När jag såg den här i TV på reklam-TV:s barndom så dånade jag. Jag blev inte homosexuell om någon tror det för att snubben som lirar huvudrollen i den här reklamfilmen för Levis jeans har bar överkropp, kom igen, det trodde väl ingen.
Nej, det var av två orsaker (och det är rätt kass kvalitet på de här sekundrarna, men kolla). Den ena prylen var låten, den smackade mig hårt, det är blues. Den andra var att jag såg mig själv där i Spanien när jag flydde från det där hotellet där jag lägrat den norska kvinnan ungefär vid 1978. Vakter och skit jagade mig då jag tog mig från hotellet men jag bara hoppade över till nästa snobb-gård. Och det bara fortsatte, ungefär som i filmen ovan. Jag var knappt 20. Hon var nog minst 40, så jävla snygg kvinna, gift med en av Nårjes (!) värsta företagschefer, he-he. Jo, jag har varit stygg jag också. Och då hette det inte milf, då hette det blommad kvinna som visste vad hon ville. Och, ja, jösses, och ha-ha, nu mår jag rätt skönt när jag tänker på det hela. Fast hon är väl, om hon lever nu, i 70-årsåldern, skit samma. Allt det där kommer i min roman, om jag någon gång får arlset ur vagnen.
Originalreklamfilmen, i bra kvalitet, är så jävla bra gjord, hur som helst. Och nu, nu i kväll, fick jag tag i den, har försökt många kvällar, nu hittade jag den.
————
Sedan.
Ring inte män som kommer med vita kostymer till mig med snörning. Vill säga det. Först.
Jag är en lugn människa, en, tycker jag i jallafall, civiliserad människa. Jag är anti-våld och allt det där. Jag tror på fred och kärlek och allt annat löjligt.
Men.
Sedan några dagar har jag känt våldet i mig. Våld. Jag vill göra elaka saker mot folk. Inte vem som helst, men jag har jussom önskat att någon råbarkad idiot ska komma och hota mig så jag får sparka pungkulorna av honom och sedan bita ut adamsäpplet från halsen och spotta fem meter, som man ser i filmer numera. Något sådant. Och det är ju inte friskt.
Men så har jag känt.
På jobbet i förrgår var jag lite förvirrad. Jag skulle fylla i något skit om mina arbetstider, och jag fattade inte. Och då, till min förvåning, så slängde jag papper och penna och hela helvete i väggen (jag var själv i rummet). Så jävla larvigt har jag aldrig uppträtt förut. Men det kändes skönt.
Mer våld.
I går kväll satt jag och kollade på TV i kalsongerna. Då kände jag att det drog i arslet. Jag förde ner fingret och, jepp, det var ett hål precis vid bajsan.
Det där har irriterat mig länge på de fillingar jag köpt på Intersport. Sådana jävla fruktansvärda frätande gaser kan jag väl inte ha. De jävlarna kör så att tyget ska gå sönder där, så att man tvingas köpa nya. Lurad igen!
Så mina fingrar började dra i det där hålet. Och mer, och mer, och jag slet och jag SLET och jag rippade, dödade de kalsonger jag hade på mig så det bara blev trasor kvar. JÄVLA SKITFILLINGAR!
Något sådant har jag aldrig gjort förut, slitit av mina fillingar (kryptonitgröna för det tyckte jag var så kasst när jag köpte dem, att de fanns, att jag köpte dem just för det) när jag haft dem på mig. MED ONT VÅLD, MED HAT.
Så här ser de ut nu, där de ligger i hallen:
Dö, jävla kalsonger, dö!!!!!
————-
Och så kunde jag inte somna i går kväll. Låg och vred mig, var hur trött som helst, och så kände jag den där JÄVLA AGGRISSSSSSIVITETEN IGEN!
Så jag störtade upp, hur trött jag nu än var, och skuggboxades, hoppade, slogs i luften, i tio minuter, och blev ändå inte lugn.
Vad är det med mig?
—————
Jag är så jävla arg.
Jag är så jävla ledsen.
Jag är så jävla besviken.
Men missförstå mig inte. Jag gör mitt jobb. Jag garvar. Jag är social.
Men bakom allt detta vanliga, då, där…..
Tja.
I måndags jobbade jag tretton timmar på jobbet. I tisdags bara 11, och idag 9 timmar. Det är helt okej.
Höll på att falla idag. Men så gick jag hem efter att ha fullgjort alla timmar, med det vanliga plus möten. Jag har det bra här hemma. En dator, med internet. Så är man på igen.
——-
De där som jag försöker lära ut prylar till. Som använder verktyg jag gett dem till detta som är så enormt bra, de fick en uppgift häromdagen. Tänkte visa några resultat, bara två, någon minut var.
Det är ju så, vilket jag lärde ut, att 70 år efter upphovsmannens tragiska bortfälle så försvinner rättigheterna till den film som man gjort. Han som gjorde Nosferatu 1922 dog i början på 30-talet, så där är det fritt fram.
När jag ändå är inne på grejen kan jag ju upplysa om lite information. Bram Stokers änka ägde rättigheterna till Dracula-prylen, och de kunde inte komma överens om stålar när filmen spelades in, så Dracula fick heta Nosferatu och så ändrade man lite annat. Dock, detta kom man inte på något sätt undan, utan filmen fälldes av dåtidens FRA, och alla kopior skulle brännas. Vilket gjordes, minus tre. Tack vare dessa tre kopior från 1922 har vi nu kvar den värsta, i mitt tycke, gaaahhh, vampyrfilmen som finns.
Då jag är en jävligt cool nisse så satt jag och ”seedade” ner det hela med ”torrents” (dessa begrepp inom citationstecken anger det Bror Duktig hatar mest). Det var enormt roligt att ladda ner denna fullt lagliga film på jobbet, inom Örebro kommuns nätverk med sina STASI-spionprogram och censurskit. Jag väntade på tankepolisen, de pk-riktiga, idioterna, att de skulle komma och arrestera mig, behängda med koppel och allt, men ingenting hände. Jag sa det till mina medarbetare:
”-Snart stormar de in och griper mig, ta kort på det då!”
Rullen är nästan två timmar, jag fick hem den till slut.
Dagen efter kom de här som jag ska visa hur saker och ting går till. Och då sa jag som det var, att jag har laddat hem en film, men, det är helt lagligt (och bla-bla-bla och lärde ut vad som är rätt och vad som är fel, ja, ni fattar). Sedan fick de i sin tur, alla 16 ladda ner den från mig. Och så uppgiften.
