Fredagsgagg i lördagsottan (bilder-film)

Okej, iTunes på min G5:a kör Rammstein. Bara att acceptera. Då har jag det i bakgrunden. We are living in America!
Nu streck, så Strega hajar att jag slutar prata om just detta:

—————-

Kom till liv ungefär 30 minuter innan jag skulle vara på jobbet. Ja, klockan hade ringt, och mina fyra olika ringningar från iPhonen som inte slutar förrän jag blir vid medvetande, och gör en manöver som stänger av helevetesljudet bara tutade vidare. Fast jag var bara en växt som ville stänga av, och så gjorde jag det, om och om igen. Ingen tanke på att de där signalerna var inställda av mig själv just för att jag skulle resa mig upp och gå till arbetet.
Hur som.
När jag fattade detta hade det gått nästan en timma av tutande och signalerande och jag hade mina 30 minuter kvar, innan jag började.

Tjo!

Stod upp, funderade på att skita i att durscha, skita i att borsta tänderna, skita i att äta fullkornsvälling. Slog en drill och tänkte, var helt väck.
Men så tänkte jag att sådant ju inte går för sig så jag hoppade in i badkaret och fixade så jag så jag blev ren, en o-älg (tänk en Stålmannenfilm från 70-talet, när han rör sig ultrasnabbt), och så borstade jag tänderna. Frukost var bara att ge fanken i.
Nya rena brallor, byta bälte (har bara ett), på med allt, och så iväg. Hade två Råg-Rut i näven som jag tuggade på när jag gick så snabbt jag kunde mot jobbet. Det är inte lätt att svälja utan vätska, blev som tuggummi i käften, men fick ner lite. Spottade ut den sista osväljbara kulan till nattens råttor. Det gick bara inte att få i sig.
Och, kan ni tänka er, cybern, jag hann. Jag fixade hygienen och trippen till jobbet, och kom dit i tid!!! Wow! Jag är kung!
Men en slut kung.

——————-

Och så bla-bla-bla.

——————-

Baggo ringde mig där på jobbet. Fest på hojklubb, någon amerikansk country-sångerska, skulle jag komma, ja, nä, vi får se. (När började jag gilla red-neck-musik?)

Gick hem som i en sås efter dagens värv.
Somnade på soffan utan vidare bråk med mig själv.
Såg att Baggo ringt då jag vaknade. Ringde upp, men inget svar. Handlade, åt. Lite bira inmundigades i min sportiga lekamen.
Sedan ringde Baggo igen, Han var nere på hojklubben, skulle jag komma? Han hade fixat så jag kom in fast det var fullsatt, han visste ju att jag kände de ”onda” knuttarna därnere. Allt var okej, bara att komma. Men jag var tveksam.

Här är några bilder från ”furr”, då jag hängde därnere. Kanske 6-7-8 år sedan. Sköna lirare allihopa, men jag var inte i läge just nu:

Den gode herr M. Alltid redo som en scout. Gällde att ha stålarna till biran där.

Herr C var aldrig blyg för att posa för min kamera på morgonen, i vattskålen.

Jag frågade bara ”-Är min herre möjligtvis djurvän?” Och så gjorde han så där.

Herr E låter mig välja mellan snällhet eller styggness. Jag väljer snällhet.

Äh, det var, är, sköna lirare därnere. Men idag, i natt, nä, kände inte för det.

Har levt mitt liv på knutteklubbar i en massa år i detta årtusende (se tidigare cdb-inlägg för några år sedan) och ”jussom” kommit ifrån det numera. Dessutom var jag inte på det humöret. Visst ville jag träffa Baggo och Bluespolisen och alla de andra jag kände, även de  i moppevärlden, men inte då, inte nu, inte i kväll. Hade jag haft cykel, kanske, men att gå dit, nä, orkade inte.

Märkte att Baggo lät besviken, men det kan inte hjälpas. Jag är i ett läge, i ett eget läge, det är inte vanligt, men jag gör som jag känner, och gör inte som jag inte vill göra.
Okej, svensk översättning, jag var lite ledsen när han ringde. Är det, fast jag inte skriver om det hela tiden. Och det är satan att gå på fest och ”ha kul”, förväntas vara ett party-djur, när man har tankar och känslor någon annanstans. Då kör jag hellre solovända på Biskops.

—————

Så jag gick till Biskops.
Drog några stora.
Gaggade med mina vänner i personalen.

Bara ett blockpsyk försökte få kontakt med mig (nej, vänta, två), det är rekord. Så få har aldrig tidigare försökt inkränka på min integritet tidigare. Det går mot bättre tider, helt klart.

Någon dag har jag med mig hagelbössa!

——————- (Stergestreck)

Fast, jag satt där och skrattade så folk nog blev rädda. Använde min iPhone och läste från den där fejkade kristna skol-sajten som jag la upp länk till här igår, på förra inlägget. Så jävla underbart. Min panna var i bardisken, och hela jag skakade av svulstiga skrattattacker.
Rapporten från klass 5B:s skolresa till Gotland. Många av dess elever har ju koncentrationssvårigheter. Så då har de läger för det. Det är rektorn som rapporterar för det mesta.

Här är den ”tråden”, tydligen gav rektor upp och åkte hem:

http://mullbergaskolan.se/category/5bs-klassresa-till-gotland/

Alltså, denna infantila okunnighet, historielöshet som ”kristen” friskola. Det är så jävla underbart mest för att det är så jävla sant, ha-ha-ha-ha. Puckade lärare har man väl träffat på i sitt liv, alla har det. Men den här sajten är helt kanon. Ett eller flera genier driver sidan. Äh, kolla här, två bilder från Gotlandsresan, alltså deras, som det presenteras på sajten:

Och så bilden som visar var de har lägret för barnen med koncentrationssvårigheter, kolla skylten:

Ha-ha-ha-ha, äh, jag kan bara kapitulera.
Jag behöver garva. Tvingade förresten mina yngre adaptrar att kolla in den här sajten idag, sa att vi ska dit den 22-23 december, vi får sova i deras gymnastiksal, och det är obligatoriskt för alla. Det blev väldigt allvarligt, de läste, men sedan började några garva och haja att det var på skoj, ha-ha-ha-ha-ha-ha!

—————— (stregastreck)

En tjej körde OS-fart på cykel förbi mig precis innan jag nådde min port då jag gick hem ikväll. Allt för att undvika eventuellt överfall från mig, som man, som en helt klar våldtäktsman, kidnappare, eller vad jag var. Jag höll på att få hjärtsnörp, för hon cyklade verkligen nära, swish, och verkligen snabbt.

Om folk kunde fatta:

Som kvinna blir man våldtagen, mördad och misshandlad av någon närstående till 99 procent, typ av släkting, make, pojkvän, i hemmet.

Som man får man däng och blir sönderslagen om man är mellan 17 och 24 och går ut på krogen och sedan ska ta sig hem.

Där är farorna! Där!
Sedan finns det ju mongon som inte har läst denna statistik. Men vi måste sluta vara så jävla rädda!

Sluta!

——————–

Så här önskar jag.
Att jag ska vakna upp en dag och ta itu med allt här hemma. Det händer nog någon dag. Måste göra det.

——————–

Idag när jag kom hem, så såg jag att dörren till lägenheeten mitt emot mig stod öppen. Lite läskigt. Nåja.
Men nu, NU känner jag att jag måste utforska detta. Här är min liveuforskning. Ja, jag bara kör, och så lägger jag upp rullen här. Det här är livebloggning (jag tar min iPhone, reser mig från datorn, och bara kör, resultatet):

done

Tack gode, lägenheten var tom, men ändå, där var jag frän och tog en risk, ha-ha, en farlig risk. Jag är tuff, egentligen!

Jepp, men nog med äventyr nu.

