Bibliska proportioner

Snart delar sig röda havet. Kolla bara hur media fått fart på rubrikläsarna, snart blir jag rädd själv och dras med i dårskapet, ge mig en spruta, alla dessa kan inte ha fel, arghhhhh:

Skärmbild från min dator, från insurfning på na.se och dess artikel. Plåtad utan lov, räknar kallt med arrestering pga upphovsrättsbrott, allvarligare än mord och misshandel numera.

——————————

Jag går lite vidare till mina Twitterpolare. Äh, de flesta vet ju inte att jag är det, jag bara hänger på vad de skriver, 140 tecken per gång, och en länk till bild eller film eller något annat. Ändå, jag garvar, he-he.
Beslutade mig för att följa Guvernör Schwarzenegger idag. Jag får ju allt på iPhonen, men om man går till hans Twitterhemsida så ser det ut så här:

I inlägget under det senaste, han är på resa och ska väl köra lite patriotiska prylar för soldater, så skriver han så jävla bluesigt att han ”hänger” med Clinton och Israels premiärminister och någon till. Och så klickar man där och då får man ett foto, där han ”hänger” med grabbarna, he-he:

Jag vet inte. Men jag tycker nog att en sådan som jag kan komma närmare vad som händer i världen via nätet, helt gratis, än att kolla på de medelklassiga nyheterna som är sorterade för oss i vanlig media.
Jävlars. Allt finns ju därute. Att direkt se Terminatorn gagga med Clinton är ju bara hur fränt som helst.

Kul, förresten, att se Terminatorn i den där tidiga styrkelyftardokumentären där han är tillsammans med han som skulle spela Hulken senare. Han ligger på rygg och suger i sig en riktig spliff, ha-ha-ha-ha-ha-ha:

Hm, ha-ha-ha-ha, okej.

Och det ovan nuvarande guvernören i Kalifornien gör på film, det påminner mig ju om när vi i The Blue Pearls faktiskt skickade vår CD-platta till Clinton när han var president och fick inte bara ett utan ett par trevliga hälsningar tillbaka. Hur många band i Örebro har fått det? VA?

Detta är inget Photoshops-skit, det är på riktigt, hans namnteckning och allt:

Och:

Det var ju så sjukt fränt att vi dånade. Men det berodde på att vi lirade Fleetwood Mac-låtar. Och han gillade ju dem. Vi var väl mer inne på det tidigare engelska bandet, med Peter Green, men ändå, det hajade han nog. Vi var galna och skickade iväg CDn och fick tillbaka. Ha-ha-ha-ha-ha-ha-ha, fanken, nu garvar jag lite gött hör hemma i Baronborgen. Det var några år sedan, men slå detta, alla jävla bajsband i stan, ha-ha-ha-ha-ha-ha!!!!!

————————–

Visade Blecktrumman för mina yngre medarbetare idag. De såg chockade ut ibland, garvade hårt ibland, höll för ögonen ibland och sov ibland. En fantastisk film med andra ord. Jag gjorde rätt. Och Günter Grass som skrev förlagan och vad jag förstår även manuset är ju Nobelpristagare, så det kan inte vara fel med allt som visades…. (Ingen Hollywoodsk dataanimerad katastroffilm det inte).

————————–

Fanken, jag är i en slags brytpunkt.
Vad det betyder vet jag inte. Men jag känner att jag måste sluta fjompa mig. Det är dags, trots mitt yrke, att komma ut som mig själv, att synas i all min vedervärdelse (finns det ordet?)
Jag skulle vilja skriva rapporter, filma rapporter och synas själv. Det är ju jag. Den där jävla Örebromössan. Hur ska jag göra för att komma loss???? Måste komma loss. Det får räcka nu. 12 år som semi-hemlig.
Okej, då får jag sluta skriva om bira och tankar om damer, för då kommer moralisterna, fienderna, stjärtslickarna, de där käcklen jag hatar, att få goda dagar, då kan de komma åt mig och säga att ”det där är ju enormt olämpligt”, han måste få sparken.
Men fanken vet om det inte är värt det hela. Frihet för fanken!
Så länge jag inte är olaglig har jag ju rätt att leva mitt liv, och även dokumentera det. Varför inte? Om jag tycker det är kul (och lite sjukt)?

Det är ju bara jag, jussom. Bara jag. Har ingen annan att ta hänsyn till. Varför inte köra fullt ut då? Vad håller mig kvar som fegis? Och varför?

Jag vill.

————————-

Höstmorgon med min Super-8-iPhone. Inget speciellt. Bara höst, sol och så stannar jag upp och kollar lite.

Fanken, har mycket mer att ge. Måste strama upp mig, måste leverera, måste skärpa mig. Kom igen nu, jävla Baronjävel!!!!

Rock!

Prutt!

Anis!

Svål!

/Baron von Blonkobongo-Ugga-Bugga

Måndagen smackar

Skillnaden mellan helgen och måndagen vill jag illustrera genom my girl, Kate Bush:

Lätt framåtlutad, milt svärande, hatandes, haltande, som en fullskiten kakaomissbrukare, stapplade jag fram över Sveaparken på väg hem från min heroiska insats på jobbet idag.

Man ser den gula cirkeln där, och så ser man stigen som jag använder för att gena som en ljusgrönt streck. Det var lite kladdigt på det korta gräset. Och jag gick uppåt, norrut. Och så där vid den gula cirkeln ser jag en snygg böna med en stor hund och en liten läskig Paris Hilton-vovve.
Det är Dora.

Från kräftskiva i augusti, nämda flicka ovan.

Vi blir stående och snackar lite. Hon och hennes snubbe har flyttat in i ett schysst hus alldeles brevid (ja, jag har ju varit där och visat bilder här från i somras). Den lilla slyn-hunden skäller och är stöddig, och fryser och darrar, och har tröja på sig. Jag hånar såklart. Men vi står där och snackar i en tio minuter och det är trevligt. Så går vi åt samma håll uppåt och hennes stora hund försvinner bakom en kulle, och då säger jag så här:

”-Var är din andra vovve?”

”-Han är nog där bakom kullen, han kommer!”

”-Tänk om din stora hund kommer tillbaka med en bäbis i käften som han tuggar på och som han snott från någon barnvagn!”

Ha-ha-ha-ha-ha-ha-ha!

Jag vet inte, det kom bara över mig, ha-ha-ha, och hennes ansiktsuttryck och reaktion och oro var obetalbart, för hon såg det framför sig.
Jag skrattade hårt och till slut skrattade hon också, kanske av lättnad när storvovven kom tillbaka tomkäftad.
Jag vet inte varför min hjärna kom på det och fick ut det (jag hann inte tänka, sa det bara). Men det är härligt att vara sjuk i skallen och garva. Jag kände att jag var på väg tillbaka.

Vi sa hej i korsningen. Jag kom upp till mig. Det var inte så jävla farligt att gå, smärtan var inte outhärdlig längre, det gjorde bara lite jävla ont (i motsats till helgen).

Tryckte i mig Corn Flakes med fet mjölk (röd socialistmjölk) och en deciliter socker. Ahhh, det var gott. La mig på soffan/sängen. Klockan var väl fem på eftermiddagen. Zzzzzzz! Vaknade tio i tio på kvällen. Hjälp! Det var Micke som ringde. Han var nu hemma från Milano efter hans överklassfotbollsbackslickresa i helgen.

”-Hinner inte snacka, måste ha föda, måste till affären jag ringer!”

