Sent inlägg

Nästa gång det är snö och jag är på ICA och handlar ska jag kolla lite extra innan jag går ut:

By da way:

Lyssna. Vi kör i sommar igen, på Öland. Vissa grabbar har redan beställt rum och allt. Jag får se om jag gör det eller tältar. Samma tid, samma ö, samma kanal. En vecka av nostalgi, sol, bad, bira, mjusik, vänskap och garv. Inga krav, man gör som man vill, när man vill. Känner man för att sova, gör man det, vill man parta hela natten och sitta och gagga på stranden gör man det, äh, ni hajar.
Det här ska bli en tradition. Och kör vi i sommar igen, så blir det ju två gånger, och är därmed en tradition (som bara kommer att fortsätta).

Häcken ringde från Scotland och bad mig pusha för det (och garvade åt bilden ovan som han mindes, och som jag fick för länge sedan, fåret heter Bosse). Nu när jag sökte på Öland på datorn så ploppde den upp, ha-ha, får med kräfthatt. Kanske törs lägga ut film snart, ännu värre fårövergrepp, he-he.
Ska fixa en specialsida för det hela (dit jag hoppas folk från i somras skickar bilder och filmer som jag kan lägga ut).

Okej, det var en blänkare.

Rocka rolla!

/Baron

Måndagen smackar

Skillnaden mellan helgen och måndagen vill jag illustrera genom my girl, Kate Bush:

Lätt framåtlutad, milt svärande, hatandes, haltande, som en fullskiten kakaomissbrukare, stapplade jag fram över Sveaparken på väg hem från min heroiska insats på jobbet idag.

Man ser den gula cirkeln där, och så ser man stigen som jag använder för att gena som en ljusgrönt streck. Det var lite kladdigt på det korta gräset. Och jag gick uppåt, norrut. Och så där vid den gula cirkeln ser jag en snygg böna med en stor hund och en liten läskig Paris Hilton-vovve.
Det är Dora.

Från kräftskiva i augusti, nämda flicka ovan.

Vi blir stående och snackar lite. Hon och hennes snubbe har flyttat in i ett schysst hus alldeles brevid (ja, jag har ju varit där och visat bilder här från i somras). Den lilla slyn-hunden skäller och är stöddig, och fryser och darrar, och har tröja på sig. Jag hånar såklart. Men vi står där och snackar i en tio minuter och det är trevligt. Så går vi åt samma håll uppåt och hennes stora hund försvinner bakom en kulle, och då säger jag så här:

”-Var är din andra vovve?”

”-Han är nog där bakom kullen, han kommer!”

”-Tänk om din stora hund kommer tillbaka med en bäbis i käften som han tuggar på och som han snott från någon barnvagn!”

Ha-ha-ha-ha-ha-ha-ha!

Jag vet inte, det kom bara över mig, ha-ha-ha, och hennes ansiktsuttryck och reaktion och oro var obetalbart, för hon såg det framför sig.
Jag skrattade hårt och till slut skrattade hon också, kanske av lättnad när storvovven kom tillbaka tomkäftad.
Jag vet inte varför min hjärna kom på det och fick ut det (jag hann inte tänka, sa det bara). Men det är härligt att vara sjuk i skallen och garva. Jag kände att jag var på väg tillbaka.

Vi sa hej i korsningen. Jag kom upp till mig. Det var inte så jävla farligt att gå, smärtan var inte outhärdlig längre, det gjorde bara lite jävla ont (i motsats till helgen).

Tryckte i mig Corn Flakes med fet mjölk (röd socialistmjölk) och en deciliter socker. Ahhh, det var gott. La mig på soffan/sängen. Klockan var väl fem på eftermiddagen. Zzzzzzz! Vaknade tio i tio på kvällen. Hjälp! Det var Micke som ringde. Han var nu hemma från Milano efter hans överklassfotbollsbackslickresa i helgen.

”-Hinner inte snacka, måste ha föda, måste till affären jag ringer!”

Och så slängde jag på luren och tog mig upp. Och till min förvåning var jag ännu mer bättre i ryggen. Nu gick det undan. Hade sex minuter på mig till ICA. Kom in, handlade, betalade, kom upp igen i Baronborgen. Tryckte i mig (allt kallt, dvs min nya kombo av kokt skinka, rödbetssallad, keso och njurbönor). Ringde så Micke. Och drog ner till ”klubben”.

Så där satt vi och hade en trevlig timma, snackade med Diadem-Åsa och Pyrre och oss själva. Och så stängde de och vi gick hemåt. Han bor på andra sidan järnvägen, och jag bor ju på söööööder, så det blev varsitt håll att dra hemåt åt.

————

I söndags så ringde Wåfflan (från Västerås där han bor), undrade hur det var med mig egentligen? Och det var ju inte kul för mig och min rygg, dock kul att han ringde. Hade jag något smärtstillande? Och på det svarade jag ju nej, gillar inte tabletter och kunde inte ta mig någonstans för att köpa heller. Om jag hade någon polare som kunde köpa? Nej, jag klarar mig, vill inte besvära, blir det för jävligt så ringer jag väl någon. Sedan var det inte mer med det.
Men, den gode Wåfflan ringde upp den gode Baggo här i Örebro härad, som fick ta sig till affär och köpa Alvedon, som han kom hit och levererade. Det är inte illa.
Man har polare, och det fungerar.