Rocka rolla!

/Baron von Love

Inlägg två, på två timmar

Ja, det är nytt dygn och allt, men skit samma. Jag spikade upp ett inlägg under detta för ett par timmar sedan (kolla, annars har jag lagt upp det i onödan), vill bara säga det, och nu kör jag ännu ett. Mina fingrar porrar sig mot tangentbordet.

Kommer cybern ihåg den där fantastiska porrklubben, eller stripp-klubben som fanns på Öland, som jag skrev om? Det blev ju ett jävla liv där i trakten om det där och vi hade tankar (jag var svag) på att få några av dessa töser att rida in på en kamel på vår fest. Tyvärr var jag inte så slagfärdig i somras, men ändå, jag hade tanken.

Den här juggarn (forna jugoslavienbördig) som har klubben, som ligger mitt i, och jag menar mitt i, för jag såg den när jag hälsade på The Hellstroms, i sin by till höger om bron, har ju fått PK-problem. Feminister och andra är mot den. Och det kan man ju förstå. Att en kvinna visar kroppen som på ett badhus, för 180 spänn måste ju vara värre än kriget i Irak och Afghanistan.
Redan gossen Hitler visste att om man la band på det sexuella kunde man få folk till att göra de mest osannolika grymheter…. för att just få, i slutändan, sex, Lebensborn….

Kolla den här artiken i Ölandsbladet. Häcken skickade den till mig när jag gick hem från jobbet för ett par dagar sedan. Jag var deppig som fan, som jag är VARJE jävla dag, och så fick jag den där länken, läste artikeln och garvade stjärten av mig. Vilken kille den där ägarn!!!!
Jag snackade med Häcken på telefon idag, och vi kom överens om att han klubbägaren, och Anna Anka borde få priset som årets svenskar!

Bara den grejen att han har gjort om stället till Café Homosexuell, för att de är fredade, men ändå kör samma pryl med brudar som åmar sig, är ju helt fantastiskt (läs nedan så fattar ni, cybern). Kom igen, läs artikeln (jag har den som PDF och kommer att lägga upp den här senare i mitt bloggande, men nu, läs hela från tidningen direkt, och fröjads och tänk på The Kweholms som är mitt i det hela, ha-ha-ha).

Ölandsbladet

—–

Ibland får jag en jävla styrfart här, skriver en massa, och så i flera dagar så kan jag inte förmå mig att skriva ett jävla skit.
Så är det.
Bara att ta det.

Jag är så jävla lik Charles Bukowski nu så ni inte anar.
Helt förfrämligad, alienerad.
Alena.
Ingen kan ana.
Jag återkommer om detta.

Nu har jag lagt ut två prylar på ett par timmar. Hoppas att det funkar.

Rock!

Kräks!

/Baron von Härskare

Smegmarejs oh yeah

Först vill jag påpeka (pepåka) att mitt internet här hemma i Baronborgen strular som fanken, och har gjort det de sista fyra dagarna. Jag har bla inte kunnat svara på e-brev, då jag när jag skulle svara, inte varit uppkopplad. Så här segt har det aldrig varit. Och, som ni kommer att se nedan, tog det nästan en timma att få till den sista bilden. Det är något bajs på nätet för mig nu. Ja, och, ska svara på e-post och eventuella kommentarer sedan. Ville bara få ur mig detta.

Då kör vi:

Kolla här, hittade det nyss, snarkar’n, dvs Bluespolisen, har lagt ut sig själv när han och bandet sitt kör ”Fjollig dimma!” av Jimi. Sug min hästsnorre, BP, ha-ha:

Var är närbilderna? Var är grimascherna (hur det nu stavas)? Var är spriten?

—–

Hur som helst. Ijallafall.
Jag är körd, kokt. Häcken och jag träffades i Kvicksund idag. Vägen dit på båge, i läder, var det värsta jag gjort i år. Jag hade bytt den trippen mot tio Kalmar-Örebro-tripper. Att sitta i svart läder, svart hjälm och solen lyser på en och det är 30 grader i skuggan. Man kan bli galen för mindre.
Bara att ta sig ut från det här jävla Örebro var en pärs som tvingade mig att bli lagbrytare. Efter vattentornet, på den där 70-vägen som tar en till E18 mot Arboga var det tvärstopp, i bägge filerna. Det var inte sant. Flera hundra meter av hundratals bilar som stod stilla pga något jävla skit. Det gick inte att se slutet på kön.
Det går bra om man är moderat och har en fläskbil med AC, men inte om man är en enkel arbetarkille (som vill sjunga internationalen ibland på fester) på en fethoj, svartklädd.
Jag hade två val. Det ena valet var att svimma och få hojen över mig och skadas och kanske upphöra som människa. Det vill säga, bara ge upp och lämna in, låta andra skyffla bort resterna av mig. Det andra var att tränga mig av denna satans kö, vars avgaser var pricken över i:et.
Jag var i innerfilen (den närmats mitten i den fyrfiliga vägen), och så såg jag den där busshållplatsen. Det fick bära eller brista. Jag tutade på en kvinna till höger om mig, hon höll igen och jag kunde köra in framför henne, upp på busshållplatsen, och vidare över gräset och in på cykelbanan, och så mellan villorna och.. Till sist kom jag till en gata där jag egentligen får åka. Och så åkte jag min specialväg till sista utfarten mot E18, en hemlig väg.
Wow, jag var lagbrytare. Men skit samma. Även då, när jag kom upp i 110, med jackan öppen, så var det ingen lek. Jag var fanimej rädd för att svimma, så otäckt varmt var det efter lunchtid idag.

Höll på att köra ihjäl mig redan i garaget. Det hade varit något strömavbrott och när jag rundade kröken mot raksträckan till uppförsbacken där man kommer ut (man åker in en väg, ut en annan) så var det som en grå hinna framför mig. Bara några meter framför mig. Jag fattade noll, men lyckades bromsa i sista sekund. En stor jävla betongbrandvägg var ivägen för mig. Hjälp!
Vad göra?
Jag körde helt enkelt upp i de där kringelkrokarna som tar en in i parkeringshuset, alltså mot strömmen om man säger så. Parkerade innanför dörren, tog mig ut på lurigt vis, öppnade med kortet utanför, och så sprang jag in och körde ut min båge. Tack gode att ingen kom motsatt väg där.
Vad var detta?
Tydligen, sa en kvinna, när jag slog på mig hjälmen, att det varit strömavbrott och alla skyddsmekanismer för brand hade slagit igång.
Jaja, läskigt, men jag kom ju ut ijallafall.

Träffade Häcko vid Kvicksund, vi bara garvade åt vädret. Bestämde oss för att åka till Strömsholm för att bada i det vederkvickande vattnet i Mälaren där.
Men först kollade vi in lite gravhögar på Södermanlandssidan av Mälaren. När vi kom tillbaka mot Kvicksund så var bron förstås upphissad. Där stod vi, i gassande sol, svartklädda och bara fick vänta. JAG LOVAR, SÅDANT KAN GÖRA MIG GALEN! Men det ordnade sig.
Vi stannade vid en annan borg. Här kan man se Häcko i mitten längre bort. Bilden ska, som de övriga här gå att klicka på. Jag har åkt förbi många gånger men aldrig varit uppe där. Birka, kyss mig i arslet, här i mitten av Mälaren har vi Svearikets vagga, tamejfanken!

Sedan åkte vi vidare och badade. På samma ställe som jag och Strega badade för några år sedan.
Underbart. Jag blev människa igen. Och så åkte vi och käkade pannkakor, äkta tantlagade och krispiga pannkakor på Strömsholm. Med grädde och glass och sylt. Så jävla vackert, inte värmda industripannkakor utan äkta-äkta-äkta.

