Måndagen smackar

Skillnaden mellan helgen och måndagen vill jag illustrera genom my girl, Kate Bush:

Lätt framåtlutad, milt svärande, hatandes, haltande, som en fullskiten kakaomissbrukare, stapplade jag fram över Sveaparken på väg hem från min heroiska insats på jobbet idag.

Man ser den gula cirkeln där, och så ser man stigen som jag använder för att gena som en ljusgrönt streck. Det var lite kladdigt på det korta gräset. Och jag gick uppåt, norrut. Och så där vid den gula cirkeln ser jag en snygg böna med en stor hund och en liten läskig Paris Hilton-vovve.
Det är Dora.

Från kräftskiva i augusti, nämda flicka ovan.

Vi blir stående och snackar lite. Hon och hennes snubbe har flyttat in i ett schysst hus alldeles brevid (ja, jag har ju varit där och visat bilder här från i somras). Den lilla slyn-hunden skäller och är stöddig, och fryser och darrar, och har tröja på sig. Jag hånar såklart. Men vi står där och snackar i en tio minuter och det är trevligt. Så går vi åt samma håll uppåt och hennes stora hund försvinner bakom en kulle, och då säger jag så här:

”-Var är din andra vovve?”

”-Han är nog där bakom kullen, han kommer!”

”-Tänk om din stora hund kommer tillbaka med en bäbis i käften som han tuggar på och som han snott från någon barnvagn!”

Ha-ha-ha-ha-ha-ha-ha!

Jag vet inte, det kom bara över mig, ha-ha-ha, och hennes ansiktsuttryck och reaktion och oro var obetalbart, för hon såg det framför sig.
Jag skrattade hårt och till slut skrattade hon också, kanske av lättnad när storvovven kom tillbaka tomkäftad.
Jag vet inte varför min hjärna kom på det och fick ut det (jag hann inte tänka, sa det bara). Men det är härligt att vara sjuk i skallen och garva. Jag kände att jag var på väg tillbaka.

Vi sa hej i korsningen. Jag kom upp till mig. Det var inte så jävla farligt att gå, smärtan var inte outhärdlig längre, det gjorde bara lite jävla ont (i motsats till helgen).

Tryckte i mig Corn Flakes med fet mjölk (röd socialistmjölk) och en deciliter socker. Ahhh, det var gott. La mig på soffan/sängen. Klockan var väl fem på eftermiddagen. Zzzzzzz! Vaknade tio i tio på kvällen. Hjälp! Det var Micke som ringde. Han var nu hemma från Milano efter hans överklassfotbollsbackslickresa i helgen.

”-Hinner inte snacka, måste ha föda, måste till affären jag ringer!”

Och så slängde jag på luren och tog mig upp. Och till min förvåning var jag ännu mer bättre i ryggen. Nu gick det undan. Hade sex minuter på mig till ICA. Kom in, handlade, betalade, kom upp igen i Baronborgen. Tryckte i mig (allt kallt, dvs min nya kombo av kokt skinka, rödbetssallad, keso och njurbönor). Ringde så Micke. Och drog ner till ”klubben”.

Så där satt vi och hade en trevlig timma, snackade med Diadem-Åsa och Pyrre och oss själva. Och så stängde de och vi gick hemåt. Han bor på andra sidan järnvägen, och jag bor ju på söööööder, så det blev varsitt håll att dra hemåt åt.

————

I söndags så ringde Wåfflan (från Västerås där han bor), undrade hur det var med mig egentligen? Och det var ju inte kul för mig och min rygg, dock kul att han ringde. Hade jag något smärtstillande? Och på det svarade jag ju nej, gillar inte tabletter och kunde inte ta mig någonstans för att köpa heller. Om jag hade någon polare som kunde köpa? Nej, jag klarar mig, vill inte besvära, blir det för jävligt så ringer jag väl någon. Sedan var det inte mer med det.
Men, den gode Wåfflan ringde upp den gode Baggo här i Örebro härad, som fick ta sig till affär och köpa Alvedon, som han kom hit och levererade. Det är inte illa.
Man har polare, och det fungerar.

Jag tog en jävla tablett, vilket jag misstrodde, och tamejfanken, det kändes bättre i ryggen efter någon halvtimma.

Sov ungefär tre timmar natten till söndagen, mest för att jag kollade på TV och njöt av att inte ha dessa ofantliga plågor. (Programmet Fråga Olle-dokumentären är helt jävla kitch, jag garvade fint där åt vissa människor).
Kom upp när klockan ringde. Det tog en stund att durscha och få på sig kläderna, men jag hade ju ställt klockan tidigare för att fixa det. Sedan haltade jag till jobbet. Kom i tid.
Visst, hade ont, men inte lika jävla ont som tidigare.

Jobbade så i en lokal som inte hade rätt utrustning, så jag kapade det hela och alla fick gå hem. Nästa vecka ska det funka.

Och så sent på eftermiddagen så gick jag hem.

Vill man att detta inlägg ska kännas som filmen Måndag hela veckan, med Bill Murray, så kan man börja läsa högst upp igen på detta inlägg nu.

Rock!

Brynna!

/Baron

En fredag i smärta

Klicka ovan och få underbara 7 minuter och lite över 30 sekunder pottpuri av några av de mest populära låtarna på 60-70-talet framförda av den häpnadsväckande organisten Klaus Wonderlich. Tyskarna kan. Och det kan vara fint att njuta av detta då man läser det jag skriver nedan (om jag får till det).

————-

Jag vaknade på min soffa som vanligt. Inget märkvärdigt, för det är där jag sover. Gick upp innan veckarklocka och iPhone väckte mig. Fixade och styrde upp. Tog mig så till jobbet. Inga som helst problem.

Men när jag började jobba satte jag mig ner och då kände jag helvetet i ryggen. Jag är ingen gnällapa, men det gjorde ont. Jag kunde inte sitta, gick omkring och åmade mig (utan att förstora det).
Först tänkte jag att jag nu har nått min biologiska gräns för öl-intag, att njurarna nu sagt sitt, att det var kört. Det gav mig lite fin panik. Men sedan kom jag på att jag ju fått sådant här skit flera gånger, flera höstar. Det var något annat.

Så, kära cyberbiktfädrer-mödrar, jag går nu omkring och har ONT och jag ser ut som jag skitit på mig där jag går. Det suger!

Mina yngre medarbetare på jobbet idag var däremot jävligt duktiga. Jaja, någon var i ett annat universum, men det är som det är. Alla har ansvar för sig själva, unga som äldre och man behöver inte bli elak för det. Vill man vara kass, får man vara det, men då också ta konsekvenserna för att inte vara torr bakom öronen. Nog sagt (och det gällde fler än en). Men huvuddelen, över 90 procent, av mina yngre medarbetare är helt jävla kanon. Jag blir nästan religiös, så duktiga är de. Nog fjäskat. (Speciellt när jag vet att vissa nu är här och gluttar, vilket INTE SKA PÅVERKA MIG!)

Hur ska jag bevisa det då? Att jag kör mitt kör och inte är en ”fin” nolla som tar hänsyn. Okej, KUK, OLLON, SLIDA, KNULL, BÅNGE, SÅS, bla-bla-bla…..

