Nästa gång det är snö och jag är på ICA och handlar ska jag kolla lite extra innan jag går ut:
By da way:
Lyssna. Vi kör i sommar igen, på Öland. Vissa grabbar har redan beställt rum och allt. Jag får se om jag gör det eller tältar. Samma tid, samma ö, samma kanal. En vecka av nostalgi, sol, bad, bira, mjusik, vänskap och garv. Inga krav, man gör som man vill, när man vill. Känner man för att sova, gör man det, vill man parta hela natten och sitta och gagga på stranden gör man det, äh, ni hajar.
Det här ska bli en tradition. Och kör vi i sommar igen, så blir det ju två gånger, och är därmed en tradition (som bara kommer att fortsätta).
Häcken ringde från Scotland och bad mig pusha för det (och garvade åt bilden ovan som han mindes, och som jag fick för länge sedan, fåret heter Bosse). Nu när jag sökte på Öland på datorn så ploppde den upp, ha-ha, får med kräfthatt. Kanske törs lägga ut film snart, ännu värre fårövergrepp, he-he.
Ska fixa en specialsida för det hela (dit jag hoppas folk från i somras skickar bilder och filmer som jag kan lägga ut).
Jag använder en könsglosa här i överskriften, men det skiter jag i. Jag har läsare här som är gamla vänner från förr, nya adaptrar i liten ålder som blir vilsna av mina ord, folk från busken och varfan som helst ifrån. Skit samma. Jag äger mina bokstäver. Men det borde ni veta. Det här är min blogg, här skriver jag vad JAG VILL!
Fixas inte det det, far då åt fanders!
Och nu blir det långt. Det här är på riktigt.
———-
Hade fått brev från den kristna församlingen i Kungsör. De skulle hålla minnesgudtjänst över de som dött det senaste året på allahelgona. Jag var välkommen i Kung Karls Kyrka klockan 18.00.
Okej, alltså, jag har bara varit i kyrkliga sammanhang när jag konfirmerade mig, och när jag varit på begravningar och bröllop.
Men nu. När den gode Baronmodern nu dog i april (något jag har hårt i mig, fast det är naturligt att dö av ålder, men ändå, vi var så jävla bundis i fanken ett halvt sekel…) Så tänkte jag att jag ville ära min morsa. Har ju ännu inte skrivit här om hur jag fann henne död, eller om begravningen. Men nu har det gått ett halvår, och jag ville verkligen göra det rätta.
Så jag tog det där brevet och läste det. Och så tog jag mig, via tåg, till Kungsör i lördags. Det var inte lätt. Det var fel på tåget så jag höll inte på att komma ut i Arboga, där det var byte, men jag var där, jag var på. Så här såg det ut för de som har min twitter och kollar in:
Det var första gången på kanske 15-20 år som jag åkte tåg. Jag som älskar tåg. Och så plåtade jag med min iPhone, klick-klick-klick, tills jag fick med Svampen, vårt berömda vattentorn, mellan alla pack-prylar.
Så, efter att tågklareraren släppt ut mig (jag sprang som en dåre mellan vagnarna och försökte öppna, det gick inte, det var fel på elektriciteten) så kom jag ut där i Arboga, och kunde byta till ett tvåvåningståg, som jag hittade till slut. Det tog mig till Kungsör. För er som inte hajar; Kungsör ligger fem och en halv mil österut från Örebro. En och en halv mil vidare efter Arboga. Så från Arboga var det fråga om tio minuter.
Jag steg av i Kungsör, och gick upp för den där otroliga backen upp mot Kung Karls Kyrka och vidare. In i Konsum. Köpte gravljus och en tändare. Det gick på strax under 40 spänn.
Så gick jag mot kyrgårn.
Det höll på mörkna. Klockan var efter fyra.
Gick genom hela kyrkogården, från väst mot öst. Massa ljus brann på gravarna, överallt. Och jag visste att morfar, och mormor och alla de där andra jag var släkt med och vuxit upp med fanns någonstans i början i sina gravar, men inte var. Jag hade bara en tanke, att ta mig till gravlunden, där de, på något hemligt ställe, grävt ner morsans aska (man får inte veta var de gör det).
Och så tänkte jag att jag skulle ta kort, men ville inte det. Det var för mycket folk överallt. De hade tagit bort alla bänkar, så man kunde inte sitta och filosofera (gråta) en stund. Tönterier.
Jag tände mitt ljus och ställde det med hundratals andra ljus och gick därifrån.
Morsans aska må vara där, men om jag inte får vara ifred så är det skit samma. Jag hade verkligen behövt sitta där och gråta ut en skvätt. Jaja.
Gick upp bakvägar, ja, jag tårade, tillbaka mot Kungsör, ville inte att någon skulle se, ville vara ifred. Kom på att jag inte varit uppe där vid vattentornet förut. Kom upp på höjden. Det var verkligen snyggt. Satt där själv. Satt där för första gången på flera timmar, och plåtade uppåt och lät mig gråta lite där för mig själv:
Det är snyggt, och det är belyst, rött, som man ser här.
Så går jag jag ner mot ”byn” igen, alltså centrum. Det var en och en halv timma tills den där minnesstunden skulle vara.
Morsan har alltid sagt åt mig att inte släppa kontakten med mina släktingar när hon var borta. Okej, okej… (jag ville inte, för jag ville inte bli ledsen mer än jag var, inte tränga mig på jussom…)
De jag har, de jag känner, är mellan 70 och 83 år gamla.
Okej, så jag gick till Stina i alla fall. Jag gick förbi morsans födelsehus och sådant (ja, det har hon ju berättat, det här var mäktigt). Stina satt på övervåningen när jag kom på gatan, såg henne där, i ljuset av bara ett lyse därinne. Jag såg det från gatan och gick upp och ringde på. Hon blev glad åt att se mig. Verkligen, jag kände mig mycket välkommen. Och, ja, jag har ju grejer där som jag inte tagit hem ännu, hos henne, för jag har inte fixat här hemma ännu!
Men det är lugnt med Stina, hon är frän, som morsan var.
Hon fixade kok-kaffe.
Men sedan fick jag veta.
Vi satt där i någon timma och hon berättade att hon varit på en seans. Hade ingen aning om att hon var inne på sådant. Jag satt och var tveksam, men så hämtade hon anteckningarna som detta medium gjort. Ett gäng rader handlade om min morsa, hennes släkting och polare. Så här stod det:
Min morsa hette Britta, eller Ingabritta.
Den här kvinnan (mediet) hon hade gått till med övernaturliga krafter hade ju ingen aning om morsan, men hade beskrivit morsan rätt väl därovan (det var döda släktingar som grattade Stina till hennes 85-årsdag tydligen).
Ett hjärtligt skratt, att hon var pråper och mån om sitt utseende, att hon hade svårt att andas, hade smycken och snygga ringar, gillade att dansa och lite mer. Hon hade till och med, detta medium, skrivit att hon hette Britta längst upp och var med där på noterna.
Jag visste inte vad jag skulle tro. Jag sa åt Stina att det var märkligt, hur kunde detta fungera? Men Stina var stensäker, och kände sig mycket trygg i detta. Och ja, jag tog kort på mediets anteckningar, och visst tusan beskriver det morsan, he-he. Jag gillar´t.