Jag tog en jävla tablett, vilket jag misstrodde, och tamejfanken, det kändes bättre i ryggen efter någon halvtimma.

Sov ungefär tre timmar natten till söndagen, mest för att jag kollade på TV och njöt av att inte ha dessa ofantliga plågor. (Programmet Fråga Olle-dokumentären är helt jävla kitch, jag garvade fint där åt vissa människor).
Kom upp när klockan ringde. Det tog en stund att durscha och få på sig kläderna, men jag hade ju ställt klockan tidigare för att fixa det. Sedan haltade jag till jobbet. Kom i tid.
Visst, hade ont, men inte lika jävla ont som tidigare.

Jobbade så i en lokal som inte hade rätt utrustning, så jag kapade det hela och alla fick gå hem. Nästa vecka ska det funka.

Och så sent på eftermiddagen så gick jag hem.

Vill man att detta inlägg ska kännas som filmen Måndag hela veckan, med Bill Murray, så kan man börja läsa högst upp igen på detta inlägg nu.

Rock!

Brynna!

/Baron

Reprise

Tydligen hade Frank Sinatra ett skivbolag som hette Reprise Records, och han gav ut Jimi Hendrix på den etiketten. Så jävla fränt. Jag har Hendrix första platta här hemma, den har den etiketten. LP-skivan är tjock som fanken. Från 60-talet.

Men så, nu i kväll, hittade jag en podcast som jag gjorde, via min Mac, och via Garageband, för två och ett halvt år sedan. Ja, det är låtar man inte får lägga ut för man inte har rättigheterna till dem, men skit samma, jag gör det igen, ånyo. Kom igen Stasi, kom igen FBI, kom igen CIA, kom igen SÄPO, kom igen KGB, kom igen….
Kom och arrestera mig bara.
Ni som läser mina bokstäver här vet var jag är om det blir tyst härifrån.

Jag snackar inte så mycket i denna podcast, utan lirar mest, det är under en kvart i längd. Men jävlars vad jag får till det. Låtarna är bra, tyskt och amerikanskt, och mitt snack och mina ljud mellan är helt outstanding:

Klicka ovan och gör frukost, smacka upp volymen, borsta tänderna, bajsa. Jag finns med hela tiden, ha-ha-ha. Låt musiken flöda, låt mig flöda…

——-

Har någon sett Rammsteins nya video? Här hemma hackar den, i Baronborgen, men tyskarna kör verkligen hårt, jösses, här snackar vi rock och porr och tyskt, varning för om någon av mina cyberbiktfädrer-mödrar är moralister, det här är inte lekskola:

http://visit-x.net/rammstein/

Hackar det ovan? Testa här:

Den här versionen kanske inte hackar så mycket: http://www.rocktube.us/embedded/adlcRffweae

Det finns tydligen olika versioner, ingen kommer att liras på MTV, det är helt klart, he-he. De kör stenhård porr där. Hell de 10 000 tyska bögarna, ha-ha-ha.
Såg den på en krog i stan förra veckan (bara jag och personalen) och jösses, det var inte kristet, om man säger så, ha-ha.

Fast, vad är kristet? Det måste ju vara bra mycket bättre att köra lite sex-styggt än att mörda i krig. Så kommer jag alltid att tycka.
Men det är jag ju rätt ensam om att tycka. Parning är fulare än att döda. Så är det bara.

Äh, skulle kunna berätta ett och annat. Men nu skiter jag i det. Lägger ut.

Hm, är jag en hallick? Nä, inte fanken.

Okej, ut med det hela nu, ut på nätet!

Rock!

/Baron

Smegmarejs oh yeah

Först vill jag påpeka (pepåka) att mitt internet här hemma i Baronborgen strular som fanken, och har gjort det de sista fyra dagarna. Jag har bla inte kunnat svara på e-brev, då jag när jag skulle svara, inte varit uppkopplad. Så här segt har det aldrig varit. Och, som ni kommer att se nedan, tog det nästan en timma att få till den sista bilden. Det är något bajs på nätet för mig nu. Ja, och, ska svara på e-post och eventuella kommentarer sedan. Ville bara få ur mig detta.

Då kör vi:

Kolla här, hittade det nyss, snarkar’n, dvs Bluespolisen, har lagt ut sig själv när han och bandet sitt kör ”Fjollig dimma!” av Jimi. Sug min hästsnorre, BP, ha-ha:

Var är närbilderna? Var är grimascherna (hur det nu stavas)? Var är spriten?