Ha-ha.

Innan arbetsdagen lidit mot sitt slut visade det sig att de flesta av de yngre medarbetare som nu skulle välja inriktning valt oss, valt mig (som var den enda de träffat på vår inriktning). Tydligen 70 av 200. Det är inte så jävla illa. Hade det varit 2 av 200 hade jag inte tyckt det varit så kul. Alltså, jag gjorde en bra första termin. Hurra för mig!

Så nästa vecka är jag klassis för dryga 30 naturare (notare). Tjoho! I tre år.

———-

Jag tycker, sedan ett par dagar inte det är roligt att sitta kvar på jobbet. Jag är lite spänd, jag är beredd på att besvara våld. Så jag gick hemåt när alla andra gick hem. Och jag gick och svor hela vägen hem, så ont hade jag.

Somnade i min soffa. Vaknade. Handlade mat. Ajaj. Lagade till det. Fisk och prylar, med citron. Smakade bra fast jag fick skala av det goda upptill, för det blivit bränt i ugnen.

Så gick jag till Lilla Örebro. Vi ska ha lite tjo för oss senare. De har hajat min storhet inom reklam och internet grabbarna som driver det, det kommer att bli kul. Och gudars vilken snygg servitris de hade där ikväll, och herre jösses vilken snygg blond böna som satt i ett sällskap och klagade på musiken. Jag kunde inte vara tyst.

”-Jaha, du är en sådan där du, du vill ha massa läskiga hårdrocksballader, eller hur, ha-ha?”

”-Nä, det vill jag inte alls!”

”-Jodå, ha-ha!”

Det ville hon.

Det bästa med ikväll är faktiskt att jag sett, träffat, två jävligt olika brudar som varit både fantastiskt snygga (bara att ge upp), men också trevliga, väluppfostrade (det låter illa, men jag menar det). Bönor i olika åldrar kan vara riktiga ruggugglor, tro mig.

———-

Haltade vidare till Biskops.
Två blockpsyk attraherades av mig direkt (galningar som ser ut mig som deras ”vän” och försöker ta över mitt liv).
Det betyder alltså att de måste komma och snacka MED JUST MIG och till slut orkar jag inte utan går iväg, och som tur är känner jag ju vakten. Efter att ha gömt mig med min tidning och min öl dyker han upp.

”-Du kan komma upp till baren nu, jag har slängt ut dem!”

”-Tack, du är en pärla!”

Och så kunde jag sätta mig i baren igen, med min bira och läsa om Klas Östergren på Expressens kultursida. Men det tog bara några sekunder förrän ett nytt blockpsyk trodde att det faktum att jag satt där med en bira och läste kultursida betydde att jag vill ha sällskap med honom. Jag blir så jävla trött!! SÅ JÄVLA TRÖTT!

Det kanske vore lite okej om det var brudar som höll på så, men jag torskar alltid på psykopat-snubbar, och det är inte okej, inte okej alls. Fy fan! Lev era egna liv, skit i mig, as!

Måste byta kläder, hyra en Elvis-peruk eller något. Så jag slipper asen. Orkar inte.
Tack och lov för alla jag känner där ändå, så jag inte blir helt galen, men det är ju oftast krogpersonal, eller restaurangpersonalen, så hur fränt är det?

———–

Nä, nu skriver jag för långt. Och som vanligt, när det är helg, så gör jag det, och får ingen som helst respons. Lika bra att klicka av nu.
Det är säkert något bra på TVn. Måste vara. Hasselhof med bil, eller något.

Och, så jävla ont jag har i ryggen, SÅÅÅÅ jävla ont, hur jag än sitter, står, reser mig upp. Det är satan. Fan vad gammal jag är som har sådana här problem. Och jag som äter bra, och rör mig, många promenader. Äh, jag är körd.

Nu kanske jag kan upplevas som lite fjollig, men jag känner mig tvungen, jag filmar från min iPhone när jag reser mig upp från min dator. Jag håller mig allt jag kan, men låter ändå ljuden höras. Det är en otrolig smärta att inte kunna röra sig fritt som vanligt. Här har ni, cyberbiktfädrer, en halv minut av sanning:

Love!

/Baron

Najs tripp

Rock!

/Baron

Tack, cybervänner

Jag vill tacka er för att ni inte responderade på mitt förra inlägg. Det hade jag inte behövt. Så jag är vuxnare nu.

Okej, ett gäng bilder, eller två bilder då, till att börja med.

Bilden ovan föreställer eder Baron. På Böda strand. Det är Kweholm som plåtar via sin iPhone 3G. Det är jag som posar. Hur vackert är det inte? Ryssland, eller Gotland, något finns där bakom mig. Klicka gärna på bilden så den blir större, så ni fattar.
Vi stod där och snackade om livet i ett par timmar. Kweholm, är, som många andra jag ånyo träffade på Öland, kanonvänner till mig.

Nästa bild kommer att bli ännu mera jävla större när man klickar på den. Det är grabbarna grus som för första gången får sin Ukulele i sin hand. Klicka upp den:

Det här är snyggorkestern in spe.

Klicka den ovan då, så ni hajar, ladda ner den, kör bara!

LG torterar mig med att hitta fina videos. Här är en, kolla den:

Fast när man ser och hör ovanstående video blir man nästan förbannad. Flera av de där låtarna (som är samma låt) har man ju generaldiggat. Fly me to the moon med Tom Jones t ex, jösses. Men kolla om ni törs.

Fick fin bild av Häcko också. Det är Häcko och Ylving när de sitter vid sin silverskatt. Den värsta jävla skatt som hittats på Öland. Ylving är osteolog (som frenolog, fast nu för tiden) och Häcken är arkeolog. Kolla glädjen vid skattgropen. Ja, jag har bilder på skatten. Lägger ut den sedan, någon gång, men kolla nu, det är tjärlek (och jag gillar de där två):

Samma här. Klicka för fan på bilden, så den gör sig rättvisa, sedan är det bara att välja tillbaka-knappen i eder webbläsare för att komma tillbaka här. Bilder gör sig bättre som stora.

———-

Igår bangade jag lite, vilket alla sket i som brukar vara här och läsa, men så var det, när jag fick hem en film via brevlådan. Det var Ylving som beställt till mig. Filmen är fransk och heter Hårfrisörskans make. Har några år på nacken, men ändå. Den tog. Och när jag sett den så skrev jag gårdagens cyberbikt. Så nu vet ni, ni som orkar läsa så här långt. Det var därför jag var så låg när jag skrev.

Och nu försökte jag söka på nätet, på tuben, och min webbläsare la av. Tack och lov fixar WordPress det hela genom att spara fast jag inte har sparat. Så nu skriver jag vidare där jag lämnade WP för att leta film.
Vi skiter i filmen nu.

———–

Dagen.

Sov.

Vaknade.

Gav fanken i att kolla vad jag skrivit natten före.

Kaffe på Köpmangatan strax före arton på kvällen. 23 spänn för koppen, satt till slut själv ute, såg konstigt ut, så jag drog.

Promenad.

ICA Krämaren, svettades ymning efter walken som väl var en halvmil, nyttigt. Men klarade det.

Åt hemma.