Men jag sa också, att det finns bara två alternativ till döden. Det ena är att det är tokslut och blir helt svart, eller också är det något annat, och det är inte jag van vid.
Jag är inte den som dömer eller fördömmer. Jag vet inte.
Men för mig, jag garvar, om morsan är välsnidad och fräsig i ”nästa liv”, då är jag på och tycker det är helt okej, ha-ha. Morsan var, som också prästen sa på begravningen; fräsig!
Nu är det ju så att jag inte vet någonting. Jag är bara jag. Det är bara jag. Jag vet inte vad som är rätt eller fel, jag dömer inte. Men det jag beskriver här är mig och vad jag är med om, även om det blir långt.
Så gick jag iväg, efter kok-kaffe och kakor, till den där minnesgudstjänsten som de hade i Kung Karls Kyrka i Kungsör. Det var jag skyldig morsan. Alltså inte på det viset, men för att ära henne på något sätt.
Kände ingen där i kyrkan. Prästen snackade om att 55 pers hade dött det senaste året och efter alla psalmer och körsång av kören så skulle det tändas ljus för alla och dess namn skulle läsas upp. Det var därför jag åkt tåg till Kungsör denna lördag.
Min morsan dog i april, den 26:e. Så när det datumet närmade sig tog jag upp min iPhone och spelade in, kunde vara fint minne när de läste upp och tände ljus för henne:
Döm då om min förvåning när de inte läste upp hennes namn. Där hade jag suttit i böner och på en hel gudstjänst med psalmer och allt och så när det blir dags, så säger de inte ens hennes namn i den fullsatta kyrkan.
Jag kände ilska.
Sedan kände jag, som åkte från Örebro för att ära detta tillfälle ännu mer ilska.
Sedan kände jag, så här är det, vi i Baronsläkten, det bara inte går… Det kan inte fungera.
Beslutade mig för att ta ett snack med prällen efteråt (jag kunde ju hört fel, vilket man hör ovan att jag inte gjorde).
Men när jag skulle ta tag i denna kyrkans man så var det en kvinna där som störtgrät (antagligen över något liknande) och jag tänkte, att då får det vara, hon behövde prästen bättre än jag. Det får vara. Och om jag känner morsan rätt skulle hon aldrig velat att jag drog igång något sådant för detta. Hon ville nog att jag skulle låta det vara.
Men ändå, men ändå, det är så dåligt…. Och jag blir så förbaskad.
Jepp, så stod jag då på kyrktrappan. Ett par timmar innan tåget skulle gå hemåt mot Örebro igen. Okej, så jag gick till Gudrun, min yngsta släkting i Kungsör, bara 70 bast. Störde henne lite i en sammankomst med henne och hennes snubbe och ett annat par i den åldern. De blev nervösa, märkte det. Men jag fick ett par bira, de åt kräftor, jag ville inte ha. Och efter någon halvtimma så gick jag mot stationen (tvärs över kyrkan mitt i byn (kyrkogården ligger mot Katrineholmshållet, mot utkanten av stan).
Thor Modéen-statyn i Kungsör, på vägen.
Kung Karls kyrka på vägen ner mot tågstationen.
Satt där, och hade tidigare, jag har varit med förr, köpt fyra folkbira för att ha på vägen hem, det var ju allahelgona, och, äh…
Filosoferade mycket där själv på Kungsörs station, hade nog gått ett par mil i denna by denna dag.
Och så kom äntligen tåget:
Den blonda hostande bruden som kommit just innan det var dags för påstigning går framför mig. Jag tycker det ser spännande ut. Och vilka jävla tåg mot Arboga, jösses, dubbeldäckare, byggda i Västerås, vad jag förstod.
Så här såg det ut när jag kom mot Örebro, stod längst bak:
Att åka tåg är… något annat…. Mitt liv, är.. annorlunda…..
Så kom jag hem.
Och så gick jag ut. Jag får gå ut. Jag är så jävla gammal att jag får göra precis vad jag vill utan att någon kan säga åt mig att det är fult eller fel. Så är det.
Drog till Biskops. När jag skulle in på muggen var min store vän Bagliari där. Han får ta allt det här till sin spets genom detta (sorry för mitt fåniga flickgarv):
——
Avslutningsvis. Jag vill bara säga, bara fråga, detta….
Kan man jämföra min blogg med någon annan blogg? Jag måste fanken vara ärligast, mest ofeg, va? Jajamensan!!!
Var är mina priser? Ge mig mitt krus, Blondinbella! Det är mitt!
Och, just nu i kväll, då jag verkligen kämpat med att få ut allt detta, så har jag mina bruna, fulaste, kalsonger på mig, så man kan inte se om jag skitit ifull mig.
Först vill jag påpeka (pepåka) att mitt internet här hemma i Baronborgen strular som fanken, och har gjort det de sista fyra dagarna. Jag har bla inte kunnat svara på e-brev, då jag när jag skulle svara, inte varit uppkopplad. Så här segt har det aldrig varit. Och, som ni kommer att se nedan, tog det nästan en timma att få till den sista bilden. Det är något bajs på nätet för mig nu. Ja, och, ska svara på e-post och eventuella kommentarer sedan. Ville bara få ur mig detta.
Då kör vi:
Kolla här, hittade det nyss, snarkar’n, dvs Bluespolisen, har lagt ut sig själv när han och bandet sitt kör ”Fjollig dimma!” av Jimi. Sug min hästsnorre, BP, ha-ha:
Var är närbilderna? Var är grimascherna (hur det nu stavas)? Var är spriten?
—–
Hur som helst. Ijallafall.
Jag är körd, kokt. Häcken och jag träffades i Kvicksund idag. Vägen dit på båge, i läder, var det värsta jag gjort i år. Jag hade bytt den trippen mot tio Kalmar-Örebro-tripper. Att sitta i svart läder, svart hjälm och solen lyser på en och det är 30 grader i skuggan. Man kan bli galen för mindre.
Bara att ta sig ut från det här jävla Örebro var en pärs som tvingade mig att bli lagbrytare. Efter vattentornet, på den där 70-vägen som tar en till E18 mot Arboga var det tvärstopp, i bägge filerna. Det var inte sant. Flera hundra meter av hundratals bilar som stod stilla pga något jävla skit. Det gick inte att se slutet på kön.
Det går bra om man är moderat och har en fläskbil med AC, men inte om man är en enkel arbetarkille (som vill sjunga internationalen ibland på fester) på en fethoj, svartklädd.
Jag hade två val. Det ena valet var att svimma och få hojen över mig och skadas och kanske upphöra som människa. Det vill säga, bara ge upp och lämna in, låta andra skyffla bort resterna av mig. Det andra var att tränga mig av denna satans kö, vars avgaser var pricken över i:et.
