Långt inlägg: Alla Helgonahelg (Att kuka ur!)

Jag använder en könsglosa här i överskriften, men det skiter jag i. Jag har läsare här som är gamla vänner från förr, nya adaptrar i liten ålder som blir vilsna av mina ord, folk från busken och varfan som helst ifrån. Skit samma. Jag äger mina bokstäver. Men det borde ni veta. Det här är min blogg, här skriver jag vad JAG VILL!

Fixas inte det det, far då åt fanders!

Och nu blir det långt. Det här är på riktigt.

———-

Hade fått brev från den kristna församlingen i Kungsör. De skulle hålla minnesgudtjänst över de som dött det senaste året på allahelgona. Jag var välkommen i Kung Karls Kyrka klockan 18.00.
Okej, alltså, jag har bara varit i kyrkliga sammanhang när jag konfirmerade mig, och när jag varit på begravningar och bröllop.
Men nu. När den gode Baronmodern nu dog i april (något jag har hårt i mig, fast det är naturligt att dö av ålder, men ändå, vi var så jävla bundis i fanken ett halvt sekel…) Så tänkte jag att jag ville ära min morsa. Har ju ännu inte skrivit här om hur jag fann henne död, eller om begravningen. Men nu har det gått ett halvår, och jag ville verkligen göra det rätta.

Så jag tog det där brevet och läste det. Och så tog jag mig, via tåg, till Kungsör i lördags. Det var inte lätt. Det var fel på tåget så jag höll inte på att komma ut i Arboga, där det var byte, men jag var där, jag var på. Så här såg det ut för de som har min twitter och kollar in:

Det var första gången på kanske 15-20 år som jag åkte tåg. Jag som älskar tåg. Och så plåtade jag med min iPhone, klick-klick-klick, tills jag fick med Svampen, vårt berömda vattentorn, mellan alla pack-prylar.

Så, efter att tågklareraren släppt ut mig (jag sprang som en dåre mellan vagnarna och försökte öppna, det gick inte, det var fel på elektriciteten) så kom jag ut där i Arboga, och kunde byta till ett tvåvåningståg, som jag hittade till slut. Det tog mig till Kungsör. För er som inte hajar; Kungsör ligger fem och en halv mil österut från Örebro. En och en halv mil vidare efter Arboga. Så från Arboga var det fråga om tio minuter.

Jag steg av i Kungsör, och gick upp för den där otroliga backen upp mot Kung Karls Kyrka och vidare. In i Konsum. Köpte gravljus och en tändare. Det gick på strax under 40 spänn.
Så gick jag mot kyrgårn.
Det höll på mörkna. Klockan var efter fyra.
Gick genom hela kyrkogården, från väst mot öst. Massa ljus brann på gravarna, överallt. Och jag visste att morfar, och mormor och alla de där andra jag var släkt med och vuxit upp med fanns någonstans i början i sina gravar, men inte var. Jag hade bara en tanke, att ta mig till gravlunden, där de, på något hemligt ställe, grävt ner morsans aska (man får inte veta var de gör det).

Och så tänkte jag att jag skulle ta kort, men ville inte det. Det var för mycket folk överallt. De hade tagit bort alla bänkar, så man kunde inte sitta och filosofera (gråta) en stund. Tönterier.
Jag tände mitt ljus och ställde det med hundratals andra ljus och gick därifrån.

Morsans aska må vara där, men om jag inte får vara ifred så är det skit samma. Jag hade verkligen behövt sitta där och gråta ut en skvätt. Jaja.

Gick upp bakvägar, ja, jag tårade, tillbaka mot Kungsör, ville inte att någon skulle se, ville vara ifred. Kom på att jag inte varit uppe där vid vattentornet förut. Kom upp på höjden. Det var verkligen snyggt. Satt där själv. Satt där för första gången på flera timmar, och plåtade uppåt och lät mig gråta lite där för mig själv:

Det är snyggt, och det är belyst, rött, som man ser här.

Så går jag jag ner mot ”byn” igen, alltså centrum. Det var en och en halv timma tills den där minnesstunden skulle vara.
Morsan har alltid sagt åt mig att inte släppa kontakten med mina släktingar när hon var borta. Okej, okej… (jag ville inte, för jag ville inte bli ledsen mer än jag var, inte tränga mig på jussom…)
De jag har, de jag känner, är mellan 70 och 83 år gamla.
Okej, så jag gick till Stina i alla fall. Jag gick förbi morsans födelsehus och sådant (ja, det har hon ju berättat, det här var mäktigt). Stina satt på övervåningen när jag kom på gatan, såg henne där, i ljuset av bara ett lyse därinne.  Jag såg det från gatan och gick upp och ringde på. Hon blev glad åt att se mig. Verkligen, jag kände mig mycket välkommen. Och, ja, jag har ju grejer där som jag inte tagit hem ännu, hos henne, för jag har inte fixat här hemma ännu!
Men det är lugnt med Stina, hon är frän, som morsan var.