Gick ut.

Träffade Baggos fjälla och den danska kvinnan. Pratade cyber med dem i någon timma.  Det var trevligt. Sedan drog de, och de började stänga där på Biskops.

Gock hemåt.

Stannade vid mina vänner vid Lilla Örebro. Blev kvar där någon timma, garvade, förmanade, träffade folk, innan jag gick hem ånyo.

Jepp, en vanlig dag i Baron von B:s liv.

Lägger ut nu.

Vänta.

Jag drömde i natt om att jag inte kunde få lån på banken. Vaknade svettig. Och så ringde jag banken. Min bank-kvinna Lena. Jag kommer att få lån. Kommer att låna upp till min limit igen. Alltså kan jag betala städningen av morsans lägenhet, fix med min hoj och dess besiktning, nya kläder år mig (ingen lagar hålen i mina brallor längre) och annat. Tack gode!!!!

Det är så roligt att det faktum att jag lånar upp till gränsen igen, bara kostar mig 50 spänn mer i månaden. Det är helt okej, tycker jag.

Men sedan, efter detta, får det vara slut med lån. Då ska jag producera prylar som ger stålar.

Tack vänner, tack kamrater, för ni finns. Jag är i mongo-läge, men jag har det bra ändå. Och en dag, då kommer jag att fixa baronlyan, så får ni se.

Och jag har planer på att smacka denna blogg vidare med iPhone och annat bloggverktyg. Håll ut bara. Jag ger mig inte.

Rock!

Olla!

Murva!

/Baron

Det här vill jag kunna göra

Vilka lirare, jag minns att Wåfflan var en rackare på att flyga rätt upp i luften på 70-talet, stillastående med sin gamla hoj (det var innan det fanns specialbajkar för sådant här):

Rock!

/Baron

Onsdag morgon

Resumé och betraktelse.

Prolog:

Först måste jag säga att jag tycker det är kul att Svempa, min gamla högskolepolare hörde av sig i går. Han hade ärende här i Örebro och undrade om han kunde få slafa över någon vecka. Okej, visst. Polers är polers.
Hittade ett kort från ”furr”, från 80-talet. Lite ruskig bild, men ändå.
Antagligen får han sova i badkaret, men är man snål och inte vill bo på hotell, så blir det så, för här finns fanken ingen annan plats.

Svempa från ”furr”.

————-

I övrigt.
Sist jag skrev var jag något förtvivlad. Men det redde upp sig, fast det jäklades lite på vägen. Jag kör kronologiskt måndag och tisdag här:

Måndag:

Jag vaknade, kollade posten. Hade fått löneförhöjning. 1100 spänn mer i månaden. Och det är kristider! Wow!

Fick också dödsboet som ska skrivas under och skickas iväg, gör det under onsdagen.

Sedan ringde jag till bilpoolen jag är med i. Mycket riktigt, ingen dragkrok på SAAB:en. Men jag snackade med bossen, så jag fick hans bil, och han tog min. Så jävla suvve, jag blev i extas. Ringde så Statoil och hyrde en kärra, ett dygn (det är fyra timmar eller ett dygn, och fyra timmar är bara Kalle Anka, det hinner man inte).
Så måndagens kalas, med två turer till Kungsör gick nog lös på en 1500 spänn! Hurra vad man blir glad när pengarna ryker.
Två turer säger jag. Jo först drog jag dit utan kärra. In på banken, pröjsade begravningen. Sedan ville jag ha ut stålar för att jag ju tillsammans med morsan är kontotecknare. Men då blev det broms. Så då blev jag desperat. Man får inte ta ut stålar innan allt är godkänt med dödsboet (6-8 veckor efter jag skrivit under). Men de kan å andra sidan inte hindra mig från att ta ut pengar från mitt eget konto. Det var 30 svettiga minuter där innan bankdirektören lät mig få mina stålar på mitt konto. Jösses, jag har ju hyrt bil, hyrt kärror, pyntat bensin på kärror jag lånat, köpt flyttkartonger för säkert 1500 spänn, och det från mitt eget lönekonto. Nu var det tomt.
Men, som sagt, tack och lov så fick jag ett gäng tusen (nej, ingen förmögenhet, men så allt går i hamn, morsan hade lagt undan till begravningen samt lite plus på det för omkostnader och så).
Jag andades ut. Drog upp till morsans lägenhet och tog tavlor och speglar i SAAB:en. Åkte hem, lämpade av i Baronborgen. Hämtade upp Bela, och kärra, och så drog vi dit igen, till Kungsör.
Och vi höll på, oj vad vi höll på. Och vi kom tillbaka till Örebro, och slet och slet och slet. Klockan fyra på morgonen var vi klara med allt bärande upp till vinden här. FYRA!!!!!
Att vara knäckt är ett svagt ord i sammanhanget.

Och så idag. Jag åkte solo. Fick ånyo låna den gode Majks kärra (tack gode för den liraren, utan honom hade jag inte klarat detta).
Nu skulle det sopsorteras, slängas, fixas bort allt, tömma kyl och frys.
Det blev ju grejer kvar så att det inte funkade med bilens utrymme. Så jag ställde av två lass hos Stina (släkting). Och åkte ändå hem med full bil, alltså med mat och prylar.
Kom till Örebro vid halv tolv. Tankade Majks bil full, lastade av, parkerade bilen vid Majks jobb, gick hem. Åt ärtsoppa från morsan, med senap och två folkbira och rågrut.
Skrev vad jag ska göra under onsdagen. Hm, nu är klockan efter två på natten. Klockan sju ska jag tvätta.
Sedan ska jag lämna bilnyckeln till Majk, så packa, skicka dödsbopapper, fixa, trixa, joxa, hinna med.

Min kropp är slut. Jag har blåsor i händer, blåsor på fötterna, mellan tårna. Öm överallt. Snorig i hjärnan. Dock hostar jag inte lika illa längre.

Åkte ut till minneslunden en sväng i Kungsör idag också. Kändes bra. Bölade. Jag bölar förresten rätt mycket, så fort det blir paus, typ när jag åker hiss. Det kan man göra när man jobbar själv.
Fick stor utrensning när allt var klart och jag åkte hemåt, när lägenheten nu är tom (ja, just det, jag fixade flyttstädning, för 3500 spänn). Nu var det slut. Nu var det stopp. Nu är det bara min fulla lägenhet, ujuj, mitt fulla vindsförråd, Stinas fulla rum, och det fulla utrymmet där man egentligen inte får ha saker uppe på min vind kvar.
Men Kungsör är klart. Efter två veckor, men mycket hjälp av Bela (nästan varje dag), med hjälp av Hjelting och Baggo och Majk är det nu över. Och jag är sååååå jävla slut (hm, upprepar jag mig?)

Nu vill jag vila, nu vill jag ha kul, nu vill jag slappa ett par veckor.

Jösses vilka två månader det här har varit, från att jag hittade morsan död, via chock, sorg, jobb, begravning, pappersexersis, möten, flytt och allt. Två månader som varit väldigt svåra för mig.
Nu måste jag få lite kul. Nu ska jag ha lite kul. Det är sommar, det är fint väder. Motorcykeln är fulltankad.

Rock!

