Men det blir mer blod i min berättelse.
En tid senare får jag hem min nya bekantskap igen. Då visste jag att hon var gift och allt. Jag tyckte det var lite styggt av henne. Men jag kände mig inte stygg. Vafan… Alltså, jag var i min bästa ålder, bara att tuta på, snygga lite äldre kvinnor, kom igen, bara att köra… (äldre på den här tiden var högst fem år).

Vi pumpade på där i min säng och hade det härligt, och det var i och för sig mörkt och utan lyse men jag började reagera för så här jävla blöt hade jag aldrig gjort en kvinna tidigare. Så jävla bra loverboy var jag ju inte, he-he. Det var plasktvått i sängen plötsligt. Okej. Jag tände sänglampan. Och det, mina kära cybervänner var som att komma in i en vampyrfilm. Vi var blodiga från bröstet och neråt. Bägge skrek: -Ahhhhhh!
Så for vi ut i badrummet och duschade bort det hela, samtidigt som vi båda undrade över vad som hänt. Jag var övertygad om att jag fått hål på snorren, som ju inte innehåller ett ben, utan ett blodtryck, och att jag just då höll på att dö, att allt mitt blod pumpade ur mig. Ja, jag var svimfärdig.
Hon åkte hem med taxi. Vårt styggsex var kört för den kvällen.
Flera år senare så hajade jag att det inte var jag på något sätt. Men som ung och dum i huvudet och som jag alltid gjort, litandes på kvinnor, för de är ju goda och ljuger aldrig, trodde jag det var jag, för det hade hon ju sagt (obs, detta var flera år före AIDS-tiden, annars hade jag väl behövt akut-psyk).
Jag hade svårt med sex där ett tag efteråt. Stånd kunde ju betyda döden, eller förblödning åtminstone.

Någon tid senare blev jag bjuden på nyårsfest hos den här bönan som blött, och den första bönan (hon som fått en karl med blödande skalle i mitt badrum först i denna berättelse). Okej. Men vafan, skulle jag verkligen gå, ungarna och mannen var ju där?

”-Jodå, kom du bara, det är lugnt!”

Det där är något jag fått höra många gånger i livet. Jag har haft otroliga, fantastiska erotiska äventyr med otroligt vackra och trevliga kvinnor, som haft snubbar. Och snubbarna har alltid trott att jag varit den där ofarliga, ha-ha-ha. Ojojoj. (Obs, nu för  tiden lever jag i celibat).

Jag kom dit ganska sent. Barnen, som väl var i förskoleåldern då var rara. Hade aldrig sett dem tidigare. Satt i köket och korkade upp. De gaggade med mig. Så kom hennes man in där.

”-Jaha, och vem är du då?”

Han var höjdare på ett stort exportföretag, vistades mycket utomlands. Jag kände mig lite rädd, men spelade med.

”-Va? Jag? Jag är kompis med XXX och XXX!”

Han var trevlig, pratade med mig en sväng. Jag ville vara någon annanstans. Och hans och hennes ungar gillade mig. Till sist sa jag ju vad man säger då.

”-Ha-ha, vilka trevliga barn du har!”

Och då kom den. Helt oväntat. Argt, ilsket, som om han visste något:

”-DU SKA GE FAN I MINA BARN, DET RÄCKER SOM DET ÄR!”

Jag tystnade, han var nog tio år äldre än mig. Och större.

”-Eh, ok…”

Av detta kunde jag dra slutsatsen att han hade hajat vad jag och hans fruga hade för sig (brudar tror oftast att snubbar är dummare än de är, vilket är fel). Okej, skulle jag bli dödad nu då? Nej, han hade för fint jobb för det.
Jag ursäktade mig och gick till muggen (nej, det här är inte slut, det blir värre, ha-ha).
Det var fullt på toaletten, eller upptaget där.
Jag gick in i stora rummet där alla andra var, jag hade ju varit alldeles för länge i köket sedan jag kom in.
Massa muskelknuttar var där. Det var tydligen ett gäng brandmän där som de kände. De tyckte jag var något katten släpat in. Tog en bira, satt där, men sedan kände jag att jag ville slå en drill igen, i panik, eftersom det varit upptaget nyss.