Hon fixade kok-kaffe.
Men sedan fick jag veta.
Vi satt där i någon timma och hon berättade att hon varit på en seans. Hade ingen aning om att hon var inne på sådant. Jag satt och var tveksam, men så hämtade hon anteckningarna som detta medium gjort. Ett gäng rader handlade om min morsa, hennes släkting och polare. Så här stod det:

Min morsa hette Britta, eller Ingabritta.
Den här kvinnan (mediet) hon hade gått till med övernaturliga krafter hade ju ingen aning om morsan, men hade beskrivit morsan rätt väl därovan (det var döda släktingar som grattade Stina till hennes 85-årsdag tydligen).
Ett hjärtligt skratt, att hon var pråper och mån om sitt utseende, att hon hade svårt att andas, hade smycken och snygga ringar, gillade att dansa och lite mer. Hon hade till och med, detta medium, skrivit att hon hette Britta längst upp och var med där på noterna.

Jag visste inte vad jag skulle tro. Jag sa åt Stina att det var märkligt, hur kunde detta fungera? Men Stina var stensäker, och kände sig mycket trygg i detta. Och ja, jag tog kort på mediets anteckningar, och visst tusan beskriver det morsan, he-he. Jag gillar´t.
Men jag sa också, att det finns bara två alternativ till döden. Det ena är att det är tokslut och blir helt svart, eller också är det något annat, och det är inte jag van vid.
Jag är inte den som dömer eller fördömmer. Jag vet inte.
Men för mig, jag garvar, om morsan är välsnidad och fräsig i ”nästa liv”, då är jag på och tycker det är helt okej, ha-ha. Morsan var,  som också prästen sa på begravningen; fräsig!

Nu är det ju så att jag inte vet någonting. Jag är bara jag. Det är bara jag. Jag vet inte vad som är rätt eller fel, jag dömer inte. Men det jag beskriver här är mig och vad jag är med om, även om det blir långt.

Så gick jag iväg, efter kok-kaffe och kakor, till den där minnesgudstjänsten som de hade i Kung Karls Kyrka i Kungsör. Det var jag skyldig morsan. Alltså inte på det viset, men för att ära henne på något sätt.

Kände ingen där i kyrkan. Prästen snackade om att 55 pers hade dött det senaste året och efter alla psalmer och körsång av kören så skulle det tändas ljus för alla och dess namn skulle läsas upp. Det var därför jag åkt tåg till Kungsör denna lördag.

Min morsan dog i april, den 26:e. Så när det datumet närmade sig tog jag upp min iPhone och spelade in, kunde vara fint minne när de läste upp och tände ljus för henne:

Döm då om min förvåning när de inte läste upp hennes namn. Där hade jag suttit i böner och på en hel gudstjänst med psalmer och allt och så när det blir dags, så säger de inte ens hennes namn i den fullsatta kyrkan.
Jag kände ilska.
Sedan kände jag, som åkte från Örebro för att ära detta tillfälle ännu mer ilska.
Sedan kände jag, så här är det, vi i Baronsläkten, det bara inte går… Det kan inte fungera.

Beslutade mig för att ta ett snack med prällen efteråt (jag kunde ju hört fel, vilket man hör ovan att jag inte gjorde).
Men när jag skulle ta tag i denna kyrkans man så var det en kvinna där som störtgrät (antagligen över något liknande) och jag tänkte, att då får det vara, hon behövde prästen bättre än jag. Det får vara. Och om jag känner morsan rätt skulle hon aldrig velat att jag drog igång något sådant för detta. Hon ville nog att jag skulle låta det vara.
Men ändå, men ändå, det är så dåligt…. Och jag blir så förbaskad.

Jepp, så stod jag då på kyrktrappan. Ett par timmar innan tåget skulle gå hemåt mot Örebro igen. Okej, så jag gick till Gudrun, min yngsta släkting i Kungsör, bara 70 bast. Störde henne lite i en sammankomst med henne och hennes snubbe och ett annat par i den åldern. De blev nervösa, märkte det. Men jag fick ett par bira, de åt kräftor, jag ville inte ha. Och efter någon halvtimma så gick jag mot stationen (tvärs över kyrkan mitt i byn (kyrkogården ligger mot Katrineholmshållet, mot utkanten av stan).

Thor Modéen-statyn i Kungsör, på vägen.

Kung Karls kyrka på vägen ner mot tågstationen.

Satt där, och hade tidigare, jag har varit med förr, köpt fyra folkbira för att ha på vägen hem, det var ju allahelgona, och, äh…

Filosoferade mycket där själv på Kungsörs station, hade nog gått ett par mil i denna by denna dag.
Och så kom äntligen tåget:

Den blonda hostande bruden som kommit just innan det var dags för påstigning går framför mig. Jag tycker det ser spännande ut. Och vilka jävla tåg mot Arboga, jösses, dubbeldäckare, byggda i Västerås, vad jag förstod.

Så här såg det ut när jag kom mot Örebro, stod längst bak:

Att åka tåg är… något annat…. Mitt liv, är.. annorlunda…..

Så kom jag hem.
Och så gick jag ut. Jag får gå ut. Jag är så jävla gammal att jag får göra precis vad jag vill utan att någon kan säga åt mig att det är fult eller fel. Så är det.