/Baron

Måndag morgon

Lånade Baggos stora buss för andra dagen. Slängde ur stolarna och stoppade upp dem på vinden. De väger sina modiga varje stol. Fy fanken slitigt.
Åkte iväg med Bela.
Slit-slit-slit-slit. Det är otroligt. Vid 20.00 sa Bela att jag såg blek ut, och det var jag. Vi åkte då till en korvmoj. Jag köpte en korv i mos med räksallad, en sådan där rulle, vad det nu heter (har ingen hjärna nu) och en läsk. Kostade bara 83 spänn. Jag skrattade snubben rätt i ansiktet. Inte klokt. Men jag behövde fet-näringen, kolhydratnäringen.

Så på det hela igen.

Varje dag, VARJE DAG!

Jag är helt matt. Slut mentalt. Bära, packa, bära, åka, bära, stoppa in här och där, på vind, i min lägenhet, i mitt vindsförråd.

Inga mer detaljer om detta. Nu är mycket klart, men det återstår ett och annat. Försökte hyra bil med dragkrok nu till måndagen. Hyrde en SAAB. Men tror inte den har dragkrok. Vilket är en katastrof. Måste ha dragkrok för att kunna hyra kärra och köra de sista lassen med lådor och prylar.
I morgon var planen att jag åker iväg, kontakter banken, betalar begravning, tar ut eventuella stålar som finns kvar, snackar med bostadsbolaget om att betala för städning, packa in speglar och tavlor och sådant ömtåligt, lägga i bilen, köra upp och in till mig, hämta Bela, hämta kärra, ta de sista kartongerna, köra hit igen, två rundor denna måndag.
Men nu vet jag inte hur det blir. Vette fanken hur det här ska gå…

Usch, och fy fanken, stress, jobb, helt bongo, så mycket att göra.

När jag kom hem idag, och Bela och jag slängt upp prylar i lägenheten och på vinden och sedan dragit ner stolarna och monterat dem så gick Bela hemåt. Klockan var väl närmare midnatt. Jag tog bilen jag lånat av Baggo och körde upp till läbbiga Brickebacken, någon halvmil från där jag bor. Låste den på sin plats, och sedan var det bara att GÅ hemåt. Tog säkert en och en halv timma. Har ingen koll. Det var mitt i natten. Jag gick i skogen, gick längs 90-vägen, gick in i stan och bland villor och galningar (bara galningar och jag som är ute så där sent eller tidigt).
Kom hem här efter 01.00. Blöt, blöt av svett. Jeansjackan gick att vrida ur.
Jag har inte kul, jag har det inte lätt. Detta är verkligen en prövning för mig.

Och utan dragkrok, då vette fanken i dag, om några timmar. Då tar det ytterligare dagar att få hem prylarna. Och det är som det är.
Har hjälp av Bela i morgon, men på tisdag kan han inte. Det blir till att köra och bära själv. Tjo. Ingen stress, ingen noja här inte.

OCH NEJ! Jag förmådde inte att börja detta arbete tidigare av orsaker som vem fanken som helst kan fatta!

Äh, skit!

Rock!

/Baron

En tisdag i maj

Denna tisdag är också morsans födelsedag. Tjosan! Hon hade blivit 89 fräsiga år nu. Här i Baronsläkten så gör vi allt koncentrerat, på samma gång. Ingen utspridning utan allt samlat inom några veckor, dagar. Hade det varit som vanligt hade jag åkt dit, köpt trisslotter, käkat, ätit tårta och så hade morsan vunnit en 75 spänn på trisslotter jag köpt för kanske 400 spänn (hon ville ha lotter, inget annat). Och hon ville vinna, då skulle hon dela det med mig. Men det blev aldrig någon riktig storvinst av dessa födelsedagslotter. Men det gör ingenting. Fast det hade varit roligt. Hon hade ett speciellt gnuggningsverktyg.

Allt samtidigt? Ja, alltså, nästa vecka är det begravning. Och dagen efter fyller jag år. Jämt (jämnt?). Inget mjäk här inte. Bara att tuta och köra. Det bara smackar vuxenpoäng på mig. Smack-smack-smack. Ratta-tatta-taa.
Nej, jag lär inte fira mig själv så mycket. Tror att jag kommer att ta bågen, åka ut i skogen, med en termos kaffe och lite tårta, eller ett gäng bira, sprit och och mitt tält, vi får se. Jag är ju inte på firarhumör om man så säger. Och det där fixar vi ju på Öland 22-29:e juni, på Böda (jag längtar).

Det jag vet, det enda jag vet: Att efter allt detta är jag så jävla vuxen man någonsin kan vara.

Nu under onsdagen ska jag ta mig till Kungsör och planera begravning med prästen. En kvinna. Bra. Det känns fortfarande progressivt med kvinnlig präst.

Igår, måndag kväll, så satt jag här hemma, hade ätit, och höll på att glömma bort Biskops. Jag tog mig ner. Det var 15 minuter till sista beställningen, och 45 minuter till stängning. Men jag lyckades dra i mig tre bira på den tiden. Det var svårt, men det gick. Ja, jag är en idiot, men jag gjorde det.
Gaggade och skojade, och lagom tills jag gick ut igen så smackade det till, det jag ville. Spärrarna släppte och jag gick bölande genom stan hemåt (skäms inte, och bölade diskret, det är ingen italiensk film det här). Fortsatte med detta när jag kom hem. Ventilen funkade, tack vare några tvångsbira.
Sedan ringde Bela och jag lugnade ner mig.

Hellre öl-medicinering än något lugnande medel. Och, nej, naturligtvis, jag gör mig inte stenålders, apstadiet. Har fortfarande stil. Men några bira gör att det släpper. Jag behöver det. Verkligen. Ja, verkligen.

Jag går mycket, som sagt. Efter jobbet tar jag omvägar som gör att det tar flera timmar att komma hem som oftast. Mycket stad, mycket natur. Det är en fin tid att gå ute i nu. Villaträdgårdar, parker, skogs- och naturområden, de bara pyr av nytt liv. Mycket vackert. Och kommer det lite regn så skiter jag i det. Låt det regna, det är ju bara vatten. Men oftast lyser solen.

Jag blir inte anfådd. Jag har fått en jädra kondis. Ibland går jag så fort och fast att jag inte begriper det själv. Tänk att det bara tar några veckor att fixa flåset. Svettas, visst, men det är ju bara naturligt.

Jag går med min hoj-jacka och kepa. Kepans skärm är bra att dölja ansiktet med om man blir för ledsen just innan ett möte med någon. Man kan vara privat fast man är ute i offentligheten.

Idag gick jag förbi Biskops vid halv åtta-tiden, på väg hem. Några ur personalen satt utanför och ropade. Okej, jag stannade till för att ”jojna” dem. Hade inte tänkt det, var ju på väg hem. Gick ijallafall in och tog en kaffe för att ta ut och sätta mig. Perra såg hotfull ut bakom bardisken:

”-Vi vill inte ha hit pensionärer som dricker kaffe och äter kaka, detta är en pub, du lockar hit dem!”

”-He-he, ro hit med kaffet nu!”