Jag går till muggen. Det är fortfarande låst.
Jag knackar på.

”-Hallå, kom ut, jag fixar inte det här mycket längre!”

Så öppnas dörren. En brud därinne stirrar på mig, tar tag om min tröja, drar in mig, slänger ner mig på toan, och låser dörren bakom sig.

”-Eh, va? Alltså, jag…!”

”-Tyst!!”

”-Nä, jag behöver slå en drill, släpp ut mig om du inte är klar!”

”-Känner du igen mig?”

”-Nej, tyvärr!”

”-Jo, jag gav dig ett ”getöga” i helgen i kön till Monaco! Det måste du ha sett!”

”-Vafan är ”getöga”?

”-Det hajar du väl, jag är intresserad av dig!”

”-Jaha, ha-ha, nä, lägg av nu!”

Hon kom mot mig, tryckte sig mot mig och började tvångskyssa mig. Jag backade, vände på oss, så jag kom närmast dörren.

”-He-he, sluta nu!”

”-Nej, det tänker jag inte göra. Jag vill ha dig!”

”-Va? Hur då?”

”-Jag vill att du tar mig!”

Okej, jag är inlåst med en brud, hon såg inte för illa ut, men jag ville ju bara slå en drill.

”-Nej, lägg av nu!”

Bruden på muggen, drar ner sina brallor, trosor och ställer sig på knä på toaletten med bakdelen mot mig.

”-TA MIG! TA MIG!”

Vafan i helvete är det här frågan om. Jag hade verkligen ingen lust till detta, tvångssex, galen kvinna, fy fan, nä, nu jävlars…

”-Nej, jag vill inte, tack som frågar, men nu går jag ut härifrån!”

”-Om du går ut så skriker jag att du våldtar mig. Jag är ihop med en av brandsoldaterna, och då kan du nog hälsa hem när han och hans kompisar kommer!”

”-VA?”

”-Jag lovar. Kom nu, ta mig, knulla mig!”

”-Nej, jag vill inte!”

”-TA MIG!”

Det är nog därifrån jag lärt mig, tänker jag så här hundra år efteråt, jag lärde mig att allt inte är svart eller vitt, och att man kan hamna i vafansomhelst och inte ha en chans. Så damer idag som ”vet”  hur män och kvinnor är kan bara glömma det. Jag VET hur de gudomliga damerna kan vara. Och det är faninmej livsfarligt.

Så, nu handlade det om överlevnad. Om jag inte tog henne där skulle hon ropa våldtäkt. Om jag tog henne (och hon var på lyset) så skulle nog hennes muskelknuttesnubbe haja det ändå.

Då knackade det på dörren. Det var hennes kille.

”-Är du därinne?”

”-Ja, jag är här, gå in du, jag kommer snart!”

Och så gick han. Jag höll mig tyst. Hon vände på sig igen, började jucka…

”-Nu, sista chansen, ta mig, snart skriker jag!

Jag såg hela hennes fantastiska bakdel som vred sig mot mig på den trånga muggen. Alltså, naket arsle mot mig. Dörren bakom min rygg. Kalkylera. KALKYLERA!!!

Jag låste upp dörren snabbt som fanken, hon skrek, jag tryckte igen dörren. Såg en byrå utanför, lyckades få tag i den och drog den till dörren. Hon bankade som tusan (men de hade musik där så det hördes inte till festrummet).
Letade rätt på mina skor, men satte inte på mig dem. Sprang ut ur bostaden, i snön, plask-plask, flera hundra meter, innan jag stannade och satte på mig dem, och försvann i natten.

Det där var en riktig rysare. En nyårsafton man klarat sig utan.

En tid senare flyttade jag till Örebro.