Drog till Biskops. När jag skulle in på muggen var min store vän Bagliari där. Han får ta allt det här till sin spets genom detta (sorry för mitt fåniga flickgarv):

——

Avslutningsvis. Jag vill bara säga, bara fråga, detta….
Kan man jämföra min blogg med någon annan blogg? Jag måste fanken vara ärligast, mest ofeg, va? Jajamensan!!!

Var är mina priser? Ge mig mitt krus, Blondinbella! Det är mitt!

Och, just nu i kväll, då jag verkligen kämpat med att få ut allt detta, så har jag mina bruna, fulaste, kalsonger på mig, så man kan inte se om jag skitit ifull mig.

Cybern!!!

Hör upp!!!

I love you!

Rocka snorre!

/Baron

Blogg är verklighet

Här gestaltar jag min egen verklighet, i en lägenhet (Baronborgen menar jag)  som huserar två olika hushåll. Men så här är det om nätterna, jag sitter där framför TVn och plonkar på guran och numera också den lilla röda.

Det är inte långt, men ta det för vad det är.

done

Vänta bara, kära cyberbiktfädrer och mödrar, snart så, med rätt utrustning, blir det annat.
Under tiden, njut av videon under denna istället. Som visar på mina svårigheter med damer.

Rock!

/Le Baron

Folsom Prison Blues med da Baron

Jag har egentligen en massa bilder, till och med film, att lägga ut från de senaste dagarna. Men jag förmår inte. Har tvekat att skriva igår, och även nu i kväll. Så skit samma. Inget ut av detta, inte nu.

Jag måste, och jag kommer, att reorganisera denna blogg. Den är för strikt, färger, form, rubbet. Kommer att ändra det. För jag är en änderlig människa nu.

Föränderlig kanske jag menade där.

Jag har så många bra storys från live-världen att jag bara tappar, inte orkar trycka ner dem här nu. Vafan är det frågan om?

Det är mitten av juli. Det regnar så det blir sjöar och det är 30 grader plus i solen (när den tittar fram).

Hellre än att berätta om ditt och datt, vill jag berätta om hur jävla mongo allt är. Jag är mongo, känner mig mongo. Om det inte vore för biran på kvällarna skulle jag inte stå ut.

Jag måste skärpa mig. Det är ett som är säkert. Men nu har jag bara varit hemma en vecka och en dag, efter allt, efter Öland, efter mesestern, efter trippen, efter utflytten.
Jag är som en liten gnys, en kerub, en bonko-monko.  Jag är så jävla slut!

Fast.

I kväll så hittade jag en skön site på nätet, en sajt för ukulele-dårar. Jag fick ju en sådan av Ante på Öland och lyckades, trots översvämmning på vägen hem, ta hit den till Baronborgen oskadd via min fethoj.
Låten jag körde under kvällen var Folsom Prison Blues, med Johnny Cash.
Det är bara fyra accord och jag gillade det hela, fast det var svårt att sjunga samtidigt. Hm, ska jag visa lite? Ska jag låta kameran i min dator dokumentera mina försök? Jo, fanken, ha-ha-ha, jag gör det. Men först måste jag repa lite (check, klart). Så här ser det ut, hur som. Skit samma att jag inte klarar varenda ton. Och det här är med C-stämningen, man kan tydligen stämma i ett par andra tonarter också, men den här siten fixar transponeringen. Man får se var man trycker och så är det bara att köra. Okej, först hur det ser ut, så ska jag köra lite (fanken, uku gör mig glad, jag är idiot, jag vet, men det gör mig glad):

Ja, och så vidare två verser till. Och så körde jag bara här, nu i natt, i kväll, ha-ha. Och resultatet blev detta (fem minuter tjärlek):

done

Så sug i er.
Nya Baronen kör Ukulele och jävlars, stå inte ivägen, he-he.

Rock och love!

/Baron

Äh najt in bängkock

Hemma i baronborgen:

done

(Filmat och uppsmackat på och via bärbara maccen)

I mitt just nu sköra tillstånd av bira i blodet och existerandes precis utanför all normalitet som kan finnas ville jag bara visa lite hur det är hos mig nu. Vinden är full, min vind, och utrymmet utanför den, där man inte får ställa prylar (men jag har en deal om det där). Och så här hemma, det är lådor, skåp, kassar, överallt. Det är inte klokt.

Men frukta icke, cybern. Det är okej. Ge mig några dagar bara så börjar jag bryta dessa lådor, detta allt. Men just nu är jag helt jävla ockuperad.

Ville delge, så nu vet ni. Hur det är. För mig.

—–

Baggo, frk L och Hjeltning drog väl vid sex i går morse. Det var trevligt att ha dem här. Men det betydde att jag sov till tre-fyra under lördagseftermiddagen, och jag blev inte människa förrän vid sju på kvällen.

Äh, jag framhärdar med att blogga. Det måste vara lösningen. I övrigt, är det stiltje, det är såååååååå jävla segt.

Jag fräckade mig på Biskops med en av serveringspersonalbrudarna, som är fräck. Jävlar, en av de få som är fräna (som har framstjärt) och som klarar fula knep, he-he. Men jag klarar inte av, inte just nu, att beskriva hur vi retades, vilket fick vanliga gäster att kipa efter andan, he-he.

Hej, vara vilse i pannkakan är bara förnamnet.