”-Det var stumfilm på den här tiden, och svartvitt. Nu ser ni den med skitljud och lite färger som lagts över som filter. Det är skit samma. Ni ska, i Apple-programmet Garageband, fixa nytt ljud till varsin scen, en scen ni själva väljer ut!”
Och så gjorde det det. Jösses, de var kreativa. Jag visade hur man lägger filter på ljud och bar sig åt.
Nåväl. Här är två exempel. De är 16 bast, och jag tycker de här exemplen är finemanga. Det är kul att jobba med det jag jobbar med ibland (äh, oftast):
Och så:
Dessa är dem jag sett idag, det kommer säkert fler ljuvliga ljudvarianter.
Ja, jag sa åt dem att säga åt dem därhemma att den där jag, alltså jag, laddade hem film från nätet, som jag kopierade 16 gånger och lät dem hållas med, fast det var lagligt, he-he-he-he.
—————
Mig, jag, mig själv.
Jag är bongo.
Styrfart.
Jag bara håller ut.
Det får räcka att säga så för nu (jävlars, Strega ringde mig idag på jobbet, jag har inte ringt tillbaka, nåja, det ordnar sig i morgon).
Någon gång rensar jag upp, fysiskt och psykiskt i min tillvaro. Nu är det inte kul. Jag har kul när jag jobbar, med det jag ska jobba med (inte möten och annat skit). Jag vet vad jag gör, och vad andra inte gör, hur mycket arbete jag lägger ner som INTE NÅGON JÄVEL SER, och det är irriterande på många sätt och vis. Jag gillar inte svineri mot mig. Det svinas. Gud får fixa hämnden, det står så i bibeln. Arslen!
————————-
Det är snart jul. Tjoho! Låt oss garva och njuta av kylan och mörkret.
För tillfället ligger denna blogg på mellan 72 och 120 unika besök per dag. Det betyder att betydligt fler gluttar än skriver kommentarer. Och det är okej.
WordPress är ett fränt verktyg att blogga i. För när det räknas här, räknas inte sökspindlar från t ex Google, inte heller om man går in flera gånger och kollar här. Utan det är unika besök varje dag som räknas.
Rimligtvis är det fler än de som ger sig tillkänna på kommentarerna som gluttar här. Antagligen inga från Ugga-Bugga-land, Grönland eller Kap Horn. Utan mestadels svensk-talande, bosatta här i det kyliga. En och annan har säkert kommit hit från betrodda cdb:are (sådana som läser här, cyberbiktfädrer) som gett tipset med den förmaningen att aldrig avslöja att de fick den här adressen från ”xxx”, andra har hittat hit via sökmaskiner eller rena tillfälligheter.
Men. Tänk själv. Man har en drift (jag har en drift), att skriva ut på nätet, rätt ut, för vem som helst att ta del av, och det är vad man (inte man, utan jag) tänker och tycker just då. Inte sedan, inte efteråt, utan just då man skriver. Det är kittlande. Kanske kungen läser mellan groggarna. Kanske Arne Weise läser. Kanske Maud Olofsson innan hon penetrerar ännu en dildo. Det vet man inte. Men man vet att någon gång, någonstans, så är det någon som läser som ger sig tillkänna och skriver en kommentar och ibland presenterar sig lite. Och då blir man glad. (Man betyder ”jag”. Sorry, jag har ”man” i mig, det är dialekt från Västerås).
—————–
Just idag kände jag mig stark, som Kenta från ”Dom Kallar Oss Mods” skulle säga. Nu gjorde väl antagligen det här att jag skrev filmtiteln att jag hamnar i sökmaskiner när folk söker den filmen, och så hittar nya hit, men det får jag ta. Jag är inte rädd. Jag är fanimej inte rädd, jag är en bloggers för fan!
Don´t mess with a blogger, sucker!!!
Men ändå. Det var en ovanlig dag. Jag hade sovit de stipulerade 8 timmarna som socialstyrelsen genom experiment och falsifieringar kommit fram till är det riktiga som levande svensk.
Så jag var stark. På jobbet.
Under tre och en halv timma så sorterade jag alla jävla papper och annat skit som fanns på mitt skrivbord. Släng, spara, spara där, spara här. Svetten bara rann. Jag pantade Ramlösaflaskor, plastflaskor. Fick 12 spänn. Jag la grejer till diskmaskinen, jag röt åt folk. Och jag var rak.
Vid ett tillfälle frågade en kollega mig hur det var.
”-Det är som det är, det är samma, hur så?”
”-Jag undrar om du är sur på mig?”
”-På dig? Ja, det är jag, men det är inte det som gör mig sur, verkligheten är värre!”
”-Vad har jag sagt?”
”-Du tog orden ur munnen på mig på senaste mötet och visade att du inte är så jävla frän i skallen som jag trodde!”
”-Hur menar du nu?”
”-Jag började berätta en pryl, och i den berättelsen fanns en för-pryl, och så avbröt du mig och gick till attack mot mig, som om jag skulle stå för den där för-prylen och lät inte mig få en syl i vädret, kyss dig i arslet, det var åt helvete!”
”-?”
”-Skit samma nu, men som ett exempel. Jag sitter på ett möte och ska berätta om en solig dag. Så börjar jag med natten, när det är mörkt, precis före gryningen, och då, DÅ hoppar du in och våldtar mig och kritiserar mig för att tala väl om natten, och sedan får jag inte en syl i vädret och alla tror jag gillar när det är mörkt!”
”-??”
”-MEN VAFAN!!!! Du tog orden ur munnen på mig, när jag sagt A men inte B och gjorde A till vad jag tyckte och så menade du att det var helt uppåt väggarna, när jag försökte få dig att hålla käften och lyssna klart så bara fortsatte du!”
”-Men varför sa du inte till?”
”-Jag försökte, men fick ge upp, du var som en finsk spets, gläfs-gläfs. Därför att jag har stil. Därför att det är så jävla löjligt att börja bråka inför chefer för att DU fått ett och annat bakom foten, jävla glappskalle!”
”-Aha, men jag menade inget illa mot dig!”
”-Nej, men du gjorde mig illa!”
”-Men vi är väl vänner?”
”-Inte än på långa vägar, ångra dig ordentligt, gör aldrig om skiten!”
”-Jag ska inte göra så mer!”
”-Nej, det ska du inte!”