Och några år senare så dog min älskarinna (inte hon på muggen, utan hon som blödde), fick jag höra på omvägar. Tydligen var hon olycklig. Men jag vet inga detaljer. Vi hade ingen kontakt efter den där nyårsaftonen, vad jag minns. Men jag har legat med en kvinna som numera är död. Jag vet inte vad det gör med mig, mer vuxen? Kanske. Makabert? Nej. Hon var vuxen, som jag, vi hade det kul. Men det var synd, hon var en mycket levande kvinna då hon levde.

Jo, vänta, förresten, jag såg henne en gång till. Hade besökt hemkommunen, och det regnade. Hon stod lättklädd, sexig, det var nog senvår, och hade regnrock, genomskinlig, på torget, i en portingång, fast ute, en sådan där port med lite tak över (för regnet). Hon ropade på mig då jag sprang förbi för att slippa bli blöt och så stannade jag och så hälsade vi. Jag tyckte om vad jag såg (ja, jag är man och när jag nu skriver det här minns jag mer och mer). Men så slutade regnet, jag sa hej, det var mitt på dagen, och gick iväg. Såg henne aldrig mer.

Rock!

Bajs!

/Baron von haft ett liv

Nåväl.

Jag som var bluesare, någon slags proggare, det här är tidigt 80-tal, kände att något måste göras eftersom jag inte hade någon brud. Så jag satte på mig min bruna manchesterkostym, med breda ben och åkte ut till Elba. Det är en ö utanför Västerås, precis utanför. Där var det dansbandstjoho. Okej, varför inte. Man betalar den lilla vita färjan och inträde. Så sitter man och väntar, så är man där. Det är så jävla nära, men det är ändå en ö.
Kom ut dit, gick omkring. Kommer inte ihåg om jag var själv eller hade polare med mig. Vi var ju strax över 20 bast, och alla var vi ju sugna på damer, brudar, kärlek.
Det är enormt vad driften kan göra med en annars vanlig människa (just det, jag har ju en Elba-story till, men den tar vi någon annan gång).
Naturligtvis stod jag inte ut med dansbandsmusiken, men i den varma sommarnatten så satte jag mig utanför i några trämöbler. Såg en mörk brud där. Hon var stilig som fanken. Och, tack vare att jag dragit några bira före båtfärden och också på detta dansställe så höll jag inte käften.

”-Hej!”

Hon tittade på mig och sket sedan totalt i mig. Okej.

Jag tog en runda upp i restaurangen igen. En bira till. Gick och satte mig utanför, filosoferade. Hm, det är ju som jag gör nu för tiden. Vill vara ifred, tänka, titta, glo.

Den här bruden med mörkt hår fanns kvar där. Okej, vad ska man säga till tjejer då? Jag grävde i repliker.

”-Vilka vackra ögon du har!”

Ha-ha-ha, ja, jag skäms, men jag sa nog ungefär precis så. Och, visst, snackar man skit så gillar de det. Så vi började gagga.
Hon var från Tyskland. Från München, hade svårt med svenskan, men vi blandade engelska och svenska, så det funkade. Vi fick fin kontakt.
Så gick sista färjan hem. Alla ombord. Vi bytte telefonnummer och allt. Fick veta att hon tydligen hade en kille från Sverige, en Västeråsare, men att det inte var så bra. Okej.

Kände mig lite frän där jag cyklade hemåt någon halvmil i natten. Jag hade träffat en så jävla stilig dam, inte så att vi hånglat, men vi hade fått kontakt. Men det skulle väl inte bli något mer, äh, skit samma.

Men hon hörde av sig via telefonen senare i veckan. Och det ena ledde till det andra. Jösses.
Till slut, väldigt snabbt, hade hon flyttat hem till mig. Eller ungefär, eller nästan då. Hon lämnade sin lirare och hängde med mig istället. Och jag, jag tycker att då hon gjort det var det väl fritt fram för mig, jag kände ju inte honom.
Men liraren ringde till mig (detta är före mobiltelefonernas tid). Hur fanken hade han mitt nummer? Han frågade efter henne. Antagligen hade hon sagt just vart hon skulle, berättat vad jag hette och allt det där, eller också hade han följt efter henne, stalkat (skulle jag nog gjort också).

