Sent inlägg

Nästa gång det är snö och jag är på ICA och handlar ska jag kolla lite extra innan jag går ut:

By da way:

Lyssna. Vi kör i sommar igen, på Öland. Vissa grabbar har redan beställt rum och allt. Jag får se om jag gör det eller tältar. Samma tid, samma ö, samma kanal. En vecka av nostalgi, sol, bad, bira, mjusik, vänskap och garv. Inga krav, man gör som man vill, när man vill. Känner man för att sova, gör man det, vill man parta hela natten och sitta och gagga på stranden gör man det, äh, ni hajar.
Det här ska bli en tradition. Och kör vi i sommar igen, så blir det ju två gånger, och är därmed en tradition (som bara kommer att fortsätta).

Häcken ringde från Scotland och bad mig pusha för det (och garvade åt bilden ovan som han mindes, och som jag fick för länge sedan, fåret heter Bosse). Nu när jag sökte på Öland på datorn så ploppde den upp, ha-ha, får med kräfthatt. Kanske törs lägga ut film snart, ännu värre fårövergrepp, he-he.
Ska fixa en specialsida för det hela (dit jag hoppas folk från i somras skickar bilder och filmer som jag kan lägga ut).

Okej, det var en blänkare.

Rocka rolla!

/Baron

Mitt i natten ännu en gång

Frän överskrift, eller rubrik, jag skriver ju alltid som mest, mitt i natten, då mina hjärnceller slappnat av och jag kan tuta på utan vidare tänkande på ansvar och moral och fjatt.

Nu står jag dock för ett dilemma. Jag läste en utredning idag, på jobbet. Och jag höll på att ramla baklänges. Skulle vilja skriva här, bara två meningar, vad som stod i texten där, men kan inte göra det. Denna blogg är tyvärr för offentlig numera. Men det var helt fantastiskt, helt jävla fantastiskt vad som stod där, i några meningar.

Äh, de som känner mig får väl fråga när vi träffas eller så.

Men detta är baksidan av att inte vara helt anonym längre (förutom för de gamla trotjänarcyberbiktfädrer-mödrarna jag haft alla år). Jag kan inte skriva allt längre. Det går inte, det är för jävla farligt. Och jag hatar att det är så, att jag inte törs, att jag inte kan. Att jag faktiskt är bakbunden. För skulle jag skriva om vissa grejer så tog det nog inte många sekunder innan en raket landade i fischlet på mig och så skulle jag sedan få bo under broar och samla kapsyler, med sprängt fischel. Så, tyvärr.
Och, ja, jag vet, varför skulle jag berätta det här då? Nu förstörde jag ju allt. Jo, för så är det. Jag vill vara ärlig om detta.

Det är klart, en 500-lapp, inlindad i ett privat epost-brev till mig via nätet (bifogad fil) skulle kanske göra mig mjukare….

————————–

Jaja. Jaja, JAAAAJAAAAAAA!

————————–

Såg Stregabandet på tuben. Någon lirare hade filmat och lagt ut. Lät finemang. Men jag lägger inte ut det här, fick ju bajs sist jag la ut dem här via en film jag fått mig tillsänd, så det misstaget gör jag inte om. No G-band on this pages. Respekt!
Synd att jag inte var i läge att vara där och kolla när de körde sitt Genesis-pottpuri, men det är som det är. Snygg scen, videoskärmar och hela baletten, kostymbyten. Jävligt proffssssssigggggt.

—————————

Var enormt seg i morse. Skit samma, kom fyra minuter för sent till morgonmötet. De vanliga skuldbeläggarblickarna från de morgonpigga, jag blickar tillbaka på B:s stränga blick, juckar lite mot honom på något slags discokör, så det ska slutas skuldbeläggas. Kan inte hjälpas, som unkis HAR MAN INGEN SOM SLITER UPP EN! Jucka-jucka!
Och efter mig kom tre kollegor, mycket senare. Men jag fick mesta blickarna. Ha-ha, och?

Det är så jävla konstigt i det här landet (äh, jag tar inte åt mig på riktigt längre). Kommer man lite försent på morgonen för att kroppen inte har känt för att vara pigg och komma upp i tid, då ska man känna skuld och ångest. Men om man jobbar flera timmar senare än alla andra, då alla gått hem, då är det något skumt i görningen. Äh, det här har jag ju skrivit i alla år, det är som det är. Måste sluta tjata om detta.
Men vad är brottet av att inte vakna? Vilket medvetet val är det?

—————————

Jag har ju comhem som internetleverantör, telefonleverantör och TV-leverantör. De har fått en massa jävla kritik som sämst service och annat flera år i rad. Och så har de sedan några månader kört en helt obegriplig reklam med två 60-talsfriserade damer som ser ut att komma från, ja, 60-talet.
Men vad händer nu?
Helt plötsligt så kör de den mest geniala TV-reklamen på hundra år!!!
De använder de här ”tanterna”, eller en av dem åtminstone. Kör rejäla rip-offs från de mest kollade youtube-klippen. Och jag, jag kunde inte andas, och blev stum, sedan har jag garvat i flera dagar. Kolla, de flesta original har ni sett (ekorren, stöddig gipskatt som hotar de som filmar, snubbe som gör Star Wars, den där svarte killen som är alldeles för ung för att låta så där, hon som spyr, äh, kolla). Vem gör sådana här fräna rullar, pris för fanken till reklambyrån, Nobelpris:

Ha-ha-ha-ha-ha!

Ett av originalen:

Ett annat, snubben blir kränkt på freesbie-banan av att få ett tefat på sig, suck (lite jox före från TV5, men sedan kommer det underbara):

46 miljoner har kollat in den här killen, det är han som sjunger:

Dags att kolla om första filmen, ComHems reklamfilm ovan nu va, ha-ha….

