Onsdagskväll i feberns tecken

sugarvater
Ovan, larvig marknadsföring, på bil, utanför hotell, Köpmangatan, Örebro, nu i natt.

Jag har en massa feber. Och i denna feberdimma så dristar jag mig att köra fler och fler offentliga inlägg. Bra där, säger jag åt mig själv i skrivande stund, samtidigt som skräcken fyller mig med vämjelse när jag vaknar, vad har jag skrivit kvällen innan, tro?
Men skit samma.
Om den här jävla cyberdagboksbloggen förtjänar att finnas, kan jag ju inte lägga allt bakom lås och bom, så är det bara.
Men jag måste tänka mig för noga, verkligen noga. Så jag inte avslöjar saker. Okej, då kör vi.

Jag sitter där på favoritpuben, vid baren. Ja, först har jag hejat på de som jobbar där, jag känner ju dem, mer än allt slödder som är där. Men en snubbe brevid mig verkar lite väl kärvänlig och börjar bla-bla mot mig med en blick som ett djur som hittat mat. Men jag är ingen som vilket block-psyk som helst ska kunna ventilera sig mot, inte längre. Vill de det, får de pynta 600 timman, svart, vilket numera är mitt ”amatörpsykologarvode” annars kan de dra åt helvete (ibland säger jag faktiskt det åt dem). Jag är så jävla trött på att få en köttkrok i ryggen, när de här jävlarna, med lite bira innanför västen, bestämmer att jag ska höra deras livs historia, eller, då de bedömt mig vara en väluppfostrad knutte som inte mördar dem, kan sitta och snacka bajs om förgasare och modeller som jag är totalt ointresserad av i timmar. Varför tror idioter att bara för att jag gillar att köra motorcykel, vill höra om deras moppar och modeller på 70-80-talet? De måste vara retarderade i många generationer, kanske inavel, speciellt då vem som helst, ”normal” ser, efter tio minuter, att jag inte är intresserad av att snacka. Jaja…suck, och sug.
Jag ställer inte upp på sådant längre, så är det bara.

Så jag gick och satte mig i ett hörn, själv. Det var okej, det är okej. Mitt mål, det var att sitta där, dricka min bira, känna lite njutning, låta det aktiva innehållet i biran döda alla jävla bakterier eller virus jag nu har i min förkylningsstinna kropp. Eller, okej, lite ärlig ska jag vara, det är skönt att känna sig lite berusad efter en hård dag på jobbet. 50-50 då, om jag ska vara ärlig.

Så jag sitter där den här vindbitna onsdagen då SMHI lovat snö till torsdagen, under natten, och kollar, på krogen, min favvokrog. Det är nästan bara snubbar, gubbar, män där. En och annan dam, men de är där med snubbar från jobbet, det syns. Det finns ingen att titta på. Det suger rätt hårt, (om man får använda ungdomssnack som gällde för några år sedan för att beskriva hur det var).

Jag sket i det där. Hade ju min bira, hade min snus. Kunde kanske koppla av lite nu, från jobbet, från vanliga livet. Och så, efter en tio minuter så börjar skallen tänka. Det är precis som när man bestämmer sig för att ta en promenad av hälsoskäl för man behöver få lite kondis. Man är tom i bollen de första tio minutrarna, som man hatar, för det är så tråkigt, sedan börjar det hända prylar i skallen och man kan komma igång ordentligt där i tankeverkstaden.

Så där satt jag och mina tankar sa ungefär så här, som repliker, till mig i min skalle (exempel):

”-Tja, här sitter du med en bira och har feber, det är säkert olämpligt om någon ser dig!”

”-Ska du inte titta på din mobil om du fått något SMS, jaså, det hade inte kommit något?”

”-Även om du har 100 telefonnummer där i din mobil så är det ingen du tycker att du kan ringa, ingen du ens känner anledning att ringa, eller SMS:a!”

”-Fan vad folk är fula!”

”-Vad gör jag här? Varför skriver jag inte den STORA romanen?”

”-Det är varmt härinne!”