Vi skulle slå ett slag för Wåfflan kom vi på, så vi åkte över Rytterne hem till honom i Västerås. Vi var beredda på vad som helst, vi var adrenalinstinna, nu skulle det fajtas, men inget av det vi planerat behövde utföras, he-he.

Här sitter Wåfflan i sin trädgård med Häcko och mig mitt emot. Se så nöjd en Västeråsare kan se ut, he-he. Hell Uffe!!

Sedan åkte jag och Henko-Häcko till hans morsa där han hämtade lite prylar. Så här såg det ut utanför (man måste ju ha med någon båge-bild):

Hans HD närmast kameran, min Jappsare bakom.

Och så åkte vi bort från Västerås, gamla vägen, mot Enköping, och halvvägs är Kungsåra, där, precis tomten vid kyrkan, bor Häckens brorsa. Här ser vi bröderna:

Nehej, det gör vi inte. Första gången någonsin jag inte kan ladda upp en bild här. Men det är nog ComHems fel. De har bangat här i tre-fyra dagar på raken, i morgon ringer jag och säger vad jag tycker till dem.

Så åkte Häcken till Uppsala och jag åkte mot Västerås igen….
Hm, skulle kunna skriva mer här om vad jag gjorde där en sväng, men skit samma, det tar vi någon annan gång, och så åkte jag mot Örebro igen. Kom hem vid halv elva. Flugtäckt.
Parkerade i garaget, drog två bira, gick till Biskops, drog en bira, träffade LG. Gick till Lilla, drog två bira. Var dock helt svullen. Alltså i skallen och i hjärnan. Och så stängde de klockan ett och då gick jag hem. Och här är jag. Tjo.

Äh, det får räcka för nu. Nä, jag testar ännu en gång på bilden med Häcko och hans brorsa:

Yä, det verkar som det funkade.
Men vänta. Den bilden är för i fanken tokbra. Den kan tolkas. Den är konst. Vilken jäkla bild. Tjoho! Äntligen en kungligt bra bild här. (Ja, man måste klicka den för att skåda på riktigt).

Äh, ett litet reportage om dagen, den varmaste i mannaminne för mig och Häcko. En trevlig tur. Om jag nu också bara får min ifån så skulle allt det här bli mycket enklare och bättre och mer inspirerat.

Rocka olla!

/Baron

PS
Det är inte klokt, jag hittade nu, efter att ha lagt ut ovanstående, hela jädra första delen av Queen-arnas konsert på Wämbli 1986. Den ligger inte på min server, jag bara länkar in den här, det är inte mitt ansvar, det måste ju vara tillåtet då den varit där i över fyra månader, he-he-he-he-he. Njut, det är så jäkla bra:

Två filmer från kvällen

Jag körde ett inlägg under det här, för att liksom larva mig och får skriva fula ord. Men nu kommer två rullar som jag tagit med min Eriksson-kamera nu i natt. Hoppas att det är med min iPhone (som jag beställt men inte fått) nästa gång, så det blir bra kvalitet.

Den första visar Baggo och hans böna frk Li och Bluespolisen när de tar sig till Baronborgen via hiss, sedan ställer sina cyklar där de ska vara och så är det hela slut. Njut en stund av mina vänner och mig (alla talar svenska). Och hur lurigt är det inte där i början då Baggo säger åt mig, det jag tänkt i flera månader där vid rullatorn, varje gång jag passerat:

done

Den andra rullen är också fantastisk, den visar Bluespolisen när han sover i min soffa, och man hör hur han snarkar ha-ha (obs, jag frågade om det var okej att lägga ut, han har inte sett detta, men det var okej, så heder åt Hjelting, han får nita mig i morgon):

done

——-

Var på 70-årsskiva idag. I Kungsör. Alla släktingar, allt folk, de flesta kände jag inte. Jag kom en halvtimma för sent. Jag var svettig i min lädermundering. Många människor var välvilliga mot mig, andra tyckte mest jag var skum.
Skit samma.

En sak är klar, det finns folk i Kungsör som är mina vänner, inte bara genom att vara släkt, och som är fräna. Men jag kände mig inte social. Det är ett helsike att känna sig obekväm i sådana sammanhang.
Att sitta och svettas. Att prata med damer som är jävligt stiliga men tyvärr 30 år äldre än jag är nu. Och få bra kontakt med dem. Vilka bönor, fatta vilka bönor de var en gång i tiden. Men jag kan aldrig komma rätt i tid.

Men att sitta på samma ställe som jag hade begravningskaffe för morsan på, och nu fira 70-party, kändes lite avigt, måste jag säga. Såg till och med prästen från begravningen komma förbi. Tänkte heja, men sket i det.
Folk var ju snälla, kom och snackade, beklagade och så, men det var inte grejen denna dag.

Jag har fräna, trevliga släktingar, det är klart. Jösses så mycket släkt jag har egentligen. Men vissa fattade inte att de var släkt med mig och såg mig som en skum jäkel med läderbrallor och skinnväst, he-he. Skit samma.

Jag stod och snackade med Krille, som en gång i tiden var storchef för häradets största och enda tidning. Jo, vi är släkt.
Vi gaggade om tidningarnas död, ungdomarnas nya medievanor och så vidare. Rätt fräsig diskussion. Han var på väg mot Mac, han skulle ha en iPhone han med, och jag garvade.

Jag berättade att (och han sa inte emot) att papperstidningarna är på väg ut, ingen ungdom läser sådana längre, och därför är det en katastrof att just papperstidningarna drar ner på gratismaterialet på webben. Alla förlorar. Tidningen förlorar och de unga får ingen info.

Så det var lite stort där, i allt, ijallafall. Uppe vid kyrkan brevid församlingsgården där vi var gifte sig några. Snygga människor, unga. Och vilka damer som var där bland alla hundra gäster. Vi glodde, inte bara jag, alla.

Sedan drog jag, jag sa hej och åkte. Nisse ville att jag skulle gasa (Lottas farsa, polare och släkt med mig och morsan):

”-Bränn på hårt, så det hörs in!”

Vilket jag gjorde, jag tog ett varv ner på cykelbanan och förbi Nisse utanför själva festlokalen, stannade och börnade allt jag kunde.
Nisse är över 80 och hur fräsig som helst. Ålder är bara en siffra.

Sedan åkte jag till morsans minneslund. Tog mitt varv. Tror det är tredje gången jag är där.
Alltså, prylen är, att som morsan och jag snackade, så var just själva prylen med en minneslund att man inte skulle behöva känna krav på att åka någonstans, men kunde, kan, minnas var man än är.
Hon är nedgrävd där, med aska, på hemlig plats, också en av prylarna med minneslund, man ska inte veta var. Men ändå. Jag känner att jag bör åka dit. Och när jag går runt där så känner jag att jag inte behöver vara där, att jag lika gärna, som jag gör, kan tända ett värmeljus här hemma.
Äh, ska utveckla detta senare, någon gång. Vill inte inveckla mig mer om detta nu, ni hajar…

Jag har inte sörjt klart. Min morsa, min polare, är i evigheten, och jag är vilse i pannkakan.

Åkte hemåt via Köping, Kolsva, Finnåker, Lindesberg och Örebro. En stor väg. Men kanon. Hojåkning som göttast. Blev en 18 mil allt som allt.

—–

Jag kom hem och åt, och drog ut på stan och birade och så blev det Lilla Ö, och så blev det Biskopen, och så blev det eftertut här. Bara jag och Baggo var vakna till slut. Äh, det där ser man på film två ovan.

Okej.

Har jag flyt, har jag en ny iPhone på måndag eller tisdag, annars får jag vänta några veckor. Nu spelade jag in ett par rullar på min Ejricksson, de får duga.

I övrigt:

Love!

Olla!