—————————-

Gaaaaaaaa, vad jag vill skriva om vad jag läste i de där papprena idag, ha-ha-ha-ha-ha-ha-ha! Nåväl, det får vara min egen lilla hemlighet (och skratt, tills vidare), he-he.

—————————-

Blues-Janne ringde mig under söndagskvällen. Han och jag gaggade om Öland i somras. Vi hade det finemangt där. Han undrade om jag inte hade någon video därifrån. Jo, jag har lagt ut en, men törs inte länka ut den (för det har jag väl inte redan gjort?)
Bägge är vi rädda för vad värdparet ska säga, Roffe och Ellinor, att de ska hata oss…. Äh, får nog vänta tills lördag kväll innan det kommer ut. Förhoppningsvis är jag då så stöddig och vadd i skallen att jag inte har självbevarelsedrift nog att avstå utläggning….

Hm, förresten, det påminner mig om att jag har ett par prylar till där som jag filmade från datorn, som jag kanske skulle ta och komprimera och lägga ut…
Håll ut Janne! (eller ring igen så får du direktadressen)

—————————

12 timmar på jobbet idag. Träffade släkten till de jag jobbar med (ja, vad heter det nu då….?)
Sedan träffade jag faktiskt Cilla och Jonas och Juridikern på ungdomsgården. Jag gick dit en snabb, i sista sekunden. Det var trevligt som tusan. Behövde det.

Och så får det vara bra för idag här.

Rocka olla!

/Baron

PS: Jag sitter här och kör de där filmerna ovan gång på gång och kan inte andas, bara garvar apa ur mig, ha-ha-ha, måste berätta det, he-he-he-he-he.

Utan vidare anledning; lyckorus

Massa dagar, och speciellt senaste veckan, har jag känt mig helt slut. Haft tankar om att jag nog har grissjukan, att det är kört med prostatan, med lungorna, och så tänkt mig ha alla sjukdomar som finns. Och mitt psyke har inte varit bättre.
Jag är så jävla gammal att jag tänkt att nu är det nog kört, för skiten kommer ju förr eller senare. Alltså, jag vet ju inte hur det är att ha grissjukan, eller prostataskit eller lungödem, cancer eller lepra. Men allt det där föresvävade mig.

Det har varit en vidrig vecka på det sättet. Fy fan!

Men så ikväll.
Jag har känt mig jungfruerlig. Jag har känt mig som jag kände mig när jag var 12 år gammal. Glad, oförgiftad, spänstig, oberörd av allt. Mjuk i kroppen. God kondition, ruelse, sexuell aptit. Alltså som jag ska känna mig.
Det är en enorm förvandling, från veckans dödsångest, som jämförelse.

Okej, nu har jag dragit några bira, när jag skriver detta under söndagsmorgonen (på Lilla Örebro, på Biskops, med Malle och Micke och lite annat folk), så jag kanske ska lägga till det.
Men även innan första slunken. Jag kände mig så jävla positiv,  har inte varit med om något liknade. Jösses!

Min konklusion är denna: Bara att hänga på, bara att köra, bara att se vafanken livet har i beredskap åt en! Man väljer inte själv. Det gör ”makterna”, vad nu det är. Själv styr man inte ijallafall. Minns förra hösten då jag hade den där konstiga jävla infektionen någon månad. De tog prover som fanken, men hittade inte ett skit, jag var fullt frisk på allt de testade, de blev nervösa, och så plötsligt blev jag bra igen, helt frisk över natten.

Hm, känner mig som Kenta…

Gillar den här låten på något sätt, ”Just idag är jag fri”.
Kenta från ”Dom kallar oss Mods” och tre-fyra filmer till sedan (60-70-talet). Socialt utslagen kille, ett mods (se triologin, den är så bra).
Varken Kenta eller hans polare Stoffe lever längre. Men skit samma. Här har någon lagt upp den där låten som Kenta gjort, med text. Inget märkvärdigt, men ändå, som jag känner mig idag (och det är bara några hundra från en kvarts miljon pers som sett det hela nu på tuben):

Äh, kör introt till Dom Kallar Oss Mods här också, kan inte gör annat:

Äh, vafanken, Kenta körde ju i Melodifestivalen också, med skandal-t-shirt med 69:ans sexställning på. Och efter var han stygg med Bengt Bedrup, fast det ser man inte på det här klippet. Jösses.
Från socialt utslagen, till filmstjärna, till schlagerkille till knarkare, till…

——————–

Strega och Kneto och de andra grabbarna körde sitt på stället i Västerås nu i kväll. Hoppas det gick bra. Verkligen. De är duktiga och hängivna sin sak. De är som vi andra, i vårt gäng, som diggar blues och rock, de diggar Genesis och lirar skjortorna av alla kopior. De var duktiga på det där då, förr, på 70-talet, och är det nu också. Hoppas att Strega kan skicka lite fotos till mig sedan, så jag kan lägga ut det här. Och, nej, jag hade ingen möjlighet att komma till Västerås för att glutta. Dock, alla Västeråsjävlar var helt väck från FaceBook under kvällen, så det var nog fullsatt på deras konstert.
Förresten, glöm det där med att skicka media till mig, det gjordes ju tidigare och några i det där bandet fick fitt-spel, så jag var tvungen att ta bort det. Så skit i det, Strega!

——————-

Jag funderar på, om jag ställer mig upp och koncentrerar mig riktigt, kan jag då levitera? Kommer jag upp två centimeter?  En halvmeter? Upp till molnen? Är det farligt?
Det känns som så. Som jag skulle kunna levitera (slå upp).