”-Är E där?”

”-Va?, vem, hur menar du? Vem är du?”

”-Lägg av, jag vet att hon är där, ge henne telefonen!”

Och hon var ju där, och jag lämnade över min lur till henne och hon snackade med honom, och jag fattade inte, det var ju slut där, eller?

Så där var det i veckor. Det ringdes, jag ljög, ibland svarade hon. Men jag var ju dumkär, som man är om man är jag och speciellt strax över tjugo bast.
En kväll då vi satt och myste (jaja, grovhånglade, eller hade samlag, jag minns inte exakt), jag bodde på nionde våningen i ett höghus, så ringde det igen. Vafanken?

”-Är E där?”

Hon skakade på huvudet, hon var inte där.

”-Va? Nej, varför skulle hon vara här, skärp dig för fanken, ring inte hit!”

”-Jag vet att hon är där, kom ner så får jag snacka med dig!”

”-Nä, aldrig, och vadå, ”ner”?”

Jag gick fram mot mitt fönster, tittade ner. Där stod han, nio våningar ner, och med sig hade han ett helt gäng grabbar (ja, det här var Västerås).

”-Äh, lämna mig ifred!”

Jag slängde på luren. Hon gick fram och kollade.

”-Det är hela hans fotbollslag därnere, du får inte gå ner nu!”

”-Kan du ju glömma, vafan är det här frågan om?”

Sedan började det låta illa från cykelstället. Mitt fönster var öppet så man hörde.

”-Det är hennes cykel, hon är alltså här!”

Och så slogs massa cyklar sönder därnere, av honom, och av hans polare. De skrek som galningar. Jösses. Såg honom slänga cyklar över huvudet och på andra cyklar. Han var helt galen därnere.

Nej, nu blev det här nog för långt. Men det handlar om mig och hon på bilden i gårdagens avslutning av cdbn.

Rocka!

/Baron von Örebro

Och angående rubriken. Det känns som om mitt huvud kokar nu, jävlars vad jag är varm. Sitter i t-shirt, hoppas att denna värme bränner bort bongo-bakterierna som fixat hostan och allt skit i höst. Och, nej, jag tar inga magnecyl eller så, jag tar några bira istället. Tror på feberns helande kraft, men det skrev jag väl om igår också. Hoppas det är ett bra val.

Vaknade halv sex idag. Hej och hå. Men det kan bero på att jag somnade vid åtta i morse. Och att jag är förkyld, sjuk.

Vet inte hur många av mina cyberdagboksbiktfädrer/mödrar som har det som jag, är själv, men det är läskigt. När man är sjuk, eller opasslig eller har en rygg som går åt helvete eller vad som helst. Man har bara sig själv. Ingen tar hand om en. Det är jävligt skrämmande. Men det löser jag med att dricka bira, bli dum i huvudet och inte tänka på det.
När jag är sjuk eller opasslig önskar jag att jag var tillbaka på 60-talet igen, det är helt klart. Morsans omsorg, det var grejer det. Nu ska jag föreställa vuxen och klara mig själv (som inte ens har klarat att fixa familj vid min ålder), johodu, ha-ha, lycka till grabben!

Drog till Biskops. Förstås. Efter att ha försökt äta en sallad, smakde skit, och en fryspizza, smakade bäver. Fick inte ner något. Men jag visste att jag måste ut. Måste träffa människor. Så jag kom ner där halv tolv, då de tar sista.
Kristin satt där och ville jag skulle sitta brevid, jag avböjde, ville inte smitta. Hon hade en kompis. De förhörde mig om mitt jobb, jag sa allt vad jag tycker och tänker. Sedan gick de. Och jag var kvar. Kollade en kvällstidning, med en fantastisk analys av mitt liv i ett horoskop, även fast stjärntecknet är rätt, suger dagarna och stämmer inte. Alltså var det Expressen. Men kolla här:

Ok. första rätt, andra helt åt helvete fel, och det tredje.. Okej, jag köper nya kläder och blir lycklig. Dags nu.