Och så slängde jag på luren och tog mig upp. Och till min förvåning var jag ännu mer bättre i ryggen. Nu gick det undan. Hade sex minuter på mig till ICA. Kom in, handlade, betalade, kom upp igen i Baronborgen. Tryckte i mig (allt kallt, dvs min nya kombo av kokt skinka, rödbetssallad, keso och njurbönor). Ringde så Micke. Och drog ner till ”klubben”.

Så där satt vi och hade en trevlig timma, snackade med Diadem-Åsa och Pyrre och oss själva. Och så stängde de och vi gick hemåt. Han bor på andra sidan järnvägen, och jag bor ju på söööööder, så det blev varsitt håll att dra hemåt åt.

————

I söndags så ringde Wåfflan (från Västerås där han bor), undrade hur det var med mig egentligen? Och det var ju inte kul för mig och min rygg, dock kul att han ringde. Hade jag något smärtstillande? Och på det svarade jag ju nej, gillar inte tabletter och kunde inte ta mig någonstans för att köpa heller. Om jag hade någon polare som kunde köpa? Nej, jag klarar mig, vill inte besvära, blir det för jävligt så ringer jag väl någon. Sedan var det inte mer med det.
Men, den gode Wåfflan ringde upp den gode Baggo här i Örebro härad, som fick ta sig till affär och köpa Alvedon, som han kom hit och levererade. Det är inte illa.
Man har polare, och det fungerar.

Jag tog en jävla tablett, vilket jag misstrodde, och tamejfanken, det kändes bättre i ryggen efter någon halvtimma.

Sov ungefär tre timmar natten till söndagen, mest för att jag kollade på TV och njöt av att inte ha dessa ofantliga plågor. (Programmet Fråga Olle-dokumentären är helt jävla kitch, jag garvade fint där åt vissa människor).
Kom upp när klockan ringde. Det tog en stund att durscha och få på sig kläderna, men jag hade ju ställt klockan tidigare för att fixa det. Sedan haltade jag till jobbet. Kom i tid.
Visst, hade ont, men inte lika jävla ont som tidigare.

Jobbade så i en lokal som inte hade rätt utrustning, så jag kapade det hela och alla fick gå hem. Nästa vecka ska det funka.

Och så sent på eftermiddagen så gick jag hem.

Vill man att detta inlägg ska kännas som filmen Måndag hela veckan, med Bill Murray, så kan man börja läsa högst upp igen på detta inlägg nu.

Rock!

Brynna!

/Baron

En fredag i smärta

Klicka ovan och få underbara 7 minuter och lite över 30 sekunder pottpuri av några av de mest populära låtarna på 60-70-talet framförda av den häpnadsväckande organisten Klaus Wonderlich. Tyskarna kan. Och det kan vara fint att njuta av detta då man läser det jag skriver nedan (om jag får till det).

————-

Jag vaknade på min soffa som vanligt. Inget märkvärdigt, för det är där jag sover. Gick upp innan veckarklocka och iPhone väckte mig. Fixade och styrde upp. Tog mig så till jobbet. Inga som helst problem.

Men när jag började jobba satte jag mig ner och då kände jag helvetet i ryggen. Jag är ingen gnällapa, men det gjorde ont. Jag kunde inte sitta, gick omkring och åmade mig (utan att förstora det).
Först tänkte jag att jag nu har nått min biologiska gräns för öl-intag, att njurarna nu sagt sitt, att det var kört. Det gav mig lite fin panik. Men sedan kom jag på att jag ju fått sådant här skit flera gånger, flera höstar. Det var något annat.

Så, kära cyberbiktfädrer-mödrar, jag går nu omkring och har ONT och jag ser ut som jag skitit på mig där jag går. Det suger!

Mina yngre medarbetare på jobbet idag var däremot jävligt duktiga. Jaja, någon var i ett annat universum, men det är som det är. Alla har ansvar för sig själva, unga som äldre och man behöver inte bli elak för det. Vill man vara kass, får man vara det, men då också ta konsekvenserna för att inte vara torr bakom öronen. Nog sagt (och det gällde fler än en). Men huvuddelen, över 90 procent, av mina yngre medarbetare är helt jävla kanon. Jag blir nästan religiös, så duktiga är de. Nog fjäskat. (Speciellt när jag vet att vissa nu är här och gluttar, vilket INTE SKA PÅVERKA MIG!)

Hur ska jag bevisa det då? Att jag kör mitt kör och inte är en ”fin” nolla som tar hänsyn. Okej, KUK, OLLON, SLIDA, KNULL, BÅNGE, SÅS, bla-bla-bla…..

Ha-ha.

Innan arbetsdagen lidit mot sitt slut visade det sig att de flesta av de yngre medarbetare som nu skulle välja inriktning valt oss, valt mig (som var den enda de träffat på vår inriktning). Tydligen 70 av 200. Det är inte så jävla illa. Hade det varit 2 av 200 hade jag inte tyckt det varit så kul. Alltså, jag gjorde en bra första termin. Hurra för mig!

Så nästa vecka är jag klassis för dryga 30 naturare (notare). Tjoho! I tre år.

———-

Jag tycker, sedan ett par dagar inte det är roligt att sitta kvar på jobbet. Jag är lite spänd, jag är beredd på att besvara våld. Så jag gick hemåt när alla andra gick hem. Och jag gick och svor hela vägen hem, så ont hade jag.

Somnade i min soffa. Vaknade. Handlade mat. Ajaj. Lagade till det. Fisk och prylar, med citron. Smakade bra fast jag fick skala av det goda upptill, för det blivit bränt i ugnen.

Så gick jag till Lilla Örebro. Vi ska ha lite tjo för oss senare. De har hajat min storhet inom reklam och internet grabbarna som driver det, det kommer att bli kul. Och gudars vilken snygg servitris de hade där ikväll, och herre jösses vilken snygg blond böna som satt i ett sällskap och klagade på musiken. Jag kunde inte vara tyst.

”-Jaha, du är en sådan där du, du vill ha massa läskiga hårdrocksballader, eller hur, ha-ha?”

”-Nä, det vill jag inte alls!”

”-Jodå, ha-ha!”

Det ville hon.

Det bästa med ikväll är faktiskt att jag sett, träffat, två jävligt olika brudar som varit både fantastiskt snygga (bara att ge upp), men också trevliga, väluppfostrade (det låter illa, men jag menar det). Bönor i olika åldrar kan vara riktiga ruggugglor, tro mig.

———-

Haltade vidare till Biskops.
Två blockpsyk attraherades av mig direkt (galningar som ser ut mig som deras ”vän” och försöker ta över mitt liv).
Det betyder alltså att de måste komma och snacka MED JUST MIG och till slut orkar jag inte utan går iväg, och som tur är känner jag ju vakten. Efter att ha gömt mig med min tidning och min öl dyker han upp.

”-Du kan komma upp till baren nu, jag har slängt ut dem!”

”-Tack, du är en pärla!”

Och så kunde jag sätta mig i baren igen, med min bira och läsa om Klas Östergren på Expressens kultursida. Men det tog bara några sekunder förrän ett nytt blockpsyk trodde att det faktum att jag satt där med en bira och läste kultursida betydde att jag vill ha sällskap med honom. Jag blir så jävla trött!! SÅ JÄVLA TRÖTT!

Det kanske vore lite okej om det var brudar som höll på så, men jag torskar alltid på psykopat-snubbar, och det är inte okej, inte okej alls. Fy fan! Lev era egna liv, skit i mig, as!