Så gick jag ut och satte mig med mina bekanta. Och där jag satt och drack mitt kaffe (där andra drack sina bira) så såg jag Örebros främste servitör (han vann pris nu i vinter) komma upp från Slottskällaren. Han kom fram till mig, och hade med sig ett sådan där trevåningsfat med kakor, ha-ha.
Det var Perra som hade fixat. Så där satt jag med kakor och kaffe och kände mig ung.

Det är sådana här grejor som gör att jag går till det där stället ofta. Vänta, här är en bild. Jag har svärtat min feja, då jag ju fortfarande försöker vara anonym, fast har skippat hemliga inlägg, men man förstår grejen.

He-he.

Vid en av mina enormt långa promenader gick jag (by da way) förbi en staty. Jag blev tvungen att plåta. Jag garvade. En apa som stöddar sig mot någon mås. Fantastisk konst. Och apan var faktiskt rent fysiskt mycket större än jag är. Vilka drömmar har barnen i det där området? Mardrömmar? Men den är fantastisk, tycker jag, ställer många frågor, som ”hur har konstnären tänkt till här då?”:

Vid en annan av mina promenader så gick jag ute i detta natursköna område utanför stan. Ut på den där vägen de har gjort mitt i sjön (har beskrivit det förut). Nu gick jag åt andra hållet. Det är bara natur. Och så kommer jag till ett hus där i vassen. Precis när jag kommer framför detta så hör jag ljud från byggnadens inre. Det låter som någon håller på att försöka ta sig ut. Jag stannar. Vad är detta? Det här vill jag se.
Och så kommer min kollega från jobbet, herr F. ut därifrån. Han har varit på joggingrunda och så har magen signalerat rännskita, och så så hittade han detta stora dass mitt i allt. Och när han är klar med sitt, kommer han ut och där står jag, med mobilkamera och förevigar:

Herr F. sprang sedan vidare. Jag träffade honom en timma senare på annan plats under min promenad, han sprang då fortfarande men stannade till ett tag för att gagga med mig igen.

Det är bara att köra.
Vad annars?

Jag är i transformation. Puppa. Vad det blir av allt det här har jag ingen aning om.

Jag har ringt till fastighetsbolaget. Jag har morsans lägenhet kvar i juni också. Sa egentligen upp den till sista maj. Men. Jag behöver tid. Jag behöver den tiden. Jag har känt mig pressad. En press som gjort mig handlingsförlamad. Jag behöver inte sådan stress mitt i allt det här. Jag behöver begripa. Begripa på en djupare nivå. Och sedan ta det lite lugnt. Åka dit, plocka i lådor, kolla allt, ta in, åka iväg. Åka dit igen, plocka in i flera lådor. Hålla på så där, tills allt löst är packat. Sedan tar jag vänner till hjälp, skickar visst till återvinning, annat hem till mig, ytterligare annat också till mig, tills jag bestämt vad jag ska göra av det, sälja eller ha kvar. För jag har ju Baronborgen också (där jag sitter nu), som jag måste gås igenom till minsta mickronivå. Vad ska jag spara här, slänga, använda. Jag har otroligt mycket att slänga här. Gammalt skit som jag haft kvar. Vem fanken behöver pärmar med uppgifter från högskolan på 80-talet, som jag har kvar!!!

Det här kan jag inte stressa fram.
Nu är min grovplanering att jag ska hinna med allt detta innan midsommar. Inte sista maj. Lite i taget, soft. Snällt mot mig själv.

Så här har jag det nu, en dag i ordning:

1. Vaknar. Går till jobbet. Jobbar. Det är skönt.

2. Tar långa promenader som fanken där jag ”får ur mig” samt kommer i form fysiskt. Mellan en och en halv och två timmar oftast.

3. Kommer hem. Äter mycket och jag menar mycket, nyttigt. Mest grönsaker och sådant.

4. Dricker bira och slappnar av (här får jag mina kolhydrater), är social (på Biskopen), får ur mig lite innifrån också (inte spyor utan känslor som jag berättat om tidigare).

5. Kommer hem och sover (samt som nu, skriver cyberdagboksbikt).

Idag känner jag mig mycket bättre än jag gjort mellan torsdag och måndag. Allt går i vågor. Men jag äger situationen. Det är mig det här. Det handlar om mig nu. På gott och ont. Situationen är naturlig. Men jag är ovan. Det här händer bara en gång. Inget genrep.
Det är en resa.

Okej, det får räcka för just nu.

Love!

Rock!

/Baron

10 dagar har gått

Först vill jag be om ursäkt för att jag kanske inte som vanligt svarar på alla kommentarer. Jag läser dem, men kan ”jussom” inte skriva svar som förr, för tillfället. Kommer mig inte, på något sätt, för. Tack för dem, ni ger mig verklig tröst. Jag menar det. Det känns så fint att läsa era hälsningar och tips.

Jag bloggar för dåligt nu. Borde blogga mer, borde visa mina tankar ännu mer än vanligt. För min egen skull. Men det tar stopp. Får inte ur mig. Försöker varje kväll. Men allt är så självklart. Känns som att skriva plattityder. Vafanken, skriva att jag är ledsen, att jag är förvirrad, att jag gråter, att jag… osv. Det är självmål på något sätt. Men nu kör jag ändå.  På det igen bara.
Förutom att jag är allt detta jag just räknat upp är jag också väldigt lugn, känner mig otroligt vuxen (skitskum känsla). Men det lurigaste är mitt lugn. Ett stort lugn. Det har bara avbrutits av ett slags konstig stress idag torsdag. Jag kan inte sitta still på jobbet. Jag går runt. Jag känner mig virrig.
Är skitskraj för att få en käftsmäll av att kroppen säger SMACK då jag ju håller inne ett och annat, trots mina bölar-promenader, bira-vändor, gagg med polare, gagg i luften.

Måste garva lite. Jag är verkligen en annan nu. Det är pre-Baron och after-Baron. Jag känner mig hårdare. Jag har också någon slags ilska i mig. Önskar lite halvt att någon eller några idioter ska överfalla mig på mina promenader så jag kan slå dem sönder och samman och bita av ett öra som jag spottar ut och vrida någons nacke åt fanders.
Jag har aldrig haft de här våldskänningarna tidigare, vad jag vet. Men nu känner jag dem. Inte så att jag går omkring och är elak och ond, nej-nej. Jag är en vänlig själ, som alltid. En dåre, visst, men vänlig dåre. Fast jag har en energi inom mig som TAR NO SHIT! Inte mer. Och jag känner mig ofantligt orädd.

Min snälla släkting Gudrun på 70 bast som hjälper mig i Kungsör (fixade iväg rullstolar, hörapparater, larm och sådant tillbaka till landstinget, och skänker bort morsans fina kläder som hon ju sytt själv, med mitt goda minne) skulle jag ha träffat under onsdagen. Men jag förmådde inte att åka till Kungsör, det var för pissigt väder med regn, och jag orkade inte nu, mentalt. Jag ringde henne på vägen till jobbet. Hon ställde på mig att jag ju MÅSTE, att det var bråttom nu. Men då satt jag helt ner klacken, blev arg i telefonen (fast inte så hon fattade det). Det var ju knappt en vecka sedan jag fann morsan, jag är helt bongo NU! Jag måste komma till sans först. Jag tog kommandot, men känner dåligt samvete för att jag sa det rätt hårt. Hon vill ju bara hjälpa, men jag kände att hon tog över. Jag är boss, nu. Jag måste få några dagar till innan det hela sätter igång.