—–

Hur som helst. Ijallafall.
Jag är körd, kokt. Häcken och jag träffades i Kvicksund idag. Vägen dit på båge, i läder, var det värsta jag gjort i år. Jag hade bytt den trippen mot tio Kalmar-Örebro-tripper. Att sitta i svart läder, svart hjälm och solen lyser på en och det är 30 grader i skuggan. Man kan bli galen för mindre.
Bara att ta sig ut från det här jävla Örebro var en pärs som tvingade mig att bli lagbrytare. Efter vattentornet, på den där 70-vägen som tar en till E18 mot Arboga var det tvärstopp, i bägge filerna. Det var inte sant. Flera hundra meter av hundratals bilar som stod stilla pga något jävla skit. Det gick inte att se slutet på kön.
Det går bra om man är moderat och har en fläskbil med AC, men inte om man är en enkel arbetarkille (som vill sjunga internationalen ibland på fester) på en fethoj, svartklädd.
Jag hade två val. Det ena valet var att svimma och få hojen över mig och skadas och kanske upphöra som människa. Det vill säga, bara ge upp och lämna in, låta andra skyffla bort resterna av mig. Det andra var att tränga mig av denna satans kö, vars avgaser var pricken över i:et.
Jag var i innerfilen (den närmats mitten i den fyrfiliga vägen), och så såg jag den där busshållplatsen. Det fick bära eller brista. Jag tutade på en kvinna till höger om mig, hon höll igen och jag kunde köra in framför henne, upp på busshållplatsen, och vidare över gräset och in på cykelbanan, och så mellan villorna och.. Till sist kom jag till en gata där jag egentligen får åka. Och så åkte jag min specialväg till sista utfarten mot E18, en hemlig väg.
Wow, jag var lagbrytare. Men skit samma. Även då, när jag kom upp i 110, med jackan öppen, så var det ingen lek. Jag var fanimej rädd för att svimma, så otäckt varmt var det efter lunchtid idag.

Höll på att köra ihjäl mig redan i garaget. Det hade varit något strömavbrott och när jag rundade kröken mot raksträckan till uppförsbacken där man kommer ut (man åker in en väg, ut en annan) så var det som en grå hinna framför mig. Bara några meter framför mig. Jag fattade noll, men lyckades bromsa i sista sekund. En stor jävla betongbrandvägg var ivägen för mig. Hjälp!
Vad göra?
Jag körde helt enkelt upp i de där kringelkrokarna som tar en in i parkeringshuset, alltså mot strömmen om man säger så. Parkerade innanför dörren, tog mig ut på lurigt vis, öppnade med kortet utanför, och så sprang jag in och körde ut min båge. Tack gode att ingen kom motsatt väg där.
Vad var detta?
Tydligen, sa en kvinna, när jag slog på mig hjälmen, att det varit strömavbrott och alla skyddsmekanismer för brand hade slagit igång.
Jaja, läskigt, men jag kom ju ut ijallafall.

Träffade Häcko vid Kvicksund, vi bara garvade åt vädret. Bestämde oss för att åka till Strömsholm för att bada i det vederkvickande vattnet i Mälaren där.
Men först kollade vi in lite gravhögar på Södermanlandssidan av Mälaren. När vi kom tillbaka mot Kvicksund så var bron förstås upphissad. Där stod vi, i gassande sol, svartklädda och bara fick vänta. JAG LOVAR, SÅDANT KAN GÖRA MIG GALEN! Men det ordnade sig.
Vi stannade vid en annan borg. Här kan man se Häcko i mitten längre bort. Bilden ska, som de övriga här gå att klicka på. Jag har åkt förbi många gånger men aldrig varit uppe där. Birka, kyss mig i arslet, här i mitten av Mälaren har vi Svearikets vagga, tamejfanken!

Sedan åkte vi vidare och badade. På samma ställe som jag och Strega badade för några år sedan.
Underbart. Jag blev människa igen. Och så åkte vi och käkade pannkakor, äkta tantlagade och krispiga pannkakor på Strömsholm. Med grädde och glass och sylt. Så jävla vackert, inte värmda industripannkakor utan äkta-äkta-äkta.

Vi skulle slå ett slag för Wåfflan kom vi på, så vi åkte över Rytterne hem till honom i Västerås. Vi var beredda på vad som helst, vi var adrenalinstinna, nu skulle det fajtas, men inget av det vi planerat behövde utföras, he-he.

Här sitter Wåfflan i sin trädgård med Häcko och mig mitt emot. Se så nöjd en Västeråsare kan se ut, he-he. Hell Uffe!!

Sedan åkte jag och Henko-Häcko till hans morsa där han hämtade lite prylar. Så här såg det ut utanför (man måste ju ha med någon båge-bild):

Hans HD närmast kameran, min Jappsare bakom.

Och så åkte vi bort från Västerås, gamla vägen, mot Enköping, och halvvägs är Kungsåra, där, precis tomten vid kyrkan, bor Häckens brorsa. Här ser vi bröderna:

Nehej, det gör vi inte. Första gången någonsin jag inte kan ladda upp en bild här. Men det är nog ComHems fel. De har bangat här i tre-fyra dagar på raken, i morgon ringer jag och säger vad jag tycker till dem.

Så åkte Häcken till Uppsala och jag åkte mot Västerås igen….
Hm, skulle kunna skriva mer här om vad jag gjorde där en sväng, men skit samma, det tar vi någon annan gång, och så åkte jag mot Örebro igen. Kom hem vid halv elva. Flugtäckt.
Parkerade i garaget, drog två bira, gick till Biskops, drog en bira, träffade LG. Gick till Lilla, drog två bira. Var dock helt svullen. Alltså i skallen och i hjärnan. Och så stängde de klockan ett och då gick jag hem. Och här är jag. Tjo.

Äh, det får räcka för nu. Nä, jag testar ännu en gång på bilden med Häcko och hans brorsa:

Yä, det verkar som det funkade.
Men vänta. Den bilden är för i fanken tokbra. Den kan tolkas. Den är konst. Vilken jäkla bild. Tjoho! Äntligen en kungligt bra bild här. (Ja, man måste klicka den för att skåda på riktigt).