Måste byta kläder, hyra en Elvis-peruk eller något. Så jag slipper asen. Orkar inte.
Tack och lov för alla jag känner där ändå, så jag inte blir helt galen, men det är ju oftast krogpersonal, eller restaurangpersonalen, så hur fränt är det?

———–

Nä, nu skriver jag för långt. Och som vanligt, när det är helg, så gör jag det, och får ingen som helst respons. Lika bra att klicka av nu.
Det är säkert något bra på TVn. Måste vara. Hasselhof med bil, eller något.

Och, så jävla ont jag har i ryggen, SÅÅÅÅ jävla ont, hur jag än sitter, står, reser mig upp. Det är satan. Fan vad gammal jag är som har sådana här problem. Och jag som äter bra, och rör mig, många promenader. Äh, jag är körd.

Nu kanske jag kan upplevas som lite fjollig, men jag känner mig tvungen, jag filmar från min iPhone när jag reser mig upp från min dator. Jag håller mig allt jag kan, men låter ändå ljuden höras. Det är en otrolig smärta att inte kunna röra sig fritt som vanligt. Här har ni, cyberbiktfädrer, en halv minut av sanning:

Love!

/Baron

Fredag efter midnatt

Ser att ni cyberbiktfädrar skrivit 3222 kommentarer sedan jag började här på wordpress.com för två och ett halvt år sedan, efter tio år på digitalfarmers. Tack!

Igår kväll var jag frän. Jag skrev cdb och lyssnade på musik och ställde in min iPhone på fyra olika ringningar och även min batteridrivna väckarklocka. Så jävla skönt med onsdag då jag inte behövde jobba förrän efter lunch på torsdagen.

Så jag webbade och kollade TV och gav skit i ordning och allt. Så småningom så la jag mig i soffan och släckte ner. Då var väl klockan fem eller något sådant. Väckning på 11.00.  Och jag hade skrytit (skrutit?) på dagen tidigare om att jag inte försover mig längre med hjälp av Apples iPhone….

Halv nio så började det signalera från min iPhone. Vafan? Eller jag hajade ju inte tiden. Jag tryckte och försökte stänga av, men det gick inte, det bara ringde, arghhhhhh!

Till slut kom jag så pass till sans att jag öppnade ögonen. Någon jävel ringde, hm, det var Kennet från jobbet, arbetslagsledaren:

”-Hallå, vad vill du?”

”-Var är du?”

”-Jag är hemma så klart!”

”-Det finns folk som väntar på dig sedan tio minuter!”

”-De måste ha missuppfattat ett och annat, allt är i sin ordning!”

”-Nej, du började här för 12 minuter sedan!”

”-VA????!!!!!”

Sens moral (som det stod i väldigt gamla Kalle Anka-tidningar på 60-talet, efter en särskilt sedeslärande serie):

Man kan ha vilken jävla teknik som helst för att vakna, men om ens hjärna bangar ur och man tror att det är en annan dag än det är, så går det åt helvete i alla fall, tekniken gör som man säger, och om man säger fel, då få man suga!

Men jag tog mig till jobbet i alla fall. Det var inte roligt, det var the big dimma, men jag gjorde det, efter tandborstning, grovkornsvälling och durschning. 50 minuter efter utsatt tid kom jag.

Så kan det gå (som en av mina favvo-författare Kurt Vonnegut skulle ha sagt).

——-

Nyss kom jag hem. Drog i ytterdörren. Blev galen. Gick upp hit till Baronborgen, kollade bostadsföretagets hemsida och betedde mig som en riktig svenne. Men jag är så gammal att jag ibland måste testa hur det är att vara vuxen, he-he. Jag skrev e-brev till chefen. Kolla:

Nä, man måste klicka bilden ovan för att kunna se vad jag skrev. Om jag lagt in den i full storlek här så hade layouten ballat ur helt.
Och, ja, jag har ”avidentifierat” den, det var nära att jag missade det, brrrr…

Vad tycker cybern? Kom igen nu! Är jag en fåne som skriver så där?

———

När jag kom hem från jobbet så sov jag ett par timmar på soffan. Skulle egentligen dra hem till Adnana (Cilla) och Jonas, men pallade inte. Behövde som sagt sova.
Och så ville jag ta det lugnt.

———-

Folk på jobbet och sådana som inte sett mig på ett tag säger att jag har ”gått ner”. Alltså tappat fett. Det där undrar jag över. Men det kan vara sant.
Vad var min lunch/middag i kväll? Det var lite skinka, kokt, och så kidneybönor (som varje kväll) och keso och en stor fet skivad kokt morot.

Kanske man blir smalare om man skiter i att äta pasta varje kväll (som jag gjort tidigare under alla år), i alla dess former. Men jag tycker verkligen att min nya diet är god. Jag äter bara vad jag tycker om. Nu kör jag någon slags plockbricka. Ofta grönsaker. Hm, vi får se hur det går, anorex-Baronen.

Oj, Monica Z i hörlurarna, det är okej.

(Här tog jag bort ett jävla långt stycke som jag skiter i att lägga ut nu, vågar inte. Varför jag fegar ur är för att jag fick ihop det bra från början men sedan ”jussom” tappade och fick inte ihop mitt resonemang på slutet, återkommer)

——–

Ordningsfråga.
Alltså, så ni hajar, jag stavar vissa kända prylar lite fel ibland så jag inte får hit packet, nu vet ni, läs vidare:

När jag låg i lumpen på 1800-talet så fanns det något som hette kassettbandspelare. En polare lirade då ”Errol Hitler änd dä luftvaffes”. Det var Eddie Mäduza, tidigt. Och den låten gjorde att jag höll på att svimma, den var så befriande i sin totala politiska inkorrektness (svengelska). Jag lyssnade på den i kväll också, och garvade stort.

Jag vet inte vad det är med mig. Men jag kan bara älska det förbjudna, ha-ha-ha. Så  jävla roligt (jag känner brudar som garvar åt detta också). Äh, jag lägger ut den här, helt jävla regelvidrigt, ”Fruntimmer”, lyssna på texten, Gudruns favvolåt:

Fast om CDB:are har bråttom på morgonen, så hinns inte koncentrationen med, men sådant kan jag inte ta hänsyn till.
Den är så jävla drabbande den där låten. Bara att kapitulera.

———

Skulle som vanligt kunna skriva om ett och annat som jag inte just skrivit om. Jag är ju nämligen med om ett och annat, men skiter i det nu. Känner mig trött. Jäkla skit, jag var på, men det är som det är.

Rock!

/Baron

En jävla tisdag

Appppppråpåååå TV, kan Brucan berätta lite:

——-

Vad har jag att berätta? Det är samma gamla jävla soppa.
Men okej, en uppdatering på det samma.

1. Nej, har inte gjort ett skit hemma. Lådor överallt, ostädat, skitigt, äckligt (fast jag durschar och borstar tänderna, tvättar kläderna själv). Jag förmår inte det andra.