Jag vände på klacken och gick ut från rummet, han kom efter. Nu var det fullt av medarbetare runt om oss. Kanske ett 30-tal hörde det jag sedan sa. Min antagonist (nej, jag är egentligen inte arg på honom längre, men han ska fanimej ha, sa):
”-Men jag menade inget illa!”
”-Jo, det gjorde du som inte använde skallen!”
(Nu skrek jag, nej, jag pratade mycket högt, jag skiter väl i det där egentligen, men jag njöt av situationen).
”-DU SKA FANIMEJ KÖPA CHOCKLAD OCH ROSOR TILL MIG!”
”-Va?”
”-JAG VILL HA, I MORGON, CHOCKLAD MED GOD FYLLNING I, OCH I SNYGG RÖD KARTONG MED ROSETT PÅ, OCH ETT KNIPPE RÖDA ROSOR SÅ ATT ALLA SER HUR MYCKET DU ÄLSKAR MIG, DIN HÄRSKARE PÅ ALLA VIS. DO IT, OR ELSE!!”
Fan vad skönt det var att säga så. Han blev tyst. Och det var alla runt i kring också, he-he.
—————————–
Sedan skulle jag kunna skriva lite om andra fräna prylar. Men jag har läst (med Strega i åminnelse) att man inte ska skriva för långt, då orkar inte folk. Jag har jag gjort en kompromiss med de där strecken, men …..arghhhhh…… jag måste bara skriva tills jag är klar.
——————————
Den franska filmen ”En man och en kvinna”. Man åker räcerbil på en brygga från havet. Stannar och signalerar med lyktorna. Ett par ungar och en kvinna kommer springande. En hund är som gladast. Poesi, och jag vet inte varför (men filmen är fanimej finemang, och låten är gudomlig), det är i slutet av filmen, men skit samma, jag är där, men inte ett dugg kär eller fånig i nuet, fast jag ser:
Leluc.
Rockfitta! (ett ord som förstör för moralister som kan tänkas läsa här och nyss trodde sig förstå mig).
Jag vaknar. När vaknar jag? Jag vaknar efter fyra på eftermiddagen. Egentligen hade jag laddat för att göra något åt min jävla lägenhet. Men nu var det bara att ge upp allting.
Jag tänkte att jag hade tre prylar att göra denna dag. Och så tänkte jag att jag inte kommer att hinna med att göra dem allihopa.
Så. Jag tänkte som så här, att jag är numera vuxen, och gör vafan jag vill, när jag vill. Ingen ska stressa mig, INGEN!.
Så jag kollade film på TVn och surfade på nätet. Och så ser jag, får jag, denna underbara bild på mig själv, med morsans redan då för gamla solglasögon som jag lånat, på Facebook. Uppladdat av Perra Ljunggrenarn. Jag blev helt till mig. Det är ju jag. Det ÄR JU JAG! Och jag kollar in i framtiden och så sitter jag här 31 år efter och kollar tillbaka. Det är fanimej rymd, religion, allt, det är inte klokt. Kolla bara. Det är jag, då, när….
Det här är nog en av de första gångerna jag lägger ut mig själv så här rätt av. Det är dags nu, det är dags nu, och här är jag, då, 1978, antagligen på musikfesten på Lögarängen i Västerås:
Alltså, den där galningen ovan, det är jag, då. Hej, polarn, du som nu är äldre och sitter och kollar nu. Vi gillar varandra, he-he-he-he-he.
Det är så jävla svårt ibland att haja att man varit med, att åren gått. Men så är det. Jag var på redan då.
Vafan har jag att klaga på? Jag har gjort en massa roligt, tokat mig, dårat mig. Varit med enormt vackra kvinnor (även mellan lakan, jag kan murvor), partat så jag inte vetat vad jag heter. Jag har gjort allt. Och det är okej. Vafan sitter jag och gnäller för numera?
Antagligen för att tiden runnit ifrån. Nu är man själv. Nu har de flesta polare radhus och barn och fru och hund. De kan inte leka som vi gjorde längre. Och det suger. Då jag ju inte har familj.
—————————
Min pryl nummer ett i kväll var att gå på ett vernissage. Det var alltså en utställning med tavlor och prylar som en donna gjort som jag känner. Hon är snygg, men rätt mycket mer höger än jag är, men ändå…
Om allt hade funkat hade jag hunnit med allt jag skulle göra, den där utställningen, en blueskonsert och en privatfest. Men jag satt ju hemma, och så när jag såg den där bilden ovan, och började gagga med Jimmie på Facebook och allt, äh, då fick det ordna sig ändå.
Jag borde ha gått till utställningen vid sju. Jag kom dit strax efter halv elva. Det hela utspelade sig bara några hundra meter från Baronborgen där jag bor. Alla blev glada när jag kom. Det togs i hand. Det var snygga människor, det var föräldrar, det var allt. De hade en hund som såg ut som om han torrjuckade på golvet när han låg ner, och jag skrattade hårt åt detta. Det visade sig dock att han var framavlad så att han såg lustig ut när han låg så, han kunde inte ligga på något annat sätt, okej…
En mycket ung flicka var där också, antagligen lillasyster till någon där, jag vet inte. Men jag kände mig som en pederast när jag kollade in denna 14-åriga nymf. För, och lyssna nu innan ni ringer snuten. Det var mörkt därinne och så ser man en otroligt snygg ung kvinna dansa runt. Jag kollade verkligen. Och så hamnar hon i ljuset och då ser jag att hon fanimej är alldeles för ung. Men ändå, jag erkänner, jag skulle kunna välja bort att skriva om det här.
När jag såg att den otroligt snygga flickan, med kort-kort och allt, var alldeles för ung, så slutade jag kolla henne.
Är jag ett svin? Nej! jag är bra. Och så här upplevde jag det hela.
Och så skulle alla till Lilla Örebro-krogen.
Så här försökte jag filma det hela på min Super-8-kamera, ja, det är lite mörkt, men man hajar nog:
Men jag hängde inte med dem iväg. Jag ringde till den där festen på norr. Var de kvar, skulle jag komma.
Och så blev det som så att jag stoppade en taxi och åkte dit. Var ungefär där Bela bodde förut, eller en liten bit från där Kalix bor.
Resan kostade 83 spänn. Jag gav snubben en hundring. Han blev glad.