Äh, ett litet reportage om dagen, den varmaste i mannaminne för mig och Häcko. En trevlig tur. Om jag nu också bara får min ifån så skulle allt det här bli mycket enklare och bättre och mer inspirerat.

Rocka olla!

/Baron

PS
Det är inte klokt, jag hittade nu, efter att ha lagt ut ovanstående, hela jädra första delen av Queen-arnas konsert på Wämbli 1986. Den ligger inte på min server, jag bara länkar in den här, det är inte mitt ansvar, det måste ju vara tillåtet då den varit där i över fyra månader, he-he-he-he-he. Njut, det är så jäkla bra:

Najs tripp

Rock!

/Baron

Öland, en låt

Det är en av mina bästa polare, Baggo, som sjunger, och de andra är också mina bra vänner. Det är Blues-Bosse på gura bakom Baggo, det är Bernton (Stregas trummis) på batteri, och det är Jocke på bas (Västeråsjävlar allihopa, men de bor kvar där, utom Baggo och jag då som skådat ljuset i form av Örebro).

En Dylanlåt. Och Roffe filmade från sin position i ladan, där på ägorna, i Böda, på Öland. Fanken, det är kärlek, jag blir rörd här på natten när jag slänger upp den (hoppas ljudet funkar i synk, jo, det gör det om man väntar, jösses videon var på över 70 Mb, det tar tid att komprimera till rätt format, men om det inte gör det ska ni veta att jag jobbade med att få upp det här klippet i fyra timmar nu i natt, och la upp det två gånger, funkar det inte nu, så fuck da shit, I giva a bajs. Lyssna och njut istället):

done

Jag är arg nu, jävla teknik, som snott tid av mitt liv. Det skulle synka bättre, vet inte varför det inte gör det. Men njut ändå.
Om man klickar där nere till höger på filmen får man upp den i fullskärm. Och, ja, jag har inte hållt den här, man kan länka den till andra siter, om man skulle vilja.
Roffe filmade över en halvtimma. Vi redigerade på min Mac, och nu slänger jag upp lite i taget av det hela.
Lite låtar.
Lite bus med grabbarna (vet inte om jag törs lägga upp när vi skojade med Baggarna, då får vi nog inte komma tillbaka, ha-ha, äh, vi var okunniga, men snälla).

———-

Det ringde under kvällen. Det var mina franska vänner. Nä, de är inte franska, men har bott där och bor numera här, hade kommit hem från sin semester. Så jag drog till Leroys (som jag föraktfullt kallar den där irländska puben). Sedan drog jag och frk C till Biskops. Och så till Lilla Öret. Ja, och så hem. Vet inte mer vad jag ska säga, he-he.
Jo, så kom jag hem, och började kolla filmen Roffe hade gjort på kvällen. Jag borde ha filmat också, men jag fixade inte det. Tack och lov för Roffe där.
Just det. Häcken ringde mig där på ”Leroys”. Vi ska åka båge på onsdag, bara vädret är okej. Då blir det tokvända i Närike.

Äh, no more skitsnack.

Hoppas rullen ovan funkar, upp med volymen. Kolla in Baggos, och de övriga grabbarnas genialitet (jag menar inte deras genitalier, jag menar det musikaliska).

Love!

Rock!

/Baron von Bongo

Ps
Om någon vecka kommer jag att pimpa ett och annat. Den här bloggen kommer att finnas kvar, för det jag tänker, känner, tycker. Men en annan blogg kommer att öppnas för det jag är med om, det jag upplever.
För er betrodda här, kommer jag att avslöja adressen till den andra sajten, men eftersom den är helt jävla öppen, så ska man inte komma därifrån och hit. Förstår ni? Alltså, härifrån och dit, det är okej, men inte därifrån och hit.

Love.

Enligt en undersökning

…så har det visat sig att att 80 procent färre pissar på golvet av män, i en pissoar, om man klistrar fast en plastfluga nere i själva pisseriet. De som testade kollade innan, och sedan med flugan. Och, oss i mellan, jag tror på detta:

Vem vill inte träffa den lille gynnaren med strålen? Just det, alla!

Rock!

/Baron

Alltså… och Apollo 11 och…

Jag måste vara ärlig här.
Kommer väl att skämmas i morgon, om jag törs läsa här, men ändå.

Jag är liksom två i samma. Å ena sidan helt jävla cool som bara kör, partar på och garvar på kvällarna allt som oftast, å andra sidan helt jävla vilse i pannkakan (på dagarna och när jag sedan kommer hem från mina flyktvändor) som brottas, om inte med mina demoner så med verkligheten, tankarna, rubbet. Och det är ingen kul resa, om man säger så.

Jag är nog, om jag ska vara ärlig, helt jävla vilsen just nu.
Jag borde, jag skulle, men jag förmår inte ett skit.