Jag var i innerfilen (den närmats mitten i den fyrfiliga vägen), och så såg jag den där busshållplatsen. Det fick bära eller brista. Jag tutade på en kvinna till höger om mig, hon höll igen och jag kunde köra in framför henne, upp på busshållplatsen, och vidare över gräset och in på cykelbanan, och så mellan villorna och.. Till sist kom jag till en gata där jag egentligen får åka. Och så åkte jag min specialväg till sista utfarten mot E18, en hemlig väg.
Wow, jag var lagbrytare. Men skit samma. Även då, när jag kom upp i 110, med jackan öppen, så var det ingen lek. Jag var fanimej rädd för att svimma, så otäckt varmt var det efter lunchtid idag.
Höll på att köra ihjäl mig redan i garaget. Det hade varit något strömavbrott och när jag rundade kröken mot raksträckan till uppförsbacken där man kommer ut (man åker in en väg, ut en annan) så var det som en grå hinna framför mig. Bara några meter framför mig. Jag fattade noll, men lyckades bromsa i sista sekund. En stor jävla betongbrandvägg var ivägen för mig. Hjälp!
Vad göra?
Jag körde helt enkelt upp i de där kringelkrokarna som tar en in i parkeringshuset, alltså mot strömmen om man säger så. Parkerade innanför dörren, tog mig ut på lurigt vis, öppnade med kortet utanför, och så sprang jag in och körde ut min båge. Tack gode att ingen kom motsatt väg där.
Vad var detta?
Tydligen, sa en kvinna, när jag slog på mig hjälmen, att det varit strömavbrott och alla skyddsmekanismer för brand hade slagit igång.
Jaja, läskigt, men jag kom ju ut ijallafall.
Träffade Häcko vid Kvicksund, vi bara garvade åt vädret. Bestämde oss för att åka till Strömsholm för att bada i det vederkvickande vattnet i Mälaren där.
Men först kollade vi in lite gravhögar på Södermanlandssidan av Mälaren. När vi kom tillbaka mot Kvicksund så var bron förstås upphissad. Där stod vi, i gassande sol, svartklädda och bara fick vänta. JAG LOVAR, SÅDANT KAN GÖRA MIG GALEN! Men det ordnade sig.
Vi stannade vid en annan borg. Här kan man se Häcko i mitten längre bort. Bilden ska, som de övriga här gå att klicka på. Jag har åkt förbi många gånger men aldrig varit uppe där. Birka, kyss mig i arslet, här i mitten av Mälaren har vi Svearikets vagga, tamejfanken!
Sedan åkte vi vidare och badade. På samma ställe som jag och Strega badade för några år sedan.
Underbart. Jag blev människa igen. Och så åkte vi och käkade pannkakor, äkta tantlagade och krispiga pannkakor på Strömsholm. Med grädde och glass och sylt. Så jävla vackert, inte värmda industripannkakor utan äkta-äkta-äkta.
Vi skulle slå ett slag för Wåfflan kom vi på, så vi åkte över Rytterne hem till honom i Västerås. Vi var beredda på vad som helst, vi var adrenalinstinna, nu skulle det fajtas, men inget av det vi planerat behövde utföras, he-he.
Här sitter Wåfflan i sin trädgård med Häcko och mig mitt emot. Se så nöjd en Västeråsare kan se ut, he-he. Hell Uffe!!
Sedan åkte jag och Henko-Häcko till hans morsa där han hämtade lite prylar. Så här såg det ut utanför (man måste ju ha med någon båge-bild):
Hans HD närmast kameran, min Jappsare bakom.
Och så åkte vi bort från Västerås, gamla vägen, mot Enköping, och halvvägs är Kungsåra, där, precis tomten vid kyrkan, bor Häckens brorsa. Här ser vi bröderna:
Nehej, det gör vi inte. Första gången någonsin jag inte kan ladda upp en bild här. Men det är nog ComHems fel. De har bangat här i tre-fyra dagar på raken, i morgon ringer jag och säger vad jag tycker till dem.
Så åkte Häcken till Uppsala och jag åkte mot Västerås igen….
Hm, skulle kunna skriva mer här om vad jag gjorde där en sväng, men skit samma, det tar vi någon annan gång, och så åkte jag mot Örebro igen. Kom hem vid halv elva. Flugtäckt.
Parkerade i garaget, drog två bira, gick till Biskops, drog en bira, träffade LG. Gick till Lilla, drog två bira. Var dock helt svullen. Alltså i skallen och i hjärnan. Och så stängde de klockan ett och då gick jag hem. Och här är jag. Tjo.
Äh, det får räcka för nu. Nä, jag testar ännu en gång på bilden med Häcko och hans brorsa:
Yä, det verkar som det funkade.
Men vänta. Den bilden är för i fanken tokbra. Den kan tolkas. Den är konst. Vilken jäkla bild. Tjoho! Äntligen en kungligt bra bild här. (Ja, man måste klicka den för att skåda på riktigt).
Äh, ett litet reportage om dagen, den varmaste i mannaminne för mig och Häcko. En trevlig tur. Om jag nu också bara får min ifån så skulle allt det här bli mycket enklare och bättre och mer inspirerat.
Rocka olla!
/Baron
PS
Det är inte klokt, jag hittade nu, efter att ha lagt ut ovanstående, hela jädra första delen av Queen-arnas konsert på Wämbli 1986. Den ligger inte på min server, jag bara länkar in den här, det är inte mitt ansvar, det måste ju vara tillåtet då den varit där i över fyra månader, he-he-he-he-he. Njut, det är så jäkla bra:
Jag körde ett inlägg under det här, för att liksom larva mig och får skriva fula ord. Men nu kommer två rullar som jag tagit med min Eriksson-kamera nu i natt. Hoppas att det är med min iPhone (som jag beställt men inte fått) nästa gång, så det blir bra kvalitet.
Den första visar Baggo och hans böna frk Li och Bluespolisen när de tar sig till Baronborgen via hiss, sedan ställer sina cyklar där de ska vara och så är det hela slut. Njut en stund av mina vänner och mig (alla talar svenska). Och hur lurigt är det inte där i början då Baggo säger åt mig, det jag tänkt i flera månader där vid rullatorn, varje gång jag passerat:
done
Den andra rullen är också fantastisk, den visar Bluespolisen när han sover i min soffa, och man hör hur han snarkar ha-ha (obs, jag frågade om det var okej att lägga ut, han har inte sett detta, men det var okej, så heder åt Hjelting, han får nita mig i morgon):
done
——-
Var på 70-årsskiva idag. I Kungsör. Alla släktingar, allt folk, de flesta kände jag inte. Jag kom en halvtimma för sent. Jag var svettig i min lädermundering. Många människor var välvilliga mot mig, andra tyckte mest jag var skum.
Skit samma.
En sak är klar, det finns folk i Kungsör som är mina vänner, inte bara genom att vara släkt, och som är fräna. Men jag kände mig inte social. Det är ett helsike att känna sig obekväm i sådana sammanhang.
Att sitta och svettas. Att prata med damer som är jävligt stiliga men tyvärr 30 år äldre än jag är nu. Och få bra kontakt med dem. Vilka bönor, fatta vilka bönor de var en gång i tiden. Men jag kan aldrig komma rätt i tid.