Rock!

/Baron

En polare med flyt och lite mer

Jag kan ju inte undgå att lägga ut nedanstående video.
Den visar cyberdagboksbiktfädern Emil i sin yrkesutövning sedan några år. Men inte bara det. Den jäkeln (på min anmodan) slängde upp en video. Alltså inte vilken som helst. Nej, han var i Tjockholm och köade och fick sig en iPhone i näven. Nu, här nedan i filmen så ser man resultatet. Inte fanken illa pinkat av en liten platt ”fån” med bara 3 Mpix-kamera, va? Och ljudet, kanon.
Jag tankade hem filmen också, för att kolla hur mycket den vägde, den gick loss på 3 Mb för 50 sekunder. Snacka om oanade möjligheter för en sådan som mig. Men, okej, och tack Emil, nu lägger jag ut den här, så ni själva får se resultatet av denna fantastiska teknologi, bara att filma, och så trycka upp det på nätet, från varfansomhelstifrån.

Ett extra plus är att ha en äkta lokförare som biktfäder här, det smäller fanimej högt, så jävla fränt:

Själv fick jag ju ingen. Och inte fan köar jag för att butikerna har tre-sju att sälja. Jag hade beställt min tre timmar efter den 17:e (tre på morgonen) då erbjudandet gick ut på telia.se… Suck.
Nu vet jag inte om Telia får in maskinerna varje dag för leverans, eller om det är som det står om man vill beställa nu, att det tar tre veckor. Vi får se vad som gäller. Men för mitt psykes skull, behöver jag denna tekniska leksak NU! Verkligen NU! Jag är ju fan proffsbloggare, inga pengar tjänar jag på det här som andra blogghoror, utan det är gratistekniken jag diggar, och pyntar, i detta fall.

Kanske jag skulle köra dagens ”out-fit”, och plåta och filma vad jag har på mig, skriva att jag använder Wash and Go och Pepsodent… Vem vet, stålarna kan komma då. Som det gör för blonda människor med inopererade patts som lägger ut sig på webben (snyggare än jag, det medges). Men inget ont om dem, de har hittat sin nisch. Hurra för dem. Följer faktiskt några på nätet, bara för att det går. Vill lära mig hur det är att vara extrovert böna idag.
Återkommer med länkarna till dessa, sorry.

Sitter nu här hemma, efter två bira på krogen (Biskops sög), och dricker vatten. Måste vara fin i morgon när Gudrun i Kungsör har sitt 70-årsparty. Med fin menar jag nykter för att kunna ta mig dit på min järnhäst.
På något vis känns släkten mer viktig nu för mig. Vet inte varför (jo). Det är en strimma kvar, jag hänger på, de är trevliga.

Köper ingen present. Det ville hon inte ha. Man kan donera till olika välgörenhetsprylar, det får jag göra, sen.
Äh, kanske köper några blommor om något är öppet. Äh, det ordnar sig. Jag åker dit, det får funka.

Pyntade alla jävla räkningar idag. Tack gode för att jag fick mitt lån på banken igår.
Men nu har jag hunnit ifatt. Nu ska det inte komma någon räkning och bita mig i arslet längre. Baronmorsan har inga räkningar längre, eller jag då, i samband med allt. Elen är uppsagd, klar och pyntad, städningen pyntad för fyra papp, alla småräkningarna fixade.

Jag känner det som så att jag varit duktig, bara för att jag betalat räkningar på massa stålar. Så är jag. Gör jag en grej, per dag, då är jag duktig, inför mig själv. Oj, tvättat, då behöver jag inte göra mer, oj, fixat med banken och fått lån, då kan jag vila, oj, betalat räkningar då behöver jag inte göra något mer denna dag. Skumt.
Men det kanske är mitt sätt att ta ett litet steg i taget. Och så länge allt funkar så är det väl okej? Jovisst.

Såg frk C pratandes i telefon (som jag sett tidigare, med samma handling, luren i örat, på Biskops) när jag gick hem från Biskopen. Ropade, jo, det var hon, hon kom över till min sida och fortsatte prata i sin lur. Jag pratade med mig själv när vi gick framåt, högt, för att reta. Kram på Stortorget, hon skulle neråt, jag rätt fram, skulle höras av i morgon, jojo. Framför mig, servitris i rött, 20 meter till bara.

Stannade till på Lilla, snackade med den tatuerade och mycket trevliga servitrisbönan som höll på att plocka in det sista. Hon blev glad när hon fattat att jag åkte båge, jag erbjöd tur, och då kommer som vanligt någon annan in och avbryter. Är det något jag har flyt med är det avbrott när jag talar med trevliga damer. Vad är det som händer?

Jag har också flyt med mongon som tror de är min ”kompis”. En sådan kom och satte sig vid mig ikväll då jag satt själv vid ett bord, med min andra och avslutande bira och filosoferade.

”-Hej, jag sätter mig här, vad kul att se dig, känner du igen mig?”

Vad svarar man på sådant, jag kände inte igen honom.

”-Nä, har ingen aning om vem du är!”

”-Du kanske vill vara ifred och att jag ska gå härifrån?”

”-Uppriktigt sagt så svarar jag ja på den frågan, jag vill vara själv!”

Det tog 23 sekunder för detta att nå hans jävla hjärna, sedan reste han på sig och gick iväg, vänd mot mig, förberående mig, att jag var elak, taskig, svinig, men han sa det inte så. Fast jag fattade.
Vem har sagt att jag ska vara kompis med alla jävla rejects i det här länet????

Är man snäll mot dessa typer får man en köttkrok i ryggen och så blir man aldrig av med dem. Lika bra att sätta stopp direkt. Inte fan har jag köpt en dyr bira för att sitta och vara någon slags kompis med någon totalt okänd som är helt ointressant och som dessutom tror han gör mig en tjänst genom att erbjuda sitt enormt jävla tråkiga och gaggiga sällskap. Fan, ge mig ett hagelgevär för fanken!!!

Okej. Summa av dagen:

Fick tilltala två damer, snygga som fanken, men mycket yngre. Fast jag kände ju dem lite sedan förut. Nåja.

Betalade räkningar så jag storknade.

Höll mig till två bira på krogen.

Japp, det var det. Dagens jävla rapport. Utan iPhone.

Rocka balle!

/Baron

PS:
Nu är det så många kommentarer jag inte svarat på att jag inte förmår göra det (kan inte sortera ut dem, he-he). Dock, jag läser alla med stort intresse. Men min hjärna kan inte tillverka svar på dessa just nu, vill bara meddela detta. Love och rock! Och fortsätt kommentera för tusan.

Att åka hemåt (ge upp en tanke) och dramatik

Jag har ju varit lite fånig ett tag. Fick noja när kvällstidningarna började med att det är farligt att berätta att man är bortrest, på nätet, för då kommer bovarna och snor ens kudde, täcke, och kanske även tandkräm.
Nåväl. Tro det eller ej. Jag är nu tillbaka i Baronborgen i Örebro härad, fysiskt, mentalt, psykiskt, jordnära, kraftfullt. Men både rätt slut, och rätt nöjd. Mer om detta sedan.

Jag har filmer, tagna med datorn, jag har kort, tagna med mobilen, med mig tillbaka. Men det där får vi ta sedan. Jag dokumenterade förresten otroligt lite. Hade varken kraft, förmåga eller intresse, trots att jag hade utrustning. I min rådande situation, var jag för matt, fatta mig hur jag har det, men lite blev det i jallafall.
En film kommer att storligen uppröra värdparet på Böda, så den måste jag nog censurera eller skum-redigera innan jag lägger ut den. Fick nämligen kunskap i att SÅ gör man inte, och höll masken, jag och Blues-Janne hade då redan gjort detta, någon vecka tidigare, he-he. Äh, man är Västeråsare, det går inte att göra rätt. Inte hela tiden. Men bra film blev det. Och så länge jag har åkt över Ölandsbron till fastlandet så får jag ingen traktor i skallen, men jag vill ju dit igen…

Låt mig, kära cybern, istället ta och berätta om sista dagen på Öland och gårdagen. Ja, det blir långt om jag inte svimmar innan, så Häcko och Strego kan sluta läsa här. De får ringa mig och fråga istället, textblyga som de är. Okej, nu gör jag ett försök.