——————-

Jag ringde och köpte en pizza på Kungen idag., Och så gick jag dit. Snackade med den trevliga kvinnan i 40-årsåldern med ursprung utanför våra länsgränser som jobbar där, om hon är gift med ägarn eller inte, det vet jag inte. Hennes son var hur som där också, frågade mig om jag kände den och den från jobbet, hans kompisar, och det gjorde jag ju. Vi snackade rätt mycket.
Ibland blev det tyst långa stunder, fast vi hängde där vid barens slut. Blev tysta och tutade vidare sedan.

Så kom jag på något att säga, eller kvinnan eller sonen. Så kom de där pauserna där ingen hade något att säga, men ingen ville gå därifrån, men det var lugnt. Det var som att sitta kring ett lägerbål i scouterna, softness. Och jag väntade på min pizza, att den skulle bli klar.

Så pekar till sist sonen på kartongen. Den ligger brevid mig vid bardisken. Den har legat där i tio minuter. Jag har trott att jag väntat på pizzan som jag beställt, och den var redan klar, vilket de hade sett hela tiden. Hade inte sett när de ställt upp den på disken.
STOR PINSAMHETSKÄNSLA!

Jag tar den och säger hej och tackar för social samvaro och går ut,  hemåt, mycket fort.

Undrar vad de tänkte om mig, varför jag, en svenne, stod kvar där, hängde, och slöpratade med dem, med den stiliga modern. Vad ville jag?
Om jag inte vore sådan dåre som jag är, skulle jag känt mig som en idiot där.
Äh, ljug, det var pinsamt, det var det.

—————

Vad mer? VAD MER?
Ingen aning. Skulle som vanligt kunna trycka på mer, men orkar inte nu.

Så.

Rocka rolla ballhojta!

/Baron

Långt inlägg: Alla Helgonahelg (Att kuka ur!)

Jag använder en könsglosa här i överskriften, men det skiter jag i. Jag har läsare här som är gamla vänner från förr, nya adaptrar i liten ålder som blir vilsna av mina ord, folk från busken och varfan som helst ifrån. Skit samma. Jag äger mina bokstäver. Men det borde ni veta. Det här är min blogg, här skriver jag vad JAG VILL!

Fixas inte det det, far då åt fanders!

Och nu blir det långt. Det här är på riktigt.

———-

Hade fått brev från den kristna församlingen i Kungsör. De skulle hålla minnesgudtjänst över de som dött det senaste året på allahelgona. Jag var välkommen i Kung Karls Kyrka klockan 18.00.
Okej, alltså, jag har bara varit i kyrkliga sammanhang när jag konfirmerade mig, och när jag varit på begravningar och bröllop.
Men nu. När den gode Baronmodern nu dog i april (något jag har hårt i mig, fast det är naturligt att dö av ålder, men ändå, vi var så jävla bundis i fanken ett halvt sekel…) Så tänkte jag att jag ville ära min morsa. Har ju ännu inte skrivit här om hur jag fann henne död, eller om begravningen. Men nu har det gått ett halvår, och jag ville verkligen göra det rätta.

Så jag tog det där brevet och läste det. Och så tog jag mig, via tåg, till Kungsör i lördags. Det var inte lätt. Det var fel på tåget så jag höll inte på att komma ut i Arboga, där det var byte, men jag var där, jag var på. Så här såg det ut för de som har min twitter och kollar in:

Det var första gången på kanske 15-20 år som jag åkte tåg. Jag som älskar tåg. Och så plåtade jag med min iPhone, klick-klick-klick, tills jag fick med Svampen, vårt berömda vattentorn, mellan alla pack-prylar.

Så, efter att tågklareraren släppt ut mig (jag sprang som en dåre mellan vagnarna och försökte öppna, det gick inte, det var fel på elektriciteten) så kom jag ut där i Arboga, och kunde byta till ett tvåvåningståg, som jag hittade till slut. Det tog mig till Kungsör. För er som inte hajar; Kungsör ligger fem och en halv mil österut från Örebro. En och en halv mil vidare efter Arboga. Så från Arboga var det fråga om tio minuter.

Jag steg av i Kungsör, och gick upp för den där otroliga backen upp mot Kung Karls Kyrka och vidare. In i Konsum. Köpte gravljus och en tändare. Det gick på strax under 40 spänn.
Så gick jag mot kyrgårn.
Det höll på mörkna. Klockan var efter fyra.
Gick genom hela kyrkogården, från väst mot öst. Massa ljus brann på gravarna, överallt. Och jag visste att morfar, och mormor och alla de där andra jag var släkt med och vuxit upp med fanns någonstans i början i sina gravar, men inte var. Jag hade bara en tanke, att ta mig till gravlunden, där de, på något hemligt ställe, grävt ner morsans aska (man får inte veta var de gör det).

Och så tänkte jag att jag skulle ta kort, men ville inte det. Det var för mycket folk överallt. De hade tagit bort alla bänkar, så man kunde inte sitta och filosofera (gråta) en stund. Tönterier.
Jag tände mitt ljus och ställde det med hundratals andra ljus och gick därifrån.

Morsans aska må vara där, men om jag inte får vara ifred så är det skit samma. Jag hade verkligen behövt sitta där och gråta ut en skvätt. Jaja.

Gick upp bakvägar, ja, jag tårade, tillbaka mot Kungsör, ville inte att någon skulle se, ville vara ifred. Kom på att jag inte varit uppe där vid vattentornet förut. Kom upp på höjden. Det var verkligen snyggt. Satt där själv. Satt där för första gången på flera timmar, och plåtade uppåt och lät mig gråta lite där för mig själv:

Det är snyggt, och det är belyst, rött, som man ser här.