Äh, jag fixar´t. Ta det lugnt. Jag fixar det hela. Så småningom.

Rock!

Love!

Bajs!

/Baron

Bakmusad framstjärt

He-he, vill mest se om min rubrik drar till sig packet på nätet. Det måste ju finnas snubbar som söker på ”framstjärt” eller ”bakmusad”, ha-ha-ha-ha.

Jag garvade under kvällens besök på olika etablissemang när jag tänkte i min själv-het, åt att jag just sagt åt flera damer jag tillfälligtvis varit intim med under åren att de var ”bakmusade”, ha-ha-ha. Det tog dem hårt.

”-Va, vadå? Hur menar du?”

Fast egentligen handlade det om att jag som vanligt ville säga något olämpligt i fel situation och så se reaktionen. Prova det, kära cyberdagboksmän, att säga åt edra älskarinnor att de är ofantligt bakmusade, de tappar konceptet helt och vet inte vad det ska säga (ingen har sagt det förut, vad menar du, va-va-va?). Ha-ha. Ingen av dem blir arg, det lovar jag, men de får hela sitt tankeväsende att endast tänka en tanke, om de är det, vad det nu är, ha-ha-ha-ha.

——-

Gick ut och gick och drack kaffe på fik och gick vidare sedan när jag väl gick ut idag.
Jag har inget mål. Jag bara är.

Så här, nu ska jag säga en pryl som kan låta som ett nödrop, men det är inte det, för jag är så jävla väl uppfostrad att jag kommer att fixa allt ändå, men tankarna kommer, mer och mer. Var inte rädda för det jag säger, jag måste bara få ur mig min vånda:

Vem tröstar mig numera när jag är vilsen och ledsen?

Smaka på den. Vem i helvete tröstar mig?

Svar: Ingen.

Och den här då:

Vem älskar mig förbehållslöst, även om jag åker dit för att pissa i en offentlig park eller gör något annat dumt och olämpligt? Något som är mycket skönt att känna att man har.

Svar: Ingen alls här heller.

Är jag nu den totalt fria människan? Inget har någon betydelse, allt är skit samma? Antagligen.

Ingen familj, inga syskon, inga föräldrar, inga mor- eller farföräldrar, inga barn, inte ett skit av detta. Familjelös. Jösses, jösses fy fanken.
Okej, släkt, men det är inte samma. Inte alls. Och inga är mig mycket nära.

Så långe morsan fanns så var det coolt att vara någorlunda självgående här i Örebro härad, men nu… Vem bryr sig ett skit om vad som händer med mig? Jaja, jag har kompisar, vänner, bekanta, men det är inte alls samma sak, inte alls fast jag tycker om dem. Det är inte släkt, jussom.

Och det här, denna insikt, gör mig till Bambi på hal is. Verkligen. En omdefinition av mig själv, och jag fattar inte var jag är på banan.

Efter räzerbanan från morsans död, begravning, alla papper, alla räkningar, flytten, mer räkningar, massa annat, den goda vistelsen på Öland och hem igen så är jag nu ånyo i verkligheten. Den riktiga verkligheten. En lägenhet som jag knappt kan gå i, för det är så mycket prylar staplade i alla rum, för att vinden är full, för att utrymmet på vinden där man egentligen inte får ställa prylar också är fullt. Jag har varit hemma nu i två dagar och jag gör inte ett skit. Har inte ens betalat hyran eller andra räkningar, kan inte förmå mig. Det tar jag sedan-tanken.

Eder Baronbloggare har en totalt ny livssituaton, som han måste hantera själv, förstå själv. Oj, alltså jag menar att JAG måste haja hur läget är och hur det ska bli-vara-levas. Och det är ovant.
Intelligens är en sak, men känslan, det är något annat. Att veta hur det ligger till är lätt som en plätt, men att mentalt och känslomässigt haja och deala med det, är en annan femma.

Fast jag känner mig helt gutår i kropp och själ, inga krämpor, så jag dyng-vilse i pannkakan om man säger så.

Okej, nog med de här tankarna nu. Bara att hålla i sig, se vad ödet har på g för mig. Hålla sig i relingen. Tänka på vackra nakna kvinnor med bira mellan tuttarna som jagar mig, då blir jag lugn.

———-

Det var fantastiskt att råkåta TV4, ägda av Bonniers, (kåta på stålar) sket i reklam i tre timmar när de direktsände Micke Jacksons begravning. Jag blev tittande. Vilken pryl. Han var lika gammal som mig, ja, 9 månader äldre då. Jag tycket han hade lite att komma med där på 80-talet då musiken på uteställena var skräp och hans nya prylar svängde fint. Steve Ray lirade väl på någon hit där på någon platta också, om jag inte minns fel?

Reflexioner av programmet?
Okej, att se hela Jackson-familjen, alla är svarta negrer och så Mickes tre barn han lämnade efter sig, alla kaukasier (vita, sådant raskör får man kryssa i på planet om vem man är när man åker till US of A). Det fick åtminstone mig att undra ett och annat.

Jag tror Micke J var en bra lirare. Han saknade barndomen som snoddes från honom och umgicks då gärna med yngre medborgare, vilket fick honom att se ut som en pederast (en sådan som är ute och cyklar).