Men att sitta på samma ställe som jag hade begravningskaffe för morsan på, och nu fira 70-party, kändes lite avigt, måste jag säga. Såg till och med prästen från begravningen komma förbi. Tänkte heja, men sket i det.
Folk var ju snälla, kom och snackade, beklagade och så, men det var inte grejen denna dag.
Jag har fräna, trevliga släktingar, det är klart. Jösses så mycket släkt jag har egentligen. Men vissa fattade inte att de var släkt med mig och såg mig som en skum jäkel med läderbrallor och skinnväst, he-he. Skit samma.
Jag stod och snackade med Krille, som en gång i tiden var storchef för häradets största och enda tidning. Jo, vi är släkt.
Vi gaggade om tidningarnas död, ungdomarnas nya medievanor och så vidare. Rätt fräsig diskussion. Han var på väg mot Mac, han skulle ha en iPhone han med, och jag garvade.
Jag berättade att (och han sa inte emot) att papperstidningarna är på väg ut, ingen ungdom läser sådana längre, och därför är det en katastrof att just papperstidningarna drar ner på gratismaterialet på webben. Alla förlorar. Tidningen förlorar och de unga får ingen info.
Så det var lite stort där, i allt, ijallafall. Uppe vid kyrkan brevid församlingsgården där vi var gifte sig några. Snygga människor, unga. Och vilka damer som var där bland alla hundra gäster. Vi glodde, inte bara jag, alla.
Sedan drog jag, jag sa hej och åkte. Nisse ville att jag skulle gasa (Lottas farsa, polare och släkt med mig och morsan):
”-Bränn på hårt, så det hörs in!”
Vilket jag gjorde, jag tog ett varv ner på cykelbanan och förbi Nisse utanför själva festlokalen, stannade och börnade allt jag kunde.
Nisse är över 80 och hur fräsig som helst. Ålder är bara en siffra.
Sedan åkte jag till morsans minneslund. Tog mitt varv. Tror det är tredje gången jag är där.
Alltså, prylen är, att som morsan och jag snackade, så var just själva prylen med en minneslund att man inte skulle behöva känna krav på att åka någonstans, men kunde, kan, minnas var man än är.
Hon är nedgrävd där, med aska, på hemlig plats, också en av prylarna med minneslund, man ska inte veta var. Men ändå. Jag känner att jag bör åka dit. Och när jag går runt där så känner jag att jag inte behöver vara där, att jag lika gärna, som jag gör, kan tända ett värmeljus här hemma.
Äh, ska utveckla detta senare, någon gång. Vill inte inveckla mig mer om detta nu, ni hajar…
Jag har inte sörjt klart. Min morsa, min polare, är i evigheten, och jag är vilse i pannkakan.
Åkte hemåt via Köping, Kolsva, Finnåker, Lindesberg och Örebro. En stor väg. Men kanon. Hojåkning som göttast. Blev en 18 mil allt som allt.
—–
Jag kom hem och åt, och drog ut på stan och birade och så blev det Lilla Ö, och så blev det Biskopen, och så blev det eftertut här. Bara jag och Baggo var vakna till slut. Äh, det där ser man på film två ovan.
Okej.
Har jag flyt, har jag en ny iPhone på måndag eller tisdag, annars får jag vänta några veckor. Nu spelade jag in ett par rullar på min Ejricksson, de får duga.
Det är en av mina bästa polare, Baggo, som sjunger, och de andra är också mina bra vänner. Det är Blues-Bosse på gura bakom Baggo, det är Bernton (Stregas trummis) på batteri, och det är Jocke på bas (Västeråsjävlar allihopa, men de bor kvar där, utom Baggo och jag då som skådat ljuset i form av Örebro).
En Dylanlåt. Och Roffe filmade från sin position i ladan, där på ägorna, i Böda, på Öland. Fanken, det är kärlek, jag blir rörd här på natten när jag slänger upp den (hoppas ljudet funkar i synk, jo, det gör det om man väntar, jösses videon var på över 70 Mb, det tar tid att komprimera till rätt format, men om det inte gör det ska ni veta att jag jobbade med att få upp det här klippet i fyra timmar nu i natt, och la upp det två gånger, funkar det inte nu, så fuck da shit, I giva a bajs. Lyssna och njut istället):
done
Jag är arg nu, jävla teknik, som snott tid av mitt liv. Det skulle synka bättre, vet inte varför det inte gör det. Men njut ändå.
Om man klickar där nere till höger på filmen får man upp den i fullskärm. Och, ja, jag har inte hållt den här, man kan länka den till andra siter, om man skulle vilja.
Roffe filmade över en halvtimma. Vi redigerade på min Mac, och nu slänger jag upp lite i taget av det hela.
Lite låtar.
Lite bus med grabbarna (vet inte om jag törs lägga upp när vi skojade med Baggarna, då får vi nog inte komma tillbaka, ha-ha, äh, vi var okunniga, men snälla).
———-
Det ringde under kvällen. Det var mina franska vänner. Nä, de är inte franska, men har bott där och bor numera här, hade kommit hem från sin semester. Så jag drog till Leroys (som jag föraktfullt kallar den där irländska puben). Sedan drog jag och frk C till Biskops. Och så till Lilla Öret. Ja, och så hem. Vet inte mer vad jag ska säga, he-he.
Jo, så kom jag hem, och började kolla filmen Roffe hade gjort på kvällen. Jag borde ha filmat också, men jag fixade inte det. Tack och lov för Roffe där.
Just det. Häcken ringde mig där på ”Leroys”. Vi ska åka båge på onsdag, bara vädret är okej. Då blir det tokvända i Närike.
Äh, no more skitsnack.
Hoppas rullen ovan funkar, upp med volymen. Kolla in Baggos, och de övriga grabbarnas genialitet (jag menar inte deras genitalier, jag menar det musikaliska).
Love!
Rock!
/Baron von Bongo
Ps
Om någon vecka kommer jag att pimpa ett och annat. Den här bloggen kommer att finnas kvar, för det jag tänker, känner, tycker. Men en annan blogg kommer att öppnas för det jag är med om, det jag upplever.
För er betrodda här, kommer jag att avslöja adressen till den andra sajten, men eftersom den är helt jävla öppen, så ska man inte komma därifrån och hit. Förstår ni? Alltså, härifrån och dit, det är okej, men inte därifrån och hit.
Jag måste vara ärlig här.
Kommer väl att skämmas i morgon, om jag törs läsa här, men ändå.
Jag är liksom två i samma. Å ena sidan helt jävla cool som bara kör, partar på och garvar på kvällarna allt som oftast, å andra sidan helt jävla vilse i pannkakan (på dagarna och när jag sedan kommer hem från mina flyktvändor) som brottas, om inte med mina demoner så med verkligheten, tankarna, rubbet. Och det är ingen kul resa, om man säger så.
Jag är nog, om jag ska vara ärlig, helt jävla vilsen just nu.
Jag borde, jag skulle, men jag förmår inte ett skit.
Det är tomt. Det är så jävla vuxet. Det här sa de inget om i skolan.