Så cyklade jag hem. Snurrig av biran. Stannade vid Danne på Lilla. Han kom ut, vi gaggade. Jag sa som det var att jag var bongo av denna jävla feber, detta jävla sega snor. Och så cyklade jag hem igen.

Här hade jag tänkt skriva om Elfie som jag träffade ute på en ö i Mälaren och snodde från hennes kille, och hon snoddes sedan från mig, tyskan, men jag orkar inte. Jag lägger ut en bild istället, den enda jag har, från Triar i Tyskland, typ den tiden, tidigt 80-tal. Får ta det en annan gång. Jag får ju inte skriva för långt. Jag måste hålla detta kort. Men eftersom jag letade fram en bild, så, här är hon. Jag tyckte mycket om henne då. Och, allvarligt, nu kan man ju lägga ut riktiga bilder, ingen ser ju ut nu för tiden som de såg ut då i alla fall.

Okej, lång natt innan morgon då jag kan gå och lägga mig.

Rocka rolla!

/Baron von Ö auf N

När toabesöket skedde var klockan kanske tio över elva på kvällen. Nu fick jag skynda mig. Det var inte ölen som lockade så mycket som att få prata med människor, live. Det hade jag ju inte gjort sedan i fredags. Sådant kan vem som helst bli galen av.
Ja, jag var ju piggare, trots temperaturen i kroppen, och jag tog min bajk och cyklade förbi Lilla (Stängt) och Stora (stängt). Jag skulle vilja säga en massa saker om de två krogarna, men jag avstår för tillfället.

På Biskops var det typ fyra gäster, och så kom jag.

”-Kan man få en bira?”

”-Heeeej! Ja, visst, välkommen!”

Alltså, bara ett sådant välkomnande av Karin och Johan, gjorde min dag. Inget att jag var för sent ute eller annat skit.
Fick en Bitburger Pils. När jag sa att jag var febrig och egentligen däckad så kom det upp en närings-sup också. Ja, och sedan en bira till.

Vi snackade bra där, garvade, levde. Som jag gillar. Och så efter stängningsdags, då de räknat kassan och allt, så gick jag ut och cyklade hem igen.

Jag mådde psykiskt bra, och cyklade som en idiot, snabbt, och kände att jag mådde fysiskt bra också. Jag andades rätt. Det sega fanns inte längre i näsan och halsen. Men febern var kvar, det var den. Jag tror på feber. Jag tror att min feber och mitt skit nu är kroppens sätt att säga att nu får det fanimej vara nog med Baronens andnings- och hostproblem under hösten, nu bränner vi ut skiten. Ja, jag tror det.

Minns ju för ett par år sedan, då jag hade samma, de hittade inget, jag var fullt frisk, men fy fan för alla undersökningar, de smärtade. Så därför har jag inte sökt nu i höst. Feghet? Tja, jag vet inte. Men jag pallar inte de där undersökningarna igen.

Så jag har haft problem med magen (typ tarmar-magen, där det smärtade, det var nog förra året) och året tidigare lungorna, och i år min högerarm, den jag gasar med på bågen, samt några slags cirkulationsproblem, där jag blivit iskall om fingrar när jag åkt båge. Bland annat.

Antagligen känner jag av min ålder nu. Det ska vara något skit. Fixar jag det ena, ballar det andra ur. Jag gillar det inte. Men vill inte berätta om det för någon, fast jag nu gör det här. Kan bero på biran i kväll.

Jag är jävligt fri i allt nu.
Jag hoppas ju att detta år ska leda till något gott. Gör det inte det, så blir jag en kille som lever i tunnlar och under viadukter. Och då vet jag inte om jag kan vara lika väluppfostrad längre. Men än så länge, just nu, känner jag mig trygg med min inkomst, så jag kan betala hyran och annat.