2. Jobbet är detsamma. Jag gillar mitt jobb, men det är samma hela tiden.

3. Går till och från jobbet. Det är lättare att gå till jobbet än hem, av kända orsaker.

4. Sover när jag kommer hem. Drömmer skumma drömmar.

5. Försöker ta mig till Biskops så ofta det bara går sent, gaggar, en social arena.

6. Känner panik för min sociala situation,  även om jag är rätt tuff, men när man tänker efter, urk, it´s only me!

7. Biran och mat av god kvalitet är min vän, inmundigas sent på kvällarna.

8. Tycker fortfarande det är roligt med internet. Driver ett gäng bloggar (jobbet, här osv), har FB, men känner att jag skulle kunna göra mer. Alltså, har alla jävla verktyg (iPhone, kan ladda upp allt) för att göra fräna grejer, men folk jag känner är fortfarande till stor del på 70-talet (även de som är födda så sent som på 80-talet), rent teknologiskt (munstycken till cigg, majspipa, Alice Cooper, Sven Lindahl på Aktuellt, Hyland). Så det är skit samma, på något sätt. Känner mig ibland som den där killen med bollen som vill lira på plan, men ingen vill vara med, för de är för kassa, har för fina kläder, eller inte vill göra bort sig.

9. Är otroligt imponerad av mig själv som klarar att gå till jobbet och fixa fast jag sover så lite.

10. Känner att jag är en ”hårsmån” från att ta tag i hela skiten och göra något åt allt. Men det måste komma till mig först. Alltså, känslan att fixa rubbet. Slänga, spara, sälja. Ta tag i.
Törs inte gå upp på vinden, skulle inte klara av att se att någon jävla satan (som jag skulle döda om jag upptäckte) hade snott prylar från morsans lådor som står däruppe.

Wow, en uppräkning. Jaja. Ett nytt grepp för att få ut mitt tok.

———

Det regnar ute och jag är mer ogenerad än någonsin. Jag har ju skojat om det tidigare, att när man ballar ur, går man ut, naken på balkongen och sjunger, högt. Just nu känns det som om jag vill göra det. Vafan gör det om hundra år. Det här är en liveblogg, ska jag….

Iphonen på en hög med lådor och täcken, så ut, och så köra. Upp till tuben med automatik. Ja, det är kort, men jag gjorde det!!!

Varför inte visa knapparna på min förstasida på min iPhone? Ja, varför inte? Så här ser det ut, med fotografiprogram och kommunikationsprogram, sedan har jag massa andra sidor med program också, förstås. Men ändå:

Man klickar på de här små knapparna och så är man med i cybernåldern 2009.

Översta raden, från vänster, kameran där man tar kort och filmar. Sedan ett program som inte tar kort förrän man håller kameran riktigt stilla, det blir alltid skärpa. Och så en app för att ta kort på sig själv. Man ställer in tiden och kutar fram och smack, har man en bild. Längst till höger på första raden en blomma, det är där man klickar om man vill åt alla sina bilder och filmer.

Andra raden. Första appen är en foto-app som gör att bilderna ser ut som gamla sura sådana där kort som framkallades i kameran direkt ni vet. Man får skaka iPhonen för att framkalla dem, när man slutar skaka är de klara.
Den andra gör sådana där kort som ser ut som miniatyrer, har massa inställningar. Det blir suddigt runt om, skärpa där man vill ha det, mörkt kring, äh, det har ni sett här.
Den tredje skickar upp bilder direkt till sin Posterous-blogg. Man plåtar och så åker det upp. Ingen kan hindra en efter man fotograferat, ett demokratiinstrument.
Den fjärde visar var man är, med GPS och Google Maps, eller via satellitbild, med kompass.

Rad tre, uppifrån. Meddelanden är SMS och MMS, presenteras som en chatt som ligger kvar sedan senaste gagget, och sedan kommer Röstmemon. Bara att spela in vad som hörs, och skicka upp dit man vill på webben eller spara. Föreläsningar eller intervjuer, vad som helst, eller mitt prat.
Google är fantastiskt. Alla ens Googletjänster kan nås därifrån. Kalender, Docs, mail, rubbet, skriva och kolla. FaceMic längst till höger är att typ ta ett foto och gagga in ljud till det och slänga upp på FaceBook.

Näst nedersta raden. Inställningar. Där kan jag t ex se att jag ännu inte, efter över två månader kommit över 1000 Mb i överföring på G3, fast jag har 5000 Mb i månaden att använda. Sedan har jag Pro RSS. Där aggregerar jag nyheter från ställen jag är intresserad av. Så fort någon skrivit något nytt kommer det upp där, jag klickar och kan läsa allt, utan att behöva surfa runt, kanon. Har Bluespolisens blogg där bland annat.
TweetDeck håller reda på min Twitter. Det jag skriver, och de jag prenumererar på och så vidare, kanon. Och där kan jag twittra ut prylar själv. FaceBook behöver ingen förklaring, där har jag allt, bättre än på webben faktiskt.

Sista raden, nederst. Oj, går det att ringa med en iPhone, och det gör det. Jag kan ringa vanligt, eller säga åt maskinen vem han ska ringa. Sedan är det min e-post. Och så Safari, som jag använder för att surfa på webben och sist, oj, där kan man ju lyssna på musik.

Och detta är bara min förstasida. Men nu har jag presenterat den för eder i cybern.

Kan bara säga, iPhone is da shit!!!!! If you go black, you never go back! Ha-ha-ha!

——-

Nu är det ju, få se här, april-maj-juni-juli-augusti-september-oktober… snart ett halvår sedan jag åkte till Kungsör och upptäckte att morsan dragit vidare till nästa dimension. För ungefär exakt två år sedan tog jag det här kortet på henne, utanför Domus i Kungsör, ser det på mitt skrivbord på Maccen just nu, lägger ut.

”-Stanna, stå stilla, jag måste plåta dig framför Kung Karls Kyrka!”

”-Okej!”

Så tog jag den här bilden 071005. Hon höll i sin rullator, hade kvar bägge benen då.
Så gick vi in och tokköpte. Nä, hon hade ju lista på allt, men jag sprang runt och letade och hämtade det som var en bit ifrån. Jag hatar ju affärer, vill bli snabbt klar.

”-Har du hittat clementiner?”

”-Var är de?”

”-Borta vid fruktdisken fattar du väl!”

”-Okej, jag hastar!”

Baronmodern, här som endast 86 år ung böna.

Ja, jag saknar min morsa. Förutom morsa, en jävligt finemang polare och stöttepelare. Nästan 50 års kontakt och så svart i rutan. Hej hopp!

———-

Men livet måste gå vidare för oss som är kvar i Reinfeldt-land. Frågan är bara hur? Medan jag väntar på ett svar (en smäll i skallen, eller en komet i skallen, ett brev på posten, eller ett personligt uppvaknande, ett  ”aha!” när jag sitter på Biskops, så håller jag ställningarna. Eller, okej, försöker hålla dem. Man är skyldig livet att hålla ut och kolla in vad som var meningen med alltihopa. En förväntning som är spännande som fanken. Kanske visar det sig att jag är Kungens oäkta bror? Då ska jag klämma på tysk-Silvia. Bröst? Tut-tut, ha-ha-ha-ha!

Om jag vore tjugo år yngre kunde jag gå med i Främlingslegionen, eller något stenhårt MC-gäng och utagera min sorg, mitt ”dum-i-huvud-ness”. Men vafan gör jag nu?

Ping-Pong-klubb?

Latinsk dansförening?

Badminton?

ABF:s matlagningskurs för ungkarlar?

-GAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!!!!!!!!!!!!!

———

Tack gode, för Biskops och dess orkester, Helmer Bryds, som talar om hur man löser det hela med Dr Sloans Linement på sin poopgala:

(-”Inget vi prövat har hållit vad det lövat”, ha-ha)

Rock!

Sug!

/Baron

Reprise

Tydligen hade Frank Sinatra ett skivbolag som hette Reprise Records, och han gav ut Jimi Hendrix på den etiketten. Så jävla fränt. Jag har Hendrix första platta här hemma, den har den etiketten. LP-skivan är tjock som fanken. Från 60-talet.