En vanlig kille skulle naturligtvis spänna på så många brudar han kunde innan ballen ramlade av om han befann sig i Micke J:s situation, men inte Micke inte. Han ville bara vara barn på nytt. Fanken, han hade mått bra av att träffa oss alla på Öland, vanligt folk.

Men visst var det lurigt. Han kista stod nedanför scenen och så uppträdde folk och det var show. Aningen makabert. Men ändå, han hade nog gillat det.

Själv tog jag ju chansen att se en begravning ånyo och lätta på läckaget i ögonen. Same shit, but different, om man säger så.

Jag tankade hem två videos, som jag lägger ut här, under falskt namn. Så ingen kommer och arresterar mig.

Okej, då kör vi:

Dylan är med, och Bruce. Och vissa finns inte på kändishimlen längre. Men Micke och Lionel skrev ihop den på några dagar. Och den finns i vårt medvetande. Jag brukar garva åt den, håna den, gjorde det senast idag. Men det var då och mycket stålar gick tydligen till välgörande ändamål, något som behövs när världen inte är rättvis.

Och så:

Det här är fanken en blues, en rocklåt, hur jävla hetero är icke denna video? Micke har fattat det här med damer och visar det med besked. Jag diggar, he-he. Smutsiga jävla opålitliga Diana. Vilken kanonlåt.

——

Okej, jag har inget att förlora. Jag bara kör. Visst har jag dragit i mig några bira under kvällen. Men jag känner just inga begränsningar. Nu kör jag min blogg som det är meningen att man ska köra den. Vissa tycker säkert att jag är för ämlig, för personlig, för ömhetstörstande, för obscen. Det skiter jag i. Då kan man dra åt helvete! Har jag kört sedan 1997 och kör fortfarande så kan det ju inte vara samma blogg, den, och jag, måste förändras när det händer saker, utvecklas. Och det är väl det som händer nu. Det jag skriver här är JAG, inget fjatt, inget låtsas, utan på riktigt, och nu är det så här. Ta det bara för vad det är. Jag får ur mig, det är det viktigaste. Och jag skäms inte när jag vaknar. Jag har förlorat känslan för skam. Det finns ingen Örebromössa nerdragen över ögonen  här längre. Kommer aldrig att finnas igen. Det är nytt nu.

Love och respekt!

Rock!

/Baron

PS
Alltid dessa PS, borde vara sparsam med dem, men det kan inte hjälpas. Alltså, andra grejer händer också, och jag tar kort och jag tänker på att lägga ut. Men det får bli sedan.
Jag är en social människa, men allt kan inte komma ut varje dag. Baggo är förresten kvar i Berlin. Jag är avundsjuk. Så häftigt. Rock!

Kör ett nytt inlägg igen efter allt

Så här:
I detta inlägg så ska jag inte skriva något om begravningen av mamma, eller min födelsedag som gjorde mig till gubbe dagen efter. Jag kanske kommenterar de både händelserna lite lätt i någon bi-sats. Men det blir ingen cyberdagboksrapport om ändera händelser ännu. Det gör jag sedan. De rapporterna finns i min hjärna. Håller på att mogna, så håll ut. Ok? Ok! Toppen!

Hm, känner mig enormt dominant mot cybern när jag skriver så där som jag just skrev ovan. Jaja, man lär ju känna sig själv sist.

En av de tongivande miljöpartistiska politikerna i Örebro under detta sekel, numera avgången, dåmera, för något år sedan, kommunalråd och allt, stod med några vänner och glodde på mig när jag närmade mig Krämaren på min väg hem från Biskops i kväll (milt berusad, alltså jag). Jag känner honom sedan högskoletiden och därefter, fast vi inte umgås eller så, gaggar bara när vi träffas.

”-Jävlars vad den där bussen hostar, det låter illa som tusan, det är något fel!”

En buss brevid oss hostade sig upp för backen på sin väg vidare för hemfärd av Örebroare efter fredagskvällen. Det lät förjävligt, rent ut sagt, det ”hostades” och motorn mådde inget bra, jag garvade. Och sa:

”-Men det är ju ditt fel, din jävla miljöpartist. Köra på sprit istället för de värdiga energiformerna bensin och disel som förädlats genom mijoner år gör ju att bussmotorn mår skit. Det här är ditt fel, din jävla mijöpartist, ha-ha, se så du ställt till det hela!

Han och hans sällskap tystnade. Men så tog han min hand och garvade. Sedan gick de neråt. Jag gick hemåt. Och jag garvade hela vägen hem. Att dra ner brallorna på en miljöpartist, även om han är en vän, är så jävla skönt. Där stod han och gnällde för sitt sällskap att bussen lät illa, och så kommer jag och smackar fejsan på honom. Ja, jag är ett geni! Ja, jag är ”the big sanningssägaren!”. Ha-ha!

Hör ni, cybern? Det är fantastiskt. Jag skriver som förr. Jag vet att jag inte är klar med mig själv och allt som händer nu, har hänt, kommer att hända. Men jag förmår att göra detta. Det är SÅÅÅ skönt. På´t bara!