Men, alltså innan jag skrev ovanstående, så kom jag att tänka på massa andra grejer. Saker som jag var med om i Västerås, som nog har format mitt liv rätt mycket. Jaja, vissa grejer har verkligen gjort det. Men andra, sådana där småsaker, som bara poppade upp (ja, jag lirar ju meditationsspelet Maelstrom, det gör så med min hjärna).

Jag, uppväxt bland arbetar-förmän på de ASEA-vita-arbetarvillorna i Hammarby (först eternit, sedan vitt mexitegel). Farsan var ingen förman, han var svarvare, men en liten-liten kåk blev över och han och morsan hade tur och fick den.
Med små lägenheter runt omkring, i lägenhetsgetton (vi bodde i en svenne-oas, utanför åt väster, var det lägenheter), där det bodde italienare, jugoslaver och finnar, och en och annan grek. Så såg min uppväxt ut på 60-talet. Det var inget konstigt. Det var som på Julafton med Disney, med klädstreck och tvätt och hela alltihop. Och två meter från vår tomt fanns baracker, bakom två meter högt hönsnätstängsel. Där bodde de nyanlända italienerna, utan familjer, importerade av ASEA (ABB) för det behövdes folk. De hade nätundertröjor och sjöng opera för öppna fönster när de rakade sig med kniv. Så jävla spännande det var, äh, får utveckla och visa bilder någon annan gång.
Okej, jag/vi hade en liten-liten trädgård. Men folk bara några hundra meter ifrån, som var mina klasskompisar och allt, de var från de här exotiska länderna. Det talades en massa språk överallt. Man visste att man skulle passa sig för att mucka. Italienarna hade ju massa släktingar, finnarna hade kniv, juggarna var grymma, grekerna var jag inte så rädd för (de var så jävla trevliga, he-he).
Det fanns också zigenare. De skickade alltid fram en liten kille, hälften så hög som en annan. ”-Hit med stålar!” Jag och vi polare garvade, kanske gav grabben en snyting. Men till slut lärde vi oss att det ska man inte göra, för snart kom brorsorna, och det var han som var lite större, och han som var lite ännu större och, han som var störst, och då var det bara att fly.
Men de man hade mest konflikter med var andra svenska ungdomar. Jag hade rykte om mig att kunna springa och cykla så fort att det aldrig var någon idé att jaga mig. Ett rykte jag odlade, he-he.

Här vill jag genast säga att jag inte är nasse, eller ogillar zigenare eller andra. Jag berättar bara hur det låg till på den tiden. Hur jag upplevde det.

Men i Hammarby, i Västerås, på väster, där jag växte upp, var det massa folk från olika platser på planeten. Och det var inget konstigt.

Fanken, måste skriva ner allt någon gång. Men jag vet inte vilket perspektiv jag ska ha, gnyyyyy!

Men där har du, cyberdagboken, lite gagg från mig i kväll igen.

Rocka!

/Baron von Örebro af Nikolai

Just nu har jag feber. En förkylning. Jag har inget att göra i morgon, så jag kan sitta här och grejsa vid datorn, svettas, och känna mig lite full, för jag drar en och annan bira. Hellre lite bladig och febrig än bara febrig.
Jag lyssnar på John Mayall, gamla 1967-plattor på spotten. Gör mig glad.

Nästa måndag ska jag däremot vara på jobbet. Utan yrke. Fast jag har betyg att sätta i tre kurser. I övrigt. Ingen aning om vad som väntar mig. Jag är ett nyskrivet blad för mig själv, vafan nu det betyder. Det är existentialism i sin finaste form. Det kan gå åt helvete, eller det kan gå mot nya segrar. Jag hoppas på det senare. Anställd, utan yrke. Jo, hej du. Ännu ett MacLabb som jag får lämna, och andra får gotta sig åt (inklusive kamp och daglig service….)
Men, åter till rubriken på detta inlägg.
Det jag vill säga är ungefär så här: -Att bli bedömd av mediokra medelmåttor är inte helt optimalt! Varken för mig eller verksamheten. Men det har nu hänt.