Men så, nu i kväll, hittade jag en podcast som jag gjorde, via min Mac, och via Garageband, för två och ett halvt år sedan. Ja, det är låtar man inte får lägga ut för man inte har rättigheterna till dem, men skit samma, jag gör det igen, ånyo. Kom igen Stasi, kom igen FBI, kom igen CIA, kom igen SÄPO, kom igen KGB, kom igen….
Kom och arrestera mig bara.
Ni som läser mina bokstäver här vet var jag är om det blir tyst härifrån.

Jag snackar inte så mycket i denna podcast, utan lirar mest, det är under en kvart i längd. Men jävlars vad jag får till det. Låtarna är bra, tyskt och amerikanskt, och mitt snack och mina ljud mellan är helt outstanding:

Klicka ovan och gör frukost, smacka upp volymen, borsta tänderna, bajsa. Jag finns med hela tiden, ha-ha-ha. Låt musiken flöda, låt mig flöda…

——-

Har någon sett Rammsteins nya video? Här hemma hackar den, i Baronborgen, men tyskarna kör verkligen hårt, jösses, här snackar vi rock och porr och tyskt, varning för om någon av mina cyberbiktfädrer-mödrar är moralister, det här är inte lekskola:

http://visit-x.net/rammstein/

Hackar det ovan? Testa här:

Den här versionen kanske inte hackar så mycket: http://www.rocktube.us/embedded/adlcRffweae

Det finns tydligen olika versioner, ingen kommer att liras på MTV, det är helt klart, he-he. De kör stenhård porr där. Hell de 10 000 tyska bögarna, ha-ha-ha.
Såg den på en krog i stan förra veckan (bara jag och personalen) och jösses, det var inte kristet, om man säger så, ha-ha.

Fast, vad är kristet? Det måste ju vara bra mycket bättre att köra lite sex-styggt än att mörda i krig. Så kommer jag alltid att tycka.
Men det är jag ju rätt ensam om att tycka. Parning är fulare än att döda. Så är det bara.

Äh, skulle kunna berätta ett och annat. Men nu skiter jag i det. Lägger ut.

Hm, är jag en hallick? Nä, inte fanken.

Okej, ut med det hela nu, ut på nätet!

Rock!

/Baron

Att dricka, att sova, att jobba, att…

Varför inte börja med en tolkning som en kille gör av ett stort svenskt hårdrocksband som slog ut mitt band Kvällspressen och Sterges jazzrocksband från Rock-SM 1980:

————–

I min totala frånvaro av att fatta ett jävla skit i vilken del av den vilsa pannkakan jag än är  (ja, alltså, jag fattar nog lite i jallafall) så är jag i en annan dimension.
Jag vet inte vad meningen ovan betyder.

Jag gör bra ifrån mig på jobbet. Kanske inte alla där hajar detta, då utbildning och bildning och kunskap är helt olika prylar, men det skiter jag i. Det som är mitt uppdrag, eller de som är mitt uppdrag, de som lär sig av mig, hajar stort. Det räcker jävligt långt för mig. Det gör mig glad.

Fy fanken vad jag vill skriva att Hollywood har adopterat mig, att jag vunnit 847 miljoner på trav eller triss, att en ufo-gubbe har utsett mig till arvinge på en planet.
Men sådant händer för sällan, så det skriver jag inte.

Pratade i telefon med en kompis till mig under kvällen, och eftersom jag inte skriver hans namn här kan jag berätta att han hade fått en prostataundersökning härom dagen:

Man sövs inte ner. En man ska ju klara smärta. Men man får en kamera rätt in i urinröet.

”-Den är inte större än en kulspetspenna!”

Alltså. Vi män är körda. In med en penna i snorren, rätt upp till  urinblåsan, en näve i stjärten för att kolla. Tänk om mammografi var lika smärtsamt, då vore det annat. Fatta hur ont det gör!!! Fatta!!!

Kvinnor får mjuk mammografi med uppvärmda plattor som trycker ihop brösten vid röntgenutrustningen. Män får kräva att få kolla prostatan, och får en kamera i urinröret.
Kvinnor får köpa löskukar på Apoteket. Men vi (med snorre) får veta att om det är bra för kvinnor, blir det bra för män.
Alltså är det lösfitta, egentillverkad som gäller för oss. Jämlikhet, kyss mig i arslet.

Det är 2009, och det är inte lätt ens nu.

Min polare hade inga svåra prylar. Resultatet av tortyren blev att det var okej, tack och lov.

——-

I brist på Baggo och Lizzo, som jag gjorde lite Norén-prylar med förr om åren (åtta år sedan, det var SÅÅÅ jävla bra då) så har jag nu hittat två andra genier som funkar.
Alltså, vi gaggar och jag berättar förutsättningarna och så får de bara köra på, de har 40-45 sekunder på sig. Har lagt ut lite på FB. Men i natt så gjorde jag en en egen WordPress på dem. Det är så fantastiskt, de är så bra, första är underst, och så nyaste överst:

http://adnanaochradko.wordpress.com

Bara det här med att de heter Radko och Adnana, ha-ha-ha-ha…..

——–

Jag är dålig på att svara på kommentarer, jag är dålig på att lägga upp prylar på Posterous-bloggen, jag är dålig som människa…

——–

Med mina sista jeans som håller ihop någorlunda gick jag idag rätt från jobbet till Jeansbutiken (Levis).
Därinne var naturligtvis Hjördis, som äger skiten, och så han snubben som Andreas har som kompis, och en tatueringsböna. De känner mig, jag handlar bara där, men ungefär vart fjärde år bara.

”-Hello, nu är jag här, fram med brallorna!”

Jag hatar att köpa brallor (kläder). Det kostar pengar som fanken, man svettas i båsen, och det blir nästan aldrig rätt (och jag får svart på vitt om hur fet jag är). Men nu, när jag är körd, när jag inte längre har min morsa som pressade in brallorna i symaskinen och fixade vilket hål som helst fast hon hade svårt att se (samma dag som hon dog lagade hon mina brallor när jag var där faktiskt), då går det inte längre. Då finns det bara att köpa nya brallor för massa jävla stålar.

”-Jävlars vilka snygga lagningar du har!”

”-Vilken söm!”

”-Vafan snackar ni om? Det är slitet, jag måste ha nya prylar nu, fram med prylarna!!”

Otroligt. De här nissarna som säljer jeans blev kåta på morsans snygga lagningar. De kunde inte sluta glo och ge beröm.
Jag ville inte berätta om hur det låg till, så jag sa inget. Men det är rätt skönt att höra av dessa mode-nissar att morsan visste vad hon gjorde, att hon var en jäkel på att lappa mina jeans, he-he (som jag ju visste).

De var duktiga därinne på att hitta det jag ville ha. Så jag drog på mig två jeans. Pyntade ungefär 1800 spänn för dem. Men det får det vara värt. Ha-ha, jag ska ju leva med dem.
Jag måste för i helvete ha hela brallor!!!!!

Tvättade brallorna när jag kom hem (tvättstugan suger, så jag fick dra på mig blöta brallor, stryk-torrt).

Jag har nu hela brallor, mörka jeans, blåa, otvättade (förutom idag då). Två par har jag. Jag känner mig vuxen igen, så skönt.