I kväll. Måndag, här en bild på mig. Det är jag, jag är hemma, jag är framme, jag är i mitt vardagsrum. Erica plåtade, det är spejsat, men det är jag, trots allt, trots gårdagen:

Bara det faktum att jag publicerar en bild på mig som inte är tokmaskerad måste göra att cybern förstår att jag nu är 50 jävla bast, och gör precis som jag vill, även om jag är lite blyg fortfarande. Ja, man ser ju datumstämpeln nertill höger, så jag ljuger inte, jag är här, i mitt härad.

Som den sista av alla fastlänningar i kretsen lämnde jag Böda, lämnade fm Hellborgs ägor. Jag var sist, precis som jag varit nästan sist med att komma ner dit, men absolut sist med att gå och lägga mig i 10-12 dagar. Ingen jävel var uppe lika sent som mig och festade, filosoferade eller vad som helst (som jag var). Men, okej, det kan jag skryta om senare.

Häcken med Ylving och Häcko-morsan drog, och så packade jag, städade min kabyss och durschade, borstade tanden. Det var sen eftermiddag. Planen var att ta mig till södra delen av ön och hälsa på TomHell, alias Kweholm med familj, som flyttat ner till ön från Västerås.
Det gick bara ett par mil, så började det pissa vatten från himlen. Jag svängde av och drack kaffe i en kvarn. Sedan vågade jag mig på bågen igen.
Bara det att se att dessa veckors kanonväder var utbytt mot regn och bluä, gjorde min tripp hemåt så jävla seg. Planen var egentligen att dra mig neråt skåne och södra landet innan jag tog mig hemåt. Men med det där vädret är det ju bara att ge upp. Men jag hade inte gett upp ännu, inte där, jag hade bara kollat nätet och läst kvällstidningarna om nätet.

Jag åkte vidare söderut på ön. Det var köer. En bonde hade fått för sig att han måste åka hela den långa vägen, enda vägen, med ett hölass och traktor. Tog massa timmar att nå fram och kunna köra om. Jag är övertygad om att han gjorde detta bara för att jävlas, för att njuta. Vilken jävla bonde kör hö med traktor i 5 mil? Just det, bara en som vill jävlas med turister.

Ett av mina mål med trippen hade ju varit att besöka Skogsby med den nya stripp-klubben som alla rättfärdiga människor (läs: hjärntvättade kvinnor som behöver manligt smek och män som inte hajat att de är bögar ännu) hatar. Nu åkte jag förbi där på väg mot Hells resident i Mörbylånga. Och garvade stort. Det var verkligen mitt i byn. Fantastiskt. Alla fönster var igenbommade men jag hann läsa skylten: ”Öppet jämt!” Hur vackert var det inte, och nu denna helg skulle folk komma och demonstrera mot detta oerhörda att tanter visar lite hud för pengar på Öland. Min dröm var att de skulle stå där med sina plakat och tjoa och så kunde jag stanna bågen och gå in och betala tusen spänn, bara för att reta bajset ur de rättrådiga. Vilken underbar pryl, skulle kännas som vid en abortklinik i staterna, fast utan skjutvapen.

Varför får moralister leva?

Om jag vaknar en morgon och känner att jag vill göra något för världen, då är jag övertygad om att jag med min intelligens skulle göra något nyttigt med min nya vilja i en värld av orättvisor. Jag skulle stoppa folk som snodde tvättider i tvättstugan, sopsortera bättre, köra på 95 istället för 98 oktan, klappa djur, le åt barn, eller något annat som är nyttigt. Men att bli galen på kvinnor som visar lite kropp, det är mig helt främmande.
En hemlighet till demonstranterna:
Er pappas penis trycktes in i er moders vulva, så blev det skönt, och nio månader senare kom ni ut GENOM MAMMAS MURVA! Ska vi träffas och protestera, lördag klockan 14.00 utanför ICA?

(Länk till artikel i Ölandsbladet!)

Någon mil senare så kom regnet. Tack och lov så har de busskurer på södra Öland. Jag kröp in i en där och slog på mig gummit. Det tar en 10-15 minuter, är ingen lek. Utan tak så blir man tokblöt. Men dressen åkte på och så kunde jag åka vidare.

Väl framme så letade jag efter ICA (check) och så Konsum (check) och så ett hus med en massa figurer på (check) och där var de, de Hell family, med Kneto Irre som var på besök.
Dröm eller döm om min förvåning när de inbjöd mig, inte bara för att säga hej, utan för att stanna över natten. Jag accepterade naturligtvis. Och en order gick ut till Tom Hell från fru Hell att köpa bira till mig i Konsum (där han var just då).

Fantastiskt trevlig kväll, men Tacos eller något sådant (glömt namnet), jag kunde ju inte äta det, visste inte hur man gjorde, men blev lärd. Man ska vika som en tunnbrödsrulle. Gott som fanken.
Och så drack vi bira, gaggade och mådde bra. Jävlars vad vänner jag haft trevligt med på Öland, och detta var dressingen på det hela.

När alla lagt sig (jag fick bo i finrummet med en madrass) så satt jag som vanligt ute i fria luften några timmar och tänkte. Dagen efter gick vi ut på sajtzing. Här är da family, minus grabben som var hemma med datorn. Om man klickar på bilden blir den större och bättre så man ser denna magiska familj in Spe från Västerås. Gör det:

Äh, jag bara skriver och skriver. Och Baggo ringer från Berlin nu när jag skriver, och skickar bilder. Han är där nu, och partar som fanken. Jag har inte kommit till söndagen ännu. Måste—- måste—arghhh, klara detta. Skriva långt, som ingen orkar läsa, fast det kan inte hjälpas det måste uuuuuuuuu!

Mörbylånga, i the Hells regi var fantastiskt. Stilig köping, trevliga jävla människor. Fick till och med en liten godispinne av lilla Siri som syns därovan när jag åkte iväg. Och fru Hell hade massa bizz på gång, från textilier till reklam. De där rackarna kommer att klara sig på solens och vindarnas ö.

Herr Hell själv filmade mig när jag drog iväg efter ett dygn i det trevliga sällskapet (arghh, jag måste göra allt kort här, fast jag själv bestämmer).