Jag var verkligen inne i de här tankarna, som man annars bara får kännedom om ifall man sitter i en grotta och mediterar i Indien med Bagwhan Bonkoa Svensko DumBlondis som läromästare.
Men det var skönt, bara jag, bara jag och min snus, bara jag och min öl och min snus. Och så glo på folk. Medelklassdamer med konstiga fyrkantiga kulturvetarglasögon och skumma frisyrer med lugg. Rörande, jo jag blir rörd, damer som är ute och är osäkra, ute med jobbet, har gjort sig fina, alla skiter i det. Det är bara jag som ser dem. Jag tycker de är fina. Men de vill helst hem, till sin undulat, till sin katt, där de är trygga. Kanske till sin ”gubbe” som är så snäll, som inte kräver sex.

Sedan alla dessa snubbar, gubbar, vilsna blickar, tuff uppsyn, men som slår ner blicken när de möts av min stenhårda Baronblick. Fy fan, det är inte lätt för oss, vi som kom försent till lektionen när Gud delade ut partners att jucka fram barn och bo i radhus med. Jag tror det hände för mig i femman då jag hade scharlakansfeber, eller var det under svinkoppsvändan, hm…?

”-Du, har du en snus?”

En snubbe hade satt sig vid bordet brevid mitt.
Urk, ännu en som vill ha kontakt, jag orkar inte, jag vill bara sitta där och glo och fantisera utan att behöva vara trevlig.

”-Ja, det har jag, men jag låter ingen jävel gräva i min dosa med sina bakteriehärdar till fingrar!”

”-Eh…?”

”-Det är en princip jag har!”

”-Okej, okej, lugn, det är lugnt!”

Han liksom backade där han satt. Men så tänkte jag att jag ju hade köpt påssnus också, äckligt, men ändå. Var han snusare så, äh, vafan…

”-Du kan få en påse om det duger!”

”-Oh, ja, tack, tack!”

Observera här hur respekt kommer ur ondska: Hade jag lagt mig ner direkt och sagt, JJJJAAAA, klart du ska få snus av mig, här kommer den, då hade den fan bara tagit för sig (vad är det för snusare som inte har snus, skyll dig själv), men nu gjorde jag det hårt, och sedan visade jag mildhet, fick respekt, ha-ha-ha (hm, jag är inte lika sjuk som det här verkar….).

Men den fan nöjde sig såklart inte med att ha fått snus. Nu hade han brutit isen. Och då fick jag höra hans ”sorgerliga” historia…

”-Jag blev utslängd från Strömpis. Jag snackade bara med en polare och ……!”

Jag orkade inte. Jag lyssnade någon minut. Sedan blev jag tvungen att rensa. Jag svepte min bira.

”-Nä, nu ska jag ta en runda, vi hörs, hej!”

Och så gick jag och satte mig i baren, i ena hörnet. Gaggade med personalen, läste Metro, drack mer bira. Kände att jag kände, svaj-svaj (viss kontrollerad berusning). Gaggade med han jag känner lite som är krögare i värmland. Han hade problem med sin personal. I mitt läge gav jag honom fina råd…
Och så stängde de och jag gick hem, fick gå hem, äntligen.
På vägen där längs gågatan satt några medelklassungdomar-vuxna, snubbar. Sådana där som har stålar på banken och ”rätt” kläder för att försöka se softiga, vanliga, ut, mössa och lite så där, som Snövits dvärgar, men som bara är utklätt, inte på riktigt, inte som i Alperna på lyxanläggningarna där de tillbringar vintrarna på pappas pengar.

”-Du, du som kommer här, kan inte du vända och gå tillbaka, så att vi tror att det finns liv i Örebro?”

En i och för sig inte helt orimlig begäran, men då den kom från dem så kunde jag ju inte hörsamma den. Jag svarade medan jag gick förbi dessa hotta boys, strax under 30-strecket.

”-Äh, gossar små, hållen käften, det här ÄR Örebro, här är folk döda. Det borde ni veta!”

De blev helt tysta och jag kunde gå vidare utan vidare kommentarer. Det var skönt.

Kom upp här till mig och började skriva detta.
Nu är det gjort. Ut med detta.

Rocka snocka!

PS. La till fem nya sköna videosar med musik till höger i sidebaren. Jävlars, de är så sjukt bra allihopa, det kan inte bara vara min feber, James Brown, Tom Jones och Janis Joplin, Bob Dylan, Miles Davis och Tina Turner. Det bästa av de bästa, MUMS!

/Baron

Annonser

One Response to Onsdagskväll i feberns tecken

  1. Voefflo skriver:

    Håller med om gud och radhusen… jag var nog också sjuk då. Hade mycket astma när jag var barn så det var väl det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: