Lördagsjävlaskit

Jag vaknar. När vaknar jag? Jag vaknar efter fyra på eftermiddagen. Egentligen hade jag laddat för att göra något åt min jävla lägenhet. Men nu var det bara att ge upp allting.
Jag tänkte att jag hade tre prylar att göra denna dag. Och så tänkte jag att jag inte kommer att hinna med att göra dem allihopa.

Så. Jag tänkte som så här, att jag är numera vuxen, och gör vafan jag vill, när jag vill. Ingen ska stressa mig, INGEN!.
Så jag kollade film på TVn och surfade på nätet. Och så ser jag, får jag, denna underbara bild på mig själv, med morsans redan då för gamla solglasögon som jag lånat, på Facebook. Uppladdat av Perra Ljunggrenarn. Jag blev helt till mig. Det är ju jag. Det ÄR JU JAG! Och jag kollar in i framtiden och så sitter jag här 31 år efter och kollar tillbaka. Det är fanimej rymd, religion, allt, det är inte klokt. Kolla bara. Det är jag, då, när….
Det här är nog en av de första gångerna jag lägger ut mig själv så här rätt av. Det är dags nu, det är dags nu, och här är jag, då, 1978, antagligen på musikfesten på Lögarängen i Västerås:

Alltså, den där galningen ovan, det är jag, då. Hej, polarn, du som nu är äldre och sitter och kollar nu. Vi gillar varandra, he-he-he-he-he.

Det är så jävla svårt ibland att haja att man varit med, att åren gått. Men så är det. Jag var på redan då.
Vafan har jag att klaga på? Jag har gjort en massa roligt, tokat mig, dårat mig. Varit med enormt vackra kvinnor (även mellan lakan, jag kan murvor), partat så jag inte vetat vad jag heter. Jag har gjort allt. Och det är okej. Vafan sitter jag och gnäller för numera?
Antagligen för att tiden runnit ifrån. Nu är man själv. Nu har de flesta polare radhus och barn och fru och hund. De kan inte leka som vi gjorde längre. Och det suger. Då jag ju inte har familj.

—————————

Min pryl nummer ett i kväll var att gå på ett vernissage. Det var alltså en utställning med tavlor och prylar som en donna gjort som jag känner.  Hon är snygg, men rätt mycket mer höger än jag är, men ändå…
Om allt hade funkat hade jag hunnit med allt jag skulle göra, den där utställningen, en blueskonsert och en privatfest. Men jag satt ju hemma, och så när jag såg den där bilden ovan, och började gagga med Jimmie på Facebook och allt, äh, då fick det ordna sig ändå.

Jag borde ha gått till utställningen vid sju. Jag kom dit strax efter halv elva. Det hela utspelade sig bara några hundra meter från Baronborgen där jag bor. Alla blev glada när jag kom. Det togs i hand. Det var snygga människor, det var föräldrar, det var allt. De hade en hund som såg ut som om han torrjuckade på golvet när han låg ner, och jag skrattade hårt åt detta. Det visade sig dock att han var framavlad så att han såg lustig ut när han låg så, han kunde inte ligga på något annat sätt, okej…

En mycket ung flicka var där också, antagligen lillasyster till någon där, jag vet inte. Men jag kände mig som en pederast när jag kollade in denna 14-åriga nymf. För, och lyssna nu innan ni ringer snuten. Det var mörkt därinne och så ser man en otroligt snygg ung kvinna dansa runt. Jag kollade verkligen. Och så hamnar hon i ljuset och då ser jag att hon fanimej är alldeles för ung. Men ändå, jag erkänner, jag skulle kunna välja bort att skriva om det här.
När jag såg att den otroligt snygga flickan, med kort-kort och allt, var alldeles för ung, så slutade jag kolla henne.
Är jag ett svin? Nej! jag är bra. Och så här upplevde jag det hela.

Och så skulle alla till Lilla Örebro-krogen.

Så här försökte jag filma det hela på min Super-8-kamera, ja, det är lite mörkt, men man hajar nog:

Men jag hängde inte med dem iväg. Jag ringde till den där festen på norr. Var de kvar, skulle jag komma.
Och så blev det som så att jag stoppade en taxi och åkte dit. Var ungefär där Bela bodde förut, eller en liten bit från där Kalix bor.
Resan kostade 83 spänn. Jag gav snubben en hundring. Han blev glad.

Så kom jag in. Där satt Malle (Mats) och Micke och vakt-Mats och brudar hit och dit. Det var nio personer med mig och jag fick direkt bira när jag kom in. Vi var tre med samma förnamn, stort.

Så sa jag något om att feminister kan kyssa sig själva i bajsan, och från den stunden hatade alla utvecklingsstörda brudar på festen mig. Hurra! Ha-aha-ha-ha!

När vi skulle gå så tappade en brud sin öl och började torka upp. Jag hånade lite och sa högt:

”-Ha-ha, har du tappat din bira?!”

Svaret blev att jag fick trasan kastad i ansiktet. Hur reagerar en CyberBaron då? Jo, precis, jag smackade tillbaka den hårda trasan i hennes sminkade ansikte. Det stannade av ett tag. Men så försökte hon slänga på mig igen. Då tog jag trasan och la den i diskbänken.

Så här såg det ut med min Super-8-kamera, där jag satt och drog på mig pjucken när vi skulle gå. Man ser Micke därframme:

—————

Alla skulle till Ritz. Men jag bad taxin jag åkte i att släppa av mig vid Storbron. Och det gjorde han. Jag kände mig som en självmördare där han stannade precis mitt på bron. Bara att hoppa ut och slänga sig i Svartån, ha-ha-ha-ha.
Alla åkte till Ritz, det nya stället. Jag ville fanimej inte.
Jag tog mig till Biskops, några meter från Storbron.

Ja, och, alltså, till slut kom massa folk, Malle och Micke och andra till Biskops, och det hade jag väl hajat. Vi som vill snacka, vi måste till något ställe.

Snackade med en böna till en av Micke och Malles kompisar. Skitsnygg och frän böna, bördig från Eritrea. Och nu är vi FB-kompisar, he-he-he. Micke och Malles kompis gillade nog inte att vi hade det jävligt roligt och garvade, men det bjuder jag på, ha-ha, fittskalle! Ha-ha-ha! Här är hon, jaja, alldeles för ung, och med snubbe och allt, men skit samma, hon var rolig, och vi garvade, he-he:

Micke och Malle och jag snackade om Öland. Sommaren 200000010. Alltså nu i sommar. De är på, de verkar komma. Det kan bli prylar i sommar, jösses. Inte bara blues och rock, utan lite sound-system på stranden, fatta!
Ja, jag har gjort en ny sida, webbsida om sommaren, men väntar med att lägga ut adressen tills jag fått lite bilder och filmer från i somras, då blir det prylar.

Här skulle jag kunna lägga ut ännu en bild, på mig och Annika, från ”furr”, men det får bli en annan dag.

Trivdes ni i Cyberdagboken denna kväll, natt, morgon?
Var då inte blyga att kommentera. I LOVE YOU!

Rocka bölja!

/Baron

Me is Baron von Härskare

Jaja, are, jaja I.
I am, you are, she and he is osv. Jag gör som jag vill.

Härligt med att vara ledig. Baggo med böna var oroliga för mig (i och för sig med all rätt då jag är helt bongo som människa på många sätt), men etablerade en kontakt med mig efter midnatt. Okej. Så jag drog ner på Lilla Ö. Och där satt de och vi hade det trevligt.
Så stängde de någonstans kring klockan ett (och Gud vet att jag berömde den otroligt vackra servitrisen för hennes hot-pants, jösses, och jag menar JÖSSES!!!!!) Det är skönt att vara i den åldern att man inte skäms för att ge eloger. Snyggt ska sägas. Stiligt ska sägas, shcyrre ska sägas. Man ska inte vara snål. Och jag tror mig kan säga sådana saker utan att bli betraktad som någon man måste ringa snuten för. Om om så är, fuck that! Jag bara kör, för min skull!

Men jösses vad den bönan är tjusig, det går inte att komma ifrån. Förr sa man åt sig själv ”om jag bara vore 20 år äldre”, nu säger man, ja, det är självmål, men ändå ”om jag bara vore 20 år yngre!” Urk!

Så gick vi till Biskops.
Trevlig kväll. Snackade med mycket gott folk. Micke, Malle, Baggo, Lizzo, Snygg-Per, Blues-Polisen, vakt-Olle ett och vakt-Olle två, kocken och hans böna, och en massa andra. Det är enormt hur en timma, nja, 45 minuter kan komprimeras och bli så trevlig. Att gå ut sent, är prylen, jag menar det.

Och så gick vi hemåt och man ville ha efterfest. Micke erbjöd sig åt sitt håll, men jag ville inte, jag ville hem. Och de som skulle åt ”söder” ville ha fest hos mig, men jag vägrade. Det är för läskigt hos mig ännu, då jag inte gjort ett jävla skit åt något sedan jag ställde in alla lådor och prylar här i våras. Jag menar det, det är verkligen HEMSKT. Men jag klarar det, själv. Vill dock inte att någon annan ser det.

Här är en film som jag tog på gänget jag gick hemåt med:

Och här är en film med polisen som undrar varför en snubbe har en tunna på överkroppen. Han jag snackar med där är trevlig, det var han jag köpte mina jeans av för några månader sedan, jobbar i Levisbutiken.

I övrigt. Jag har varit slö på att kommentera kommentarer, som jag dock läser. Men läser man mina kommentarer till kommentarerna? Det undrar jag… Hm…. Får aldrig kontrakommentarer när jag kommenterar kommentarer, kanske jag ska lägga av helt med det?

—————————

Lördag.
Vernisage. Är bjuden, träffade konstnärinnan idag, okej, jag kommer väl då.
Blueskonsert på hotellet, Baggo och Lizbo ska vara där, okej, jag kommer väl.
Elin har fest hemma med folk, okej, jag kommer väl då.

Så får vi se. Så här ser det ut nu, klockan 03.20 på lördagsmorgonen, den dag jag fick lön och kunde äta igen. Bara att bränna stålar och känna sig som kung i helgen.

Äh, får räcka.

Rock!

/Baron von Gylldene Snorrelius

Retrospektiv utställning

Jä, då kör vi lite olika grejer här. Nu laddar jag upp.

Har hela tiden misstänkt att Häcken torskat hårt på det Skottska. Nu finns beviset. Min agent i just sagda Skottland har på hemliga vägar lyckats ta dessa bilder. Häcken i en Sherlock Holmes-mössa. Läskigare blir det inte!!! ARghhhhhhhh!

Inte nog med det. Han tror att han speglar sig, men kameran finns bakom spegeln:

Så, bara efter ett par månader, så är han en sådan där lirare med sådan där mössa. Måste fanken åka över och rädda honom. Minns sådana män man såg i gamla Västerås under ungdomen. De hade sådan mössa/hatt och var helt förslavade. Frihet! Ring Mel Gibson!

—————-

Lokalblaskan överraskade ännu en gång i kväll. Sådan vokabulär används väl inte annars? Eller har det gått över gränsen nu? Beror det på underbemanning? Är jag sååå jävla gammal att jag reagerar? På att skribenten är släkt med fast anställd personal? Trodde aldrig jag skulle få se denna småborgerliga (storborgerliga liberala tidning) använda detta epitet. Men nu har det hänt.
Och, okej, jag tillhör femteplatsarna i landet, helt okej:

Jag har klippt ur rätt av, inget lurt här. Man behöver inte förvanska sanningen, den är rolig i sig.

—————————-

Och sedan är det ju den nyligen uppväckta Törnrosa eller om det är Snövit, dvs Grevinnan Anette som så gött har kommit till världen igen. Hon skickade mig en pryl från hennes telefonsvarare som fick henne att garva ymnigt, he-he. Och det förstår jag. Kan det ha att göra med den där länken till den där gamla godingen, pranket, som jag la ut här för hundra år sedan, men som är värd att höras igen, och som hon hörde för några dagar sedan? Hjärnan sätter igång vad man skulle svara om man hade lyft på luren och inte låtit det hela spelats in….
Okej, först Grevis telefonsvararkristna meddelande, hon bor ju ändå i US of A:

Och så världens bästa prank (textat, Sterge, du kan hänga med). Har som sagt lagt ut det förr, men det håller än, även som repris. Två radiopratare spelar upp en snubbes inspelning då han drabbats av en telefonförsäljare. Killen som ringde måste ha skitit på sig, he-he, underbart, verkligen, digga:

He-he-he-he-he…..

————————–

Så en liten gif-animation. Det är inte ofta man får se sådana nu för tiden, det ska vara flash och skit. Men här är en äkta gif, webbens äldsta bildformat, och det rör på sig (webbens också äldsta rörliga prylar). Tack Lorrden för att du skickade den, kolla noga (om det inte rör sig i bilden nedan, klicka på den, så ser man, he-he-he, mycket instruktiv):

He-he, yeah! Vem blir inte intresserad av att lära sig noter. Tjing för att vara G-klav!

—————

Så.
Med all denna media upplagt, kanske jag kan få tillfälle att berätta om min dag? Är det okej? Allright, då kör vi.

Men först: Jag sov inte en enda sekund mellan tisdagen och onsdagen. Jag ville inte blunda. Jag tok-kollade TV, och så när jag blev så trött att jag inte visste vad jag hette så vågade jag inte somna, då skulle jag aldrig komma upp igen, i tid.
Så jag kom väldigt tidigt till jobbet. Nydurschad.
Ska berätta en hemlighet. Jag durschade aldrig på tisdagsmorgonen, dagen före. Det var bara att ge upp. Det fanns inget varmvatten, det var tok-iskallt. Så jag satte på mig färska strumpor, fillingar och t-shirt ovanpå min odurchade kropp. Jag hatar det. Men jag hade inget val, jag lovar. Dock borstade jag tänderna. Detta har bara hänt en gång tidigare i detta årtusende, ska ni veta, och då av precis samma orsak.
Hade jag haft mer tid på mig hade jag nog fixat det hela i rinnande iskallt vatten, men inte då, inte då.
Det jag hoppas på är att mina medarbetare inte tyckte jag luktade skunk. Jag hoppas.

—————-

Men tillbaka till onsdagen. Varmt vatten fanns och jag tog mig till jobbet, dock utan att ha sovit en enda jävla blund (som också är i det läge jag befinner mig i just nu när jag skriver detta, arghhhh….).
Hela förmiddagen jobbade jag med mina yngre medarbetare. Sedan massa administration, fixade konton åt folk hit och dit (ingen lunch, det är för fjattar). Och så möte. Och så möte igen. Nu var det jobbets IT-möte. Självaste IT-chefen för jobbet hade kommit förbi och sa att han ville ha med mig på mötet, då jag och det jag höll på med (Mac) var framtiden och det skulle alla behöva höra. Najs.
Jag gnällde, men så tänkte jag, att, vafan, jag var ju helt bonko, utan sömn och prylar, jag kör på, skit i allt, bara att tuta på. Så jag ställde upp.

Och på det där mötet var kommunens store IT-chef. Och lite andra. Goda och sådana som inte hajar så mycket, och sådana som är fast i gamla vanor och är livrädda för det nya.

Men. Nu är det så här. Om jag ska gå på ett möte, frivilligt, då är det JAG som går. Nu är det slut på att vara ett artigt och tyst jävla alibi. Vill de ha mig, får de HELA mig! Så! Jag säger vad jag tycker, vafan har jag att vara rädd för? Örebromössa AAAAVVVVV!!!!

Det visade sig först att den här kommun-IT-chefen var samma snubbe som jag träffat många gånger genom åren. Då var han en Microsoftfanatiker. En gång anklagade jag honom, som neutral tjänsteman, för att vara partiskt på ett stort och viktigt möte. Det förnekade han och under diskussionen blev han svettig, drog av sig tröjan och blottade sin T-shirt där det stod, med stora bokstäver ”MicroSoft Windows”. Så hårt har jag aldrig skrattat, och så många poäng jag tog på det mötet, att det inte var sant, he-he-he-he-he. Han hatar mig säkert än i dag för den grejen, he-he. Jag bjuder.

Men nu, en tio år senare, var han inte samma snubbe, nu hade han utvecklats. Kunde tänka sig lösningar som inte enbart handlade om det stora datorföretaget (allt det här utvecklar jag i min nobelprize-roman som jag ska skriva, de prylarna törs jag inte lägga ut på webben, webb är ondska, bok är godhet).

Men skit samma. Jag sa vad jag tyckte. Att IT-enheten inte skulle bestämma över oss, utan att IT-enheten på kommunen borde ses som någon slags lokal variant av Vägverket. Reparera vägar, ploga när det snöar, och ge fullständigt fan i om folk kör Volvo eller SAAB eller något jävla Köningsägg!

Ha-ha, ja, jag är vass! Många höll med mig där. Och de som inte gjorde det var i minioritet, så de höll käften.

Och så berättade jag om hur jag jobbar, och använder massa gratistjänster och kommunikationsverktyg som bloggar, Twitter, Facebook och annat.

Nu gjorde någon bort sig genom att visa sin okunnighet, men jag sa inget, och jag säger inte här vem det var, men det var inte jag. Jag kan bara njuta när sådana biter sig själva i arslet genom vad de själva säger.

Ja, så fortsatte mötet. Men i sista minuten så tog jag mikrofonen. (Vi hade en döving med oss som via en skruv inborrad i den blankrakade skallen, en slags mottagare, kunde höra oss, fast endast om vi snackade i en mikrofon).

Jag reste mig upp. Höll mikrofonen framför min mun, skalderade:

”-Sist vill jag säga till dig som IT-chef för hela rubbet att det där jävla öst-statscensurprogrammet som Örebro kommun använder sig av är helt åt helvete! Vad har hänt med yttrandefriheten, informationsfriheten? Och till vem ska man vända sig för att få se de sidor man vill kolla? Jag kan lova att jag inte ska kolla några S och M-sidor (pisksidor), och det tror jag inte våra yngre medarbetare gör heller. Jösses, vi sitter på ett bibliotek nu, ska vi inte, i konsekvensens namn, som jag brukar säga när vi stöter på det här amerikanska programmet som ni i IT-enheten köpt in i verksamheten, bränna lite böcker, i samma anda? Vi har ju böcker runt omkring oss, med osedlighet. Varför inte börja med Bibeln, där står det om incest och våldtäkter och mord och massa fruktansvärda grejer, ska vi inte skydda oss mot detta. Kom igen, vi gör bokbål!!! Kom igen!!! Vem har tändstickor!”

Jo, jag sa så, och det blev tyst, och jag lät det hela sjunka in.

—————————

Äh, nu blev jag trött. Vi hörs.

Rocka olla!

/Baron

Måndag-tisdagstjosan med provokation

Kolla, ja, den är några veckor gammal men ändå, så här kan man bli om man tar en spruta mot grissjukan, tydligen, he-he:

Först verkar det seriöst. Man vill inte skratta. Men när man kopplar på sin intelligens så säger just intelligensen annat. Kom igen nu! Lägg av!
Snyggt förpackad och allt, som en nyhetssändning, men jag är jävligt tveksam, och det borde alla andra vara också.

Tänkte på en grej från andra världskriget idag.
Man sa ju alltid, har alltid sagt, att det inte gick att begripa att alla judiska människor så snällt stod och väntade på att få stiga på tågen till koncentrationslägren. Hur fanken kunde de, undrar alla, hajade de ingenting? Jag vet inte varför, men jag drar starka paralleller till hur det är nu. Massa skrämselskriverier om influensan, och samtidigt, artiklarna brevid, skrämsel om vaccinet. Ja, och så här i Örebro då, reprisbild, kan inte hjälpas:

Folk bara dras med. Lyder. Gör som media och överheten säger. Tänker man inte själv längre?
Och nu säger jag inte att jag vet om grissjukan gör allt detta nödvändigt eller ej, det har jag inte koll på. Men folk. Så jävla lätt att styra folk. Det är läskigt.

I morgon (läs idag) kommer 4500 nya doser till stan. Folk kommer att köa ute på gamla mässan igen. Sedan är det slut tills på fredag.

Jag tycker det är helt galet hela skiten. Jag är fanimej mer rädd för hur lättledda folk är än för själva grissjukan.

——————

Har börjat på den nya webbsidan för sommarens party på Öland, i Böda. Vi kör igen, tamejfanken. Tänkte att jag kunde få lite bilder och film att använda från de som var där att lägga upp. Så kör vi ännu en mysig vecka däruppe på norra Öland. Så jävla finemangt, i Hellborgs trygga hägn. Alla goda är välkomna som vanligt.

Rocka svolvon!

/Baron

PS.
Och så är man så jävla ledsen. Filmar det till och med, men lägger inte ut. Fatta. Det är inte klokt. Baron von Örebro är helt bongo, vilket kan vara svårt att fatta mellan skämt och fräckheter. Men så är det. SÅ ÄR DET! Jävla skit! Nu vet cybern. Kyss molnen.

Några dagar senare i bloggen

Sist skrev jag nog mellan onsdag och torsdag. Jo, så var det nog.
Sedan hade jag gett mig fanken på att gå iväg till fackkursen på torsdagen igen. Men det hände inte. Jag kom upp (hade snackat med Bela i telefonen), jag satt upp i soffan. Men det gick inte att förmå mig, hur mycket jag än tjatade på mig själv, att resa mig upp och gå in i durchen. Så jag la mig igen och somnade stenhårt. Jag sov till 16.00. Då gick jag upp och slog en drill.
Det var mörkt ute. Jag kollade TV en timma. Sedan sov jag tre-fyra timmar till. Och så ner till ICA. Köpte mat, lagade till. Kände mig piggare men fortfarande denna satans oro i kroppen, med axlarna vid öronen, helspänn. Somnade till slut.

Fredag.
Iväg till jobbet på morgonen. Visade Blecktrumman för mina medarbetare. Allt kändes rätt okej. Kollegor berättade innan om fruar som hade samma åkomma som jag, skönt att höra att jag inte var själv, att det inte var en hjärntumör eller något annat läskigt. Men läskigt är det. Jag menar det, så jävla läskigt. Plötsligt tappar man liksom kontrollen över sig själv och blir bara matt, vill helst bara lägga sig på golvet och sova. Om man inte skärper sig till max så rasar man, så är det, så är det!

På eftermiddagen kom det över mig igen. Den totala maktlösheten över sig själv, tröttheten, känslan av att se en film. Läskigt.
Jag avbröt arbetet, sa åt mina medarbetare att vi struntar i eftermiddagen, jag måste bara gå hem.

Och… alltså, att gå hem där själv,  på eftermiddagen, när allt snurrar, när man känner en total kraftlöshet och tror att nästa steg är det sista, sedan kommer man att rasa, kanske in i ett buskage och bli liggande där. Eller bara rätt av på cykelbanan och folk tror man är en missbrukare och hoppar över en. Fy fan, läskigt.
Det är verkligen läskigt att känna att hela ens organism håller på att ge upp. Finns inte mycket värre. Och, nej, jag snackar inte om panik-ångest, jag snackar om att kroppen bangar, vill inte, är ömtålig, konstig. Man känner inte igen sig själv, i sig själv.
Och så kommer man hem och undrar vem fan som hjälper en om det går åt helvete här??? Vem fan? VEM?
Sådant kan ge viss ångest, mina cyberbiktfadrar/modrar, jag lovar.