Jag kräks nästan när jag ser några av de 5-6 gratulationskorten jag fick. Vafan, det där är inte jag! Alltså åldern, inte hälsningarna. Någonstans har jag svårt att förlika mig med det hela, fast det är sant. Och sedan det här med morsan. Ja, hon var gammal, ja hon var krasslig i kroppen, men ändå. Det här är så jävla nytt, så ovant. Gaaaaaaaaaaaaaaa!
Grejen är att när man (jag) sitter själv här på nätterna, försöker kolla filmer, drar i mig ett par bira, kollar webben, eller vafan jag nu hittar på för att bedöva mig (nej, inget annat än bira), få bort tankarna, så drabbas jag av självömkan och sorg, en känsla av meningslöshet, ett stort fy-fan.
Jag borde fixa ditt, jag borde ordna datt.
Ja, jag har fixat allt, nästan, vad det gäller morsan, från begravning och räkningar, till städning (har inte betalat flyttstädningen ännu, men allt annat). Men det är mer som ska fixas, mer som måste pyntas.
Tyvärr, cybern, jag måste skriva av mig detta. Vissa dagar/nätter är det värre än annars. Nu är det en bluäig natt. Jag är upp och jag är ner. Men det är starkare än det brukar vara när jag haft en mer normal situation.
Jag röjer inte upp här hemma. Jag försöker inte packa upp. Jag städar inte på muggen. Jag kontaktar inte grannen med ledigt förrådsutrymme på vinden, om att få hyra det, jag bara glor i väggen, på TVn, på datorn.
I natt så kollade jag på TV till åtta på morgonen. Sedan tvingade jag mig att sova. Vaknade halv tio med magknip. Bara att gå upp och rännskita. Kollade sedan TV i tre-fyra timmar till, innan nästa vända på muggen. Då kändes det bättre i magen. Så sov jag i ett par timmar till fyra på eftermiddagen.
Halv sex gick jag ut. Tog en kaffe på Köpmangatan, bland alla lyckliga och unga människor. Satt där som en jävla stofil, i min svarta kavaj och med hål på högra knät på jeansen (vemfan lagar dem nu?).
Kollade folk. De bara gick förbi där på uteserveringen. Skulle hem, jo, säkert vid den tiden, men deras ärenden på stan var att köpa kläder. Det tycks vara det viktigaste för folk. Men sedan? Går de hem och sätter på sig dessa kläder? Står i spegeln och kollar? För jag ser inte till samma mängd folk på kvällarna. ÄH, skit samma.
Tack och lov kom polskbördiga och tjusiga frk D. förbi med sin vovve. Hon stannade upp och gaggade ett tag. Jag kände mig synlig igen. Hon erbjöd sig faktiskt att med frk K komma hem till mig och styra upp ett och annat. Vilket förvånade mig, men gjorde mig glad. För är det något som kan få mig att ta tag i prylar är det när jag har folk omkring mig, då får jag fart. Hm, vi får se. Men jag är sådan att jag aldrig kommer att fråga dem i alla fall. Tönt (jag är tönt alltså).
Äh, jag är mjäk nu. Jag försöker, men det går inte att ljuga för sig själv. Jag är fjattig nu. Bara att erkänna, för cybern och hela rubbet.
Dock, jag är eder cyberbaron. Jag ger aldrig upp, jag bara kör på. Faktum är att en grej med allt tråkigt är att jag inte blygs ett skit för något, och kan vara än mer ärlig. Det kanske inte är så roligt att läsa här alla gånger, men det är, minus ström, helt gratis terapi för mig. Ut med skiten bara!!!!!
Men missförstå mig inte. Jag har kanonvänner. Jag har jävligt mycket folk jag känner på kvällarna. Och jag garvar, jag är stöddig, jag jävlas och har roligt med folk. Det är inte det. Grejen är att när jag blir själv, då tar något annat över. Sorg, självömkan, kanske panik också.
Men jag sköter min hygien, borstar mina tänder, durschar min lönnfeta kropp, tvättar mina kläder, vattnar mina blommor, diskar min disk, ansar mitt skägg, klipper näs- och öronhåren, samt det lilla jag har kvar på skallen, lagar bra mat till mig och sover oftast lika länge som man ska (fast på lite skev tid kanske).
Tillyttermeravisso saknas det lite stabilitet i tillvaron. Eller något annat.
Varje dag säger jag åt mig själv att skärpa till mig. Att ”i morgon så jävlars”. Det betyder att jag ska fixa ditt och datt, lägga av med annat, lägga mig i tid, göra det jag borde. Men det är inte samma som vaknar dagen efter som önskat dagen före. Utan då blir det rundgång. Måndag hela veckan.
MEN:
Idag var det 40 år sedan grabbarna landade på månen (om de nu gjorde det, många tvivlar, men jag vill gärna fira det ändå, klart de klarade det):
Kollade det där hemma i Västerås. Vi hade kvarterets första färg-TV (läs: Svart-vit-grön). Och vi hade fullt av grannar som besökte oss när detta gick på TV. Jag var liten, men det var stort då. Ville bli astronaut. Skit, ännu en grej att bli deppig för. Det blev jag ju inte, buhuu, buhuuu, he-he-he.
Här kommer ett inlägg med både bilder och filmer. Vill bara säga det.
Jag vaknade vid tolv på dagen. Och så såsade jag runt. Vid halv fem kom jag att tänka på att det var något jag borde göra, men kunde inte slå skallen på det. Vad kunde det vara jag skulle göra? Då slog det mig. Bjurtas begravning.
Hej och hå, den hade jag missat. Men jag blåste i min alkomätare och så slog jag på mig läderdressen och åkte till Längbro kyrka. För är det någon som är expert på begravningar numera, så är det jag.
Det var förstås tomt där då jag kom dit. Inte en hint om något. Men där hade de haft begravning för den gode Bjurta. Jag gick runt kyrkan, och så såg jag det där som man bör se då, alla kransar och blombuketter som lagts ut på marken utanför, på andra sidan kyrkan. Jag garvade och sa högt:
”-Ha-ha, Bjurta, vilken fåne jag är, jag missade din begravning, men jag tror nog att du garvar i din himmel åt detta också. Nu är jag ijallafall här för att hedra dig, hell dig, Bjurta!”
Så tog jag ett fotografi med min mobilkamera från Ericsson. Och, nu menar jag allvar, från och med nu kan man se bilderna som de ska se ut, om man klickar på dem. De är små här, men fullt klickbara, nu säger jag det inte mer:
Om man kollar det grå där på kyrkan, under teglet, från vänster, första blombuketten som står upp där (ja, jag har en närbild också) så är det LGs och Kalix krans eller bukett. Det som är till höger i bild tillhör en annan begravning.
Hm, min morsa hade fler… Me like….
Okej, Bjurta, jag sög där. Men jag drog åtminstone dit och ärade dig. Och när jag gjort det började det spöregna och jag blev blöt, men det gjorde inget, inte ett skit. För jag lever ju, och är fortfarande kvar här i puppastadiet.
——-
Tompa gav mig en länk. Kolla. Det är filmat av frk L och det är Blues-Janne och Tony Bagliari och Baron von Bonko (bas) som lirar på Öland. Det är inte hela låten men ändå (mer sådant här med film från våra lir finns och kommer, håll ut):
Här är ”en snubbe” som blåser trynorgel i förrgår. Lite kort, men ändå:
done
——–
Jag har lite mer bilder. Kom igen:
Baggo snackar skit med helt okända, utanför Biskops, vid Slottet.