Jag har faktiskt börjat att fixa här i Baronlyan. Har inte hunnit långt, men har diskat och annat.
Planerar, tänker, det ska bort, det ska vara kvar, det ska flyttas. Och så nu i helgen åker jag till Kungsör och mäter, kollar vad som finns i skåp. Skriver upp det. Kanske jag får med mig någon polare med bil i helgen. Då tar jag med mig kartonger och så packar jag, eller börjar packa. Sådant som ska slängas, sådant som ska säljas, sådant som jag inte vet vad jag ska göra med, sådant som ska hem till mig.

Det blir en kvinnlig präst. Bra. Det är progressivt. Hon ringde under en av mina promenader. Det var igår, eller förrgår då. Jag gick just då i stadsträdgården. Hon ville snacka med mig. Jag sa att jag återkommer, att jag hör av mig om tid.
Så jag åker till Kungsör och trixar i lägenheten och så träffar jag henne i nästa vecka, det ordnar sig. Vi planerar sedan själva begravningen tillsammans, programmet eller vad det heter med sådant. Vad jag förstår nu, så kommer Baggo och Bela att lira under akten. Det är jag så jävla glad för. De är mina nära vänner. Hon kände dem bägge, och de kände henne. De var polers. De gillade varandra. Och jag som basist, man kan inte köra basgångar från förr…

Hjelting (Bluespolisen) är by da way den nye Sterge från sin kommentar här i veckan. Vill bara säga det (för att reta honom). Sterge, allt är förlåtet! Och Bluespolisen Hjelting, det är lugnt, I love you tooooooo!  Ijallafall. (Jag skrev sist om en matta eller ett board över kistan som jag beställt, och BP skriver i sin kommentar att jag borde ha just en sådan. Välment, men oläst, om man säger så. Som när Strega, och ömsom Häcko läser, he-he. Och varför skriver jag det här? Jag är säker, de blir inte arga. Har ju skrivit längre än någon av herrarna någonsin läser redan, he-he…)

ÄH! Jag har varit psykbrytig idag. Det har pirrat i kroppen och jag har studsat runt. När jag gick min otroligt långa omväg hem på ett par timmar så kändes det illa som tusan, både i kroppen och i knoppen. Kanske jag äter fel, för lite? Kanske jag drar för mycket bira, sover för lite, bla-bla-bla.

Är detta en ny fas i sorgen? Från att ha varit helt bongo, så blir man nipprig? Jag vet inte, men lär väl få veta. Det här som händer nu, är första gången för mig.

Fick ont i skenbenet i högra benet när jag gick. Funderade på TAXI till och med. Kanske jag gått för mycket? Kanske jag är för gammal för att återhämta mig? Vila tre dagar och så gå på den fjärde? Jag vet inte. Jag har ingen jävla aning! Jag går som tusan varje dag. Men jag drog ner på farten och så ordnade sig benet efter någon kvart.

Fick brev från kyrkan. De ska köra tacksägelse på söndag i Kung Karls Kyrka i Kungsör. Antar att det är högmässan. Jag vet inget om sådant. Jag vet inte tiden, har ingen aning, men funderar på att dra dit. Ska ta reda på det. Det är alltså den punkt i mässan där de traditionsmässigt efter allt annat berättar från predikostolen vilka som lämnat vår tillvaro som vi känner den. Allt var för-tryckt, förutom morsans namn, som någon hade skrivit med kulspetspenna.
Måste dit och höra vad de säger.

Får fina tips. Om att kolla med PRO om begravningsstålarhjälp till att flyttstädning bara kostar 1500 spänn, och att det är värt det. Att Ericas förra snubbe Claes som har herrmodebutiken brevid Biskops hyr ut kostymer. Att man fixar flyttkartonger på Claes Ohlssons.
Det ordnar sig.

Ingen är påflugen mig. Ser vänner tydligare.

Jepp, jag är bongo nu. Bambi på is, men ändå inte.

Kolla de här bilderna från onsdagen. I Wadköping. Gråsparvarna är inte blyga där.

De flyger iväg av klick-ljudet.

Okej, en förstorning:

Enorm action de kör med, dessa naturnissar, dessa flygande möss. Vilken reaktionsförmåga. Och då kommer jag osökt in på vad morsan brukade säga. Det gör jag beroende på att de inte var rädda för mig, kom och åt smulorna av mitt vinebröd rätt av bara, fast jag satt där, 40 centimeter ifrån dem. Bara ljudet från mobilkameran fick dem att banga. Hon sa, morsan, att fåglar inte är rädda för snälla människor. De känner det. Alltså, är jag nog snäll.

————

Drog i mig fyra i kväll på Biskopen. Ja, det är inte nyttigt. Nej, det är inte bra. Men, ja, jag är ärlig. Jag behöver bedövning. Nej, blir inte mongo, bara salongspackad.
Hade jag haft fru och barn och hamster hade det varit annat. Nu är det bara jag. Jag skäms inte, det är inget olaglig jag sysslar med.
Kommer att somna fint.
Kommer att tänka när jag vaknar, som brukligt är (gammaldags språkbruk, sorry) att vafanken skrev jag igår? Har varit ENORMT tacksam mot mig själv för att jag inte skrivit det jag tänkt, att jag inte lagt ut prylar senaste veckan. Pust. Men nu kör jag. Ut med mina bokstäver bara. Jag är fullkomligt ärligt nu när jag skriver, som alltid. Om jag sedan fegar när jag vaknar ska jag bara ha en stor fet käftsmäll (som jag kan ge mig själv). Vad har jag att skämmas för, inför? Intet.

Det är så jävla annorlunda att bli vuxen vid min ålder.
Ujuj.

———

Nasse-Centern (som de faktiskt visat sig vara numera) har stämma i Örebro fram till söndag. Det känns olustigt. Jag bor ju här, är demokrat och för solidaritet med de obesuttna. Borta är ett parti för lantarbetare och bönder, statare och andra mindre ekonomiskt bemedlade. Nu är det ett kapat parti av käckel, som är oärligt mycket högrare (nytt ord) än moderaterna. Brunt luktar bajs. Men moderaterna hycklar inte, de är i alla fall ärliga, det ger jag dem då de kysser pengen och menar att om bara de rika har det bra, så blir det bra för alla andra, bara de inte ljuger och ”låtsas” vara sjuka och visar sin unkenhet genom att vara arbetslösa, och de är ändå fanimej inte lika äckliga någonsin som detta kapade centerparti. Usch! Kräks!

———

Oj, vad jag är trött nu.
Utläggning är det som gäller. Må jag våga trycka på ”Publicera”-knappen. Nu gör jag det. Nu.

Eller nu….

Äh! Ut bara!

Rock! (men utan frustande glädje som vanligt, för tillfället)

/Baron

Det är natt mot tisdag

Jag vet inte…
Alltså, jag försökte skriva härom natten. Gjordet det. Satt tre timmar och skrev och så när jag skulle lägga ut så gav jag fanken i det.
Det kändes inte rätt på något sätt.