Jag gick ner till Biskops.
Satte mig ute. Kände inte en käft, förutom vakt och personal. Satt där, med hörlurar till min iPhone. Kollade folk, drack min bira. Lyssnade på Monica Z, Miles D och Neil Y, samt Queen.
Att bara sitta där, själv, SJÄLV, riktigt jävla SJÄLV, det är jag. Men jag fixar det. Jag får tänka.

Jag är så jävla själv.

Efter någon timma så var jag socialt engagerad med folk, vänner. Snackade med Baggo i telefonen också. Men också med Adnana live (Cilla) och Radko (telefon) och Roffe (live), och flera…

Sedan gick jag hem genom natten. På Stortorget träffade jag mina polare från krogen Lilla Örebro.

Gick hem, lyssnade på musik, kom hem, började skriva här.

Kyss mig!

Love och hat!

Nej, jag är inte okej.

/Baron

Lördag, september, 2009

Varning för åtminstonde ett användande av adult språk.

(EDIT: 13.47 söndag: La in en fungerande BP-rulle från tuben)

Igår kväll ringde jag till Häcken, som nu är i Uppsala igen en kort vända. Vi hade preliminärt bestämt att jag skulle åka båge dit, för det var fint väder och vi skulle ha lite fränt med hojåkning och sådant.
Jag ringde och sa:

”-Jag tror inte jag pallar att åka till dig, jag är på för jävla sinnessjukt bi-polärt surhumör!”

Har ju inte gjort någon hemlighet av hur jag mår. Häcken hajade. Och det blev ingen tripp till Uppland idag. Jag förmådde inte, orkade inte, ville inte. Är för sur, för jävla sur!

Någon dag, om något år, är allt över, mina hormoner, mina kemikalier, min själ, mitt hjärta och min mage kommer att ha läkt. Men nu är det fyfan-läge. Verkligen. Efter chocken, efter konstaterandet, ojojojoj. Jo, jag säger det, ojojojoj!

Under sen eftermiddag denna lördag ringde Bela. Kunde jag inte komma och ta med bågen och hälsa på när de hade sin konsert i Hallsberg. Jo, okej, det kunde jag, om jag kände för det då, sedan, efter några timmar. Så det gjorde jag.
Jag bara åkte dit. Det var kallt, men jag hade mycket kläder på mig. Jag filmade lite och plåtade därnere. Kanske jag lägger upp de prylarna här i detta inlägg sedan. Okej, två bilder, den första kan man klicka på så blir den större, men först någon minut av Belas låt People från repet:

Men så skulle de äta innan konserten började och då åkte jag hemåt igen, genom mörka byar, via nyasfalterade landsvägar. Basisten hade en stygg böna, han den unge som ersatt mig i bandet. Henne glodde jag lite på, och, hon glodde på mig med. En baslirares manlighet går inte att ta miste på. Hon ville att jag skulle befrukta henne.

Och, jag la av från bandet, tog paus, frivilligt, så det är okej. No hard feelings någonstans.

done

EDIT 13.47: Funkar inte ovanstående WP-video så funkar väl denna Youtubare på samma:

En kul grej med Blue Pearls spelning i kväll var att annonsen i Nerikes Allehanda hade en gammal bild av det bandet. Så det var en bild där jag var med, ha-ha (hm, måste plåta av, och lägga ut här, he-he).
Det blev fel, men så roligt. Bara Bela som lirade där, vi andra fyra var inte med längre. Och så var det den där sköna bilden där jag och Bela fixade i Photoshop så att trummisen huvud blev mindre och så förstorade vi hans snorre, där den är i byxorna, ha-ha-ha, ha-ha-ha-ha-ha!

Baron till vänster, och han med förkrympt huvud och större genitalier tvåa från höger.

Jävlars lovade att ringa Häcken i dag…. Äh, han hajar.

Efter elva gick jag ut. Min polare Micke hade gett mig friplåt till ett ställe där de vände plattor och blev populära. Tittade på biljetten, han lirade skivor med en annan polare jag känner, och då stod det fritt inträde till 23. Sug! Men jag gick ut från 10:an och där, utanför stod tre mörka grabbar och skrålade. Man har två val. Att backa in och gå ut åt andra hållet, eller att fortsätta och måhända hamna i trubbel. Jag valde att gå rätt ut, det får vara slut med fegliret.

De tre vältränade snubbarna som stod och smygsöp la naturligtvis märke till mig.

”-Heeeej, grabben!”

”-Tjenare pojkar, läget?”

”-Det är bra, vart ska du?”

”-Jag ska ner och slyna på stan!”

”-Gå in i A-huset därborta, det är fest där, Persisk fest!” (15 meter från där vi stod)

”-Nä!”

”-Jo, gör det, det är bra fest, du är välkommen!”

”-Nej, jag törs inte!”

”-Jo, gå in!”

”-Nä,  då får jag bara spö!”

Där någonstans tystnade de.
Vad var jag för lurig svenne som inte var ett dugg skraj och käftade men ändå visade på feghet, he-he? Och jag undrade själv över vafan jag sagt, och varför?
Men jag menade nog att jag skulle få smisk om jag smörade för deras alldeles för vackra kvinnor som också brutit fastan på Ramadan. Men det sa jag inte.

Gick över stan. T-shirt, skinnväst, svart kavaj, jeans, boots.

Mycket folk överallt.

Lugnt på Biskopen, kom in. Köpte en rackare. Satte mig ute, vid Erica och en böna.
Bönan var en svensk tjej, som, visade det sig, varit au pair till en av de där kärringarna i TV3:s nya Svenska Hollywood-fruar-serie, ha-ha.
Hon hade avslöjande bilder och hade blivit utslängd på gatan av den ena tanten. Jag föreslog att hon skulle ringa Aftonbladet och skåpa in massa stålar och hämnas. Verkar som hon kommer att göra det, njutning.

Sedan kom han Mats, som har Sommarro uppe vid Glomman. Vi snackade om det ställets möjligheter som musikställe, speciellt på sommaren, det är ett Bellmanställe, det är ett proggställe, ett musikfestställe. Det är sååå jävla snyggt däruppe i baken, naturen, huset från 1700-talet, lusthuset på bergsknallen. Och han har stället, restaurang, biratillstånd.
Det slutade med att Mats erbjöd mig att basa över det hela, ta över hela konceptet.

”-Du får naturligtvis pröjs!”

Okej!

Men jag sa att det där får vi ta vid ett senare tillfälle. Hm, kul att ha respekt någonstans, han diggade mina idéer.

Så gick jag och slog en drill. När jag kom tillbaka hade andra börjat gagga med honom (pust, skönt, ville inte låta hela lördagen gå till detta gagg).

Gick mot utgången, då kommer Nina.
Hon är en ståtlig kvinna i min ålder. Har (fick jag veta) fyra barn, alla vuxna (så läskigt gammal är jag, och hon är yngre än jag är).
Den här mulliga konstnärskvinnan som har egen atelje i Wadköping, och som jag skrivit om förr är mycket jovalisk och har inte bara ett gott öga till mig. Ojoj.

Vi satt ute och diskuterade och drack bira. Vid ett tillfälle tog hon mig på (nu kommer varningen, ordet som jag varnade för i början av denna cdb): kuken!

”-Vafan gör du? Skärp dig för i helvete!”

”-Va? Oj, det var inte meningen, vad gjorde jag nu?”

”-Du greppade och klämde på mitt könsorgan, det är verkligen inte i sin ordning!”

”-Förlåt!”

”-Nåja…!”

Det här var andra gången, minst, i modern tid, på Biskopen, som kvinnor sträcker sig och klämmer mig mellan benen. Jag måste vara en enormt tilldragande hane….