Så går jag jag ner mot ”byn” igen, alltså centrum. Det var en och en halv timma tills den där minnesstunden skulle vara.
Morsan har alltid sagt åt mig att inte släppa kontakten med mina släktingar när hon var borta. Okej, okej… (jag ville inte, för jag ville inte bli ledsen mer än jag var, inte tränga mig på jussom…)
De jag har, de jag känner, är mellan 70 och 83 år gamla.
Okej, så jag gick till Stina i alla fall. Jag gick förbi morsans födelsehus och sådant (ja, det har hon ju berättat, det här var mäktigt). Stina satt på övervåningen när jag kom på gatan, såg henne där, i ljuset av bara ett lyse därinne.  Jag såg det från gatan och gick upp och ringde på. Hon blev glad åt att se mig. Verkligen, jag kände mig mycket välkommen. Och, ja, jag har ju grejer där som jag inte tagit hem ännu, hos henne, för jag har inte fixat här hemma ännu!
Men det är lugnt med Stina, hon är frän, som morsan var.

Hon fixade kok-kaffe.
Men sedan fick jag veta.
Vi satt där i någon timma och hon berättade att hon varit på en seans. Hade ingen aning om att hon var inne på sådant. Jag satt och var tveksam, men så hämtade hon anteckningarna som detta medium gjort. Ett gäng rader handlade om min morsa, hennes släkting och polare. Så här stod det:

Min morsa hette Britta, eller Ingabritta.
Den här kvinnan (mediet) hon hade gått till med övernaturliga krafter hade ju ingen aning om morsan, men hade beskrivit morsan rätt väl därovan (det var döda släktingar som grattade Stina till hennes 85-årsdag tydligen).
Ett hjärtligt skratt, att hon var pråper och mån om sitt utseende, att hon hade svårt att andas, hade smycken och snygga ringar, gillade att dansa och lite mer. Hon hade till och med, detta medium, skrivit att hon hette Britta längst upp och var med där på noterna.

Jag visste inte vad jag skulle tro. Jag sa åt Stina att det var märkligt, hur kunde detta fungera? Men Stina var stensäker, och kände sig mycket trygg i detta. Och ja, jag tog kort på mediets anteckningar, och visst tusan beskriver det morsan, he-he. Jag gillar´t.
Men jag sa också, att det finns bara två alternativ till döden. Det ena är att det är tokslut och blir helt svart, eller också är det något annat, och det är inte jag van vid.
Jag är inte den som dömer eller fördömmer. Jag vet inte.
Men för mig, jag garvar, om morsan är välsnidad och fräsig i ”nästa liv”, då är jag på och tycker det är helt okej, ha-ha. Morsan var,  som också prästen sa på begravningen; fräsig!

Nu är det ju så att jag inte vet någonting. Jag är bara jag. Det är bara jag. Jag vet inte vad som är rätt eller fel, jag dömer inte. Men det jag beskriver här är mig och vad jag är med om, även om det blir långt.

Så gick jag iväg, efter kok-kaffe och kakor, till den där minnesgudstjänsten som de hade i Kung Karls Kyrka i Kungsör. Det var jag skyldig morsan. Alltså inte på det viset, men för att ära henne på något sätt.

Kände ingen där i kyrkan. Prästen snackade om att 55 pers hade dött det senaste året och efter alla psalmer och körsång av kören så skulle det tändas ljus för alla och dess namn skulle läsas upp. Det var därför jag åkt tåg till Kungsör denna lördag.

Min morsan dog i april, den 26:e. Så när det datumet närmade sig tog jag upp min iPhone och spelade in, kunde vara fint minne när de läste upp och tände ljus för henne:

Döm då om min förvåning när de inte läste upp hennes namn. Där hade jag suttit i böner och på en hel gudstjänst med psalmer och allt och så när det blir dags, så säger de inte ens hennes namn i den fullsatta kyrkan.
Jag kände ilska.
Sedan kände jag, som åkte från Örebro för att ära detta tillfälle ännu mer ilska.
Sedan kände jag, så här är det, vi i Baronsläkten, det bara inte går… Det kan inte fungera.

Beslutade mig för att ta ett snack med prällen efteråt (jag kunde ju hört fel, vilket man hör ovan att jag inte gjorde).
Men när jag skulle ta tag i denna kyrkans man så var det en kvinna där som störtgrät (antagligen över något liknande) och jag tänkte, att då får det vara, hon behövde prästen bättre än jag. Det får vara. Och om jag känner morsan rätt skulle hon aldrig velat att jag drog igång något sådant för detta. Hon ville nog att jag skulle låta det vara.
Men ändå, men ändå, det är så dåligt…. Och jag blir så förbaskad.

Jepp, så stod jag då på kyrktrappan. Ett par timmar innan tåget skulle gå hemåt mot Örebro igen. Okej, så jag gick till Gudrun, min yngsta släkting i Kungsör, bara 70 bast. Störde henne lite i en sammankomst med henne och hennes snubbe och ett annat par i den åldern. De blev nervösa, märkte det. Men jag fick ett par bira, de åt kräftor, jag ville inte ha. Och efter någon halvtimma så gick jag mot stationen (tvärs över kyrkan mitt i byn (kyrkogården ligger mot Katrineholmshållet, mot utkanten av stan).

Thor Modéen-statyn i Kungsör, på vägen.

Kung Karls kyrka på vägen ner mot tågstationen.

Satt där, och hade tidigare, jag har varit med förr, köpt fyra folkbira för att ha på vägen hem, det var ju allahelgona, och, äh…

Filosoferade mycket där själv på Kungsörs station, hade nog gått ett par mil i denna by denna dag.
Och så kom äntligen tåget:

Den blonda hostande bruden som kommit just innan det var dags för påstigning går framför mig. Jag tycker det ser spännande ut. Och vilka jävla tåg mot Arboga, jösses, dubbeldäckare, byggda i Västerås, vad jag förstod.

Så här såg det ut när jag kom mot Örebro, stod längst bak:

Att åka tåg är… något annat…. Mitt liv, är.. annorlunda…..