———-

Jag fick 1000 spänn av en släkting som present inför min födelsedag, där i Kungsör i onsdags. ”Ha roligt för din present!” Jag kollade inte vad det var, men när jag väl fyllde år så kikade jag i kuvertet och fann denna tusing. Och så vaknade jag upp som gubbe och tänkte hur jag bäst skulle få nytta av den. Och det slog mig. Claes Ohlssons!
Så jag gick dit, och så köpte jag, det är enda presenten jag fått, den köpte jag mig själv (ja, jag fick ett annat kuvert också, men det tar vi sedan) en alkoblås-mätare. Den kostade exakt 999 spänn!
Jag gillar ju att dricka bira. Jag gillar ju att åka båge. Hur många eftermiddagar har jag inte suttit och väntat in att bli ”nykter”, fast jag inte haft någon aning om hur det stått till?

Jag kom hem från mitt inköp och blåste. Jag var helt nykter där vid fyra på eftermiddagen. Kanon.Tog en tur med bågen.  (allt annat berättar jag sedan, nu handlar det om alkomätaren).

Jag drack tre folkbira till maten när jag kom hem. Väntade en halvtimma, sköljde munnen, blåste. Det blev 0,3 promille direkt. Okej. Jag gick ut (som jag gör varenda jävla kväll numera). När jag kom hem, sköjde jag käften, blåste, och det blev 1,3 promille.  Apparaten funkar.
Och idag, vid 12, mitt på dagen, testade jag igen. 0,00.

Det jag vill säga med detta är detta:

Jag gillar att dricka bira, speciellt i detta nu, med allt.
Jag gillar att åka på min fetbåge.
Jag brukar sitta och vänta såååå jävla länge på att åka om jag varit ute dagen före, vill inte åka onykter. Det är en princip.
Nu visar det sig, med denna mätare, att jag tjänar in 7-8 timmar där jag trodde jag var efterpackad. Jag är gammal nu, jag har fanimej inte tid att vänta i onödan.

Så denna present till mig själv, ger mig 25 procent mer kvalitetstid i livet. Bra va?

Japp!

(Tar med den till Öland, så folk kan blåsa efter allt festande, dagen efter. Men de får pynta för det då, he-he).

————

Istället för att sega hemma, så blåste jag idag. 0,00 vid 12.00. Tog så min båge ut. Kände för att åka i stan. Åkte ut till Naturens Hus. Smackade två kaffe. Satt där (det är vackert) och tänkte, lurade, var skum. Det är ingen lätt match jag håller på med. Det är som att byta liv. Det är sååå jävla konstigt och otroligt. Jaja.

Det började dugga. Flyttade mig. Satte mig under tak. Drack kopp nummer två.
Så åkte jag hemåt. När jag kom förbi lasarettet så släppte vädergudarna allt vatten de hade. Det blev ett skyfall. Det pepprade mig och gatorna. Det var som att åka på sjön, fast jag åkte båge. Men jag bara garvade. Jag hade ju läder på mig och hjälm. Då blir man inte genomblöt på minst 5 minuter. Tog mig till Biskops. Wrooomade lite och ställde min järnhäst och tog skydd under taket där. Kolla från min mobil, hur det såg ut:

done

Det var så skönt. Det piskade, smackade, slog mot marken och gjorde allt annat helt onödigt. Det var en rensning. Jag bara njöt, fast jag blev blöt själv. Skit samma. Vatten är inte farligt.

Åkte hem sedan. Gjorde en underbar pasta på skinka och färsk pasta. Åt rubbet. Gick till Biskopen. Satt ute. Ingen jag kände. Sket i det. Att sitta själv är att vara vuxen.
Gick in. Gaggade med dem jag kände. Vackra kvinnor, fräna män.
Så gick jag hemåt och träffade miljöpartister och började skriva här.

Så var min dag.

Inget om begravningen, inget om födelsedagen. Bara om fredagen. De andra två dagarna är något helt annat. Men de ska ut de med. Men inte nu. Inte nu. Nu är det detta. Och jag beundrar mig själv som kör denna rapport, från denna dag, ändå.

Idag är det en bra dag. Idag är jag, som Kenta skulle sagt, stark.

Rocka olla!

/Baron

Ännu ett inlägg i min blogg

Hur är jag? Hur känns det? Vad händer?
Jag har ingen aning. Jag är mycket neråt nu. Det är svårt att vara Cyberbaron nu. Det är bara en dag kvar till begravningen på onsdag. Det känns.

Nu när jag skriver är jag hälsosamt berusad. Inget hyckel här inte. Bira funkar bra. Bättre än några jävla tabletter, det ligger inte för mig. Ett gäng bira, garv med vänner på Biskopen, där de känner mig…. (det kanske är ruttet, men jag behöver det). Och det finns ett djupt allvar i allt, ändå.

Jag ser fram emot begravningen på samma gång som jag fruktar den. Det kommer att bli jättefint och värdigt med släktingar och vänner och Baggo och Bela som lirar. Overkligt? Visst. Är jag rädd för att bli oerhört ledsen? Visst. Men ändå, men ändå.
När det är klart har jag fixat det viktigaste. Att vara med och ge mamma en fin begravning med allt. Sedan kanske jag kan ta itu med att riva hennes hem och flytta grejer till mig. Då, inte innan. Det måste göras, men inte innan.