Så kom jag in. Där satt Malle (Mats) och Micke och vakt-Mats och brudar hit och dit. Det var nio personer med mig och jag fick direkt bira när jag kom in. Vi var tre med samma förnamn, stort.
Så sa jag något om att feminister kan kyssa sig själva i bajsan, och från den stunden hatade alla utvecklingsstörda brudar på festen mig. Hurra! Ha-aha-ha-ha!
När vi skulle gå så tappade en brud sin öl och började torka upp. Jag hånade lite och sa högt:
”-Ha-ha, har du tappat din bira?!”
Svaret blev att jag fick trasan kastad i ansiktet. Hur reagerar en CyberBaron då? Jo, precis, jag smackade tillbaka den hårda trasan i hennes sminkade ansikte. Det stannade av ett tag. Men så försökte hon slänga på mig igen. Då tog jag trasan och la den i diskbänken.
Så här såg det ut med min Super-8-kamera, där jag satt och drog på mig pjucken när vi skulle gå. Man ser Micke därframme:
—————
Alla skulle till Ritz. Men jag bad taxin jag åkte i att släppa av mig vid Storbron. Och det gjorde han. Jag kände mig som en självmördare där han stannade precis mitt på bron. Bara att hoppa ut och slänga sig i Svartån, ha-ha-ha-ha.
Alla åkte till Ritz, det nya stället. Jag ville fanimej inte.
Jag tog mig till Biskops, några meter från Storbron.
Ja, och, alltså, till slut kom massa folk, Malle och Micke och andra till Biskops, och det hade jag väl hajat. Vi som vill snacka, vi måste till något ställe.
Snackade med en böna till en av Micke och Malles kompisar. Skitsnygg och frän böna, bördig från Eritrea. Och nu är vi FB-kompisar, he-he-he. Micke och Malles kompis gillade nog inte att vi hade det jävligt roligt och garvade, men det bjuder jag på, ha-ha, fittskalle! Ha-ha-ha! Här är hon, jaja, alldeles för ung, och med snubbe och allt, men skit samma, hon var rolig, och vi garvade, he-he:
Micke och Malle och jag snackade om Öland. Sommaren 200000010. Alltså nu i sommar. De är på, de verkar komma. Det kan bli prylar i sommar, jösses. Inte bara blues och rock, utan lite sound-system på stranden, fatta!
Ja, jag har gjort en ny sida, webbsida om sommaren, men väntar med att lägga ut adressen tills jag fått lite bilder och filmer från i somras, då blir det prylar.
Här skulle jag kunna lägga ut ännu en bild, på mig och Annika, från ”furr”, men det får bli en annan dag.
Trivdes ni i Cyberdagboken denna kväll, natt, morgon?
Var då inte blyga att kommentera. I LOVE YOU!
Jaja, are, jaja I.
I am, you are, she and he is osv. Jag gör som jag vill.
Härligt med att vara ledig. Baggo med böna var oroliga för mig (i och för sig med all rätt då jag är helt bongo som människa på många sätt), men etablerade en kontakt med mig efter midnatt. Okej. Så jag drog ner på Lilla Ö. Och där satt de och vi hade det trevligt.
Så stängde de någonstans kring klockan ett (och Gud vet att jag berömde den otroligt vackra servitrisen för hennes hot-pants, jösses, och jag menar JÖSSES!!!!!) Det är skönt att vara i den åldern att man inte skäms för att ge eloger. Snyggt ska sägas. Stiligt ska sägas, shcyrre ska sägas. Man ska inte vara snål. Och jag tror mig kan säga sådana saker utan att bli betraktad som någon man måste ringa snuten för. Om om så är, fuck that! Jag bara kör, för min skull!
Men jösses vad den bönan är tjusig, det går inte att komma ifrån. Förr sa man åt sig själv ”om jag bara vore 20 år äldre”, nu säger man, ja, det är självmål, men ändå ”om jag bara vore 20 år yngre!” Urk!
Så gick vi till Biskops.
Trevlig kväll. Snackade med mycket gott folk. Micke, Malle, Baggo, Lizzo, Snygg-Per, Blues-Polisen, vakt-Olle ett och vakt-Olle två, kocken och hans böna, och en massa andra. Det är enormt hur en timma, nja, 45 minuter kan komprimeras och bli så trevlig. Att gå ut sent, är prylen, jag menar det.
Och så gick vi hemåt och man ville ha efterfest. Micke erbjöd sig åt sitt håll, men jag ville inte, jag ville hem. Och de som skulle åt ”söder” ville ha fest hos mig, men jag vägrade. Det är för läskigt hos mig ännu, då jag inte gjort ett jävla skit åt något sedan jag ställde in alla lådor och prylar här i våras. Jag menar det, det är verkligen HEMSKT. Men jag klarar det, själv. Vill dock inte att någon annan ser det.
Här är en film som jag tog på gänget jag gick hemåt med:
Och här är en film med polisen som undrar varför en snubbe har en tunna på överkroppen. Han jag snackar med där är trevlig, det var han jag köpte mina jeans av för några månader sedan, jobbar i Levisbutiken.
I övrigt. Jag har varit slö på att kommentera kommentarer, som jag dock läser. Men läser man mina kommentarer till kommentarerna? Det undrar jag… Hm…. Får aldrig kontrakommentarer när jag kommenterar kommentarer, kanske jag ska lägga av helt med det?
—————————
Lördag.
Vernisage. Är bjuden, träffade konstnärinnan idag, okej, jag kommer väl då.
Blueskonsert på hotellet, Baggo och Lizbo ska vara där, okej, jag kommer väl.
Elin har fest hemma med folk, okej, jag kommer väl då.
Så får vi se. Så här ser det ut nu, klockan 03.20 på lördagsmorgonen, den dag jag fick lön och kunde äta igen. Bara att bränna stålar och känna sig som kung i helgen.
Jag har kommit på mig själv med att jag verkligen inte säger pannkaka, jag säger pangkaka. Någon mer idiot?
Min Polaroid-iPhone fångade detta ögonblick från min balkong alldeles nyss.
Jag är häpen. En julgran. Bostadsbolaget har satt upp en julgran. Jul. På söndag är det kanske första advent, jag vet inte. Vi är nära nu. Mycket nära.
Och det känns inte så där värst bra.
Julgran, jul, nu…
Att bli vuxen på riktigt är fanimej djurplågeri!!!
————————-
Sov massa timmar i natt. Var trött när jag vaknade av alla signaler. Men det var välbehövligt. Att vara vaken över två dygn är inte att leka med.