Så kom jag hem.
Och så gick jag ut. Jag får gå ut. Jag är så jävla gammal att jag får göra precis vad jag vill utan att någon kan säga åt mig att det är fult eller fel. Så är det.

Drog till Biskops. När jag skulle in på muggen var min store vän Bagliari där. Han får ta allt det här till sin spets genom detta (sorry för mitt fåniga flickgarv):

——

Avslutningsvis. Jag vill bara säga, bara fråga, detta….
Kan man jämföra min blogg med någon annan blogg? Jag måste fanken vara ärligast, mest ofeg, va? Jajamensan!!!

Var är mina priser? Ge mig mitt krus, Blondinbella! Det är mitt!

Och, just nu i kväll, då jag verkligen kämpat med att få ut allt detta, så har jag mina bruna, fulaste, kalsonger på mig, så man kan inte se om jag skitit ifull mig.

Cybern!!!

Hör upp!!!

I love you!

Rocka snorre!

/Baron

Schyffert på S-kongressen

Från socialdemokraternas egen youtube-kanal. Fett najs med skojs, he-he, jag garvade:

(Tips via Emil S från FB. Ska försöka återkomma med relig blågg senare i natt, men just nu är det viktigare med lite garv).

/Baron

PS: Edit: ungefär lite efter tre på söndagsmorgonen nu. Jag har ett gäng filmer, ett gäng bilder, och mycket tänk. Har fixat det på datorn nu (från fånen), men förmår inte, vid denna tid, nu i kväll, få till det. Väntar och försöker lägga upp det i morgon istället. Så håll tillgodo videon ovan så länge.
Det blir så här ibland. Och jag vill göra något bra. Skriva något bra. Men all bira… Så jag väntar och hoppas jag får till det i morgon. Rock.

Fredag kväll, lördag morgon

Att dra i sig whiskey, vin  och bira. Det tär.
Nu lägger jag ut två videos från min iPhone här, som jag smackat till tuben. Till att börja med (jösses, jag ser dubbelt, är gigantiskt berusad, argh….).

Hjelting (Bluespolisen) hade blivit utslängd från ”Leroys”, pga att han stått fel när han kollat på bandet. Varit ivägen för servicen. Och, ja, han var helt nykter. Men vi vet ju att man precis som man inte behöver intelligenstest för att få körkort, ha husdjur, eller få barn, så kan man bli vakt.
Här lirar han munspel, mitt munspel som jag hittade i fickan, och min broder Bagliari sjunger och trummar, ja det är mörkt (35 sekunder):

Sedan gick vi hemåt. Och vid Våghustorget säger Baggo dessa sanna ord:

—————-

Jag ville ta mig till Kungsör under lördagen, med tåg. Allahelgona-köret. Men jag fixade inte att beställa biljett. Jag var helt knäckt. Tack och lov för bartender-Erica som hjälpte mig bakom disken på Biskops när jag kom ner dit. Hon fixade med datorn och jag satt brevid med mitt kontokort. Så nu har jag någon slags biljett.
Det är satan att det ska vara så här. Jag som jobbar med datorer, inte ens jag fixar det. Yngre mäniskor hajar, men de som är i min ålder eller ännu ändre, de är ju helt lost. Fy fanken! Måste det vara så jävla konstigt?

Äh, berättar mer om det sedan.

Förresten, ni som vill följa mig på twitter, jobb-twittern, eller stygg-twittern, eller bägge, skriv ett e-brev till mig (länk ovan, och berätta vem du är, så jag vet vem du är) så får ni mitt användarnamn, he-he.
Jag kommer att twittra i morgon, eller idag då, om min tripp till Kungsör. Det är fem timmar från Örebro, minst. Do it!

Nu slocknar jag….

Rock!

/Baron

 

Måndagen smackar

Skillnaden mellan helgen och måndagen vill jag illustrera genom my girl, Kate Bush:

Lätt framåtlutad, milt svärande, hatandes, haltande, som en fullskiten kakaomissbrukare, stapplade jag fram över Sveaparken på väg hem från min heroiska insats på jobbet idag.

Man ser den gula cirkeln där, och så ser man stigen som jag använder för att gena som en ljusgrönt streck. Det var lite kladdigt på det korta gräset. Och jag gick uppåt, norrut. Och så där vid den gula cirkeln ser jag en snygg böna med en stor hund och en liten läskig Paris Hilton-vovve.
Det är Dora.

Från kräftskiva i augusti, nämda flicka ovan.

Vi blir stående och snackar lite. Hon och hennes snubbe har flyttat in i ett schysst hus alldeles brevid (ja, jag har ju varit där och visat bilder här från i somras). Den lilla slyn-hunden skäller och är stöddig, och fryser och darrar, och har tröja på sig. Jag hånar såklart. Men vi står där och snackar i en tio minuter och det är trevligt. Så går vi åt samma håll uppåt och hennes stora hund försvinner bakom en kulle, och då säger jag så här:

”-Var är din andra vovve?”

”-Han är nog där bakom kullen, han kommer!”

”-Tänk om din stora hund kommer tillbaka med en bäbis i käften som han tuggar på och som han snott från någon barnvagn!”

Ha-ha-ha-ha-ha-ha-ha!

Jag vet inte, det kom bara över mig, ha-ha-ha, och hennes ansiktsuttryck och reaktion och oro var obetalbart, för hon såg det framför sig.
Jag skrattade hårt och till slut skrattade hon också, kanske av lättnad när storvovven kom tillbaka tomkäftad.
Jag vet inte varför min hjärna kom på det och fick ut det (jag hann inte tänka, sa det bara). Men det är härligt att vara sjuk i skallen och garva. Jag kände att jag var på väg tillbaka.

