), he-he.

—————————-

Blues-Janne ringde mig under söndagskvällen. Han och jag gaggade om Öland i somras. Vi hade det finemangt där. Han undrade om jag inte hade någon video därifrån. Jo, jag har lagt ut en, men törs inte länka ut den (för det har jag väl inte redan gjort?)
Bägge är vi rädda för vad värdparet ska säga, Roffe och Ellinor, att de ska hata oss…. Äh, får nog vänta tills lördag kväll innan det kommer ut. Förhoppningsvis är jag då så stöddig och vadd i skallen att jag inte har självbevarelsedrift nog att avstå utläggning….

Hm, förresten, det påminner mig om att jag har ett par prylar till där som jag filmade från datorn, som jag kanske skulle ta och komprimera och lägga ut…
Håll ut Janne! (eller ring igen så får du direktadressen)

—————————

12 timmar på jobbet idag. Träffade släkten till de jag jobbar med (ja, vad heter det nu då….?)
Sedan träffade jag faktiskt Cilla och Jonas och Juridikern på ungdomsgården. Jag gick dit en snabb, i sista sekunden. Det var trevligt som tusan. Behövde det.

Och så får det vara bra för idag här.

Rocka olla!

/Baron

PS: Jag sitter här och kör de där filmerna ovan gång på gång och kan inte andas, bara garvar apa ur mig, ha-ha-ha, måste berätta det, he-he-he-he-he.