Baggo dividerar om pizza med pizzakungen bakom. Klicka för tusan för att se bredden på killen bakom kassan, he-he.
Snygg bild som fanken, kolla Baggos siluett till höger, frk L syns till vänster. Mor på bild i mitten.
Klicka nu bilderna ovan, som jag tjatar om, så de blir stora, så man ser, det är så det funkar numera.
Äh, har massa bilder, massa filmer, ljud och hela skiten. Skulle kunna berätta massor. Men det här får räcka. Näring in, näring ut. Nu räcker det för i kväll.
Jag har ju varit lite fånig ett tag. Fick noja när kvällstidningarna började med att det är farligt att berätta att man är bortrest, på nätet, för då kommer bovarna och snor ens kudde, täcke, och kanske även tandkräm.
Nåväl. Tro det eller ej. Jag är nu tillbaka i Baronborgen i Örebro härad, fysiskt, mentalt, psykiskt, jordnära, kraftfullt. Men både rätt slut, och rätt nöjd. Mer om detta sedan.
Jag har filmer, tagna med datorn, jag har kort, tagna med mobilen, med mig tillbaka. Men det där får vi ta sedan. Jag dokumenterade förresten otroligt lite. Hade varken kraft, förmåga eller intresse, trots att jag hade utrustning. I min rådande situation, var jag för matt, fatta mig hur jag har det, men lite blev det i jallafall.
En film kommer att storligen uppröra värdparet på Böda, så den måste jag nog censurera eller skum-redigera innan jag lägger ut den. Fick nämligen kunskap i att SÅ gör man inte, och höll masken, jag och Blues-Janne hade då redan gjort detta, någon vecka tidigare, he-he. Äh, man är Västeråsare, det går inte att göra rätt. Inte hela tiden. Men bra film blev det. Och så länge jag har åkt över Ölandsbron till fastlandet så får jag ingen traktor i skallen, men jag vill ju dit igen…
Låt mig, kära cybern, istället ta och berätta om sista dagen på Öland och gårdagen. Ja, det blir långt om jag inte svimmar innan, så Häcko och Strego kan sluta läsa här. De får ringa mig och fråga istället, textblyga som de är. Okej, nu gör jag ett försök.
I kväll. Måndag, här en bild på mig. Det är jag, jag är hemma, jag är framme, jag är i mitt vardagsrum. Erica plåtade, det är spejsat, men det är jag, trots allt, trots gårdagen:
Bara det faktum att jag publicerar en bild på mig som inte är tokmaskerad måste göra att cybern förstår att jag nu är 50 jävla bast, och gör precis som jag vill, även om jag är lite blyg fortfarande. Ja, man ser ju datumstämpeln nertill höger, så jag ljuger inte, jag är här, i mitt härad.
Som den sista av alla fastlänningar i kretsen lämnde jag Böda, lämnade fm Hellborgs ägor. Jag var sist, precis som jag varit nästan sist med att komma ner dit, men absolut sist med att gå och lägga mig i 10-12 dagar. Ingen jävel var uppe lika sent som mig och festade, filosoferade eller vad som helst (som jag var). Men, okej, det kan jag skryta om senare.
Häcken med Ylving och Häcko-morsan drog, och så packade jag, städade min kabyss och durschade, borstade tanden. Det var sen eftermiddag. Planen var att ta mig till södra delen av ön och hälsa på TomHell, alias Kweholm med familj, som flyttat ner till ön från Västerås.
Det gick bara ett par mil, så började det pissa vatten från himlen. Jag svängde av och drack kaffe i en kvarn. Sedan vågade jag mig på bågen igen.
Bara det att se att dessa veckors kanonväder var utbytt mot regn och bluä, gjorde min tripp hemåt så jävla seg. Planen var egentligen att dra mig neråt skåne och södra landet innan jag tog mig hemåt. Men med det där vädret är det ju bara att ge upp. Men jag hade inte gett upp ännu, inte där, jag hade bara kollat nätet och läst kvällstidningarna om nätet.
Jag åkte vidare söderut på ön. Det var köer. En bonde hade fått för sig att han måste åka hela den långa vägen, enda vägen, med ett hölass och traktor. Tog massa timmar att nå fram och kunna köra om. Jag är övertygad om att han gjorde detta bara för att jävlas, för att njuta. Vilken jävla bonde kör hö med traktor i 5 mil? Just det, bara en som vill jävlas med turister.
Ett av mina mål med trippen hade ju varit att besöka Skogsby med den nya stripp-klubben som alla rättfärdiga människor (läs: hjärntvättade kvinnor som behöver manligt smek och män som inte hajat att de är bögar ännu) hatar. Nu åkte jag förbi där på väg mot Hells resident i Mörbylånga. Och garvade stort. Det var verkligen mitt i byn. Fantastiskt. Alla fönster var igenbommade men jag hann läsa skylten: ”Öppet jämt!” Hur vackert var det inte, och nu denna helg skulle folk komma och demonstrera mot detta oerhörda att tanter visar lite hud för pengar på Öland. Min dröm var att de skulle stå där med sina plakat och tjoa och så kunde jag stanna bågen och gå in och betala tusen spänn, bara för att reta bajset ur de rättrådiga. Vilken underbar pryl, skulle kännas som vid en abortklinik i staterna, fast utan skjutvapen.
Varför får moralister leva?
Om jag vaknar en morgon och känner att jag vill göra något för världen, då är jag övertygad om att jag med min intelligens skulle göra något nyttigt med min nya vilja i en värld av orättvisor. Jag skulle stoppa folk som snodde tvättider i tvättstugan, sopsortera bättre, köra på 95 istället för 98 oktan, klappa djur, le åt barn, eller något annat som är nyttigt. Men att bli galen på kvinnor som visar lite kropp, det är mig helt främmande.
En hemlighet till demonstranterna:
Er pappas penis trycktes in i er moders vulva, så blev det skönt, och nio månader senare kom ni ut GENOM MAMMAS MURVA! Ska vi träffas och protestera, lördag klockan 14.00 utanför ICA?
Någon mil senare så kom regnet. Tack och lov så har de busskurer på södra Öland. Jag kröp in i en där och slog på mig gummit. Det tar en 10-15 minuter, är ingen lek. Utan tak så blir man tokblöt. Men dressen åkte på och så kunde jag åka vidare.
Väl framme så letade jag efter ICA (check) och så Konsum (check) och så ett hus med en massa figurer på (check) och där var de, de Hell family, med Kneto Irre som var på besök.
Dröm eller döm om min förvåning när de inbjöd mig, inte bara för att säga hej, utan för att stanna över natten. Jag accepterade naturligtvis. Och en order gick ut till Tom Hell från fru Hell att köpa bira till mig i Konsum (där han var just då).
Fantastiskt trevlig kväll, men Tacos eller något sådant (glömt namnet), jag kunde ju inte äta det, visste inte hur man gjorde, men blev lärd. Man ska vika som en tunnbrödsrulle. Gott som fanken.