Vi sa hej i korsningen. Jag kom upp till mig. Det var inte så jävla farligt att gå, smärtan var inte outhärdlig längre, det gjorde bara lite jävla ont (i motsats till helgen).

Tryckte i mig Corn Flakes med fet mjölk (röd socialistmjölk) och en deciliter socker. Ahhh, det var gott. La mig på soffan/sängen. Klockan var väl fem på eftermiddagen. Zzzzzzz! Vaknade tio i tio på kvällen. Hjälp! Det var Micke som ringde. Han var nu hemma från Milano efter hans överklassfotbollsbackslickresa i helgen.

”-Hinner inte snacka, måste ha föda, måste till affären jag ringer!”

Och så slängde jag på luren och tog mig upp. Och till min förvåning var jag ännu mer bättre i ryggen. Nu gick det undan. Hade sex minuter på mig till ICA. Kom in, handlade, betalade, kom upp igen i Baronborgen. Tryckte i mig (allt kallt, dvs min nya kombo av kokt skinka, rödbetssallad, keso och njurbönor). Ringde så Micke. Och drog ner till ”klubben”.

Så där satt vi och hade en trevlig timma, snackade med Diadem-Åsa och Pyrre och oss själva. Och så stängde de och vi gick hemåt. Han bor på andra sidan järnvägen, och jag bor ju på söööööder, så det blev varsitt håll att dra hemåt åt.

————

I söndags så ringde Wåfflan (från Västerås där han bor), undrade hur det var med mig egentligen? Och det var ju inte kul för mig och min rygg, dock kul att han ringde. Hade jag något smärtstillande? Och på det svarade jag ju nej, gillar inte tabletter och kunde inte ta mig någonstans för att köpa heller. Om jag hade någon polare som kunde köpa? Nej, jag klarar mig, vill inte besvära, blir det för jävligt så ringer jag väl någon. Sedan var det inte mer med det.
Men, den gode Wåfflan ringde upp den gode Baggo här i Örebro härad, som fick ta sig till affär och köpa Alvedon, som han kom hit och levererade. Det är inte illa.
Man har polare, och det fungerar.

Jag tog en jävla tablett, vilket jag misstrodde, och tamejfanken, det kändes bättre i ryggen efter någon halvtimma.

Sov ungefär tre timmar natten till söndagen, mest för att jag kollade på TV och njöt av att inte ha dessa ofantliga plågor. (Programmet Fråga Olle-dokumentären är helt jävla kitch, jag garvade fint där åt vissa människor).
Kom upp när klockan ringde. Det tog en stund att durscha och få på sig kläderna, men jag hade ju ställt klockan tidigare för att fixa det. Sedan haltade jag till jobbet. Kom i tid.
Visst, hade ont, men inte lika jävla ont som tidigare.

Jobbade så i en lokal som inte hade rätt utrustning, så jag kapade det hela och alla fick gå hem. Nästa vecka ska det funka.

Och så sent på eftermiddagen så gick jag hem.

Vill man att detta inlägg ska kännas som filmen Måndag hela veckan, med Bill Murray, så kan man börja läsa högst upp igen på detta inlägg nu.

Rock!

Brynna!

/Baron

Jag är sänkt

Jepp, har gett uttryck för detta i en ljudinspelning här uppe till höger i sidebaren, och gör det också här via tuben, arghh:

Kunde inte svara i telefonen i morse, mina armar fungerade inte.
Tog en halvtimma att sätta på mig strumporna (tack och lov för morsans handikappverktyg, en lång tång som jag snodde med mig). Byxorna gjorde att jag grät. Och i durschen struntade jag att tvåla in fötterna, det gick bara inte.

Tog mig ner i affären, men höll, allvarligt, på att svimma i kassakön, så ont, och sådan anspänning var det.

Och vid halv tolv tänkte jag att jag skulle gå ner, sakta, på mitt favvoställe. Gick kanske 40 meter innan jag fick inse att det inte gick. Jag blev uppriktigt ledsen. Vände om och åkte hissen upp. Jag funkar inte.
Inte nog med att det gör ont, det är helt jävla förlamande. Den kraft det tar att få på sig bootsen är mig övermäktig, allt är illa.

Så nu har jag gnällt av mig här. Ska kolla mer Åsa-Nisse på TV, det är lite kvar vad jag kan se, om jag kan ta mig upp.

Alltså, jag har inte ramlat, har ingen, mig veterligen, sjukdom, utan ryggen, ryggslutet har helt enkelt bangat ur för mig, av okänd anledning, och jag är då helt däng.
Nu gråter jag inte bara av sorg, utan av ren jävla nazi-fysisk smärta också. Det är åt helvete!

Jag måste sitta, men att resa mig, sträcka mig till bordet är förenat med otroliga smärtor. Ja, äh, skit samma, fanken vad tråkig jag blir. Nu fick jag ut lite bokstäver i alla fall.

Rock, cybern.

Männskliga kontakter idag är SMS. En från Cilla, en från Katttis och en från Bluespolisen. Har inte talat med någon människa idag. Tjo. Ja, och så kommentarer här då.

/Baron

En fredag i smärta

Klicka ovan och få underbara 7 minuter och lite över 30 sekunder pottpuri av några av de mest populära låtarna på 60-70-talet framförda av den häpnadsväckande organisten Klaus Wonderlich. Tyskarna kan. Och det kan vara fint att njuta av detta då man läser det jag skriver nedan (om jag får till det).

————-

Jag vaknade på min soffa som vanligt. Inget märkvärdigt, för det är där jag sover. Gick upp innan veckarklocka och iPhone väckte mig. Fixade och styrde upp. Tog mig så till jobbet. Inga som helst problem.