Jag vet. Jag har hajat. Det här är på riktigt. Men att få hela min organism att fatta detta är svårare. Jag vill hela tiden ringa till morsan och stämma av med henne om det jag gör är rätt, så hon ska hålla med. Och så hajar jag ju att jag inte kan det. Det är enormt ovant att inte ha Baronmodern i andra änden av telefonluren.

Vissa dagar skäms jag för att jag inte är tillräckligt ledsen. Andra dagar får jag gömma mig för att jag är enormt ledsen.
Jag vet, det är naturens gång. Det var dags nu för morsan. Hennes kropp mådde inte bra. Hon hade kämpat så gott i flera år, där andra skulle ha gett upp.
Men ändå. Nu kommer det. Jag borde, jag skulle ha, jag kunde väl….

Cybern ska förstå en sak. Jag är fortfarande samma gamla tjatiga jävla cyberbaron som förut, men med en magpumpare som gör det svårt just nu. Det här uppfyller mig. Men det hajar ni, det vet jag.

Något som tydligen är enormt viktigt är hur många som kommer på begravningen. Jag tror det blir 20-25 personer. Prosten och Eva från begravningsbyrån, samt släkt undrar. Och jag framhärdar. Jag tänker, blir det 30 så är det väl strunt samma, då får vi väl dela på landgångarna efteråt. Jag kan avstå kaffe om det tar slut. Någonstans upplever jag själv inte antalet folk som kommer som något att bry sig om. De som kommer gör det ju inte för att få en macka och tårta efteråt. De som kommer gör ju det för att hedra morsan som hon var när hon levde.

Jag jobbar på. Jag är inte bäst nu. Men jag tar det lugnt. Allt funkar på jobbet.

Klockan ett i kapellet på kyrkogården i Kungsör, på onsdag den 20:e så sker begravningen. Må jag vara stoisk, rak i ryggen då. Omgiven av vänner och släkt. Jag kommer tidigare, hämtar in situationen först, innan alla andra kommer.

Jag vet att morsan vill/ville att jag skulle/ska fixa det här. Så det gör jag. Morsan var frän.

Okej.

—————

Nu lite annat.

Vet inte om detta är bluff eller ej. Men eftersom det går runt och runt och runt igen så kan jag inte sluta gilla det hela, och garva. He-he-he. Det kan vara bluff, men om det är på riktigt är det riktigt kul. Det ska filmas och hon försöker gå fint, men så snubblar hon på klackarna och smackar bilen.
När folk ramlar är det alltid roligt. Observera bucklan i bildörren:

He-he-he-he-he!

Den här liraren Majk som erbjudit sin bil och allt som man kunnat se här i kommentarerna kom, och mycket vänligt, sökte upp mig på jobbet idag. Han hade varit utomlands i helgen, därför kunde jag inte låna bilen. Jag var för seg med att svara där, borde svarat tidigare. Nåväl.
Men han är en mycket vänlig ung man. Han jobbar brevid mitt jobb numera och jag har nu telefonnummer och allt. Bara att ringa så får jag låna hans bil, han kan fixa kärra också. En riktig pärla den liraren. Jösses! Så najs han är, jag blir väldigt glad åt detta. Vi jobbade ihop för några år sedan och han var ett ”smart-ass” som lyckades lura ut adressen hit till min cyberdagbok, och har kollat sedan dess. En fräning. Majk är en pärla.

Kan man sluta kolla på bruden som snubblar ut där ovan?

———–

I lördags var jag på efterfest hos ett ungt par, gifta (fråga inte varför). De bodde i en våning mitt på stan, där gamla proggstället Victoria låg en gång i tiden. Något de inte visste någonting om, eftersom de inte är från stan. Så jävla trevliga var de. Känner dem lite sedan förut, vi har gemensamma bekanta, så när de erbjöd sig att att köra efterfest, så hängde jag med. Allt som får bort mina tankar på verkligheten är välkommet, verkligen.

Det som förvånade mig var att de körde blues, Led Zeppelin och sådant, som de gillade. Det finns hopp om den yngre generationen.
Plötsligt (nåja) sa snubben åt mig att jag måste gå hem. Klockan var väl närmare sex på morgonen. Så jag gick hemåt. Tog en liten videorulle på min väg ut.
När jag vaknade under söndagseftermiddagen hade han skickat ett SMS till mig och bett om ursäkt (jäklar jag har inte svarat på det, ska göra det). Han ville enbart få hem mig för att han höll på att svimma (de bjussade frikostigt på bira och vin), och det var bara självbevarelsedriften som tvingade honom till detta, då han däckade inom några minuter från jag gått.

Det är skönt att träffa nya människor och garva. Det är jussom prylen.

Det kändes som att åka i ett rymdskepp. Alltså när jag tog hissen ner. Hissen hade kvinnoröst. Kolla:

done

———–

Vad jag har försökt göra här, nu, i detta inlägg, när jag skrivit detta, är tre saker. För det första att berätta hur det är, och hur jävla lurigt, sorgligt och overkligt allt känns för mig. För det andra att jag har gett mig tusan på att upprätthålla Cyberdagboken, fortsätta skriva ”what so ever”. För det tredje att mitt i all förbaskade sorg och saknad och ”det är inte sant, det är overkligt”-känsla, så kör jag på och har goda och roliga, och annorlunda stunder ändå.