Kom iväg och jobbade. Och blev kvar på jobbet och grejade till sent, många timmar efter alla andra hade gått hem (som vanligt). Fast det är skönt, då är man nästan ifred, kan koncentrera sig. Men alltid, nästan alltid är det något stolpskott som dröjt sig kvar och ska vara social och komma in och störa i tid och otid (första gången på alla år jag använder det löjliga utrycket, tjoho!)
Räknar med att dra till jobbet och jobba gratis i helgen för att fixa administrationsskit. Det är inte nog med att man gör sitt jobb, man ska göra sådant jobb som egentligen kontorister borde göra, men nu är det bortrationaliserat (i moderaternas/socialdemokraternas Svärje). Ni vet, samma dilemma som när polisen kickade alla civilanställda. Nu sitter snutar i uniform och gör kontorsjobb istället för att vara ute på gatorna, och sjuksköterskor gör sjukvårdsbiträdenas jobb, och massa administration istället för att vara bland patienter.
Men så blir det med massa okunniga jävla människor som får bestämma.
Läste någonstans, eller om någon sa det, att förr, då sjukersättningen var 90 procent, då var det 2 procent arbetslösa. Nu när sjukersättningen är ett straff så är arbetslösheten fanken 10 procent.
Nejnejeeeeeejjjjj! Jag orkar inte diskutera det där. Idioter tycker det är viktigare att klämma åt någon promille som fuskar, så att alla får det sämre. Så är det, så är det. Svärje.
—————————–
Det är sen höst. Fanken vad jag längtar till Öland och sommar. Goda vänner, en bira i näven, solen som lyser, fåren som bräker. Det iskalla havet, turerna med bågen.
Just det, har ju börjat på en ny sida om det där. Vi kör ju igen i sommar, samma tid, samma kanal, samma ö. Bara att hänga på. Återkommer med sidadressen.
——————————
Fanken …..
——————————
Vi måste ibland minnas. Här minns jag det där avsnittet med Monty Python när de gamla nazi-ledarna försökte få igång sin rörelse igen, nu i England (tydligen hade de lyckats fly allihop). Det är så jävla fint med John Cleese som Hitlur (de heter nästan samma) och så en bonde och tre barn som lyssnar, och kapitalisten som försöker få igång åhöraren (”-han har rätt, vet du!”). Alltså, detta är både så jävla roligt, och så jävla sant. Vilka lirare Monthy-snubbarna.
Äh, det är en dag i dag också, som han sa som satt uppe alldeles för länge, sa flickan.
Jä, då kör vi lite olika grejer här. Nu laddar jag upp.
Har hela tiden misstänkt att Häcken torskat hårt på det Skottska. Nu finns beviset. Min agent i just sagda Skottland har på hemliga vägar lyckats ta dessa bilder. Häcken i en Sherlock Holmes-mössa. Läskigare blir det inte!!! ARghhhhhhhh!
Inte nog med det. Han tror att han speglar sig, men kameran finns bakom spegeln:
Så, bara efter ett par månader, så är han en sådan där lirare med sådan där mössa. Måste fanken åka över och rädda honom. Minns sådana män man såg i gamla Västerås under ungdomen. De hade sådan mössa/hatt och var helt förslavade. Frihet! Ring Mel Gibson!
—————-
Lokalblaskan överraskade ännu en gång i kväll. Sådan vokabulär används väl inte annars? Eller har det gått över gränsen nu? Beror det på underbemanning? Är jag sååå jävla gammal att jag reagerar? På att skribenten är släkt med fast anställd personal? Trodde aldrig jag skulle få se denna småborgerliga (storborgerliga liberala tidning) använda detta epitet. Men nu har det hänt.
Och, okej, jag tillhör femteplatsarna i landet, helt okej:
Jag har klippt ur rätt av, inget lurt här. Man behöver inte förvanska sanningen, den är rolig i sig.
—————————-
Och sedan är det ju den nyligen uppväckta Törnrosa eller om det är Snövit, dvs Grevinnan Anette som så gött har kommit till världen igen. Hon skickade mig en pryl från hennes telefonsvarare som fick henne att garva ymnigt, he-he. Och det förstår jag. Kan det ha att göra med den där länken till den där gamla godingen, pranket, som jag la ut här för hundra år sedan, men som är värd att höras igen, och som hon hörde för några dagar sedan? Hjärnan sätter igång vad man skulle svara om man hade lyft på luren och inte låtit det hela spelats in….
Okej, först Grevis telefonsvararkristna meddelande, hon bor ju ändå i US of A:
Och så världens bästa prank (textat, Sterge, du kan hänga med). Har som sagt lagt ut det förr, men det håller än, även som repris. Två radiopratare spelar upp en snubbes inspelning då han drabbats av en telefonförsäljare. Killen som ringde måste ha skitit på sig, he-he, underbart, verkligen, digga:
He-he-he-he-he…..
————————–
Så en liten gif-animation. Det är inte ofta man får se sådana nu för tiden, det ska vara flash och skit. Men här är en äkta gif, webbens äldsta bildformat, och det rör på sig (webbens också äldsta rörliga prylar). Tack Lorrden för att du skickade den, kolla noga (om det inte rör sig i bilden nedan, klicka på den, så ser man, he-he-he, mycket instruktiv):
He-he, yeah! Vem blir inte intresserad av att lära sig noter. Tjing för att vara G-klav!
—————
Så.
Med all denna media upplagt, kanske jag kan få tillfälle att berätta om min dag? Är det okej? Allright, då kör vi.
Men först: Jag sov inte en enda sekund mellan tisdagen och onsdagen. Jag ville inte blunda. Jag tok-kollade TV, och så när jag blev så trött att jag inte visste vad jag hette så vågade jag inte somna, då skulle jag aldrig komma upp igen, i tid.
Så jag kom väldigt tidigt till jobbet. Nydurschad.
Ska berätta en hemlighet. Jag durschade aldrig på tisdagsmorgonen, dagen före. Det var bara att ge upp. Det fanns inget varmvatten, det var tok-iskallt. Så jag satte på mig färska strumpor, fillingar och t-shirt ovanpå min odurchade kropp. Jag hatar det. Men jag hade inget val, jag lovar. Dock borstade jag tänderna. Detta har bara hänt en gång tidigare i detta årtusende, ska ni veta, och då av precis samma orsak.
Hade jag haft mer tid på mig hade jag nog fixat det hela i rinnande iskallt vatten, men inte då, inte då.