Men när jag började jobba satte jag mig ner och då kände jag helvetet i ryggen. Jag är ingen gnällapa, men det gjorde ont. Jag kunde inte sitta, gick omkring och åmade mig (utan att förstora det).
Först tänkte jag att jag nu har nått min biologiska gräns för öl-intag, att njurarna nu sagt sitt, att det var kört. Det gav mig lite fin panik. Men sedan kom jag på att jag ju fått sådant här skit flera gånger, flera höstar. Det var något annat.

Så, kära cyberbiktfädrer-mödrar, jag går nu omkring och har ONT och jag ser ut som jag skitit på mig där jag går. Det suger!

Mina yngre medarbetare på jobbet idag var däremot jävligt duktiga. Jaja, någon var i ett annat universum, men det är som det är. Alla har ansvar för sig själva, unga som äldre och man behöver inte bli elak för det. Vill man vara kass, får man vara det, men då också ta konsekvenserna för att inte vara torr bakom öronen. Nog sagt (och det gällde fler än en). Men huvuddelen, över 90 procent, av mina yngre medarbetare är helt jävla kanon. Jag blir nästan religiös, så duktiga är de. Nog fjäskat. (Speciellt när jag vet att vissa nu är här och gluttar, vilket INTE SKA PÅVERKA MIG!)

Hur ska jag bevisa det då? Att jag kör mitt kör och inte är en ”fin” nolla som tar hänsyn. Okej, KUK, OLLON, SLIDA, KNULL, BÅNGE, SÅS, bla-bla-bla…..

Ha-ha.

Innan arbetsdagen lidit mot sitt slut visade det sig att de flesta av de yngre medarbetare som nu skulle välja inriktning valt oss, valt mig (som var den enda de träffat på vår inriktning). Tydligen 70 av 200. Det är inte så jävla illa. Hade det varit 2 av 200 hade jag inte tyckt det varit så kul. Alltså, jag gjorde en bra första termin. Hurra för mig!

Så nästa vecka är jag klassis för dryga 30 naturare (notare). Tjoho! I tre år.

———-

Jag tycker, sedan ett par dagar inte det är roligt att sitta kvar på jobbet. Jag är lite spänd, jag är beredd på att besvara våld. Så jag gick hemåt när alla andra gick hem. Och jag gick och svor hela vägen hem, så ont hade jag.

Somnade i min soffa. Vaknade. Handlade mat. Ajaj. Lagade till det. Fisk och prylar, med citron. Smakade bra fast jag fick skala av det goda upptill, för det blivit bränt i ugnen.

Så gick jag till Lilla Örebro. Vi ska ha lite tjo för oss senare. De har hajat min storhet inom reklam och internet grabbarna som driver det, det kommer att bli kul. Och gudars vilken snygg servitris de hade där ikväll, och herre jösses vilken snygg blond böna som satt i ett sällskap och klagade på musiken. Jag kunde inte vara tyst.

”-Jaha, du är en sådan där du, du vill ha massa läskiga hårdrocksballader, eller hur, ha-ha?”

”-Nä, det vill jag inte alls!”

”-Jodå, ha-ha!”

Det ville hon.

Det bästa med ikväll är faktiskt att jag sett, träffat, två jävligt olika brudar som varit både fantastiskt snygga (bara att ge upp), men också trevliga, väluppfostrade (det låter illa, men jag menar det). Bönor i olika åldrar kan vara riktiga ruggugglor, tro mig.

———-

Haltade vidare till Biskops.
Två blockpsyk attraherades av mig direkt (galningar som ser ut mig som deras ”vän” och försöker ta över mitt liv).
Det betyder alltså att de måste komma och snacka MED JUST MIG och till slut orkar jag inte utan går iväg, och som tur är känner jag ju vakten. Efter att ha gömt mig med min tidning och min öl dyker han upp.

”-Du kan komma upp till baren nu, jag har slängt ut dem!”

”-Tack, du är en pärla!”

Och så kunde jag sätta mig i baren igen, med min bira och läsa om Klas Östergren på Expressens kultursida. Men det tog bara några sekunder förrän ett nytt blockpsyk trodde att det faktum att jag satt där med en bira och läste kultursida betydde att jag vill ha sällskap med honom. Jag blir så jävla trött!! SÅ JÄVLA TRÖTT!

Det kanske vore lite okej om det var brudar som höll på så, men jag torskar alltid på psykopat-snubbar, och det är inte okej, inte okej alls. Fy fan! Lev era egna liv, skit i mig, as!

Måste byta kläder, hyra en Elvis-peruk eller något. Så jag slipper asen. Orkar inte.
Tack och lov för alla jag känner där ändå, så jag inte blir helt galen, men det är ju oftast krogpersonal, eller restaurangpersonalen, så hur fränt är det?

———–

Nä, nu skriver jag för långt. Och som vanligt, när det är helg, så gör jag det, och får ingen som helst respons. Lika bra att klicka av nu.
Det är säkert något bra på TVn. Måste vara. Hasselhof med bil, eller något.

Och, så jävla ont jag har i ryggen, SÅÅÅÅ jävla ont, hur jag än sitter, står, reser mig upp. Det är satan. Fan vad gammal jag är som har sådana här problem. Och jag som äter bra, och rör mig, många promenader. Äh, jag är körd.

Nu kanske jag kan upplevas som lite fjollig, men jag känner mig tvungen, jag filmar från min iPhone när jag reser mig upp från min dator. Jag håller mig allt jag kan, men låter ändå ljuden höras. Det är en otrolig smärta att inte kunna röra sig fritt som vanligt. Här har ni, cyberbiktfädrer, en halv minut av sanning:

Love!

/Baron

Va, vadå?

Det är slutet av veckan, redan fredag morgon. Och jag är ”ute” som bloggare numera. Eftersom vissa kollegor inte kunde hålla käften om mig som ”Baron” så testade ju intelligenta yngre medarbetare på jobbet detta på Google och hittade hit. Tjo!