Jaja. Sedan gaggade vi vidare. Och jag fick veta att hon var vegan och jag sa att jag misstror folk som inte kan kolla tänderna hos en människa och se att vi är allätare, att Disney har sabbat rubbet. Det där förstod hon ju inte.

”-Så här va, haja, va, om jag fick välja mellan min 19-åriga gamla katt och dig, skulle jag välja katten, fattar du? De fick skjuta dig!”

Jag lutade mig bakåt, suckade:

”-Okej, då har vi det avklarat, du är NAZIST, ditt jävla käckel till veganböna!”

”-Va? Det är jag inte alls!”

”-Gå till bibblan på måndag och slå på definitionen av en nasse, det är en sådan du är, kyss mig i arslet, djur, gulliga djur går före människor, då är man nasse!!”

Sedan gick jag och slog en drill. Stället stängde.
Jag gick neråt stan, såg att hon gick på andra sidan gatan och ledde sin cykel, skit samma.
Men efter ett tag så kom hon över på min sida i alla fall. Hon är intresserad av mig den. Men jag kan väl för i helsike inte vara intresserad av en vego-feminist-böna som menar att djur är viktigare än människor?

Äh, jag ska dra till hennes altelje någon av mina promenader så ska vi se vad jag tycker. Man behöver väl inte tycka om kvinnor som man lallar med? Eller? He-he-he-he-he. Va? Pumpa-pumpa! För i fanken.

Klockan är halv fyra nu. Ut med ett par bilder och en rulle (på rätt ställe i texten hoppas jag).

Rock smock!

/Baron

(PS: Filmade, plåtade, spelade in ljud, med min lilla raring, min iPhone 3GS, kan bara garva. Funkar sååå jäla bra!)

Nya tag

Bilden ovan är klickbar, och blir större, så man liksom hajar min kontakt med grafitti-generationen, min vilja att vara en outsider, en ungdom, min konstnärlighet, min frihet, min kulturella potential, mitt stora geni, min pretto-het (pretantiöshet).

Äh, jag har ju fixat ett program till min iPhone så man kan trycka och har 15 sekunder på sig att komma i position. Rälsen var bra, fick maskinen att stå tilla. Oj, nu lägger jag upp en bild på mig själv. Skit samma. Eller är det jag? Det kanske är någon annan? Kanske är det mitt alter-ego Knut Forserud (aka Nils-Åke Magnusson?) Ingen vet.

Kolla här, en mördarhandske, utanför där jag bor, nu i kväll. Plasthandske. Har det skett något sexualbrott här? Styckmord? Varför ligger en sådan här sjukvårdsplasthandske på trottoaren?

——-

Gnulk.

Jag är bloggsplittrad och trasig.

Jag lägger upp en massa på min Posterous-blogg. Här skriver jag inte så mycket, det gör jag inte där heller. Det här inlägget är egentligen ett inlägg för att tala om att denna WP-blogg inte har lagt av. Den är på, men har just nu en såsig tillvaro pga att den jäkeln som skriver här inte kommer sig för. Varför, varför? Ingen aning mer än att jag är mongo, olandad. Kommer att landa, håll ut.

Faktum är att jag är helt jävla orädd.
Faktum är att jag bara kör på.
Faktum är att ….

Jag är nog i ide (inte idé), som en björn alltså. Jag sköter jobbet, jag begår inga brott, jag betalar mina räkningar, jag fixar det som måste fixas, men fixar fanimej inget annat.
Mental härdsmälta (slitet och fjantigt uttryck men det funkar nu).
Befinner mig i ett väntrum. Snart kommer mitt nummer att läsas upp i högtalarna. Jag får komma in. Vet inte vad domen blir. Lämna urinprov, omedelbar operation eller ättestupan.
Är i ett väntande läge (alltså detta är en metafor, jag har mig veterligen ingen sjukdom dom jag väntar en dom på, jag bara skrev så för att beskriva mitt tillstånd av total la-la-la-ness).

Lever flera liv. Ett ensamt, självt, hemma och på mina vandringar. Ett på kvällarna, med intressanta människor jag träffar, okända, halvbekanta, nära vänner, det är olika, på krogar. Ett på jobbet, unga och äldre.

Laddade ner NIN:s app till min iPhone ikväll. Kanon, info och musik, gratis.

Äh, jag är bra, men på gungfly. Musik för fanken, live med Moncia Z, lyssna:

——

Vad kommer att hända med Google Wave, förändrar det internet som vi känner det? Vad sker med fildelning/musiklyssning sedan Spotify blivit ett iPhone-app för 99 spänn i månaden sedan ett dygn? Kommer Crille Fågelsång att göra feta stålar på flingor- och tvålreklam nu sedan andra trippen är avklarad i rymden?
Hur många svenskar kommer hem i liksäck från Afghanistan (som vi ligger i krig med)? Tar sig Svärje till VM i fotboll för herrar? Blir det en varm höst?

Det är fullt möjligt att som man ligga med en ful kvinna, för kuken har inga ögon.

Visst kan snuva inte botas?

Vad ska vi vara rädda för nu? Få se nu, kärnvapenkrig är omodernt numera, växthuseffekten, grisinfluensa, fågelinfluensa, potatis som ger cancer, kolestrol i ägg, solens stålning när man solar, gummit i däck från vägar, speciellt dubbdäck, varg och björn, milleniumbuggen, microvågor från bull-TV, mobiltelefoner och satellit-TV. Man får gulsot om man hoppar i löv på hösten. Fästingar ger borellia och de finns överallt. Att gå i stan på natten leder till våldtäkt och mord på en själv, motorcykelklubbar, kriminella gäng, fettbomber i mat, vaccin, övergödsling, p-pillerkiss i toaletterna skapar obalans i naturen, djuren otrotas, amazonas träd fälls så vi inte får syre längre, aids så vi inte kan knulla, herpes så det gör ont att knulla, kaffe och te är cancerframkallande, socker är lika farligt som heroin, transfetter dödar oss, …. osv, ….osv…osv…

Vem tjänar på allt detta?
Tänk.

Okej, nu lägger jag ut.

Rocka rolla, olla!

/Baron

September -långt jävla inlägg

Är inte det en tjusig svensk tjej som har ett gäng producenter och skivbolag bakom sig? Jo, så är det ju.

Tjusig böna, jo. Men jag har, jag svär, inte hört eller sett videon ovan mer än de första rutorna just för att jag ville lägga in den här. Jag vill inte veta. Den kan vara kass eller rätt okej, jag vet inte. Jag kommer att veta när jag skrivit klart här, och kollar efter syftnings- och stavfel. Och jag skojar inte. In med det bara, in med mediet, mediat.

Kör Neil Young i lurarna från fånen. Gudars, jag har börjat lyssna på musik igen, på riktigt. Nu har jag nog lyssnat på Neil och Miles i sju timmar tror jag. Man kommer in i en annan värld. Baron von Tärd (och så garvar jag, det var Tom Hell som kom på det där med tärd, he-he).

Jag är alltså hemma igen efter min lilla utflykt som kan skådas på mitt Posterous-konto, länk till höger här i sidebaren, med samma kod som mina tidigare inlägg. Oj, nu ringer det…

Aha, Häcken från Scottland…. (23.59)

Oj, hej och hå, ha-ha, han hade skådat ljuset, rent synmässigt, därborta på öarna, bland fyra kyrkor av Västerås Domkyrkas storlek som numera var krogar… Vad är klockan..? Okej, tjugo minuters gagg. On it again. Ska inte referera vårt samtal, som, som vanligt, bestod av massa storys och garv.