Nix, gick inte ut under fredagen heller (krogen). Men mot kvällen kändes det bättre. Det skumma är att det där har kommit och gått. Ett par timmar satan, ett par timmar hur bra som helst. Och ingen snuva, ingen feber. Det är med andra ord ondskans sjukdom. För att känna att man håller på att sluta fungera som är nära panik-ångest jag vet, men nu som är verkligen fysiskt, med ont i leder och muskler, man känner sig berusad i skallen, svårt med koncentrationen, det är…arghhhh….

Lördag.
Det var Öppet Hus på jobbet. För att locka nya medarbetare. Jag var där, satte upp en särskild sajt och la ut film där på det som hände. Allt kändes okej. Men så, innan tolv, arghhhh, blev bongo igen. Blev tvungen att ta mig hem. Och det var samma jävla helvete som jag beskrivit ovan, att ta sig hem. Fy fan, jag är så jävla arg, att känna så är så jävla illa, så jävla illa.
Men, otroligt nog tog jag mig hem igen. På ren vilja, genom att tänka bort skiten så väl det gick.
Jag HATAR att inte fixa prylen. Verkligen. Och ger väldigt sällan upp. Men nu var jag tvungen, igen.

Under lördagskvällen tuffade jag till mig och vid midnatt gick jag till Lilla Örebro och Biskops. Det snurrade, men jag gav mig fan på att skita i det.
Bira drogs ner, för att döda bakterierna. Och så kom jag hem och det var rätt okej.
Somnade.

Söndag.
Hade friplåt till Brunsch på Biskops (99 spänn). Men hade inget för det, för jag sov ånyo till 16.00, och då var det slut med det. Jaja, och skit.

Men, fröjdas nu, cyberbiktfädrer. Under söndagen har jag hållit mig hemma, förutom besök på ICA. Och jag känner att min styrka återvänt igen. Har inte haft de där bajskänningarna idag, spänningarna, svimmningsfeelingarna. Kanske har det försvunnit. Hoppas det. Underbart i så fall, vill aldrig känna så mer.

Fast, när jag kom till kassan i ICA kunde jag inte hålla käften.

”-Är kor sällsynta?”

”-?”

”-Ja, alltså, är det ont om kor?”

”-Nej, nu vet jag inte vad du menar?”

”-När något är en bristvara så brukar ju priserna gå upp!”

”-Ja?”

”-Nu köper jag biff på 273 gram, dvs ett kvarts kilo, två små taniga jävla biffar och det kostar mig 75 spänn, det är fanimej inte klokt!!”

”-Jag vet, det är hemskt, men så länge folk betalar så…!”

”-Haja, vad kostar då en hel ko på något ton? 17 miljoner spänn?”

Så gick jag hem och stekte och åt. Det smakade mynt.

—————–

Det är måndag morgon nu. Har svarat på 14 kommentarer som jag inte svarat på tidigare (se till höger här ”senaste kommentarer”). Och tack och lov är det ledigt på jobbet under måndagen, pga lördagens jobb.

Nä, vette fanken vad att skriva mer. Nu har jag gnällt så det räcker för nu. Berättat om hur jag känner och kände inför de här dagarna. Mig, jag, majself.

Äh, lägger ut en 60-tals-Super-8-video på hemgången i lördags. Inget speciellt, bara ett tidsdokument:

Rocka brygga!

/Baron

En lurig dag

Jag kom upp i tid. Var rätt trött, men inte så där jäkla värstingtrött som man kan vara. Fixade allt och så gick jag över stan. Det var ju fackkurs. Två dagar av kurs i fackets regi. Man tar ju sitt ansvar. Roligt att facka sig lite som vuxen, ha-ha.

Kom in. Joho, det var som jag trodde efter att ha skådat deltagarlistan, fast ännu mer. Det var jag, och hela 15 kvinnor, samt två kvinnliga kursledare, bland annat ordföranden för hela rasket här i detta härad.

Man kan säga som så att jag var den enda från min branch, och de andra jobbade med väldigt mycket yngre medarbetare (som jag förstod senare).

Nåväl, jag svettas. Och det vill inte ta slut. Det fullkomligt rinner av mig. Jag är blöt i hela skallen. Jag torkar men det rinner och jag känner mig rätt obekväm med detta, jag var ju trots allt rätt inkollad av damerna i alla åldersgrupper som varandes den enda av min art.
Jag satte mig förstås vid den yppigaste blondinen.
Det var små bord med fyra stolar runt varje, det bildade en grupp i det lilla rummet.

”-Välkomna allihopa!”

Först skulle vi berätta om oss själva vid det där bordet. De tre bönorna vid mitt bord började och så kom turen till mig. Jag lyckades kommunicera mig. När detta var klart så säger kursledningen:

”-Nu ska ni berätta för oss andra vad den till höger om er berättat om sig själv!”

Vafanken!!!!! Var det prov? Det hade ingen talat om för mig!!!!!

I samma stund som de här tjejerna sagt vad de hette och vad de gjorde så försvann det i min skalle. Jag hade bara sett ut som jag var intresserad och lyssnat. Snabbt frågade jag blondinen brevid mig vad alla hette runt bordet. Hon garvade och skrev upp namnen på mitt papper och gjorde pilar var de satt vid bordet (schyrre böna).

Så gick det runt, och alla berättade om sina bordsgrannar. Och så kom turen till mig.

”-Eh, jag har ingen aning, jag kommer inte ihåg någonting, hon heter Therese!”

Det blev jussom tyst i församlingen. Jag var tvungen att dra till med någon nödlögn.