Det är tomt. Det är så jävla vuxet. Det här sa de inget om i skolan.
Jag kräks nästan när jag ser några av de 5-6 gratulationskorten jag fick. Vafan, det där är inte jag! Alltså åldern, inte hälsningarna. Någonstans har jag svårt att förlika mig med det hela, fast det är sant. Och sedan det här med morsan. Ja, hon var gammal, ja hon var krasslig i kroppen, men ändå. Det här är så jävla nytt, så ovant. Gaaaaaaaaaaaaaaa!
Grejen är att när man (jag) sitter själv här på nätterna, försöker kolla filmer, drar i mig ett par bira, kollar webben, eller vafan jag nu hittar på för att bedöva mig (nej, inget annat än bira), få bort tankarna, så drabbas jag av självömkan och sorg, en känsla av meningslöshet, ett stort fy-fan.
Jag borde fixa ditt, jag borde ordna datt.
Ja, jag har fixat allt, nästan, vad det gäller morsan, från begravning och räkningar, till städning (har inte betalat flyttstädningen ännu, men allt annat). Men det är mer som ska fixas, mer som måste pyntas.
Tyvärr, cybern, jag måste skriva av mig detta. Vissa dagar/nätter är det värre än annars. Nu är det en bluäig natt. Jag är upp och jag är ner. Men det är starkare än det brukar vara när jag haft en mer normal situation.

Jag röjer inte upp här hemma. Jag försöker inte packa upp. Jag städar inte på muggen. Jag kontaktar inte grannen med ledigt förrådsutrymme på vinden, om att få hyra det, jag bara glor i väggen, på TVn, på datorn.

I natt så kollade jag på TV till åtta på morgonen. Sedan tvingade jag mig att sova. Vaknade halv tio med magknip. Bara att gå upp och rännskita. Kollade sedan TV i tre-fyra timmar till, innan nästa vända på muggen. Då kändes det bättre i magen. Så sov jag i ett par timmar till fyra på eftermiddagen.
Halv sex gick jag ut. Tog en kaffe på Köpmangatan, bland alla lyckliga och unga människor. Satt där som en jävla stofil, i min svarta kavaj och med hål på högra knät på jeansen (vemfan lagar dem nu?).
Kollade folk. De bara gick förbi där på uteserveringen. Skulle hem, jo, säkert vid den tiden, men deras ärenden på stan var att köpa kläder. Det tycks vara det viktigaste för folk. Men sedan? Går de hem och sätter på sig dessa kläder? Står i spegeln och kollar? För jag ser inte till samma mängd folk på kvällarna. ÄH, skit samma.
Tack och lov kom polskbördiga och tjusiga frk D. förbi med sin vovve. Hon stannade upp och gaggade ett tag. Jag kände mig synlig igen. Hon erbjöd sig faktiskt att med frk K komma hem till mig och styra upp ett och annat. Vilket förvånade mig, men gjorde mig glad. För är det något som kan få mig att ta tag i prylar är det när jag har folk omkring mig, då får jag fart. Hm, vi får se. Men jag är sådan att jag aldrig kommer att fråga dem i alla fall. Tönt (jag är tönt alltså).

Äh, jag är mjäk nu. Jag försöker, men det går inte att ljuga för sig själv. Jag är fjattig nu. Bara att erkänna, för cybern och hela rubbet.

Dock, jag är eder cyberbaron. Jag ger aldrig upp, jag bara kör på. Faktum är att en grej med allt tråkigt är att jag inte blygs ett skit för något, och kan vara än mer ärlig. Det kanske inte är så roligt att läsa här alla gånger, men det är, minus ström, helt gratis terapi för mig. Ut med skiten bara!!!!!

Men missförstå mig inte. Jag har kanonvänner. Jag har jävligt mycket folk jag känner på kvällarna. Och jag garvar, jag är stöddig, jag jävlas och har roligt med folk. Det är inte det. Grejen är att när jag blir själv, då tar något annat över. Sorg, självömkan, kanske panik också.

Men jag sköter min hygien, borstar mina tänder, durschar min lönnfeta kropp, tvättar mina kläder, vattnar mina blommor, diskar min disk, ansar mitt skägg, klipper näs- och öronhåren, samt det lilla jag har kvar på skallen, lagar bra mat till mig och sover oftast lika länge som man ska (fast på lite skev tid kanske).

Tillyttermeravisso saknas det lite stabilitet i tillvaron. Eller något annat.

Varje dag säger jag åt mig själv att skärpa till mig. Att ”i morgon så jävlars”. Det betyder att jag ska fixa ditt och datt, lägga av med annat, lägga mig i tid, göra det jag borde. Men det är inte samma som vaknar dagen efter som önskat dagen före. Utan då blir det rundgång. Måndag hela veckan.

MEN:
Idag var det 40 år sedan grabbarna landade på månen (om de nu gjorde det, många tvivlar, men jag vill gärna fira det ändå, klart de klarade det):

Kollade det där hemma i Västerås. Vi hade kvarterets första färg-TV (läs: Svart-vit-grön). Och vi hade fullt av grannar som besökte oss när detta gick på TV. Jag var liten, men det var stort då. Ville bli astronaut. Skit, ännu en grej att bli deppig för. Det blev jag ju inte, buhuu, buhuuu, he-he-he.

Äh, nu har det lättat.

Rocka bajsa!

/Baron

Att åka hemåt (ge upp en tanke) och dramatik

Jag har ju varit lite fånig ett tag. Fick noja när kvällstidningarna började med att det är farligt att berätta att man är bortrest, på nätet, för då kommer bovarna och snor ens kudde, täcke, och kanske även tandkräm.
Nåväl. Tro det eller ej. Jag är nu tillbaka i Baronborgen i Örebro härad, fysiskt, mentalt, psykiskt, jordnära, kraftfullt. Men både rätt slut, och rätt nöjd. Mer om detta sedan.

