Information

Det kan vara på sin plats med en liten programförklaring här.

Så här, jag ska försöka förklara hur allt detta fungerar med Baron von Örebro och ge viss bakgrund till allt och lite annat.

Jag har kört dagligen på webben sedan december 1997. Först genom att köra det vanliga stuket, dvs ladda upp filerna via ftp varenda gång jag skrev något nytt. Ingen hade då hört talas om “blogg” och allt det automatiska som gäller numera.
Med tiden blev allt mer avancerat när tekniken utvecklades. Jag kunde snart bifoga ljud och video och allt.
Mina skriverier har körts på många olika servrar genom dessa år, och de har alla varit gratis för mig, genom goda vänners försorg. Men nu, i och med årsskiftet 2006/2007, så har senaste servern flyttat igen och det tar lång tid innan den kommer igång, och då tänkte jag tanken att jag skulle kolla om det går att driva en sådan här blogg (som det numera heter i och med uppfinningarna och skapandet av php, mysql-databaser och andra underbara nymodigheter) helt jävla gratis med det som finns på nätet. Dvs, WordPress för själva bloggen, Youtube/Video-google för filmer, Flickr för bilder, Odeo för podcasts osv.

Av någon märklig anledning har jag fått ett behov av att uttycka mig på webben, i cybern, efter alla dessa år. Jag kan alltså inte sluta. Men, det ska ärligen sägas, jag har också känt lite spy-faktor, åtminstone senaste året, med denna blogg-explosion som bland annat understöds av t ex Expressen och Aftonbladet och en massa andra som vill få mer läsare till sin reklam. Det har blivit sunkigare och sunkigare här ute i cyberrymden helt enkelt, inflation. Ingen har något att säga, inga egna tankar, de vill bara vara “inne” (jaja, det finns underbara undantag).
Alltså, det mesta är ett jävla feglir.

En blogg, en cyberdagbok, oavsett teknik måste drivas av någon dåre (som mig själv) som skriver för att han eller hon måste, brinner för att få ur sig, som står för att skriva dåligt ibland och bättre andra gånger. Men någon som mest av allt är galen och riskerar en massa genom att pränta ner sina tankar för… ja, vem som helst.

När jag började skriva, då 1997, körde jag helt öppet. Och jag berättade inte för många om vad jag hölls med. Det fick bli som det blev. Spreds det så spreds det. Och det var underbart, både skrämmande och uppiggande. Och det är fantastiskt med “organisk” spridning. Mun till mun, e-post till e-post. Att inte göra reklam för sig och låta saker bara hända. Plötsligt får man kommentarer från helt nya människor, (kommentarer är cyberförfattarens bensin).

När jag tyckte att min chef snackade i nattmössan så skrev jag det på den tiden. Det fick naturligtvis min chef reda på, då det fanns en massa Quislingar runt omkring mig (sådana som skrev ut på skrivare det jag skrivit och sprang iväg och visade det för chefsskapet och slickade stjärt för att vinna egna poäng genom att “avslöja” mig). Äckel har alltid funnits, fast det är faktiskt också en del av tjusningen.

Jag har försökt att bara skrivit om vad jag också sedan kan stå för i verkliga livet. Därför har ingen någonsin kunnat sätta dig mig för förtal eller sådant. Jag har bara skrivit vad jag upplevt. Och det KAN INTE VARA FEL ATT BESKRIVA!

Men.
Det här har inneburit att jag gått miste om löneförhöjningar och att jag setts som en suspekt människa av “Bror Duktig”-människor. För, trots att vi snackar 2007 nu, så är man “illojal” om man berättar hur det ligger till på jobbet och runt omkring en, öppet. En “hålla-käften”-attityd gäller. Men det gäller fanimej inte mig. Jag är ju levande. Och jag tror på yttrandefrihet och allt det där. Därför utmanar jag den, så jag ser att den fungerar.

Jag har trots detta en självbevarelsedrift (kan kallas feghet), vilket kan tyckas konstigt när man skriver en ärlig cyberdagbok, men så är det. Därför blev jag tvungen att sätta kod för mina tangentryckningar kring milleniumskiftet. Det var verkligen nödvändigt. Men det sabbade samtidigt det spontana mottagandet.
Förr, då skrev jag för den svarta cybern, då vem som helst kunde se vad jag skrivit, och allting kunde hända (se nedan) hamnade jag i fantastiska äventyr.
Nu skrev jag för de trogna cyberbiktfädrerna, de jag lärt känna under åren, som gett mig kommentarer, både när jag varit genial och bra, och när jag varit idiot och puckad och skrivit dåligt, och då blir det inte riktigt samma sak, det var inte samma stuk, det blev för tryggt (fast jag hade inte klarat mig utan deras kommentarer, som fick mig att skriva vidare).

Låt mig förklara hur jag menar.
Genom att jag skrev rätt av, utan begränsning i vare sig vad jag skrev eller begränsning vad det gällde vilka som kunde läsa, så spreds mina bokstäver exempelvis till min hemstad, (eller födelse- och uppväxtstad om man ska vara petnoga). Den ene sa åt den andre att “han, den där, skriver på nätet” och så spridde det sig. Naturligtvis tyckte vissa att jag var helt väck som skrev och höll på, men inte alla.
Plötsligt hade jag kontakt med flera gamla polare som jag inte hört av på över 20 år. Det var så jävla finemang.

Resultat (två exempel):

1. Jag kör numera motorcykel, en fet stor värsting, inspirerad av tidigare och numera nuvarande polare. Det bästa val jag gjort i vuxen ålder. Vilken enorm njutning det är att vara knutte.

2. Jag hamnade på Manhattan i New York två gånger pga en gammal vän som hittade mig och som jag inte hört av på alla år, och var med om äventyr som jag aldrig i helvete trodde jag skulle vara med om annars, genom och med henne (och skrev naturligtvis dagliga rapporter i cybern om det).

Så därför gör jag en kompromiss nu. Kanske är den äcklig, kanske är den sund, feglarvig, det får tiden utvisa, men jag börjar så här i “jallafall”:

Jag kör den här bloggen offentligt, men försöker vara anonym själv. Men allt som kan vara lite “fööööör” mycket, som kan äventyra något, det lägger jag under kod, där fegar jag. Alltså allting som är “fööööör” kontroversiellt, eller som jag tror är det. Partyhistorier, sexprylar, jobbsnack, tokfilmer, tokbilder (festbilder) och sådant som kan underminera min ställning som vanlig “fiiiin” nolla.

Gamla servern, som flyttades, kommer jag att utnyttja i alla fall när den kopplas in. Där kommer jag att lägga upp ett och annat och länka hit.

Det är i slutet på januari 2007. Jag är på tionde året som tangentbordstryckare i cybern. Här ska cyberdagboksbloggas. Det kan man aldrig sluta med när man en gång börjat.

/Baron