Men jag säger skit samma. Jag började ju så här, genom att vara öppen. Att jag sedan höll på att få kicken, missade en massa löneökningar, sågs som en suspekt människa, var ju som det var. Jag la prylen hemlig, bakom lås och bom ett par år, och det plågade mig. En bloggare som inte får synas (eller en med cyberdagbok, som det hette då, innan blogg-tekniken kom) är ju helt åt helvete.

Jag berättade idag, för mina yngre medarbetare, att de skulle ta det lugnt med sin nyvunna kunskap. Vuxenvärlden kanske inte hajar (föräldrar, andra vuxna, vissa kollegor till mig). För ännu idag, 2009, anses det konstigt att någon som jobbar som lärare har ett liv utanför skolans väggar. Jag vill nu betona ”jobbar som”, jag är inte lärare, jag ”jobbar som” lärare.
De flesta ser nog en som ”jobbar som lärare” som en som går hem från jobbet och kliver ner i sin Dracula-likkista och sover till nästa dag. Så är det inte för mig. ICKE! Jag har haft ett liv före jag tog mig in i det här yrket, och under tiden, och antagligen efter det också.

Jag gör vad jag vill på min fritid. Jag har en historia. Det är en rätt jag har. Jag gör bra saker, dumma saker, puckade saker. Men jag är en fri människa som inte låter mitt jobb påverka mitt liv utanför jobbet. Och jag har nått den gylldene medelåldern, en fruktad siffra. Vem fan ska säga åt mig vad jag ska göra och inte göra?

Så nu står jag mitt kast. Jag bloggar ju var och varannan kväll här, och har så gjort på nätet sedan fanken 1997. Det har gett mig en massa nya vänner, tagit mig till New York och gjort mig till MC-nisse. Fantastiskt.
Men det är klart, jag skriver ju om sorg, om fester, om politik, om konstigheter, om en massa funderingar, men även kuligheter förstås. Kan det vara stötande? Säkert. Men jag har i grundlagen rätt att göra det. Att fritt uttrycka sig är en mänsklig rättighet. Om vissa inte pallar med det, då är DET DERAS PROBLEM, inte mitt. Bara att ge fanken i att läsa här.

Blir jag mer sårbar nu? Ja, säkert. Men det skiter jag totalt i. Ingen jävla Örebromössa ska ner över pannan mer här. Jag är den jag är. Jag gillar att uttrycka mina tankar här, om allt, om mitt liv, som jag har rätt att göra vad jag vill med. Jag kör på som förut. Ingen pardon (slå upp).

Med det sagt, kolla en rulle som en av mina yngre medarbetare gjorde, i ungefär en halvminut. Jag kan inte sluta garva åt hans lilla tik som fått en lekkamrat:

——–

Den här veckan borde jag ha lånat en bil från bilpoolen eller Baggo för att åka till Kungsör och ta hem det sista av morsan grejer som står i släktingens källare. Men jag har inte förmått. Vinden är ju full (om det inte är snott) och likaså här i min gruva (baronborgen). Vet inte vad det är med mig? Får inte till det. Nu hade jag ju lediga hål och allt i schemat. Okej, får bli en annan vecka. Måste ju till banken där också och fixa de där kanske 2000 spännen som finns kvar på morsans konto efter alla kostnader med begravning och allt, till mitt konto.
Men det är liksom, jussom, som att jag inte vill. Som om jag inte vill avsluta.

———

Har dock inte tjurat så mycket på ett par dagar. Chocken i labbet kanske styrde upp mig, jag vet inte. Och jag har inte sett idioten sedan dess, vilket kanske är tur, för jag är framåtlutad nu, alltså, smackkänslan finns…..

———-

Nu är det beställt. 20 nya iMaccar i en ny sal på jobbet. Tjohoooooo!
Fatta!
Två års jävla strid där man ibland blev ombedd att lämna jobbet för att man ville jobba med Mac leder nu efter ett och ett halvt år med Mac som funkat felfritt till att skolan, utan någon som helst kamp, tycker att det är helt rimligt att skaffa en Mac-sal till. Och det ivrigt påhejat av PC-lärare. Det är som om det inte vore sant. Jag blir helt förvirrad.
Fast det är ju nya chefer nu också. Bra sådana. Inte som förut, sådana som inte skulle vara i den positionen, det var skräck då.
MacVerkstan, välkommen!

———

Jag köpte en massa bladgrönsaker och nyttigheter på ICA idag, till det sista av min naturbetade köttfärs jag köpte dyrt för någon dag sedan. Stekte en hamburgare av det och så moffade jag in grönsaksnyttigheterna i käften och svalde.
Har ju bojkottat sallader och sådant en period, tröttnade. Har mest kört bönor och rotfrukter som tillval till firre och ”tjött”. Men nu var det dags för blad och prylar igen.
Och, precis som förra gången som jag åt Baby-spenat, så kände jag mig konstig i kroppen. Är fanimej övertygad om att bladspenat är knark. Jag blev så jävla uppåt (som jag inte blir av Kidneybönor eller morötter). Flög fram liksom, rastafari, tjoho, ha-ha-ha!

———-

Det är fredag. Ska lägga mig snart. Kolla på något dumt på TVn. Sedan är det två pass på jobbet, och helg. Tvätt-tid och fredag kväll.
Det går fort. Dagarna, veckorna. Att bli äldre är att känna tiden smiska förbi. Tänk när man var 14 och längtade till att bli 15 så man skulle få åka moppe. Den perioden tog ju hundra år. Nu när man längtar till nästa lön den 27:e så tar det tio minuter. Äh, ni fattar, cyberdagboksfädrer, vad jag menar.

———-

Okej.

Tjärlek!

Rock!

/Baron von Bongo (Kamikatzie-pilot på webben numera)