Så åkte jag iväg, och kom över bron (läskig bro att åka båge på, jag lovar). Och kom till Kalmar. Tog en burgare. Umgicks ju med planer att åka ner i Blekinge för att sedan åka mot västkusten. Men vädret sa annat. Så jag klädde på mig varmt och åkte hemåt istället. Vädret skulle inte bli bättre (annat än på Öland, där är det alltid bra). Mot Vetlanda. Så började det dugga. Jag höll ut, men så var det bara att ge upp, hitta en lanthandel (tack och lov) med tak över entrén. Smeka på sig regnkläderna. Och åka vidare. Timma efter timma. Regnet föll ner. Det var overkligt. Jag har ju skojat om hur det varit att åka hem från Öland. Det här var värre.
Och nu gör jag ändå detta kort.
Klockan var elva under söndagskvällen då jag kom till Jönköping. Jävla Jönsköping. Tankade och frågade hur långt det var kvar till Örebro. Fick svar. Urk. Minst 20 mil till.
Jag hade åkt en 30 mil, med blixtar, tokregn, fukt-fukt-fukt. Hela jag var fuktig.
Tog östra sidan av Vättern, där är det ju fin motorväg. Big mistake.
Det smattrade regn, blåste kastvindar, var mörkt. Det var ett skräckhelvete. Alltså, att åka på sidan av sjön, i mörkret, med motorcykel. Man ser med halvljuset, med tur, 15 meter framför sig. Om man åker i 70 åker man 30 meter i sekunden eller något. Och så allt vatten på vägen. Jag åkte sakta, ibland neråt 60. Men vägen hade 120 som fartgräns, så alla andra, alla idioter, åkte den farten, och några som vanligt 20-30 km i timman fortare. Det var läskigt att se ljus närma sig mig bakifrån där jag åkte som en fegis, en fegis som ville leva, på denna räcerbana där jag knappt såg något (det finns inte vindrutetorkare på en hjälm).
Alltså, det gällde att leva. Inte låta vindarna slå omkull mig, eller blåsten från bilar och lastbilar som körde om mig, inte låta vattensamlingar på vägen ge vattenplaning och död, inte låta regnets kyla som krypit in i skor, handskar, på bröstet, i arslet, egentligen överallt, döda en. Det var INTE kul, det vill jag säga. Och alla mackar längs vägen var stängda. Bara att åka 12 mil i detta jävla oväder i som mest 70 knyck, men oftast kring 50. Vad annars att göra?

Kom till Vadstenatrakten efter ett gäng timmar i ovanstående situation.
Gammal kulturbygd. Nu började det regna på riktigt. Alltså riktigt jävla rejält. Nu regnade det till och med från marken och upp. Jag skrek. Jag sjöng, jag garvade. Det var fanimej inte sant. Klockan var ett på natten och jag åkte båt. Kände skräck för att motorn kommer att drunkna. Inte en bil nu. Bara jag, på smal 70-väg, Synfältet var tio meter. Åkrar åt alla håll, översvämmning på vägen. Så jävla läskigt. Krypåka, tvåan, ibland treans växel (har fem växlar). Det bara forsade vatten när jag klöv ”sjön” jag åkte på, som ett V med vatten runt mig. Att stanna var uteslutet.
Om jag var blöt förut, var jag riktigt jävla skitblöt nu. Hade jeans underst, skinn ovan, och så regnstället. Skorna var, bootsen var, helt blöta.
Så kom en bensinmack, obemannad, men med tak. Jag stannade. Civilisation ändå. Fy fanken för att stanna ute på heden, utan människor, med bara sig själv. Om jag drunknade här skulle man i alla fall hitta mig när man öppnade.

Jag bytte strumpor. Slet på mig plastpåsar ovan. Och så in i bootsen igen. Åkte vidare. Motala och så mot Askersund.

Var väl i Askersund vid 02.00. Första nattöppna macken sedan Jönköping. YES!
Han som jobbade där var norrman. Vi gaggade när jag drack mitt kaffe.

Sedan åkte jag hemåt. Bara sex mil till Örebro därifrån.

När jag packat av och parkerat bågen var klockan fyra på morgonen.

Söndagen, som jag minns den, var inte klok. Och så sov jag.

Okej, detta får räcka för nu. Jag är SÅ jävla vuxen av allt som händer. Någon som känner sig fjollig? Hör av er bara. Någon främlingslegionär som skakar av skräck? Ring hit bara, jag har varit med om värre saker!

Rocka hårda ollon!

/Baron

PS
Fanken fick inte med allt, men det blev nog otäckt långt ändå, för vissa.

Dä ä juli nu

Det slår mig, nu när jag sitter här hemma hos Kweholm med familj (de sover alla, utom jag, jag måste vara sist till sömn), att det är juli. Jag har minst en månad på mig att vara mig själv, innan jobbet börjar. Tyvärr är vädrets makter inte riktigt inne på min linje (vad jag tänkt göra) så jag får nog revidera mina planer, eller inte…

Det var mycket regn i luften idag. Och när jag åkte min båge från destinationen så fick jag avbryta efter ett par mil och ta en fika tills det klarnade upp lite. Sedan drog jag vidare, men mot slutet av trippen, på med gummistället ty det piskade fint av väta. Stället höll. Tack och lov.

Tripping. Är det det jag håller på med? Bara kör, bara åker? Jo, så är det nog. Men jag vet att jag ska vara tacksam för 10 dagars kanonväder, fast jag nu tjurar för att det regnas hit och dit. Äh, mina planer grusas för tillfället.

Urk, jag skriver så allmänt. Måste skärpa mig. Varför skriver jag inga detaljer, inget skvaller, inte om några händelser? Jag vet varför jag inte gör det, men det kommer jag att ta igen sedan, håll ut, håll ut cybern.

Någonstans långt borta hör jag ljud från en fest. Låter som ett band som lirar. Jag skulle vilja vara där. Tokparta. Men jag orkar inte. Förresten känner jag antagligen inte någon, så då åker man väl på bäng.

Jag gillar att sova, att vara öppe (uppe) sent, dricka bira, snusa, glo på fruntimmer, gagga med polare, ljuga (dra historier om händelser och sitta och garva tillsammans), vistas i naturen (är detta en kontaktannons?), skoja, busa, åka båge, kolla film, leka med internät. Och mycket annat. Jag är lyckligt lottad såtillvida. Jo, så är det, om jag tänker efter.

Just nu är jag här i tillvaron, både fysiskt och mentalt. I morgon är jag någon annanstans. (Urk, varför skrev jag så? Låter som en schlagertext, skärpning!!!)

Nä, jag får inte till det mer här just nu. Så jag lägger ut.

Rocka olla!

/Baron

PS.
Hm, det var PS för ett tag sedan, verkar som om jag gjort det till en vana. Hur som helst. Datorn stod på här efter inlägget ovan och då kan/kunde jag inte motstå.
Så här. Jag har suttit ute i någon timma. Hinkat en bira i natten, kollat in läget. Lyssnat på desperata och kärleksfulla damers kvitter i telefonen med tilltänkta makar (de bara stannar och snackar hur länge som helst). Men egentligen bara suttit i en trappa och njutit av sommarnatten. Inga mygg, inget regn, ingen vind. Varmt och skönt. Fuktigt i luften var det, men ändå, varmt, inbjudande.

Jag kan ha fel. Men det kändes som det klickade till för mig där på trappan. Helt plötsligt kände jag mig så jävla klar och nöjd. Lugn, klar och nöjd. En slags… ”häpp, allt är så jävla okej egentligen”-känsla. Och upplevelsen av detta var just så; bra!

Så här sitter jag på ett långt PS och kan bara konstatera att jag tror jag är nöjd. Nöjd nu, kanske seg i morgon när jag vaknar, men nöjdare (mer nöjd) än tidigare, på mycket länge, ruggigt klar. Det känns lurigt bra, det kan inte bara vara folkbiran jag har knäppt. Okej, over out, do da hobba-gobba-dance, yeah, oh yeah, suck my lilltå, bejbi, oh yeah, okey your sweet little love machine…

Gny, nu vill jag bara skriva mer, måste lägga av detta nu, måste. Men jag vill inte sova, jag vill vara i den här känslan av att det känns så jävla bra.

Skärpning.

Över och ut. Tut.

Onsdag morgon

Resumé och betraktelse.

Prolog:

Först måste jag säga att jag tycker det är kul att Svempa, min gamla högskolepolare hörde av sig i går. Han hade ärende här i Örebro och undrade om han kunde få slafa över någon vecka. Okej, visst. Polers är polers.
Hittade ett kort från ”furr”, från 80-talet. Lite ruskig bild, men ändå.
Antagligen får han sova i badkaret, men är man snål och inte vill bo på hotell, så blir det så, för här finns fanken ingen annan plats.