Och så drack vi bira, gaggade och mådde bra. Jävlars vad vänner jag haft trevligt med på Öland, och detta var dressingen på det hela.
När alla lagt sig (jag fick bo i finrummet med en madrass) så satt jag som vanligt ute i fria luften några timmar och tänkte. Dagen efter gick vi ut på sajtzing. Här är da family, minus grabben som var hemma med datorn. Om man klickar på bilden blir den större och bättre så man ser denna magiska familj in Spe från Västerås. Gör det:
Äh, jag bara skriver och skriver. Och Baggo ringer från Berlin nu när jag skriver, och skickar bilder. Han är där nu, och partar som fanken. Jag har inte kommit till söndagen ännu. Måste—- måste—arghhh, klara detta. Skriva långt, som ingen orkar läsa, fast det kan inte hjälpas det måste uuuuuuuuu!
Mörbylånga, i the Hells regi var fantastiskt. Stilig köping, trevliga jävla människor. Fick till och med en liten godispinne av lilla Siri som syns därovan när jag åkte iväg. Och fru Hell hade massa bizz på gång, från textilier till reklam. De där rackarna kommer att klara sig på solens och vindarnas ö.
Herr Hell själv filmade mig när jag drog iväg efter ett dygn i det trevliga sällskapet (arghh, jag måste göra allt kort här, fast jag själv bestämmer).
Så åkte jag iväg, och kom över bron (läskig bro att åka båge på, jag lovar). Och kom till Kalmar. Tog en burgare. Umgicks ju med planer att åka ner i Blekinge för att sedan åka mot västkusten. Men vädret sa annat. Så jag klädde på mig varmt och åkte hemåt istället. Vädret skulle inte bli bättre (annat än på Öland, där är det alltid bra). Mot Vetlanda. Så började det dugga. Jag höll ut, men så var det bara att ge upp, hitta en lanthandel (tack och lov) med tak över entrén. Smeka på sig regnkläderna. Och åka vidare. Timma efter timma. Regnet föll ner. Det var overkligt. Jag har ju skojat om hur det varit att åka hem från Öland. Det här var värre.
Och nu gör jag ändå detta kort.
Klockan var elva under söndagskvällen då jag kom till Jönköping. Jävla Jönsköping. Tankade och frågade hur långt det var kvar till Örebro. Fick svar. Urk. Minst 20 mil till.
Jag hade åkt en 30 mil, med blixtar, tokregn, fukt-fukt-fukt. Hela jag var fuktig.
Tog östra sidan av Vättern, där är det ju fin motorväg. Big mistake.
Det smattrade regn, blåste kastvindar, var mörkt. Det var ett skräckhelvete. Alltså, att åka på sidan av sjön, i mörkret, med motorcykel. Man ser med halvljuset, med tur, 15 meter framför sig. Om man åker i 70 åker man 30 meter i sekunden eller något. Och så allt vatten på vägen. Jag åkte sakta, ibland neråt 60. Men vägen hade 120 som fartgräns, så alla andra, alla idioter, åkte den farten, och några som vanligt 20-30 km i timman fortare. Det var läskigt att se ljus närma sig mig bakifrån där jag åkte som en fegis, en fegis som ville leva, på denna räcerbana där jag knappt såg något (det finns inte vindrutetorkare på en hjälm).
Alltså, det gällde att leva. Inte låta vindarna slå omkull mig, eller blåsten från bilar och lastbilar som körde om mig, inte låta vattensamlingar på vägen ge vattenplaning och död, inte låta regnets kyla som krypit in i skor, handskar, på bröstet, i arslet, egentligen överallt, döda en. Det var INTE kul, det vill jag säga. Och alla mackar längs vägen var stängda. Bara att åka 12 mil i detta jävla oväder i som mest 70 knyck, men oftast kring 50. Vad annars att göra?
Kom till Vadstenatrakten efter ett gäng timmar i ovanstående situation.
Gammal kulturbygd. Nu började det regna på riktigt. Alltså riktigt jävla rejält. Nu regnade det till och med från marken och upp. Jag skrek. Jag sjöng, jag garvade. Det var fanimej inte sant. Klockan var ett på natten och jag åkte båt. Kände skräck för att motorn kommer att drunkna. Inte en bil nu. Bara jag, på smal 70-väg, Synfältet var tio meter. Åkrar åt alla håll, översvämmning på vägen. Så jävla läskigt. Krypåka, tvåan, ibland treans växel (har fem växlar). Det bara forsade vatten när jag klöv ”sjön” jag åkte på, som ett V med vatten runt mig. Att stanna var uteslutet.
Om jag var blöt förut, var jag riktigt jävla skitblöt nu. Hade jeans underst, skinn ovan, och så regnstället. Skorna var, bootsen var, helt blöta.
Så kom en bensinmack, obemannad, men med tak. Jag stannade. Civilisation ändå. Fy fanken för att stanna ute på heden, utan människor, med bara sig själv. Om jag drunknade här skulle man i alla fall hitta mig när man öppnade.
Jag bytte strumpor. Slet på mig plastpåsar ovan. Och så in i bootsen igen. Åkte vidare. Motala och så mot Askersund.
Var väl i Askersund vid 02.00. Första nattöppna macken sedan Jönköping. YES!
Han som jobbade där var norrman. Vi gaggade när jag drack mitt kaffe.
Sedan åkte jag hemåt. Bara sex mil till Örebro därifrån.
När jag packat av och parkerat bågen var klockan fyra på morgonen.
Söndagen, som jag minns den, var inte klok. Och så sov jag.
Okej, detta får räcka för nu. Jag är SÅ jävla vuxen av allt som händer. Någon som känner sig fjollig? Hör av er bara. Någon främlingslegionär som skakar av skräck? Ring hit bara, jag har varit med om värre saker!
Rocka hårda ollon!
/Baron
PS
Fanken fick inte med allt, men det blev nog otäckt långt ändå, för vissa.
Så här:
I detta inlägg så ska jag inte skriva något om begravningen av mamma, eller min födelsedag som gjorde mig till gubbe dagen efter. Jag kanske kommenterar de både händelserna lite lätt i någon bi-sats. Men det blir ingen cyberdagboksrapport om ändera händelser ännu. Det gör jag sedan. De rapporterna finns i min hjärna. Håller på att mogna, så håll ut. Ok? Ok! Toppen!
Hm, känner mig enormt dominant mot cybern när jag skriver så där som jag just skrev ovan. Jaja, man lär ju känna sig själv sist.
En av de tongivande miljöpartistiska politikerna i Örebro under detta sekel, numera avgången, dåmera, för något år sedan, kommunalråd och allt, stod med några vänner och glodde på mig när jag närmade mig Krämaren på min väg hem från Biskops i kväll (milt berusad, alltså jag). Jag känner honom sedan högskoletiden och därefter, fast vi inte umgås eller så, gaggar bara när vi träffas.
”-Jävlars vad den där bussen hostar, det låter illa som tusan, det är något fel!”