Det jag hoppas på är att mina medarbetare inte tyckte jag luktade skunk. Jag hoppas.
—————-
Men tillbaka till onsdagen. Varmt vatten fanns och jag tog mig till jobbet, dock utan att ha sovit en enda jävla blund (som också är i det läge jag befinner mig i just nu när jag skriver detta, arghhhh….).
Hela förmiddagen jobbade jag med mina yngre medarbetare. Sedan massa administration, fixade konton åt folk hit och dit (ingen lunch, det är för fjattar). Och så möte. Och så möte igen. Nu var det jobbets IT-möte. Självaste IT-chefen för jobbet hade kommit förbi och sa att han ville ha med mig på mötet, då jag och det jag höll på med (Mac) var framtiden och det skulle alla behöva höra. Najs.
Jag gnällde, men så tänkte jag, att, vafan, jag var ju helt bonko, utan sömn och prylar, jag kör på, skit i allt, bara att tuta på. Så jag ställde upp.
Och på det där mötet var kommunens store IT-chef. Och lite andra. Goda och sådana som inte hajar så mycket, och sådana som är fast i gamla vanor och är livrädda för det nya.
Men. Nu är det så här. Om jag ska gå på ett möte, frivilligt, då är det JAG som går. Nu är det slut på att vara ett artigt och tyst jävla alibi. Vill de ha mig, får de HELA mig! Så! Jag säger vad jag tycker, vafan har jag att vara rädd för? Örebromössa AAAAVVVVV!!!!
Det visade sig först att den här kommun-IT-chefen var samma snubbe som jag träffat många gånger genom åren. Då var han en Microsoftfanatiker. En gång anklagade jag honom, som neutral tjänsteman, för att vara partiskt på ett stort och viktigt möte. Det förnekade han och under diskussionen blev han svettig, drog av sig tröjan och blottade sin T-shirt där det stod, med stora bokstäver ”MicroSoft Windows”. Så hårt har jag aldrig skrattat, och så många poäng jag tog på det mötet, att det inte var sant, he-he-he-he-he. Han hatar mig säkert än i dag för den grejen, he-he. Jag bjuder.
Men nu, en tio år senare, var han inte samma snubbe, nu hade han utvecklats. Kunde tänka sig lösningar som inte enbart handlade om det stora datorföretaget (allt det här utvecklar jag i min nobelprize-roman som jag ska skriva, de prylarna törs jag inte lägga ut på webben, webb är ondska, bok är godhet).
Men skit samma. Jag sa vad jag tyckte. Att IT-enheten inte skulle bestämma över oss, utan att IT-enheten på kommunen borde ses som någon slags lokal variant av Vägverket. Reparera vägar, ploga när det snöar, och ge fullständigt fan i om folk kör Volvo eller SAAB eller något jävla Köningsägg!
Ha-ha, ja, jag är vass! Många höll med mig där. Och de som inte gjorde det var i minioritet, så de höll käften.
Och så berättade jag om hur jag jobbar, och använder massa gratistjänster och kommunikationsverktyg som bloggar, Twitter, Facebook och annat.
Nu gjorde någon bort sig genom att visa sin okunnighet, men jag sa inget, och jag säger inte här vem det var, men det var inte jag. Jag kan bara njuta när sådana biter sig själva i arslet genom vad de själva säger.
Ja, så fortsatte mötet. Men i sista minuten så tog jag mikrofonen. (Vi hade en döving med oss som via en skruv inborrad i den blankrakade skallen, en slags mottagare, kunde höra oss, fast endast om vi snackade i en mikrofon).
Jag reste mig upp. Höll mikrofonen framför min mun, skalderade:
”-Sist vill jag säga till dig som IT-chef för hela rubbet att det där jävla öst-statscensurprogrammet som Örebro kommun använder sig av är helt åt helvete! Vad har hänt med yttrandefriheten, informationsfriheten? Och till vem ska man vända sig för att få se de sidor man vill kolla? Jag kan lova att jag inte ska kolla några S och M-sidor (pisksidor), och det tror jag inte våra yngre medarbetare gör heller. Jösses, vi sitter på ett bibliotek nu, ska vi inte, i konsekvensens namn, som jag brukar säga när vi stöter på det här amerikanska programmet som ni i IT-enheten köpt in i verksamheten, bränna lite böcker, i samma anda? Vi har ju böcker runt omkring oss, med osedlighet. Varför inte börja med Bibeln, där står det om incest och våldtäkter och mord och massa fruktansvärda grejer, ska vi inte skydda oss mot detta. Kom igen, vi gör bokbål!!! Kom igen!!! Vem har tändstickor!”
Jo, jag sa så, och det blev tyst, och jag lät det hela sjunka in.
Kolla, ja, den är några veckor gammal men ändå, så här kan man bli om man tar en spruta mot grissjukan, tydligen, he-he:
Först verkar det seriöst. Man vill inte skratta. Men när man kopplar på sin intelligens så säger just intelligensen annat. Kom igen nu! Lägg av!
Snyggt förpackad och allt, som en nyhetssändning, men jag är jävligt tveksam, och det borde alla andra vara också.
Tänkte på en grej från andra världskriget idag.
Man sa ju alltid, har alltid sagt, att det inte gick att begripa att alla judiska människor så snällt stod och väntade på att få stiga på tågen till koncentrationslägren. Hur fanken kunde de, undrar alla, hajade de ingenting? Jag vet inte varför, men jag drar starka paralleller till hur det är nu. Massa skrämselskriverier om influensan, och samtidigt, artiklarna brevid, skrämsel om vaccinet. Ja, och så här i Örebro då, reprisbild, kan inte hjälpas:
Folk bara dras med. Lyder. Gör som media och överheten säger. Tänker man inte själv längre?
Och nu säger jag inte att jag vet om grissjukan gör allt detta nödvändigt eller ej, det har jag inte koll på. Men folk. Så jävla lätt att styra folk. Det är läskigt.
I morgon (läs idag) kommer 4500 nya doser till stan. Folk kommer att köa ute på gamla mässan igen. Sedan är det slut tills på fredag.
Jag tycker det är helt galet hela skiten. Jag är fanimej mer rädd för hur lättledda folk är än för själva grissjukan.