Okej, cybern. Ut och över för nu.

Love!

Rock!

/Baron

Jag är lat, och gammal som jäklars

Några av er cyberbiktfädrer är äldre, andra är yngre. Men jag kan inte komma ifrån åldersprylen. Nu har jag gjort det bekvämt för mig genom att lira in en rulle på nio minuter och tjugoensekunder, från just nu i kväll, hur jag har det, hur jag känner just nu.

done

Jag är den imploderande Baronen. Hell mig!

Skicka pengar till fonden för rekapitulära bronkpelare i södra Blarko. Eller till kvinnors rätt att bära kjol, i Malung. Allt under 200 kronor betraktas som en förolämpning och renderar fiendeskap med valfri liga under hösten 2009.

Ni kan också skicka de Tussilagosar ni hittar, till:

The White House
1600 Pennsylvania Ave NW
Washington, DC 20500

Vad ni än väljer kommer god Karma att smeka er till sömns. Här lite hjälp:

Okej. April, snart maj. Snart juni. Snart….

Rock!

/Baron von Psykozzzz

Morgon, onsdag

done

Ovan, en repris. Bagliari med böna på besök i Baronborgen. Kör Dylans ”plus fyra gata” dvs spotify:track:55U5lWaNKif3HA3nw8g4R2 (kopiera och släng upp i din favvowebbläsare och se till att ha Spotify).

Diggar.

Och så de här lirarna:

Serge och Jane, största hitten. Ojojoj.

Äh, vet inte vad jag vill bevisa. Vill bara ha lite skön underhållning här. Och som den masokist (stavningen, jag vet) man är så hoppas jag att jag får en skön fajt när de kommer och snor mig, de fina, de högresta, moralisterna, de lydiga, svinen!

Oj, bleve lyssnandes på Dylan på Spotten. Han gjorde en massa sköna prylar en gång i tiden den killen. Nu ”Just like a woman”.

———

Vet inte mer. Borde. Skulle. Det vore bra om…

Ta sig i kragen.

Ja, vafa…..

———

ÄH, okej. Softness. Coolness.

Rock!

/Bara Baron

Jimmie fyllde 50 under måndagen

Jag ringde, eller, jag skickade ett MMS först, från jobbet, sedan ringde jag under kvällen, det avbröts, och så ringde han upp igen. Bor in något flott hus med familjen brevid Spanska Trappan i Rom!! Jösses vilken arbetare!
Han verkade inte packad, utan var soft, innan det hela avbröts. Störningar var bara förnamnet. Och, jo, vi snackade i våra mobiler.

Här är han, i en repris från Kolbäck för några år sedan, då jag åkte dit och han var där, i Folkets Park med sin Desoto, mobilfilmning för de som vill se rörliga bilder:

done

Övrig nostalig med Jimmie hittar man för stunden på http://kvallspressen.wordpress.com
Lite goa bilder från ”furr” där, men även film. Inte uppdaterad på ett tag, men den finns där, sidan, med lite bilder och rörligt.

Jo, och så den här från Engelsberg, 3-4 år sedan, ja. Det är vår Jimmie till höger, han till vänster är klonad av farsan (fru Skogis i mitten). Vi allihopa snackade mest med han till vänster då han var mer lik Jimmie än Jimmie, från den tiden, he-he-he:

Häcken ringde idag. Vi gaggade. Vi var bägge överens om att det inte var klokt. Att vi inte fattade. Att vi fanimej var 17 i skallen. Vafan har hänt? Hur hamnade vi här?
Terapi för fanken! TERAPI! Sprit, falna balettdansöser från Amsterdam, slagsmål, bergsklättring, bräda med segel, gym, brunkräm, bankrån…
Parkbänk, duvor. NEEEEEJJJJJJ!

Köpa stridsvagn och åka omkring i. Vänta det finns ju inte stålar till det. Okej, spela på tips. Resa. Nej, alltså, hallå, snabbt, nu, liksom nu. Det måste ske grejer nu! Nedförsbacke!! Arghhhhhhhhh!

Jag köper en knutteperuk med lång hästsvans. Tatuerar mig, tribalsnören runt varenda lem. Ringar i öronen, i läpparna, i snoken och femton genom snorren. Ett gäng i skinkorna, som man slipper skita. Solglasögon, fetma, glansig ohygienisk hud som man kan spegla sig i, en doft av bacon för dem som kommer nära.

Åtminstonde Häcken och jag behöver terapi. Vafan, hur är det, berätta för oss; fRa, Kweholm, Strega, Roffe, Wåfflan, Lelle, Stoffe och ni andra som ju alltid varit äldre än oss, för er är det ju naturligt, det var inte konstigt för oss när ni fyllde, ni har ju alltid varit flera år, ibland två år äldre, men för oss ungdomar är detta omvälvande. Hur hanterarar man detta? Hur gjorde ni? Hjälp oss ynglingar! HJÄLP OSS!!!!

Rock!

Grattis Jimmie S, batteristen från Riddarhyttan! Hurra!

/Baron von Smegma