Utan att jag har hybris, så har tanken på detta stört mig i flera timmar nu. Ja, jag talar om mitt jobb. Det får räcka så, för nu. Jag kan inte avslöja allt ännu, vill inte vara tydligare. Men en och annan bör få bita i gräset. Så det blir gräsfläckar i pannan. Riktigt fula fläckar.

Igår på nyårsaftonen hade jag flera val. Jag kunde komma hem till Bagaris, som bjussat in mig, eller gå till en privat fest på Harrys, eller bara ner på Stallis, som hade öppet. Men jag kunde inte förmå mig till något. Folk tycker nog att jag är dum i huvudet. Men dessa ”folk” har ingen aning om vem jag är, eller vad jag har att förhålla mig till. Fast min plan var att ta mig ut.
Nej, köpte ingen bubbel, ingenting. Satt bara hemma och blev svullen i snoken. Kunde knappt sova på hela natten av att det var tungt att andas, och när jag vaknade till slut efter massa mikrosömner hade jag ju feber och frossbrytningar. Jepp, jag hade blivit förkyld. Det är nog en av anledningarna till att jag inte ville ut och festa. Kroppen kände vad som var på gång. Säker på att jag skulle gjort det annars kan jag inte vara. Äh, jag är en social katastrof annars också.

Idag pratade jag med den unga kassörskan på ICA. Enda live-människan jag pratat med på två dygn. Igår snackade jag däremot med Jimmie och Ante som ringde inför och efter nyår. Det var trevligt. Själv ringer jag inte någon.

Och där är ett annat problem. Jag har några släktingar. I Västerås och Kungsör, fick julkort, jag har inte skickat några. Vet inte vad det är, men jag kan inte förmå mig att ringa dem heller. Vad ska jag säga? Att jag förlorat jobbet? Att jag sitter med alla lådor fortfarande? Så jag avstår, och får dåligt samvete.

Jag svär mycket hemma, mot skitkorvarna.

Spelar också Maelstrom, ett pang-pang-rymdspel.  Jag bryr mig inte om poängen så mycket, men det fungerar som meditation för mig. Ibland när jag skjuter kometer med mitt 2D-skepp så frigörs mina tankar helt, jag blir renad, kommer att tänkar på grejer långt bak i tiden, eller sammanhang jag inte fattat tidigare. Det här kanske låter helt sinnessjukt, men det är det inte. Jag släpper liksom på allt för att koncentrera mig på att skjuta och klara mig att det klickar upp saker i skallen som legat där och jäst. Tror det är enda terapin jag har, får.

Nå. En vecka till av ledig tid. Sedan tillbaka till skolan. Kommer det att finnas annat för mig att göra inom kommunen? Får jag känn på något annat jobb i den privata sektorn? Kan jag känna mig ekonomiskt trygg?
Som unkis, utan stålar undanstoppade, utan yrke, i min ålder, utan social trygghet i form av släkt som kan bistå, är det jävligt ruggigt. Men jag kör på. Vafan ska jag annars göra? Det ska ordna sig. Jag tar en dag i taget, som den slitna klyshan säger.

Jag betalade i alla fall in sista studielånet för några dagar sedan. CSN har inget på mig längre. En bra grej. Hoppas det kommer fler bra grejer.

Okej, får räcka så för denna gång. Hej 2012, nu jäklars ska här rockas!

/Baron von Örebro

I Amsterdam. Denna stad som jag hatar för jag var med om så mycket läskigt och otryggt.
Hotellet vi bodde på, där de satt och delade upp haschkakor utanför vårt rum med brödknivar. Och så kom man hem och läste i tidningen att två svenskar blivit mördade just på det hotellet.