Jag har filmer, tagna med datorn, jag har kort, tagna med mobilen, med mig tillbaka. Men det där får vi ta sedan. Jag dokumenterade förresten otroligt lite. Hade varken kraft, förmåga eller intresse, trots att jag hade utrustning. I min rådande situation, var jag för matt, fatta mig hur jag har det, men lite blev det i jallafall.
En film kommer att storligen uppröra värdparet på Böda, så den måste jag nog censurera eller skum-redigera innan jag lägger ut den. Fick nämligen kunskap i att SÅ gör man inte, och höll masken, jag och Blues-Janne hade då redan gjort detta, någon vecka tidigare, he-he. Äh, man är Västeråsare, det går inte att göra rätt. Inte hela tiden. Men bra film blev det. Och så länge jag har åkt över Ölandsbron till fastlandet så får jag ingen traktor i skallen, men jag vill ju dit igen…

Låt mig, kära cybern, istället ta och berätta om sista dagen på Öland och gårdagen. Ja, det blir långt om jag inte svimmar innan, så Häcko och Strego kan sluta läsa här. De får ringa mig och fråga istället, textblyga som de är. Okej, nu gör jag ett försök.

I kväll. Måndag, här en bild på mig. Det är jag, jag är hemma, jag är framme, jag är i mitt vardagsrum. Erica plåtade, det är spejsat, men det är jag, trots allt, trots gårdagen:

Bara det faktum att jag publicerar en bild på mig som inte är tokmaskerad måste göra att cybern förstår att jag nu är 50 jävla bast, och gör precis som jag vill, även om jag är lite blyg fortfarande. Ja, man ser ju datumstämpeln nertill höger, så jag ljuger inte, jag är här, i mitt härad.

Som den sista av alla fastlänningar i kretsen lämnde jag Böda, lämnade fm Hellborgs ägor. Jag var sist, precis som jag varit nästan sist med att komma ner dit, men absolut sist med att gå och lägga mig i 10-12 dagar. Ingen jävel var uppe lika sent som mig och festade, filosoferade eller vad som helst (som jag var). Men, okej, det kan jag skryta om senare.

Häcken med Ylving och Häcko-morsan drog, och så packade jag, städade min kabyss och durschade, borstade tanden. Det var sen eftermiddag. Planen var att ta mig till södra delen av ön och hälsa på TomHell, alias Kweholm med familj, som flyttat ner till ön från Västerås.
Det gick bara ett par mil, så började det pissa vatten från himlen. Jag svängde av och drack kaffe i en kvarn. Sedan vågade jag mig på bågen igen.
Bara det att se att dessa veckors kanonväder var utbytt mot regn och bluä, gjorde min tripp hemåt så jävla seg. Planen var egentligen att dra mig neråt skåne och södra landet innan jag tog mig hemåt. Men med det där vädret är det ju bara att ge upp. Men jag hade inte gett upp ännu, inte där, jag hade bara kollat nätet och läst kvällstidningarna om nätet.

Jag åkte vidare söderut på ön. Det var köer. En bonde hade fått för sig att han måste åka hela den långa vägen, enda vägen, med ett hölass och traktor. Tog massa timmar att nå fram och kunna köra om. Jag är övertygad om att han gjorde detta bara för att jävlas, för att njuta. Vilken jävla bonde kör hö med traktor i 5 mil? Just det, bara en som vill jävlas med turister.

Ett av mina mål med trippen hade ju varit att besöka Skogsby med den nya stripp-klubben som alla rättfärdiga människor (läs: hjärntvättade kvinnor som behöver manligt smek och män som inte hajat att de är bögar ännu) hatar. Nu åkte jag förbi där på väg mot Hells resident i Mörbylånga. Och garvade stort. Det var verkligen mitt i byn. Fantastiskt. Alla fönster var igenbommade men jag hann läsa skylten: ”Öppet jämt!” Hur vackert var det inte, och nu denna helg skulle folk komma och demonstrera mot detta oerhörda att tanter visar lite hud för pengar på Öland. Min dröm var att de skulle stå där med sina plakat och tjoa och så kunde jag stanna bågen och gå in och betala tusen spänn, bara för att reta bajset ur de rättrådiga. Vilken underbar pryl, skulle kännas som vid en abortklinik i staterna, fast utan skjutvapen.

Varför får moralister leva?

Om jag vaknar en morgon och känner att jag vill göra något för världen, då är jag övertygad om att jag med min intelligens skulle göra något nyttigt med min nya vilja i en värld av orättvisor. Jag skulle stoppa folk som snodde tvättider i tvättstugan, sopsortera bättre, köra på 95 istället för 98 oktan, klappa djur, le åt barn, eller något annat som är nyttigt. Men att bli galen på kvinnor som visar lite kropp, det är mig helt främmande.
En hemlighet till demonstranterna:
Er pappas penis trycktes in i er moders vulva, så blev det skönt, och nio månader senare kom ni ut GENOM MAMMAS MURVA! Ska vi träffas och protestera, lördag klockan 14.00 utanför ICA?

(Länk till artikel i Ölandsbladet!)