”-Alltså jag tänkte så mycket på vad jag själv skulle säga att det stressade upp mig så jag inte kommer ihåg nu, sorry….!”

———–

Men jag kände mig lurig i kroppen.
Snart började jag frysa lite, och jag var spänd på något skumt sätt, och väldigt trött. Jag kämpade för att se ut som jag var med på banan under förmiddagen.

På lunchen kilade jag hem och lyckades sova en halvtimma. Det kändes bättre sedan.

När jag kom tillbaka undrade alla var jag varit, varför jag inte följt med dem till den där restaurangen och ätit?

”-Va, satt ni och var artiga och väntade?”

”-Ja!”

”-Sorry, hade annat för mig!”

Så satte det igång igen. De snackade om manlig dominans och jag fnissade.

Men det var en rätt bra kurs, sköna lirare allihopa. Men jag blev mer och mer som en fiolsträng, ont i leder, kände mig vimsig och konstig.

Jag fick något ryck (det var ju ändå facket) och började snacka om klassmedvetande och att det är en jävla klass-skiktning inom vår branch och att det är åt helvete. De häpnade men höll med.

Klockan tre var det fika, då gav jag upp, sa att jag kände mig kymig (vilket jag så enormt gjorde) och alla som hörde mig blev rädda för att jag hade grissjukan (även jag). Gick hemåt, kraftlös, verkligen kraftlös i benen och kroppen. Skitskumt. Läskigt.

Kom hem, sov ett gäng timmar. Vaknade, kände mig bättre, men har ändå känt mig rätt kymig hela kvällen, spänd och skum, men inget snor, ingen feber, mer lurig.

———-

Har kollat på de två senaste avsnitten av Morden på SVT-play. Det är rätt bra faktiskt, för att vara svenskt. Fanken, Amanda Ooms är en riktig pudding, kanske mer nu än förr, lugnare, hon har mognat till sig fint. Och Kjelle Bergqvist är ju alltid som han är. Leve SVT som lägger ut.

Det är jättesent nu, måste väl gå och lägga mig, sova ett par timmar. Hoppas jag är ok när jag vaknar. Vill inte bli sjuk eller annat. Vill verkligen inte det. Men något skit är det ju man åkt på, helt klart. Kanske handlar det om den där fisken jag åt i förrgår? Den var inte god, den frysta med mos och prylar som jag gjorde i ugnen.
Jäkla skit, har inte tid, råd, lust att banga. Men det är ju mycket skit som går nu, jag har mycket folk omkring mig som blir sjuka på dagarna, och med min press (ja, jag är nog rätt pressad av allt som hänt detta år, och hur det är kring mig) så åker man ju berg och dalbana med kropp och psyke, det yttrar sig väl förr eller senare, på ett eller annat sätt.
Tusan, jag har axlarna uppe vid öronen när jag skriver, får tvinga ner dem. Jag är klart stressad.

Alltså onsdag och no-Biskops. Bara det säger väl en del.

——————

Tröck i mig biff med pommes och lingonsylt. Åt upp hälften, fick åtminstone i mig kolhydrater och protein. Ska gå ut i köket och äta upp det av biffen som blev kvar i stekpannan nu när jag lagt ut, så det inte förfars. Jag klipper biffen och steker den i strimlor, det blir oftast bättre då faktiskt. Riktigt smör, olivolja, solrosolja, svartpeppar, salt, pressad vitlök och soja.

Bluä, jag vill inte gå och lägga mig. Tror jag kollar lite på TV istället.

Rocka!

/Baron

Bibliska proportioner

Snart delar sig röda havet. Kolla bara hur media fått fart på rubrikläsarna, snart blir jag rädd själv och dras med i dårskapet, ge mig en spruta, alla dessa kan inte ha fel, arghhhhh:

Skärmbild från min dator, från insurfning på na.se och dess artikel. Plåtad utan lov, räknar kallt med arrestering pga upphovsrättsbrott, allvarligare än mord och misshandel numera.

——————————

Jag går lite vidare till mina Twitterpolare. Äh, de flesta vet ju inte att jag är det, jag bara hänger på vad de skriver, 140 tecken per gång, och en länk till bild eller film eller något annat. Ändå, jag garvar, he-he.
Beslutade mig för att följa Guvernör Schwarzenegger idag. Jag får ju allt på iPhonen, men om man går till hans Twitterhemsida så ser det ut så här:

I inlägget under det senaste, han är på resa och ska väl köra lite patriotiska prylar för soldater, så skriver han så jävla bluesigt att han ”hänger” med Clinton och Israels premiärminister och någon till. Och så klickar man där och då får man ett foto, där han ”hänger” med grabbarna, he-he:

Jag vet inte. Men jag tycker nog att en sådan som jag kan komma närmare vad som händer i världen via nätet, helt gratis, än att kolla på de medelklassiga nyheterna som är sorterade för oss i vanlig media.
Jävlars. Allt finns ju därute. Att direkt se Terminatorn gagga med Clinton är ju bara hur fränt som helst.

Kul, förresten, att se Terminatorn i den där tidiga styrkelyftardokumentären där han är tillsammans med han som skulle spela Hulken senare. Han ligger på rygg och suger i sig en riktig spliff, ha-ha-ha-ha-ha-ha:

Hm, ha-ha-ha-ha, okej.

Och det ovan nuvarande guvernören i Kalifornien gör på film, det påminner mig ju om när vi i The Blue Pearls faktiskt skickade vår CD-platta till Clinton när han var president och fick inte bara ett utan ett par trevliga hälsningar tillbaka. Hur många band i Örebro har fått det? VA?

Detta är inget Photoshops-skit, det är på riktigt, hans namnteckning och allt:

Och:

Det var ju så sjukt fränt att vi dånade. Men det berodde på att vi lirade Fleetwood Mac-låtar. Och han gillade ju dem. Vi var väl mer inne på det tidigare engelska bandet, med Peter Green, men ändå, det hajade han nog. Vi var galna och skickade iväg CDn och fick tillbaka. Ha-ha-ha-ha-ha-ha-ha, fanken, nu garvar jag lite gött hör hemma i Baronborgen. Det var några år sedan, men slå detta, alla jävla bajsband i stan, ha-ha-ha-ha-ha-ha!!!!!