En buss brevid oss hostade sig upp för backen på sin väg vidare för hemfärd av Örebroare efter fredagskvällen. Det lät förjävligt, rent ut sagt, det ”hostades” och motorn mådde inget bra, jag garvade. Och sa:
”-Men det är ju ditt fel, din jävla miljöpartist. Köra på sprit istället för de värdiga energiformerna bensin och disel som förädlats genom mijoner år gör ju att bussmotorn mår skit. Det här är ditt fel, din jävla mijöpartist, ha-ha, se så du ställt till det hela!
Han och hans sällskap tystnade. Men så tog han min hand och garvade. Sedan gick de neråt. Jag gick hemåt. Och jag garvade hela vägen hem. Att dra ner brallorna på en miljöpartist, även om han är en vän, är så jävla skönt. Där stod han och gnällde för sitt sällskap att bussen lät illa, och så kommer jag och smackar fejsan på honom. Ja, jag är ett geni! Ja, jag är ”the big sanningssägaren!”. Ha-ha!
Hör ni, cybern? Det är fantastiskt. Jag skriver som förr. Jag vet att jag inte är klar med mig själv och allt som händer nu, har hänt, kommer att hända. Men jag förmår att göra detta. Det är SÅÅÅ skönt. På´t bara!
———-
Jag fick 1000 spänn av en släkting som present inför min födelsedag, där i Kungsör i onsdags. ”Ha roligt för din present!” Jag kollade inte vad det var, men när jag väl fyllde år så kikade jag i kuvertet och fann denna tusing. Och så vaknade jag upp som gubbe och tänkte hur jag bäst skulle få nytta av den. Och det slog mig. Claes Ohlssons!
Så jag gick dit, och så köpte jag, det är enda presenten jag fått, den köpte jag mig själv (ja, jag fick ett annat kuvert också, men det tar vi sedan) en alkoblås-mätare. Den kostade exakt 999 spänn!
Jag gillar ju att dricka bira. Jag gillar ju att åka båge. Hur många eftermiddagar har jag inte suttit och väntat in att bli ”nykter”, fast jag inte haft någon aning om hur det stått till?
Jag kom hem från mitt inköp och blåste. Jag var helt nykter där vid fyra på eftermiddagen. Kanon.Tog en tur med bågen. (allt annat berättar jag sedan, nu handlar det om alkomätaren).
Jag drack tre folkbira till maten när jag kom hem. Väntade en halvtimma, sköljde munnen, blåste. Det blev 0,3 promille direkt. Okej. Jag gick ut (som jag gör varenda jävla kväll numera). När jag kom hem, sköjde jag käften, blåste, och det blev 1,3 promille. Apparaten funkar.
Och idag, vid 12, mitt på dagen, testade jag igen. 0,00.
Det jag vill säga med detta är detta:
Jag gillar att dricka bira, speciellt i detta nu, med allt.
Jag gillar att åka på min fetbåge.
Jag brukar sitta och vänta såååå jävla länge på att åka om jag varit ute dagen före, vill inte åka onykter. Det är en princip.
Nu visar det sig, med denna mätare, att jag tjänar in 7-8 timmar där jag trodde jag var efterpackad. Jag är gammal nu, jag har fanimej inte tid att vänta i onödan.
Så denna present till mig själv, ger mig 25 procent mer kvalitetstid i livet. Bra va?
Japp!
(Tar med den till Öland, så folk kan blåsa efter allt festande, dagen efter. Men de får pynta för det då, he-he).
————
Istället för att sega hemma, så blåste jag idag. 0,00 vid 12.00. Tog så min båge ut. Kände för att åka i stan. Åkte ut till Naturens Hus. Smackade två kaffe. Satt där (det är vackert) och tänkte, lurade, var skum. Det är ingen lätt match jag håller på med. Det är som att byta liv. Det är sååå jävla konstigt och otroligt. Jaja.
Det började dugga. Flyttade mig. Satte mig under tak. Drack kopp nummer två.
Så åkte jag hemåt. När jag kom förbi lasarettet så släppte vädergudarna allt vatten de hade. Det blev ett skyfall. Det pepprade mig och gatorna. Det var som att åka på sjön, fast jag åkte båge. Men jag bara garvade. Jag hade ju läder på mig och hjälm. Då blir man inte genomblöt på minst 5 minuter. Tog mig till Biskops. Wrooomade lite och ställde min järnhäst och tog skydd under taket där. Kolla från min mobil, hur det såg ut:
done
Det var så skönt. Det piskade, smackade, slog mot marken och gjorde allt annat helt onödigt. Det var en rensning. Jag bara njöt, fast jag blev blöt själv. Skit samma. Vatten är inte farligt.
Åkte hem sedan. Gjorde en underbar pasta på skinka och färsk pasta. Åt rubbet. Gick till Biskopen. Satt ute. Ingen jag kände. Sket i det. Att sitta själv är att vara vuxen.
Gick in. Gaggade med dem jag kände. Vackra kvinnor, fräna män.
Så gick jag hemåt och träffade miljöpartister och började skriva här.
Så var min dag.
Inget om begravningen, inget om födelsedagen. Bara om fredagen. De andra två dagarna är något helt annat. Men de ska ut de med. Men inte nu. Inte nu. Nu är det detta. Och jag beundrar mig själv som kör denna rapport, från denna dag, ändå.
Idag är det en bra dag. Idag är jag, som Kenta skulle sagt, stark.
Det här är mitt krypin på webben. Här skriver jag om vad jag lurar på just när jag skriver det.
Jag har kört mina tankar på webben sedan december 1997. Nu trycker jag mina tangenter här, sedan 070125.
Vissa inlägg ligger under lösenord, enbart för betrodda gluttare. Jag törs inte vara hur ärlig som helst här. Ett tips: klickar man på texten högst upp på bilden här i bloggen, kommer man alltid till förstasidan.
/Baron
2009-fest på Öland, häng på!
Baronen, Henko och Jimmie har en egen sajt inför sommarens tjosan på Öland, 22-29:e juni, klicka: http://50party.wordpress.com
Här nedan kan du söka på vilket ord eller vilken fras som helst. Har jag skrivit det i något inlägg så får du upp det inlägget, eller alla andra inlägg där jag skrivit det ordet någonsin här. Fingemang.
Om Bloggrollen nedan
Även jag läser bloggar. Nedan finns ett urval av mina favoriter. Det farliga är väl att jag loosar gluttare själv på att lägga ut dem här, men i så fall är det nog värt det. Det som är bra ska äras, och kollas. Länkarna öppnas i nya fönster så det är bara att klicka.
Bloggen nedan finns kvar, men det verkar som jag kan lösa allt här i Wordpress, så därför har jag lagt ner den här länken hit, 091010.
Nu när jag har fräsigaste iPhonen (090810) så lägger jag direktrapporter därifrån på ett annat ställe (det är tekniken som avgör). Det är med lösenord tills vidare. Samma som för mina tidigare hemliga inlägg här. Ja, jag är feg. Testa att skicka ett epost om ni vill in.
Klicka dit er om ni törs ni som vet koden:
Baronens iPhoneblogg
Publicerat av baronen 
Publicerat av baronen 
Publicerat av baronen 