Någon mil senare så kom regnet. Tack och lov så har de busskurer på södra Öland. Jag kröp in i en där och slog på mig gummit. Det tar en 10-15 minuter, är ingen lek. Utan tak så blir man tokblöt. Men dressen åkte på och så kunde jag åka vidare.

Väl framme så letade jag efter ICA (check) och så Konsum (check) och så ett hus med en massa figurer på (check) och där var de, de Hell family, med Kneto Irre som var på besök.
Dröm eller döm om min förvåning när de inbjöd mig, inte bara för att säga hej, utan för att stanna över natten. Jag accepterade naturligtvis. Och en order gick ut till Tom Hell från fru Hell att köpa bira till mig i Konsum (där han var just då).

Fantastiskt trevlig kväll, men Tacos eller något sådant (glömt namnet), jag kunde ju inte äta det, visste inte hur man gjorde, men blev lärd. Man ska vika som en tunnbrödsrulle. Gott som fanken.
Och så drack vi bira, gaggade och mådde bra. Jävlars vad vänner jag haft trevligt med på Öland, och detta var dressingen på det hela.

När alla lagt sig (jag fick bo i finrummet med en madrass) så satt jag som vanligt ute i fria luften några timmar och tänkte. Dagen efter gick vi ut på sajtzing. Här är da family, minus grabben som var hemma med datorn. Om man klickar på bilden blir den större och bättre så man ser denna magiska familj in Spe från Västerås. Gör det:

Äh, jag bara skriver och skriver. Och Baggo ringer från Berlin nu när jag skriver, och skickar bilder. Han är där nu, och partar som fanken. Jag har inte kommit till söndagen ännu. Måste—- måste—arghhh, klara detta. Skriva långt, som ingen orkar läsa, fast det kan inte hjälpas det måste uuuuuuuuu!

Mörbylånga, i the Hells regi var fantastiskt. Stilig köping, trevliga jävla människor. Fick till och med en liten godispinne av lilla Siri som syns därovan när jag åkte iväg. Och fru Hell hade massa bizz på gång, från textilier till reklam. De där rackarna kommer att klara sig på solens och vindarnas ö.

Herr Hell själv filmade mig när jag drog iväg efter ett dygn i det trevliga sällskapet (arghh, jag måste göra allt kort här, fast jag själv bestämmer).

Så åkte jag iväg, och kom över bron (läskig bro att åka båge på, jag lovar). Och kom till Kalmar. Tog en burgare. Umgicks ju med planer att åka ner i Blekinge för att sedan åka mot västkusten. Men vädret sa annat. Så jag klädde på mig varmt och åkte hemåt istället. Vädret skulle inte bli bättre (annat än på Öland, där är det alltid bra). Mot Vetlanda. Så började det dugga. Jag höll ut, men så var det bara att ge upp, hitta en lanthandel (tack och lov) med tak över entrén. Smeka på sig regnkläderna. Och åka vidare. Timma efter timma. Regnet föll ner. Det var overkligt. Jag har ju skojat om hur det varit att åka hem från Öland. Det här var värre.
Och nu gör jag ändå detta kort.
Klockan var elva under söndagskvällen då jag kom till Jönköping. Jävla Jönsköping. Tankade och frågade hur långt det var kvar till Örebro. Fick svar. Urk. Minst 20 mil till.
Jag hade åkt en 30 mil, med blixtar, tokregn, fukt-fukt-fukt. Hela jag var fuktig.
Tog östra sidan av Vättern, där är det ju fin motorväg. Big mistake.
Det smattrade regn, blåste kastvindar, var mörkt. Det var ett skräckhelvete. Alltså, att åka på sidan av sjön, i mörkret, med motorcykel. Man ser med halvljuset, med tur, 15 meter framför sig. Om man åker i 70 åker man 30 meter i sekunden eller något. Och så allt vatten på vägen. Jag åkte sakta, ibland neråt 60. Men vägen hade 120 som fartgräns, så alla andra, alla idioter, åkte den farten, och några som vanligt 20-30 km i timman fortare. Det var läskigt att se ljus närma sig mig bakifrån där jag åkte som en fegis, en fegis som ville leva, på denna räcerbana där jag knappt såg något (det finns inte vindrutetorkare på en hjälm).
Alltså, det gällde att leva. Inte låta vindarna slå omkull mig, eller blåsten från bilar och lastbilar som körde om mig, inte låta vattensamlingar på vägen ge vattenplaning och död, inte låta regnets kyla som krypit in i skor, handskar, på bröstet, i arslet, egentligen överallt, döda en. Det var INTE kul, det vill jag säga. Och alla mackar längs vägen var stängda. Bara att åka 12 mil i detta jävla oväder i som mest 70 knyck, men oftast kring 50. Vad annars att göra?

Kom till Vadstenatrakten efter ett gäng timmar i ovanstående situation.
Gammal kulturbygd. Nu började det regna på riktigt. Alltså riktigt jävla rejält. Nu regnade det till och med från marken och upp. Jag skrek. Jag sjöng, jag garvade. Det var fanimej inte sant. Klockan var ett på natten och jag åkte båt. Kände skräck för att motorn kommer att drunkna. Inte en bil nu. Bara jag, på smal 70-väg, Synfältet var tio meter. Åkrar åt alla håll, översvämmning på vägen. Så jävla läskigt. Krypåka, tvåan, ibland treans växel (har fem växlar). Det bara forsade vatten när jag klöv ”sjön” jag åkte på, som ett V med vatten runt mig. Att stanna var uteslutet.
Om jag var blöt förut, var jag riktigt jävla skitblöt nu. Hade jeans underst, skinn ovan, och så regnstället. Skorna var, bootsen var, helt blöta.
Så kom en bensinmack, obemannad, men med tak. Jag stannade. Civilisation ändå. Fy fanken för att stanna ute på heden, utan människor, med bara sig själv. Om jag drunknade här skulle man i alla fall hitta mig när man öppnade.