————————–

Visade Blecktrumman för mina yngre medarbetare idag. De såg chockade ut ibland, garvade hårt ibland, höll för ögonen ibland och sov ibland. En fantastisk film med andra ord. Jag gjorde rätt. Och Günter Grass som skrev förlagan och vad jag förstår även manuset är ju Nobelpristagare, så det kan inte vara fel med allt som visades…. (Ingen Hollywoodsk dataanimerad katastroffilm det inte).

————————–

Fanken, jag är i en slags brytpunkt.
Vad det betyder vet jag inte. Men jag känner att jag måste sluta fjompa mig. Det är dags, trots mitt yrke, att komma ut som mig själv, att synas i all min vedervärdelse (finns det ordet?)
Jag skulle vilja skriva rapporter, filma rapporter och synas själv. Det är ju jag. Den där jävla Örebromössan. Hur ska jag göra för att komma loss???? Måste komma loss. Det får räcka nu. 12 år som semi-hemlig.
Okej, då får jag sluta skriva om bira och tankar om damer, för då kommer moralisterna, fienderna, stjärtslickarna, de där käcklen jag hatar, att få goda dagar, då kan de komma åt mig och säga att ”det där är ju enormt olämpligt”, han måste få sparken.
Men fanken vet om det inte är värt det hela. Frihet för fanken!
Så länge jag inte är olaglig har jag ju rätt att leva mitt liv, och även dokumentera det. Varför inte? Om jag tycker det är kul (och lite sjukt)?

Det är ju bara jag, jussom. Bara jag. Har ingen annan att ta hänsyn till. Varför inte köra fullt ut då? Vad håller mig kvar som fegis? Och varför?

Jag vill.

————————-

Höstmorgon med min Super-8-iPhone. Inget speciellt. Bara höst, sol och så stannar jag upp och kollar lite.

Fanken, har mycket mer att ge. Måste strama upp mig, måste leverera, måste skärpa mig. Kom igen nu, jävla Baronjävel!!!!

Rock!

Prutt!

Anis!

Svål!

/Baron von Blonkobongo-Ugga-Bugga

Örebro och Närke nu

Jag gillar att bråket ”urartade”, ha-ha, det är alltså rätt normalt ändå.

Så jävla många idioter i detta län att det inte är sant. De blinkar inte när de kör bil. De samlas vid de trängsta ställena och är i vägen och står stilla så man inte kommer förbi, de står mitt i vid de få rulltrapporna så man inte kan gå förbi, de är riktiga Närkingar. Och nu smackar de på med kniv och yxor också.
Jösses.
Men ändå, jag trivs bland dessa utvecklingsstörda människor.
De får mig att känna mig bättre.
Industrialismen kom till typ Västerås för en 80 år sedan, här har den aldrig inträffat. Klart bönder med dynggrepen som största vän i generationer bangar ur då. Det är som Ryssland innan revolutionen.

————-

Äh, sitter och larvar mig nu här hemma, med videos jag tagit under kvällen. Fixar, donar, lurar på hur och var jag ska ladda upp dem.
Jag är helt förvirrad. Jag är ju två. Dels Baron här, dels den där Nissen som gör allt det här på jobbet. Det får inte komma fel. Då kan Bror Duktig vakna, och så blir allt fel…
Ska slänga upp någon på FaceBook-kontot, det vet jag, och även någon här… Fy fanken, jag är splittrad.

————-

Man är gammal. Men inte hur gammal som helst. Som vanligt, när man är ute på stan och går så känner man sig som den 23-åring man tror sig vara. Tittar man i spegeln så ser man Gustav Vasa….

Jag är, som sagt, helt förvirrad, jag har massa jox ute på nätet, och kan knappt komma ihåg var jag är. Men ändå. Här är en pryl jag smackade med min iPhone av senaste snitt nu i kväll. Använde ett program som återskapar som det vore Super-8 på 60-talet.
Det är Jonas och Cilla, det äkta paret, och allt bara smackar på, he-he….

————-

I morgon, idag, mellan klockan tolv och fyra så kör de Brunschhhhhh på Biskops. Dvs pannkakor, ribbs och massa annat. Kostar 99 spänn. Jag ska dit.
Massa polare ska dit. Det kan bli helt kanon (ja, och så kan man ju köpa en och annan bira också)…

Okej, rocka rolla!

Love!

/Baron

Det är lördag, med film från ”furr”

Det är otroligt. Jag höll på att slå mig fördärvad när jag trampade genom golvet på Biskops. Men av någon anledning så klarade jag mig oskadd. Tack och lov.
När jag skulle dra upp mitt högra boots (heter det så, högra läderstöveln då) så hängde det med ett par filmer upp.
En var i svartvitt och tre var i färg. Jösses.
Jag har kollat in de här filmerna hemma nu en stund och så kört upp dem på internätet, så ni ska få se, mina cyberbiktfädrar/mödrar.

Det som är läskigt, som får rygghårsfrisyrerna och benhårsfrisyrerna att resa sig (om man inte kör brasiliansk framstjärtsvaxning) är likheten. Jösses.
Okej, Biskops är en gammal krog, men att se folk som är så lika oss där, först från 20-talet, och sedan från 60-talet. Det är inte klokt.
Stumfilm i svartvitt. Super-8-film också naturligtvis utan ljud, två stycken, och så, precis innan videon kom, så kom ju ljud till Super-8-film.
Så fyra filmer, en svartvit som tydligen är riktigt gammal, två i färg utan ljud och en i färg med ljud, alla tre säkert från slutet av 60-talet.
Jag ger er detta nu. Tro vad ni vill. Men visst fanken är det märkligt? I, vad jag förstår, kronologisk ordning (och det är läskigt vad lika de är varandra, 20-tal och 60-tal). Men ännu läskigare blir det är man betänker att de ser ut som polare jag känner idag på Biskops….brrrr:

Den ovan hade klarat sig fint i alla år, det måste ju vara från typ 20-talet. Om man bara visste vad de snackade om.