Men då jag driver denna cyberdagboksbikt och har cyberdagboksbiktfädrer, och cyberdagboksbiktmödrar så kan jag inte gå i stiltje.

Jag ska nu försöka få ut en simplifierad version av senaste tiden. Jösses vilka luriga snobbord jag använder mig av, äh, skit samma.

Så här har ett dygn med Baron von Örebro sett ut senaste veckan (fyra dagar utan jobb bland annat, det har ju varit helg):

Jag vaknar, jag segar.
Jag går ut och går, tre, ibland fyra timmar. Hittar fik, dricker kaffe, går, går vidare. Pratar högt med och till Baronmodern, bölar, skärper mig, går vidare och allt detta om och om igen. Slås av hur jävla vackert det är om våren.
Ibland undrar jag hur jag ska ta mig hem, jag går så långt, jag har ingen matsäck, inget att dricka med mig, tänker att kroppen kommer att banga ur utan näring och vätska. Men jag bara går och går och går och går, och det är skönt att göra detta. En slags gång-psykoterapi för mig.

Sedan kommer jag hem. Jag vilar lite, sedan kokar jag grönsaker och äter torsk som jag stekt.

Efter detta dricker jag whiskey, vin eller folköl.

Sedan försöker jag ta mig ner till Biskopen och dricka ytterligare bira, prata med folk, leva som vanligt. Få några garv. Skratta, leva.

Släktingar, de få jag har kvar, ringer och vi pratar. Vänner ringer och vi pratar.

På jobbet, jag tog bara förra måndagen ledigt efter chocken, så är alla mycket vänliga mot mig. Men jag tror att det är bättre att jobba och kanske gå undan ibland, än att sitta hemma och tänka, bli nostalgisk, känna saknad och allt det där, som jag ändå gör. Jag gillar mitt jobb, jag gillar de jag jobbar med, både de vuxna och de unga vuxna.

Jag ringer och fixar ditt och datt, det som ska göras, måste göras. Det kommer frågor, ”Varför ringer du, varför får du så hemliga samtal?” Alla behöver inte veta. Men det är fränt att det märks att det inte är som vanligt. De är pigga, mina yngre medarbetare.

Det där var veckan i sammandrag. Nu lite händelser.

I helgen satt jag ute på Biskops, med krogpersonal som jag känner. En kvinnlig bekant som jag umgicks mycket med förr kom förbi. Hon hade hört vad som hänt. Hon var helt nykter. Vi pratade, jag berättade. Och så plötsligt så började hennes händer skaka och hon blev blek i ansiktet. Vafanken?
Så kräktes hon helt rätt ut, stora strålar av kräks över stolar och bord samtidigt som hon svimmade och segnade ner. Jag reste på mig och försökte hindra hennes fall bakåt, men hann inte med det. Och ur strupen kom strålar av spyor som från en brandslang åt olika håll.
Jag la henne i framstupa sidoläge. Diadem-Åsa frågade om hon skulle ringa ambulans. Jag sa ja. Men så piggnade hon till som låg vid mina fötter och jag kunde lyfta upp henne på en stol. Ingen ringde ambulans.

Hon blev vid medvetande igen. Jag föreslog akuten, hon är ju dock i 45-årsåldern. Det kan ju vara vafan som helst hemskt, farligt. Men det ville hon inte. Jag smekte henne över ryggen, pratade lugnande, hon var i en slags chock.

”-Du, det där var ingen lek, nu jävlars drar vi till sjukhuset, jag följer med dig, sitter med dig hela natten om det behövs, det kan ju vara hjärnblödning eller vafan som helst, det såg ut som du dog!”

”-Nej, det behövs inte, det är bättre nu!”

Personal kom med en slags spy-myrr, jag slängde det över spyorna på möblerna, och till personalens stora förskräckelse även över tröja och byxor på min kvinnliga vän. Hon såg ut som hon rullat i sand efter en blöt dag på stranden. Det var något ämne som sög upp spyor.

När jag kollade runt mig så var det tomt på folk. Där det förut satt minst 40 pers, var det nu bara några ur personalen kvar. Alla andra hade fått ångest och gått iväg på mindre än en minut. Det var bara jag och hon som mådde dåligt kvar.

Okej, hon ville inte till sjukhuset. Så jag tvingade henne att ringa till sin loverboy. Det gjorde hon, jag tog telefonen (han låg och sov):

”-Du, din böna mår inte bra, nu kommer du ner hit som ett skott och tar hand om henne, tar henne hem och vakar över henne i natt, begrips?”

”-Ja, ja, okej!”

Så det gjorde han, och så gick jag hem. Ruskig pryl var det.
Fick SMS och tack dagen efter, hon var tydligen okej, och hon lovade att gå till doktorn och kolla vad det var för fel. Om hon gjort det, det vet jag inte. Men hon är en vuxen kvinna. Hon bestämmer.

——-

Ärligt från begravningsbyrån.

Kanske jag skriver för personligt. Men är det någon gång man behöver göra en cyberdagboksbikt, är det i min situation nu. Så jag gör det.

På Valborgsmässoaftonen tog jag ledigt från jobbet. Åkte bågen till Kungsör. Träffade morsans kusin på torget, brevid statyn av Thor Modéen. Gudrun, den yngsta av alla, fyllar 70 snart. Vi gick till begravningsbyrån.
Eva tog emot oss. Eva var ”Fotfixar-Eva” i morsans adressbok. En kvinna som arbetar halvtid som fotvårdskvinna, och halvtid på kyrkans begravningsbyrå (begravningsbyråtelefonnummret fanns under fotfixarnumret). De var kompisar. De hade plockat en massa blåbär tillsammans. Hon var rörd, och stolt över att hon fick uppdraget att ta hand om morsan.

Det är en trevlig kvinna i 60-årsåldern, så kan man beskriva henne. Jag tyckte om henne direkt. Och så satt vi där i det röda lilla huset i Kungsör och gick igenom saker och ting.

Det skulle författas dödsannons (för en i VLT tar de minst 4500 spänn!!!). Det skulle räknas. Det skulle… Många prylar.
Och, att sitta där och bläddra i en katalog med likkistor var fanimej Kafka. Det kändes helt jävla lurigt. Att välja fordral? Att, nä, det var så skumt, kändes så lurigt.

Jag hittade en, och jag krävde att den skulle vara miljövänlig, vilket den var. Den kostade 3900 spänn, billigare än VLT).  Jag blev positivt överraskad av detta. Trodde en kista gick på 30 papp eller något. Men det fanns sådana här. Så en sådan fick det bli. Morsan har, vilket kom över mig, alltid snackat om att det inte ska vara dyra prylar, utan enkelt och ljust. Så skulle det bli.

Förutom min blombukett (750 spänn, med vita och blå blommor framför kistan, vet inte varför jag skriver ut priserna här, det bara blir så) så skulle vi köra ett slags draperi, eller matta, bard eller board, eller vad det hette, jag kommer inte ihåg vad det hette, över kistan. Och ett band med en hälsning från mig vid blommorna, jag gjorde det enkelt, tror jag valde ”Tack och farväl”. Och jag skulle ha en vit ros att lägga på kistan när det blev dags för det sista farvälet där på begravningen.