Svempa från ”furr”.

————-

I övrigt.
Sist jag skrev var jag något förtvivlad. Men det redde upp sig, fast det jäklades lite på vägen. Jag kör kronologiskt måndag och tisdag här:

Måndag:

Jag vaknade, kollade posten. Hade fått löneförhöjning. 1100 spänn mer i månaden. Och det är kristider! Wow!

Fick också dödsboet som ska skrivas under och skickas iväg, gör det under onsdagen.

Sedan ringde jag till bilpoolen jag är med i. Mycket riktigt, ingen dragkrok på SAAB:en. Men jag snackade med bossen, så jag fick hans bil, och han tog min. Så jävla suvve, jag blev i extas. Ringde så Statoil och hyrde en kärra, ett dygn (det är fyra timmar eller ett dygn, och fyra timmar är bara Kalle Anka, det hinner man inte).
Så måndagens kalas, med två turer till Kungsör gick nog lös på en 1500 spänn! Hurra vad man blir glad när pengarna ryker.
Två turer säger jag. Jo först drog jag dit utan kärra. In på banken, pröjsade begravningen. Sedan ville jag ha ut stålar för att jag ju tillsammans med morsan är kontotecknare. Men då blev det broms. Så då blev jag desperat. Man får inte ta ut stålar innan allt är godkänt med dödsboet (6-8 veckor efter jag skrivit under). Men de kan å andra sidan inte hindra mig från att ta ut pengar från mitt eget konto. Det var 30 svettiga minuter där innan bankdirektören lät mig få mina stålar på mitt konto. Jösses, jag har ju hyrt bil, hyrt kärror, pyntat bensin på kärror jag lånat, köpt flyttkartonger för säkert 1500 spänn, och det från mitt eget lönekonto. Nu var det tomt.
Men, som sagt, tack och lov så fick jag ett gäng tusen (nej, ingen förmögenhet, men så allt går i hamn, morsan hade lagt undan till begravningen samt lite plus på det för omkostnader och så).
Jag andades ut. Drog upp till morsans lägenhet och tog tavlor och speglar i SAAB:en. Åkte hem, lämpade av i Baronborgen. Hämtade upp Bela, och kärra, och så drog vi dit igen, till Kungsör.
Och vi höll på, oj vad vi höll på. Och vi kom tillbaka till Örebro, och slet och slet och slet. Klockan fyra på morgonen var vi klara med allt bärande upp till vinden här. FYRA!!!!!
Att vara knäckt är ett svagt ord i sammanhanget.

Och så idag. Jag åkte solo. Fick ånyo låna den gode Majks kärra (tack gode för den liraren, utan honom hade jag inte klarat detta).
Nu skulle det sopsorteras, slängas, fixas bort allt, tömma kyl och frys.
Det blev ju grejer kvar så att det inte funkade med bilens utrymme. Så jag ställde av två lass hos Stina (släkting). Och åkte ändå hem med full bil, alltså med mat och prylar.
Kom till Örebro vid halv tolv. Tankade Majks bil full, lastade av, parkerade bilen vid Majks jobb, gick hem. Åt ärtsoppa från morsan, med senap och två folkbira och rågrut.
Skrev vad jag ska göra under onsdagen. Hm, nu är klockan efter två på natten. Klockan sju ska jag tvätta.
Sedan ska jag lämna bilnyckeln till Majk, så packa, skicka dödsbopapper, fixa, trixa, joxa, hinna med.

Min kropp är slut. Jag har blåsor i händer, blåsor på fötterna, mellan tårna. Öm överallt. Snorig i hjärnan. Dock hostar jag inte lika illa längre.

Åkte ut till minneslunden en sväng i Kungsör idag också. Kändes bra. Bölade. Jag bölar förresten rätt mycket, så fort det blir paus, typ när jag åker hiss. Det kan man göra när man jobbar själv.
Fick stor utrensning när allt var klart och jag åkte hemåt, när lägenheten nu är tom (ja, just det, jag fixade flyttstädning, för 3500 spänn). Nu var det slut. Nu var det stopp. Nu är det bara min fulla lägenhet, ujuj, mitt fulla vindsförråd, Stinas fulla rum, och det fulla utrymmet där man egentligen inte får ha saker uppe på min vind kvar.
Men Kungsör är klart. Efter två veckor, men mycket hjälp av Bela (nästan varje dag), med hjälp av Hjelting och Baggo och Majk är det nu över. Och jag är sååååå jävla slut (hm, upprepar jag mig?)

Nu vill jag vila, nu vill jag ha kul, nu vill jag slappa ett par veckor.

Jösses vilka två månader det här har varit, från att jag hittade morsan död, via chock, sorg, jobb, begravning, pappersexersis, möten, flytt och allt. Två månader som varit väldigt svåra för mig.
Nu måste jag få lite kul. Nu ska jag ha lite kul. Det är sommar, det är fint väder. Motorcykeln är fulltankad.

Rock!

/Baron

Så här va

Ja, ni fattar. Ni hajar att jag inte är som vanligt. Inte på något sätt.
Jag kör in inlägg här med film, jag garvar, jag fjattar. Men ändå. Kan inte, orkar inte, vill inte, måste…

Jag är helt bongo. Det är sanningen. Men ändå inte. Jag är också så otroligt jävla vuxen som man bara kan vara. Jag tar ansvar på jobbet, jag ställer hårda krav där, och jag styr och ställer med allt som har med morsan att göra. Det är ovant. Det är så jävla ovant, det är grejen. Sorg, visst, men ovanan, den är förjävligt mäktig.

Haja prylen. Plötsligt har man ingen familj. Ingen alls. Ja, man har släktingar, ja, man har flera enormt goda vänner, goda bekanta och allt, men ingen familj. Har ju inte fruga, inga barn, (mig veterligen) och inga föräldrar. Det är en svajande känsla. Det är så jävla ovant. Tomt. Ingen som bryr sig in i det sista.

Det finns ingen som älskar mig, oavsett, längre.
Det känns. Det är läskigt.

I måndags så tog jag ledigt från jobbet och åkte till Kungsör med bågen på förmiddagen. Det var räkningar som skulle betalas. Jag kan bara göra det i Sparbanken där. Det var papper som skulle skrivas på. Försäkringskassan hade skickat ett hotfullt brev om att de skickat en extra pension till morsan för att de för sent fått veta att hon dragit vidare. Jag betalade allt. 10700 spänn i pension tillbaka till staten.
Morsan hade tack och lov också sparat för allt. Det enda extra som hon inte planerat var för juni-hyran (som jag behöver för att fixa allt) och TVn som jag köpte för 350 spänn av OnOff. Men det pyntade jag med morsans sparpengar.
Någonstans garvar jag för att hon fixat allt så bra. Men det återkommer jag till någon gång i framtiden. Jag kan inte annat än ”eftergilla” min morsa, he-he (ja, jag förgillade och undertidengillade också). Vilken böna. Stålarna hon sparat kommer att räcka till alla räkningar och till begravningen. Och så blir det lite flis över till mig, så jag kan köpa nya däck till hojen. Så jag kan köra Böda-prylen på Öland.

Så la jag på ett brev där i Kungsör. Det var från kyrkogårdsförvaltningen. Hade fått det hemskickat, fick det på min födelsedag, dagen efter begravningen.
Egentligen, skrev de, hade jag ett år på mig att svara, men jag la på det nu. Det var signerat av mig så det skulle kunna ske, det de undrade över, och gjorde att de kunde begrava morsan i minneslunden där i Kungsör. Om jag inte lagt på det där brevet så skulle de inte göra det. Jag hade ”liksom” chans att fixa en vanlig begravningsplats.
Men att sänka de där brevet, som fixade ”kremering och begravning av askan på anonym plats av kyrkogårdsförvaltningen i minneslunden vid väl valt tillfälle utan anhöriga närvarande”, det var en sådan vuxengrej att jag baxnade igen.
Lägga brevet, sänka det i den gula lådan. Se det försvinna ner. Oj.