Sedan står det, otydligt, något om Diadem-Å… Man kan inte läsa mer, men denna måste ju, som resten av rullarna vara från typ 60-talet:

Och så samma som första, fast i färg, åtta bilder i sekunden:

Nu var det med någon slags tjej som försökte prata med han eller hon som filmade. Jäklars, jag har ståpäls, vad är detta?

Och så sista rullen, med ljud. Den är lite våldsam, ja, inte så lite våldsam. Faktiskt kan man känna sig hotad att titta på den, men jag lägger ut den här ändå. Allt ska ut, allt ska fram:

Otrolig att ljudet kunde bevaras så bra. Men det drar rätt fint på Biskops, så det är aldrig fuktigt där, ens under golvplankorna. Ska lämna tillbaka originalen i morgon, och nu har jag ju spelat av dem.
Men vad tror ni, cyberbiktare? Vad var det här för människor? Finns de ens idag?

Allt snurrar, men jag fullgör min plikt och rapporterar i cybern.

Tack!

Amen!

Rocka rolla!

/Baron

Gnulksmattr

—————

Idag var jag helt bongo. Jösses. Verkligen. Är jag helt utbränd? Antagligen.
Men när jag nu skriver det här har jag kommit någorlunda till sans igen. Någorlunda. För just i kväll/i natt. Blir alltid bättre på kvällarna, riktigt sent.
Snart upp igen. Ny dag, rätt på bara.
Undrar hur länge det håller innan man stirrar helt i väggen?
Jag är trots ett slags yttre ”flaggan i topp”, rätt skadeskjuten.

Äh, på´t igen bara, tygla skiten. Sitt rakt i sadeln. Låtsas som inget. Det går över, håll i sig bara. Fast det är jävligt påfrestande att vara så mycket varje dag. Tänk alla känslor och feelingar och humör som man kan ha. Tänk dem över en dag. Tänk dem flera gånger samma dag, massor med gånger varje dag, skiftningar, ibland bara minuter mellan. Från de bästa, till de tråkigaste, till de sjukt roliga, till det ledsnaste. Pust, pärs.
Jag reagerar naturligtvis helt normalt på en mindre bra tillvaro. Jag snurrar.
Men det ordnar sig nog. Ville bara få det ur mig.

—————–

Nä, fanken dags för lite poesi här på bloggen, min favvosnubbe, den store författaren Charles Bukowski läser en av sina dikter (hans romaner, noveller bara ÄGER). Den här är lite sur mot omgivningen, men vadå, jag är på, jag håller med, jävla medelmåttor. Var inte rädda cdb:are, den är kort och textad:

Och då blev jag ju tvungen att köra den här igen, när han har lite promille innanför västen och sitter med sin böna/fästmö som han vill slänga ut, han har fått nog. Det är live, från en intervju med fransk TV. Det hela går till ”fotbegripligheter” när han till sist blir så förbannad på hennes rännande ute på nätterna att han bokstavligen sparkar ut henne ur soffan. Men det är något vackert med det hela ändå, något jävla äkta, något så sant:

Och så filmade ju Hollywood en av hans tryckta alster, med Mickey Rourke och Faye Dunaway (stavningen kan vara tveksam): Barfly. Här trailer:

Det där var killen man läste och inspirerades av, kände igen sig av, när man pluggade. Sedan blev det Sture Dahlström och Kurt Vonnegut och sådant. Men den råa Bukowski, det går inte att lägga ifrån sig, vilket flöde.

Hm, nu blev jag tvärglad igen. Där ser man. Lite umgänge med internet och sin blogg, så är man på banan igen.
Och, nej, jag hajar ju att det bara är de mest nördiga som kollar alla de där tre rullarna ovan. Så då tänker jag så här, de är en gåva till den här bloggen, inte just till cyberbiktfädrerna. Deras magi håller mig ovanför vattenytan. Hell tuben! Hell mig! Hell alla dårar på jordklotet. Allt är bara ett stort spel ändå (som Baggo ofta brukar säga, så rätt).

Höger om, vänster om, halt!

Rocka twist!

Smegma!

/Baron von Örebro af Nikolai

PS:
Äh, vafan, ut med den där grejen vi gjorde på högskolan ånyo. ”Mindre läckra än Gräshoppor”, efter en Bukowski-novell. Jag filmade och regisserade med VHS, som sedan lades på ny VHS, som sedan klipptes till en tredje VHS, som så blev ett fjärde master-VHS-band. Detta var inte digitalt så det blev lite kass bildkvalitet. Okej, dryga 16 minuter. Valentin och jag, mest jag, jag körde elakt nog över honom, regisserade och fotade. I rollerna, Baggo (den mörke herrn), Hasse G (Oscarsnominerad för manus till Ondskan, jo, det är sant) som den blonde herrn. Ingrid (som blev min böna under inspelningen) som den blonda bönan i rött. Stephanie (den andra bönan, lite mindre blond men med dalmål, som är ihop med Hasse, blond-killen). Kalix var bartender, Hussein från kurdistan var med också, trevlig kille (syns i barscenen) och så lite andra.
Inspelat lite här och där och även på Östra Mark ovanför Högskolan här i Örebro. Vinet är äkta. Och när det är sent, är det sent, ha-ha-ha. Fanken, måste vara 20 år sedan nu.
Fram med biran och kolla under fredagskvällen, njut. Alla repliker är pålagda efteråt (utom Baggos fantastiska sång där på muggen). Vi hade inte mycket tid till det hela, men ändå, he-he-he-he. ARghhahhaghhaghhgha!

done