Jag bytte strumpor. Slet på mig plastpåsar ovan. Och så in i bootsen igen. Åkte vidare. Motala och så mot Askersund.

Var väl i Askersund vid 02.00. Första nattöppna macken sedan Jönköping. YES!
Han som jobbade där var norrman. Vi gaggade när jag drack mitt kaffe.

Sedan åkte jag hemåt. Bara sex mil till Örebro därifrån.

När jag packat av och parkerat bågen var klockan fyra på morgonen.

Söndagen, som jag minns den, var inte klok. Och så sov jag.

Okej, detta får räcka för nu. Jag är SÅ jävla vuxen av allt som händer. Någon som känner sig fjollig? Hör av er bara. Någon främlingslegionär som skakar av skräck? Ring hit bara, jag har varit med om värre saker!

Rocka hårda ollon!

/Baron

PS
Fanken fick inte med allt, men det blev nog otäckt långt ändå, för vissa.

Dä ä juli nu

Det slår mig, nu när jag sitter här hemma hos Kweholm med familj (de sover alla, utom jag, jag måste vara sist till sömn), att det är juli. Jag har minst en månad på mig att vara mig själv, innan jobbet börjar. Tyvärr är vädrets makter inte riktigt inne på min linje (vad jag tänkt göra) så jag får nog revidera mina planer, eller inte…

Det var mycket regn i luften idag. Och när jag åkte min båge från destinationen så fick jag avbryta efter ett par mil och ta en fika tills det klarnade upp lite. Sedan drog jag vidare, men mot slutet av trippen, på med gummistället ty det piskade fint av väta. Stället höll. Tack och lov.

Tripping. Är det det jag håller på med? Bara kör, bara åker? Jo, så är det nog. Men jag vet att jag ska vara tacksam för 10 dagars kanonväder, fast jag nu tjurar för att det regnas hit och dit. Äh, mina planer grusas för tillfället.

Urk, jag skriver så allmänt. Måste skärpa mig. Varför skriver jag inga detaljer, inget skvaller, inte om några händelser? Jag vet varför jag inte gör det, men det kommer jag att ta igen sedan, håll ut, håll ut cybern.

Någonstans långt borta hör jag ljud från en fest. Låter som ett band som lirar. Jag skulle vilja vara där. Tokparta. Men jag orkar inte. Förresten känner jag antagligen inte någon, så då åker man väl på bäng.

Jag gillar att sova, att vara öppe (uppe) sent, dricka bira, snusa, glo på fruntimmer, gagga med polare, ljuga (dra historier om händelser och sitta och garva tillsammans), vistas i naturen (är detta en kontaktannons?), skoja, busa, åka båge, kolla film, leka med internät. Och mycket annat. Jag är lyckligt lottad såtillvida. Jo, så är det, om jag tänker efter.

Just nu är jag här i tillvaron, både fysiskt och mentalt. I morgon är jag någon annanstans. (Urk, varför skrev jag så? Låter som en schlagertext, skärpning!!!)

Nä, jag får inte till det mer här just nu. Så jag lägger ut.

Rocka olla!

/Baron

PS.
Hm, det var PS för ett tag sedan, verkar som om jag gjort det till en vana. Hur som helst. Datorn stod på här efter inlägget ovan och då kan/kunde jag inte motstå.
Så här. Jag har suttit ute i någon timma. Hinkat en bira i natten, kollat in läget. Lyssnat på desperata och kärleksfulla damers kvitter i telefonen med tilltänkta makar (de bara stannar och snackar hur länge som helst). Men egentligen bara suttit i en trappa och njutit av sommarnatten. Inga mygg, inget regn, ingen vind. Varmt och skönt. Fuktigt i luften var det, men ändå, varmt, inbjudande.

Jag kan ha fel. Men det kändes som det klickade till för mig där på trappan. Helt plötsligt kände jag mig så jävla klar och nöjd. Lugn, klar och nöjd. En slags… ”häpp, allt är så jävla okej egentligen”-känsla. Och upplevelsen av detta var just så; bra!

Så här sitter jag på ett långt PS och kan bara konstatera att jag tror jag är nöjd. Nöjd nu, kanske seg i morgon när jag vaknar, men nöjdare (mer nöjd) än tidigare, på mycket länge, ruggigt klar. Det känns lurigt bra, det kan inte bara vara folkbiran jag har knäppt. Okej, over out, do da hobba-gobba-dance, yeah, oh yeah, suck my lilltå, bejbi, oh yeah, okey your sweet little love machine…

Gny, nu vill jag bara skriva mer, måste lägga av detta nu, måste. Men jag vill inte sova, jag vill vara i den här känslan av att det känns så jävla bra.

Skärpning.

Över och ut. Tut.