——————
Har börjat på den nya webbsidan för sommarens party på Öland, i Böda. Vi kör igen, tamejfanken. Tänkte att jag kunde få lite bilder och film att använda från de som var där att lägga upp. Så kör vi ännu en mysig vecka däruppe på norra Öland. Så jävla finemangt, i Hellborgs trygga hägn. Alla goda är välkomna som vanligt.
Rocka svolvon!
/Baron
PS.
Och så är man så jävla ledsen. Filmar det till och med, men lägger inte ut. Fatta. Det är inte klokt. Baron von Örebro är helt bongo, vilket kan vara svårt att fatta mellan skämt och fräckheter. Men så är det. SÅ ÄR DET! Jävla skit! Nu vet cybern. Kyss molnen.
Sist skrev jag nog mellan onsdag och torsdag. Jo, så var det nog.
Sedan hade jag gett mig fanken på att gå iväg till fackkursen på torsdagen igen. Men det hände inte. Jag kom upp (hade snackat med Bela i telefonen), jag satt upp i soffan. Men det gick inte att förmå mig, hur mycket jag än tjatade på mig själv, att resa mig upp och gå in i durchen. Så jag la mig igen och somnade stenhårt. Jag sov till 16.00. Då gick jag upp och slog en drill.
Det var mörkt ute. Jag kollade TV en timma. Sedan sov jag tre-fyra timmar till. Och så ner till ICA. Köpte mat, lagade till. Kände mig piggare men fortfarande denna satans oro i kroppen, med axlarna vid öronen, helspänn. Somnade till slut.
Fredag.
Iväg till jobbet på morgonen. Visade Blecktrumman för mina medarbetare. Allt kändes rätt okej. Kollegor berättade innan om fruar som hade samma åkomma som jag, skönt att höra att jag inte var själv, att det inte var en hjärntumör eller något annat läskigt. Men läskigt är det. Jag menar det, så jävla läskigt. Plötsligt tappar man liksom kontrollen över sig själv och blir bara matt, vill helst bara lägga sig på golvet och sova. Om man inte skärper sig till max så rasar man, så är det, så är det!
På eftermiddagen kom det över mig igen. Den totala maktlösheten över sig själv, tröttheten, känslan av att se en film. Läskigt.
Jag avbröt arbetet, sa åt mina medarbetare att vi struntar i eftermiddagen, jag måste bara gå hem.
Och… alltså, att gå hem där själv, på eftermiddagen, när allt snurrar, när man känner en total kraftlöshet och tror att nästa steg är det sista, sedan kommer man att rasa, kanske in i ett buskage och bli liggande där. Eller bara rätt av på cykelbanan och folk tror man är en missbrukare och hoppar över en. Fy fan, läskigt.
Det är verkligen läskigt att känna att hela ens organism håller på att ge upp. Finns inte mycket värre. Och, nej, jag snackar inte om panik-ångest, jag snackar om att kroppen bangar, vill inte, är ömtålig, konstig. Man känner inte igen sig själv, i sig själv.
Och så kommer man hem och undrar vem fan som hjälper en om det går åt helvete här??? Vem fan? VEM?
Sådant kan ge viss ångest, mina cyberbiktfadrar/modrar, jag lovar.
Nix, gick inte ut under fredagen heller (krogen). Men mot kvällen kändes det bättre. Det skumma är att det där har kommit och gått. Ett par timmar satan, ett par timmar hur bra som helst. Och ingen snuva, ingen feber. Det är med andra ord ondskans sjukdom. För att känna att man håller på att sluta fungera som är nära panik-ångest jag vet, men nu som är verkligen fysiskt, med ont i leder och muskler, man känner sig berusad i skallen, svårt med koncentrationen, det är…arghhhh….
Lördag.
Det var Öppet Hus på jobbet. För att locka nya medarbetare. Jag var där, satte upp en särskild sajt och la ut film där på det som hände. Allt kändes okej. Men så, innan tolv, arghhhh, blev bongo igen. Blev tvungen att ta mig hem. Och det var samma jävla helvete som jag beskrivit ovan, att ta sig hem. Fy fan, jag är så jävla arg, att känna så är så jävla illa, så jävla illa.
Men, otroligt nog tog jag mig hem igen. På ren vilja, genom att tänka bort skiten så väl det gick.
Jag HATAR att inte fixa prylen. Verkligen. Och ger väldigt sällan upp. Men nu var jag tvungen, igen.
Under lördagskvällen tuffade jag till mig och vid midnatt gick jag till Lilla Örebro och Biskops. Det snurrade, men jag gav mig fan på att skita i det.
Bira drogs ner, för att döda bakterierna. Och så kom jag hem och det var rätt okej.
Somnade.
Söndag.
Hade friplåt till Brunsch på Biskops (99 spänn). Men hade inget för det, för jag sov ånyo till 16.00, och då var det slut med det. Jaja, och skit.
Men, fröjdas nu, cyberbiktfädrer. Under söndagen har jag hållit mig hemma, förutom besök på ICA. Och jag känner att min styrka återvänt igen. Har inte haft de där bajskänningarna idag, spänningarna, svimmningsfeelingarna. Kanske har det försvunnit. Hoppas det. Underbart i så fall, vill aldrig känna så mer.
Fast, när jag kom till kassan i ICA kunde jag inte hålla käften.
”-Är kor sällsynta?”
”-?”
”-Ja, alltså, är det ont om kor?”
”-Nej, nu vet jag inte vad du menar?”
”-När något är en bristvara så brukar ju priserna gå upp!”
”-Ja?”
”-Nu köper jag biff på 273 gram, dvs ett kvarts kilo, två små taniga jävla biffar och det kostar mig 75 spänn, det är fanimej inte klokt!!”
”-Jag vet, det är hemskt, men så länge folk betalar så…!”
”-Haja, vad kostar då en hel ko på något ton? 17 miljoner spänn?”
Så gick jag hem och stekte och åt. Det smakade mynt.
—————–
Det är måndag morgon nu. Har svarat på 14 kommentarer som jag inte svarat på tidigare (se till höger här ”senaste kommentarer”). Och tack och lov är det ledigt på jobbet under måndagen, pga lördagens jobb.
Nä, vette fanken vad att skriva mer. Nu har jag gnällt så det räcker för nu. Berättat om hur jag känner och kände inför de här dagarna. Mig, jag, majself.
