För tillfället ligger denna blogg på mellan 72 och 120 unika besök per dag. Det betyder att betydligt fler gluttar än skriver kommentarer. Och det är okej.
WordPress är ett fränt verktyg att blogga i. För när det räknas här, räknas inte sökspindlar från t ex Google, inte heller om man går in flera gånger och kollar här. Utan det är unika besök varje dag som räknas.
Rimligtvis är det fler än de som ger sig tillkänna på kommentarerna som gluttar här. Antagligen inga från Ugga-Bugga-land, Grönland eller Kap Horn. Utan mestadels svensk-talande, bosatta här i det kyliga. En och annan har säkert kommit hit från betrodda cdb:are (sådana som läser här, cyberbiktfädrer) som gett tipset med den förmaningen att aldrig avslöja att de fick den här adressen från ”xxx”, andra har hittat hit via sökmaskiner eller rena tillfälligheter.
Men. Tänk själv. Man har en drift (jag har en drift), att skriva ut på nätet, rätt ut, för vem som helst att ta del av, och det är vad man (inte man, utan jag) tänker och tycker just då. Inte sedan, inte efteråt, utan just då man skriver. Det är kittlande. Kanske kungen läser mellan groggarna. Kanske Arne Weise läser. Kanske Maud Olofsson innan hon penetrerar ännu en dildo. Det vet man inte. Men man vet att någon gång, någonstans, så är det någon som läser som ger sig tillkänna och skriver en kommentar och ibland presenterar sig lite. Och då blir man glad. (Man betyder ”jag”. Sorry, jag har ”man” i mig, det är dialekt från Västerås).
—————–
Just idag kände jag mig stark, som Kenta från ”Dom Kallar Oss Mods” skulle säga. Nu gjorde väl antagligen det här att jag skrev filmtiteln att jag hamnar i sökmaskiner när folk söker den filmen, och så hittar nya hit, men det får jag ta. Jag är inte rädd. Jag är fanimej inte rädd, jag är en bloggers för fan!
Don´t mess with a blogger, sucker!!!
Men ändå. Det var en ovanlig dag. Jag hade sovit de stipulerade 8 timmarna som socialstyrelsen genom experiment och falsifieringar kommit fram till är det riktiga som levande svensk.
Så jag var stark. På jobbet.
Under tre och en halv timma så sorterade jag alla jävla papper och annat skit som fanns på mitt skrivbord. Släng, spara, spara där, spara här. Svetten bara rann. Jag pantade Ramlösaflaskor, plastflaskor. Fick 12 spänn. Jag la grejer till diskmaskinen, jag röt åt folk. Och jag var rak.
Vid ett tillfälle frågade en kollega mig hur det var.
”-Det är som det är, det är samma, hur så?”
”-Jag undrar om du är sur på mig?”
”-På dig? Ja, det är jag, men det är inte det som gör mig sur, verkligheten är värre!”
”-Vad har jag sagt?”
”-Du tog orden ur munnen på mig på senaste mötet och visade att du inte är så jävla frän i skallen som jag trodde!”
”-Hur menar du nu?”
”-Jag började berätta en pryl, och i den berättelsen fanns en för-pryl, och så avbröt du mig och gick till attack mot mig, som om jag skulle stå för den där för-prylen och lät inte mig få en syl i vädret, kyss dig i arslet, det var åt helvete!”
”-?”
”-Skit samma nu, men som ett exempel. Jag sitter på ett möte och ska berätta om en solig dag. Så börjar jag med natten, när det är mörkt, precis före gryningen, och då, DÅ hoppar du in och våldtar mig och kritiserar mig för att tala väl om natten, och sedan får jag inte en syl i vädret och alla tror jag gillar när det är mörkt!”
”-??”
”-MEN VAFAN!!!! Du tog orden ur munnen på mig, när jag sagt A men inte B och gjorde A till vad jag tyckte och så menade du att det var helt uppåt väggarna, när jag försökte få dig att hålla käften och lyssna klart så bara fortsatte du!”
”-Men varför sa du inte till?”
”-Jag försökte, men fick ge upp, du var som en finsk spets, gläfs-gläfs. Därför att jag har stil. Därför att det är så jävla löjligt att börja bråka inför chefer för att DU fått ett och annat bakom foten, jävla glappskalle!”
”-Aha, men jag menade inget illa mot dig!”
”-Nej, men du gjorde mig illa!”
”-Men vi är väl vänner?”
”-Inte än på långa vägar, ångra dig ordentligt, gör aldrig om skiten!”
”-Jag ska inte göra så mer!”
”-Nej, det ska du inte!”
Jag vände på klacken och gick ut från rummet, han kom efter. Nu var det fullt av medarbetare runt om oss. Kanske ett 30-tal hörde det jag sedan sa. Min antagonist (nej, jag är egentligen inte arg på honom längre, men han ska fanimej ha, sa):
”-Men jag menade inget illa!”
”-Jo, det gjorde du som inte använde skallen!”
(Nu skrek jag, nej, jag pratade mycket högt, jag skiter väl i det där egentligen, men jag njöt av situationen).
”-DU SKA FANIMEJ KÖPA CHOCKLAD OCH ROSOR TILL MIG!”
”-Va?”
”-JAG VILL HA, I MORGON, CHOCKLAD MED GOD FYLLNING I, OCH I SNYGG RÖD KARTONG MED ROSETT PÅ, OCH ETT KNIPPE RÖDA ROSOR SÅ ATT ALLA SER HUR MYCKET DU ÄLSKAR MIG, DIN HÄRSKARE PÅ ALLA VIS. DO IT, OR ELSE!!”
Fan vad skönt det var att säga så. Han blev tyst. Och det var alla runt i kring också, he-he.
—————————–
Sedan skulle jag kunna skriva lite om andra fräna prylar. Men jag har läst (med Strega i åminnelse) att man inte ska skriva för långt, då orkar inte folk. Jag har jag gjort en kompromiss med de där strecken, men …..arghhhhh…… jag måste bara skriva tills jag är klar.
——————————
Den franska filmen ”En man och en kvinna”. Man åker räcerbil på en brygga från havet. Stannar och signalerar med lyktorna. Ett par ungar och en kvinna kommer springande. En hund är som gladast. Poesi, och jag vet inte varför (men filmen är fanimej finemang, och låten är gudomlig), det är i slutet av filmen, men skit samma, jag är där, men inte ett dugg kär eller fånig i nuet, fast jag ser:
Leluc.
Rockfitta! (ett ord som förstör för moralister som kan tänkas läsa här och nyss trodde sig förstå mig).
/Baron
Publicerat av baronen 




Publicerat av baronen 
Publicerat av baronen 