Eller när de slängde ut oss från Amsterdams station, för de jävlarna stängde. Enda tryggheten man hade som 16-17-årig tågluffare var ju stationerna. Men de stängde och det var bara att dra ut. Vi trodde vi hade klarat en kväll och natt utan att pynta hotell. Okej, där stod vi nu, utanför Red Light District. Ligorna sprang omkring, molucker, syd-molucker tror jag det var (Holland hade ju kolonier lite här och där, eller hade haft, det var ingen lek, de hade kapat tåg och mördat folk). Vi kollade ner i kanalen. En trappa ner, en brygga, där sov det lite folk. Vi gick ner. Snackade med en stor amerikan och några andra, det var okej, vi kunde får vara med dem, la oss. Att lägga sig då var att låta ryggsäcken vara madrass. Men så, jag vaknade till. En mörk individ krossade en flaska och var på väg ner till oss på trappan. Jag blev livrädd. Skrek till. Hallå, tjoade. Ingen vaknade där på bryggan. Så jag nöp den där stora american hero-amerikanaren i armen så han vaknade med ett skrik och gav mig en smäll så jag inte visste vad jag hette, men det gjorde att aset som var på väg ner för trappan for upp för den igen. Jösses. Amsterdam var inte Sverige, absolut inte. Och ovanför oss slogs ligor, hårt. Det kändes lite otryggt på gatorna den natten, och jag var vaken hela natten. Amrisen förlät mig.

Sista Amsterdamprylen. Okej. Vi skulle köpa vykort, som man använde på den tiden. Det var utanför stationen. Till saken ska också tilläggas att vi var scouter på den tiden, så vi hade de största moraknivarna i bältet, som de campare vi var.. (suck, jag vet). Vi såg Post Office, någonting, på stationsbyggnaden. Gick in där. Kom fram till luckan.

”-Do you have stamps?”

Plötsligt avstannade allt.

”-Back off!”

Poliser med dragna pistoler stod runt oss i en halvcirkel. Vi fick lägga oss ner. Nej, de hade inte frimärken där, det var polisstationen, och det var olagligt att ha kniv, speciellt stora jävla moraknivar i bältet, fick vi veta, ha-ha-ha-ha.

Eller när jag vägrade umgås med Argentinare när vi sov under lutande tornet i Pisa (de var ju facister, eller barn till sådana, annars hade de inte varit i Europa), eller när…

Äh, det får räcka. Nu. Mer i min roman, som kommer att heta, om jag någon gång skriver den, ”Den onödiga människan”.

Drog ner till Biskops i kväll. Satte mig och gaggade med Elise (najs dam) och hennes kille och deras vänner en sväng. Fredrik och Johan i baren. Snackade sedan med vakten om musik och motorcyklar. De stängde och jag cyklade hem. Blev hembjuden till dem också, förresten, vakten och Karin.
Nu har jag fyra ställen att dra till under nyårskvällen. Men känner att jag inte kan förmå mig till någon. Jag sket ju i att fira jul på samma sätt. Kunde bara inte.
Brukar ju dra till Bela och hans morsa, innan Stallis varje nyår. Nu har jag också Harrys, privat fest med Fredrik och hans polare, eftersom han ju har fyllt 30 (gammal elev till mig innan han började jobba med att skyffla bira på Biskops). Och så vakten och hans fruga, som ju är boss på Biskops. Men sist, men inte minst, hemma hos Bagaris.
Jag får se hur det blir.
Tror nog att det blir ungefär så här om vädret är ok, och om cykeln är ok, och om jag är ok. Jag drar hem en sväng till Baggo, och så cyklar jag ner på stan och kanske kollar om Bela fortfarande betraktar mig som vän, och så Stallis.
Eller också inte.
Jag håller mig hemma och …..

Det är sista dagen på 2011. Jag har börjat skriva cdb igen. Var tacksamma. Och ge mig för tusan lite kommentarer så jag ser att ni är med här igen, som uppmuntran.

Rocka olla!

/Baron von Örebro af Nikolai