Äh, lägger ut en 60-tals-Super-8-video på hemgången i lördags. Inget speciellt, bara ett tidsdokument:
Snart delar sig röda havet. Kolla bara hur media fått fart på rubrikläsarna, snart blir jag rädd själv och dras med i dårskapet, ge mig en spruta, alla dessa kan inte ha fel, arghhhhh:
Skärmbild från min dator, från insurfning på na.se och dess artikel. Plåtad utan lov, räknar kallt med arrestering pga upphovsrättsbrott, allvarligare än mord och misshandel numera.
——————————
Jag går lite vidare till mina Twitterpolare. Äh, de flesta vet ju inte att jag är det, jag bara hänger på vad de skriver, 140 tecken per gång, och en länk till bild eller film eller något annat. Ändå, jag garvar, he-he.
Beslutade mig för att följa Guvernör Schwarzenegger idag. Jag får ju allt på iPhonen, men om man går till hans Twitterhemsida så ser det ut så här:
I inlägget under det senaste, han är på resa och ska väl köra lite patriotiska prylar för soldater, så skriver han så jävla bluesigt att han ”hänger” med Clinton och Israels premiärminister och någon till. Och så klickar man där och då får man ett foto, där han ”hänger” med grabbarna, he-he:
Jag vet inte. Men jag tycker nog att en sådan som jag kan komma närmare vad som händer i världen via nätet, helt gratis, än att kolla på de medelklassiga nyheterna som är sorterade för oss i vanlig media.
Jävlars. Allt finns ju därute. Att direkt se Terminatorn gagga med Clinton är ju bara hur fränt som helst.
Kul, förresten, att se Terminatorn i den där tidiga styrkelyftardokumentären där han är tillsammans med han som skulle spela Hulken senare. Han ligger på rygg och suger i sig en riktig spliff, ha-ha-ha-ha-ha-ha:
Hm, ha-ha-ha-ha, okej.
Och det ovan nuvarande guvernören i Kalifornien gör på film, det påminner mig ju om när vi i The Blue Pearls faktiskt skickade vår CD-platta till Clinton när han var president och fick inte bara ett utan ett par trevliga hälsningar tillbaka. Hur många band i Örebro har fått det? VA?
Detta är inget Photoshops-skit, det är på riktigt, hans namnteckning och allt:
Och:
Det var ju så sjukt fränt att vi dånade. Men det berodde på att vi lirade Fleetwood Mac-låtar. Och han gillade ju dem. Vi var väl mer inne på det tidigare engelska bandet, med Peter Green, men ändå, det hajade han nog. Vi var galna och skickade iväg CDn och fick tillbaka. Ha-ha-ha-ha-ha-ha-ha, fanken, nu garvar jag lite gött hör hemma i Baronborgen. Det var några år sedan, men slå detta, alla jävla bajsband i stan, ha-ha-ha-ha-ha-ha!!!!!
————————–
Visade Blecktrumman för mina yngre medarbetare idag. De såg chockade ut ibland, garvade hårt ibland, höll för ögonen ibland och sov ibland. En fantastisk film med andra ord. Jag gjorde rätt. Och Günter Grass som skrev förlagan och vad jag förstår även manuset är ju Nobelpristagare, så det kan inte vara fel med allt som visades…. (Ingen Hollywoodsk dataanimerad katastroffilm det inte).
————————–
Fanken, jag är i en slags brytpunkt.
Vad det betyder vet jag inte. Men jag känner att jag måste sluta fjompa mig. Det är dags, trots mitt yrke, att komma ut som mig själv, att synas i all min vedervärdelse (finns det ordet?)
Jag skulle vilja skriva rapporter, filma rapporter och synas själv. Det är ju jag. Den där jävla Örebromössan. Hur ska jag göra för att komma loss???? Måste komma loss. Det får räcka nu. 12 år som semi-hemlig.
Okej, då får jag sluta skriva om bira och tankar om damer, för då kommer moralisterna, fienderna, stjärtslickarna, de där käcklen jag hatar, att få goda dagar, då kan de komma åt mig och säga att ”det där är ju enormt olämpligt”, han måste få sparken.
Men fanken vet om det inte är värt det hela. Frihet för fanken!
Så länge jag inte är olaglig har jag ju rätt att leva mitt liv, och även dokumentera det. Varför inte? Om jag tycker det är kul (och lite sjukt)?
Det är ju bara jag, jussom. Bara jag. Har ingen annan att ta hänsyn till. Varför inte köra fullt ut då? Vad håller mig kvar som fegis? Och varför?
Jag vill.
————————-
Höstmorgon med min Super-8-iPhone. Inget speciellt. Bara höst, sol och så stannar jag upp och kollar lite.
Fanken, har mycket mer att ge. Måste strama upp mig, måste leverera, måste skärpa mig. Kom igen nu, jävla Baronjävel!!!!
Det här är mitt krypin på webben. Här skriver jag om vad jag lurar på just när jag skriver det.
Jag har kört mina tankar på webben sedan december 1997. Nu trycker jag mina tangenter här, sedan 070125.
Vissa inlägg ligger under lösenord, enbart för betrodda gluttare. Jag törs inte vara hur ärlig som helst här. Ett tips: klickar man på texten högst upp på bilden här i bloggen, kommer man alltid till förstasidan.
/Baron
2009-fest på Öland, häng på!
Baronen, Henko och Jimmie har en egen sajt inför sommarens tjosan på Öland, 22-29:e juni, klicka: http://50party.wordpress.com
Här nedan kan du söka på vilket ord eller vilken fras som helst. Har jag skrivit det i något inlägg så får du upp det inlägget, eller alla andra inlägg där jag skrivit det ordet någonsin här. Fingemang.
Om Bloggrollen nedan
Även jag läser bloggar. Nedan finns ett urval av mina favoriter. Det farliga är väl att jag loosar gluttare själv på att lägga ut dem här, men i så fall är det nog värt det. Det som är bra ska äras, och kollas. Länkarna öppnas i nya fönster så det är bara att klicka.
Bloggen nedan finns kvar, men det verkar som jag kan lösa allt här i Wordpress, så därför har jag lagt ner den här länken hit, 091010.
Nu när jag har fräsigaste iPhonen (090810) så lägger jag direktrapporter därifrån på ett annat ställe (det är tekniken som avgör). Det är med lösenord tills vidare. Samma som för mina tidigare hemliga inlägg här. Ja, jag är feg. Testa att skicka ett epost om ni vill in.
Klicka dit er om ni törs ni som vet koden:
Baronens iPhoneblogg
Publicerat av baronen 
Publicerat av baronen 
Publicerat av baronen 