Man kan skrika när man åker fethoj som jag. Riktigt högt. Ingen hör i skogarna. Dock är det lite farligt när man tjurar och tårarna sabbar sikten. Men av och till i mina hojturer så rensar jag. Och det gjorde jag även denna måndag.

Fatta! Jag är vanlige Baronen på ett sätt. Men så har jag detta. Gråten och sorgen och ofattbarheten måste ut. Jag sköter det väl.

Jag vet att morsan var gammal och sliten. Jag vet att alla måste dö till slut. Jag vet att döden är naturlig. Men att knoppa av en kontakt efter 50 år smackar skiten ur mig. Det är naturens gång, JAG VET! Men det handlar inte om det. Det är en morsa, en vän, en polare, en samtalspartner som jag förlorat. En frän donna!

Det som är superjobbigt nu, är att jag haft svårt att få arslet ur vagnen och rensa här hemma. Dock har jag chockat mig själv ikväll genom att börja rensa i sovrummet, med kläder och skit och annat. Jag är på! Nu ska jag fanimej köra hela denna vecka här hemma, för att få undan, rensa, slänga upp på vinden. Så kan jag nästa vecka börja packa hos morsan. Jag måste ju vara klar innan 22:a.

Sedan får mina starka polare, Baggo, Bela, Perra, och andra hänga på och bära och fixa. Lådor och skåp. Och när det är klart ska det städas ur där i Kungsör. Tror att Maria och Lotta, och fanken Sofia kan hänga på där. De har erbjudit sig. En slags oäkta halvsyster, en syssling och en fd elev. Hur vackert är inte det?

Ja, jag ska städa jag också.

Bilden ovan är klickbar, så den blir större om man klickar på den.
Den är från Jonas och Cillas våning på Nygatan. De där som jag gjorde den där ”utkastningsvideon” från, som jag förstått att vissa trott varit äkta. Nä, jag instruerade dem att slänga ut mig. Så nu vet ni. De är coola.

Bilden ovan är klickbar. Om man, som jag gjorde i söndags, åker mot Fellingsbro från Örebro och så tar av på grusvägen mot Dylta Bruk, så kommer man till sist fram hit. En otroligt vacker sjö. Man sitter på en höjd och som i mitt fall så såg jag en svan och en gås som slogs rätt vilt. Jag tror svanen vann. Men kan se den rackarn som en vit prick i bilden.
Tack gode för min hoj. Jag behöver naturupplevelser. Kontemplation.

Okej, det var ett inlägg från mig, igen, för nu.

Jag bara kör. På mitt eget vis. Kan inte vara på något annat sätt.

Rock!

/Baron

Faujk jo

Idag, då jag fixade uppe på expeditionen och fixade med datan så att fem av mina fem adaptrar fick IG så gick jag ner för trappan då det var klart. Och så såg jag det här, det här var inte klokt, så jag gick upp igen, och så filmade jag med min mobil när jag gick neråt:

done

Vem tusan kan gå i en trappa med fönster upptill, samtidigt som solen lyser i exakt rätt vinkel uppifrån och på min rygg och ger denna skugga…? Jepp, mig, Baronen. Visst ser det lurigt ut, med min skugga där, va? Matrix-nissarna kan slänga sig i väggen med sina effekter, detta är analogt!

För övrigt har jag visat alla mina adaptrar Henrik Schyfferts avslutningsshow från i helgen, monolog, uppträdande, eller vad man ska kalla det. En timma och nästan femtio minuter. Inte någon av ynglingarna har odiggat. Och den är fin. På så många plan. Passa på att kolla, den ligger ute ett par veckor till. Alltså även ni som är ljumma till Schyffert. Jag rekommenderar den. Och de som gillar effekter, ojoj, hans pauser, de får nackhåren att resa sig.

Jag snor en ynglings blogginlägg som såg det, herr A. O. och lägger det här, utan att skämmas:

”Vi började dagens lektion med att se klart på Henrik Schyfferts “direktsända” show från cirkus. Det kan mycket väl vara en utav de absolut bästa grejer jag har sett på TV, någonsin! Det här var andra gången jag såg showen, så jag visste redan vad som skulle komma. Men ändå lyckas han få mig att tänka till. Fast det blev inte riktigt som efter första gången jag såg den. Efter den gången så visste jag inte ens vad upp eller ner var. Så jävla mycket tankar som jag hade efter första gången har jag nog bara haft ett fåtal gånger i hela mitt liv. Helt fantastiskt!”

Några ynglingar bleve mycket mer vuxna efter detta. Tack för det Henrik, och tack för det, mig själv som utsatte tre gäng för detta.

Äh, kolla själva, finns på den här länken tills den 23:e juni!

———-

Nu är jag på tredje dagen som någon ny slags nisse. Bonko-Boy ska jag börja kalla mig. Jag är helt annorlunda mot förut. Jo, jag menar det. Hur vet jag inte, mer dum i huvudet, mer iskall, mer känslig, ingen aning.
Har ju brutit sigillet. Tagit hit morsans växter, minus en, och TVn. Och hela dagarna på jobbet planerar jag hur jag ska rensa här hemma. Men… ännu inget gjort här. Fast det kommer. Det kommer för fanken!

Skulle kunna visa bilder, skulle kunna berätta… om ditt och datt. Både det som hänt, och roliga prylar. Men nu känner jag att jag inte riktigt orkar det.
Jag är i slungan. Tuff, men det känns. Upppppp och neeeeer!

Mina fyra blombuketter står kvar här hemma. Tre börjar slakna men en av dem är ”på”.
De står brevid de fyra gratulationskorten. Två från två klasser, en från Bela och en från ”ledningen” på jobbet. Fick ett gäng SMS-hälsningar under fet-dagen också, som jag ännu inte svarat på, (ska göra det, lovar!)

Just. Vad fick jag!? Fanken, jag fyllde ju 50 jävla bast, wow!
Jag fick 1000 spänn från min kusin Maud i Västerås (farsans sida) och så fick jag 600 spänn i checkar på systembolaget från släkten på morsans sida (bägge kuverten överlämnade på begravningen). Från Bela fick jag en 70:is whiskey och musik och DVD:er med god blues.
På jobbet, på måndagen efter helgen, fick jag ett hurrande i arbetslaget och en låda med, som jag trodde var en bakelse, men det var en bulle. Inte ett wienerbröd utan en torr bulle med det där gula från ägg och socker på (rektorn hade bidragit med den), inköpt i fiket. Den slängde jag i soporna när ingen tittade för det hade ju gått hela helgen.

När jag vaknade på min födelsedag några dagar tidigare så hade jag konceptet klart. Jag sprang upp till Claes Ohlssons affär i Krämaren och köpte en alkoblås-mätare. Den kostade 999 spänn. Det fick bli min present. En investering, faktiskt. Nu är det mycket lättare att kombinera två av mina intressen, dricka bira och köra båge. Och den funkar gudalikt. Jag har dyngtestat den. Helt kanon. Nu slipper jag sitta och vänta i onödan för att jag ”kanske” har alkohol kvar i kroppen efter gårdagens sväng på Biskops. Jag blåser och resultatet kommer direkt. Som jag lever nu så tjänar jag 30 procent av mitt liv på detta. Istället för att sitta till åtta på kvällen kan jag komma ut redan efter 12. Wow, en investering på många sätt det här.

——-

I övrigt… arghhh, vet inte. Äh, nu lägger jag ut.

Love!

Rock!

Smegma!

Jag finns!

/Baron