Var var jag? Måste läsa ovan och se om jag kommer ifatt min hjärna ånyo, eller om allt jag hade i skallen är borta…..

Nej fan, det gav mig lite, eller inget. Omstart.

En sak jag lärde mig under kvällen var ju att jag kan slänga upp både video och text/bilder här. Ljud går också från fånen, men måste då öppnas i annan spelare, typ iTunes. Bra att veta. Då kan jag få igång den här också. Kan inte svika Baronbloggen, det går bara inte. Okej, lite sämre uppladdningstrix än Posterous, men ändå, kan inte svika en gammal vän.
Och, som jag sagt tidigare, jag håller på att testa, utveckla, så får vi se var jag landar.

Tycker det är omtumlande att jag och Lina, på väg från Biskopen i helgen blev stoppade av ett par i 40-årsåldern som mycket trevligt och seriöst undrade om vi ville komma med på efterfest någonstans. När vi sa nej, undrade de om vi ville komma till deras hotellrum och mysa lite….
Mitt livs första fyrkantserbjudande (åtminstonde i vuxen ålder). Men vi klurade oss ur det där och gick vidare (först tysta sedan garvade vi skiten av oss). Lina är min polare, hon bor ihop med en snubbe i Götet, så är det bara. Och förresten, även om jag vore så snuskig så skulle jag för i helvete inte vilja ha en karljävel i närheten då, bläuuuuuäääää!

Jag läser själv en massa bloggar. Och det slår mig, att jag, just nu, så fort jag ser en lång blogg, inte orkar läsa den, och så skriver jag själv en massa långa inlägg. Äh, skit samma. Måste komma tillbaka till mina rötter. Rötterna var att jag skrev för cybern, och så var det upp till cyberbiktfädrer eller annat löst folk att läsa OM DE VILLE.
Anpassar man sig för annat än den mörka och hemlighetsfulla cybern kan man lika gärna dra ner rullgardinen.

Hur är jag då?

Jag är inte så kul. Jag är inte så rolig. Jag är inte så jävla frän.
Kanske är det ålderkris, kanske existentiell ångest, kanske dumsjuka, jag vet inte. Men jag är inte så lycklig faktiskt just nu. Jo, någon timma här och där. Men det skiftar som fanken.
Jag har börjat garva åt Little Brittain och diggar True Blood (SVT-Prime). God konst/kultur gör mig alltid glad.

Men i övrigt…fanken, det är jämntjockt. Jag vill inte ha något medlidande, men jag måste säga som det är, jag är rätt vilsen nu för tiden. Efter chock, efter jobb med allt det praktiska, semester, jobb som börjar igen.. Man får en undran liksom, vad fan är syftet med allt, någonting, something? Det är ju bara fyra månader sedan.

Fick morsans deklaration där de skriver att jag fått hennes överskjutande skatt insatt på mitt konto. En nästan 88-årig kvinnas sista deklaration och jag får 141 spänn som blev över…
Det drabbade mig helt hårt när jag öppnade det kuvertet efter jobbet. Löjligt kanske, men ändå. Det var slutet för hennes existens hos staten, hej 141 spänn!

Trygg Hansa hade skickat e-brev att hon måste betala sin hemförsäkring fast de nog visste att hon inte är med på denna bana längre. Jag ringde dem i kväll. Oj, jag spelade in. Inget märkvärdigt. Efter tio minuters väntan:

Inget speciellt, men ändå. De sista ringarna på vattnet efter stenen sjunkit ner…

Det finns så mycket jag skulle vilja skriva men inte kan förmå mig till ännu. Bara så du vet, cybern.

Har lyssnat på Miles och Neil i snart åtta timmar nu. Man hamnar i en annan dimension med musik i öronen, en helt annan. Vet inte om det är kasst eller bra, men jag tror på ”the blues”, ut med det hela, lev det hela, med musiken, inte nödvändigtvis texten, som säger det du känner om du låter dig släppa.

Jag sover för lite. Jag äter dock bra.
Jag birar nog för mycket, men sköter jobbet som en kung.
Jag föredrar att vara för mig själv, men söker mig till socialt tokgagg på krogen.

Roffe hade 50-årsskiva. Roffe lirade med Baggo och mig i Dyng-Runes i en miljard år.
Vi åkte ut, jag, Baggo, Baggos böna, Bela och Bluespolisen Hjelting.
Visst av detta kan man se på Posterous (har inte lagt ut allt). Men ändå, men ändå. Jag vill inte vara med på något mer 50-party. Jag vill inte.

Vi lirade. Vi spelade skiten av allt. Trummisen som lirade med oss (han var egentligen med i det riktiga bandet men alla, inklusive vi, ville lira) var på mig lite innan.

”-Du kanske inte kommer ihåg mig, men vi kände varandra på högskolan!”

”-Eh, jo, ja, jag känner igen dig!”

Jag kom mycket väl ihåg honom. Han var ingen polare till mig, men ej heller någon fiende. En neutral svenne bara, som inte nådde upp till Baggos och min nivå, vår platå! Vårat härskande över dessa medelmåttiga jävla kälkborgarungar!!!!

Vi lirade, vi lirade fantastiskt. Orepat, men har man det så har man det. Baggo och Bela är ju genier, de kan det där, jag har bara att köra mantra på basen.
Vi körde Dylan, en blues och så avslutade vi med Black Magic Woman. Roffe, födelsedagsbarnet lirade piano som förr. Fanken vad han njöt. Det var vår present.

I del två av Black Magic Woman går det över till en slags boogie som bara fortsätter. Bela och Baggo var heta, de torterade varandra, den ena lirade, den andra svarade. Jag bara pumpade. Folk var hänförda framför scenen. Minuterna gick, vi bara körde, samma mantra för oss i kompet.
Sedan kom det som skiljer musiker från idiotfittor som bara lirar för att tjäna stålar och inte fattar ett skit vad musik handlar om. Kan ni tänka er, den där jävla nollan som försökte jämställa sig med oss, som satt vid trummorna (och förvisso skötte sig bra när han lirade) bestämde att det var dags för att sluta spela låten, den var för lång….

Jag brydde mig inte, körde mantrat på basen och Baggo och Bela körde också vidare, men det gick inte att få igång honom igen. Så det var bara att lägga av efter ett tag och hålla god min.
Han menade att det räckte där.

”-Annars hade vi hållit på hela natten!”

FATTA!

En riktig praktfitta får chansen att spela med oss och tar sedan ett ansvarsinitiativ och SLÄCKER OSS!

Vi tycker inte om honom.

Och, jag, jag är rädd för att jag kommer att nita honom om han någonsin tilltalar mig igen. JÄVLA BRACKIGA PRAKTARSLE! Fy fan!

Men efter det där liret så kom folk fram i timmar och sa att de där, det var bland det bästa de hört och bla-bla.
Och de hade rätt.

FAN vad skönt att skriva ett riktigt inlägg igen (och inte bara fjoll-putta med fingrarna på iPhonen, he-he).

Här kommer två foton. Ett på Bagari och ett på Bela efter liret. Och ett på Roffe och ett gäng brorsor, vilka jag känner också. Men inte sett på 20 år.

Vänner, från förr, från nu.

Okej, det får räcka. För nu. (som är äcklig svengelska för ”for now”).

Love i cybern!

Rocka stygg-Olla!

/Baron