Kremering och minneslund bestämdes också.

Fotfixar-Eva undrade om vi  (Gudrun och jag) ville åka hem till morsan och hämta kläder som hon skulle ha på sig i kistan. Det tyckte jag inte kändes bra. Ett slags nattlinne kändes bättre, inför den stora sömnen som hon redan inträtt. Det tyckte Eva och Gudrun också var bra.

”-Är det du som ska klä på morsan?”

”-Ja!”

Jösses! Att vara vän med mamma i blåbärsskogen, på kalas och under fotfixningar, och så göra henne fin i kistan. Kan inte vara lätt. Och nej, vi ska inte köra öppen kista eller så på begravningen. Men man gör så, man klär den avlidne inför begravningen.

Det är en helt jäkla overklig pryl det här för mig. Jag måste vara så jävla vuxen. Men skit samma om jag skriver för mycket här. Jag behöver få ur mig…..! (Pust, nu blev jag ledsen i mitt skrivande, tårar, paus några minuter).

På det igen!

Morsan var funktionshindrad, hon led, hade ont, men bara körde. Vilken jäkla fighter hon var. Klarade sig själv, skulle få el-rullstol denna vecka, hade klarat alla tester, gladde sig hårt åt det. Körde hårt tills två veckor före sin 89-årsdag den 12:e maj.
Jag är enormt tacksam för alla år jag fick med henne, och även till hennes bidrag till den jag blev. Hennes tid var kommen nu. Jag förstår det. Men min saknad är enormt stor, det är tomt nu, om man säger så. Vi ringde och pratade varje kväll innan 22.00. Nu sitter jag och är på gång att ringa ändå, fast jag vet.

Jag omdefinierar mig själv. Jag är nu ensam. Jag är nu föräldrarlös, på riktigt, oåterkallerligt. Och om några veckor, halvvägs till hundra (jag kan inte skriva siffran).
Snacka om vuxenpoäng samtidigt.

——–

Gudrun och jag gick upp i lägenheten och tömde kylskåpet på färskvaror. Frukt och sådant som inte blivit för gammalt fick Gudrun ta med sig (jag åkte ju båge och hade ingen hunger). Annat slängde vi. Sylt och annat som klarar sig fick vara kvar. Jag diskade. Jag diskade hennes sista kaffekopp som stod på brickan på diskbänken. Jag…
Hittade kuvert till mig, från morsan, i byrån, kollade innehållet på balkongen när Gudrun åkt iväg, minnen, information.

Åkte till Gudruns syrra Stina, där Gudrun också var nu, vi drack kaffe i trädgården. Jag fick höra ett och annat som gav tröst.

Det blev en sjutimmars i Kungsör denna Valborg. Sedan åkte jag hem. Fast besluten att vila mitt sinne, softa hela helgen.

———

Fanken, jag, vuxna jävla karln, är sorgsen. Det är inte jag. Men ändå, jag förstår, jag måste vara det. Och jag tillåter mig att vara det.
Jag har aldrig gått så mycket i hela livet tidigare som jag gör nu.

Igår gick jag ut mot Oset, längs Svartån, på en fyratimmarspromenad. Kom till något nybyggt som jag inte besökt eller sett tidigare, som heter Naturens Hus. En helt fantastisk modern restaurang, som låg som på en ö mitt i en konstgjord sjö. Där drack jag två stora koppar kaffe.

Brevid satt två par som pratade portugisiska. Vilka helt otroligt vackra kvinnor. Men jag blängde inte.

Så gick jag vidare på de där stigarna i detta naturområde, med miljarder fåglar som häckar. Kom till en stor träbro, gick på den. Två yngre grabbar i 15-årsåldern började tjoa. De klättrade under bron och en av dem hade hittat en skatt, massa stålar. Jag log. Någon tjuv hade väl sin gömma där. Jag gick vidare.

Det här är sumpmarker, våtmarker, men Örebro kommun har lagt ut sand, så man kan gå där det inte gick att komma fram tidigare. Och fåglarna var helt galna, en Viggo, ett helt gäng svanar, allt. Jag ringde Häcken för att han skulle få identifiera lite skrän.

Den här platsen som jag kom till hade jag ju besökt förr och beskrivit här i cybern. Nu var det mycket snyggare, mycket mer fixat. Och den där piren som gick rätt ut i Hemfjärden (Hjälmaren) något hundra meter, var nu borta, och ersatt av en väg ut i sjön. Rätt ut. Det var helt jädra otroligt. Och ännu mer otroligt var att jag pratade med folk jag mötte där. ”Går det att komma runt!?” Bla-bla-bla. Jag pratade med okända, hejade på okända. Och ibland stod jag bara och gapade. Det kändes som att gå på vattnet, med vatten runt ikring.

Äh, vafanken, jag har ju några bilder:

En väg rätt ut i sjön, som sedan går till vänster och in till land igen. Hjälmaren är väldigt grund sedan sjösänkningen på 1800-talet, men det här är ju inte klokt.
Dock, tokfränt.

Halvägs stannar jag och plåtar några måsar, jaja, svanar. Detta är ju inte speciellt vanligt för mig. Men det här är enormt nära Örebro stad, tätorten. Tack för militärområden som inte blivit bebygda och nu är fria efter regementens nedläggning. Så jävla fränt. Och med sittplatser, eldplatser, allt.

———

Nu tappade jag takten lite. Det tog tid att ladda upp bilderna här och allt. Men det är nog bara bra för mig att bromsa ibland.

Summa sumarum, eller vad det heter:

1. Jag är vid medvetande.

2. Det är hårt, men det ska gå.

3. Än så länge har det praktiska löst sig.

4. Att omdefiniera sig själv är omtumlande.

5. Det har hänt något med mig, känner mig så jävla mycket mer vuxen (låter fjattigt, men så är det).

6. Visst är jag i chock och helt bongo, men jag funkar än så länge.

7. Det känns inte så illa just nu när jag skriver det här.

8. Igår såg jag två snubbar på stan, på min trottoar, i slutet av min 4-timmarspromenad. De var så välklippta och välklädda att jag direkt tänkte att det var ett bögpar (perfekt klippta frisyrer och tajta skjortor). De fotograferade en fasad på Drottninggatan. När jag skulle passera dem slutade de fota och vände sig om och gick mot mig. Det var Henrik Schyffert och Johan Rehborg, oj. Men jag hejade inte ändå.

9. När jag tog en stor kopp kaffe för 32 spänn på nya stället vid Stortorget kom fyra grabbar och genade detta torg. Alla hade långt hår, lastbilschaffisskägg, jeans som var vida nertill, boots. Det var så jävla klart ett rockband, men inte det där vanliga nu för tiden, svartfärgat hår. Det såg ut som ett gäng grabbar (sen 20-årsålder) från 70-talet. Nästan spöklikt, men jag diggade som tusan, vilken syn. Ville applådera.

10. ……….. (fyll i mitt snack själva, cybervänner, arghhhh).

Rocka rolla, bara att KÖRA, bara att leva varje dag så gott man kan. Garva!

Rock!

/Baron