Ohh en sådan vanlig dag…

Det var fredag. Fredag som i en månad sedan jag blev sjuk. Fredag som i att jag inte behövde gå till jobbet för att de fixade med vattnet där så det var stängt på eftermiddagen i alla fall.
Så jag sket i jobbet.
Vid två tog jag min båge och åkte hem till min morsa. Jag åkte över Fellingsbro. Jag är numera helt på det klara med att de som bor där, en väldigt stor procent, är inavel som inte borde ha körkort. Inte för att de kör illa när de ser mig på min fethoj, utan för att de inte klarar av kurvorna, utan måste ut med sina jävla bildäck i gruset och spruta in det på vägen, vilket gör svängar för en hojåkare som mig direkt livsfarliga.
Det är enorm skillnad att ha fyra däck mot vägen mot två. Grus i en kurva där man ligger och fläskar på, även i lagliga farter, betyder lämlästning och död. För några lata inavlade idioter inte kan hålla sina däck på asfalten. Och, okej, vägverket har sin del också. Varför i helvete måste de bjuda på nytt grus på bägge sidorna av vägen när de gör nya vägar?
Jag vill bara straffa någon. För fatta, hur det är att ta en kurva i rätt hastighet, och inte behöva bromsa ner till 30. Att ta en kurva och känna centripedalkrafterna, det är kärlek.
Nåväl, nu har jag sagt vad jag tycker om innevånarna i området mellan Örebro och Fellingsbro.

—–

Var rätt paj när jag kom hem till morsan. Är fortfarande lite sjuk och blir lätt utmattad. Att det är kallt och blåsigt och fuktigt när man kör fethoj, gör sitt till.
Hon blev nästan rörd då hon såg mig. Det var ju en månad sedan, då vi var på Olas begravning i Västerås.
Jag kramade om henne där i rullstolen.
Fick kaffe, kakor, bullar, rubbet.
Och så hjälpte jag henne med lite prylar, innan vi drog ut.

Jag vill säga så här, att dra en rullstol, till återvinningen (alla gamla människor ser återvinningen som något väldigt viktigt, det är fanimej rörande), och så slänga glas där, och plast där, och aluminium där är påfrestande. Att dra en rullstol upp för en backe, eller att bromsa nerför, det tar på krafterna.
Jag är helt slut efter min vända. Gifterna i mitt fett sprutade ut i blodet.
Så körde vi till affären.
Det är en kass butik, men morsan vill gynna den. Varor av fabrikat som jag inte brukar köpa. Det är fanimej underklass. Det är inget fel med underklass, men min morsa skulle förtjäna en vanlig Domus eller ICA.
Just detta ska jag utveckla någon annan gång, inte nu. Jag blir för rörd.

En enormt vacker zigensk ung kvinna kommer in i butiken med sin morsa. Jag glor. Lång kjol, men vilken vacker böna. Vi låter dem gå före i kön. De blir glada och tackar, för de har väntat på oss, trott att vi står i kön, det är bara vi fyra i affären.
När de betalat och gått ut säger morsan:

”-Nu dör jag!”

Vadå? Vad menar hon? Och då menar hon att morsan till snygga bruden som just gått ut från butiken efter att ha handlat hade haft en stark parfym som gjort det svårt att andas för morsan (hon är känslig). Jag blir lite förbannad. Av flera skäl. Dels för att det lät främlingsfientligt (vilket morsan inte har ett spår av att vara), men också för att hon oroade mig när hon sa så.

”-Sådär kan du fanimej inte säga, skärp dig!”

Den utlandsfödde herrn i kassan hajade inte vad jag var för snubbe som körde så stenhårt mot tanten i rullstol. Han såg lite orolig ut. Men jag bara måste. Bara för att man är gammal, sjuk och sitter i rullstol, hör dåligt, ska det fanimej inte fjäskas. Sägs fel, görs fel, då påtalar jag det, högt. Japp! Som med vilken ungdom som helst.

Jag skjutsade tillbaka morsan, med mjöl, läsk, godis, potatismjöl, socker, mjölk, grädde, mm. Jag tog i som fanken vid uppförsbacken innan hennes hus. Skjutsade in henne i hissen. Tryckte på knappen till rätt våning. Tog trapporna själv.
Och så, när jag kom upp, längst upp där hon bor, fjärde våningen, så drabbades jag av illamående. Jävlars vad jag mådde dåligt. Jag hade ansträngt mig fysiskt för första gången på en månad, och det straffade sig.
Jag var helt bongo. Att må illa är det värsta jag vet. Nu gjorde jag det. Orkade inte med något snack, någon aktivitet. Drack en massa vatten, tog en Ipren för första gången på två dagar. Väntade.

Klockan var över sex när jag fullt påklädd, massa tröjor och prylar, åkte mot Örebro. Nästan sex mil hade jag framför mig. Och klockan sju var det tvätt-tid som jag beställt.
Det var dimma, det var kallt, men det gick bra. Vi var inte många som körde motorcykel denna kväll.

Kom hem. Parkerade. Handlade på ICA. Bira och tvättmedel. Snus.

Kom till min lägenhet. Tryckte in tvätten i maskinen i tvättstugan. Tvättade.
Åt, hade fått käk med mig från morsan. Kalops.

Surfande, kollade TV, drack bira.

Nej, jag var inte helt på, inte helt frisk, inte helt vanlig, inte ännu, inte än.

Gick över stan. Inte mycket folk. Kom till Biskops.
Perra och Melkis. Satte mig där vid bardisken.

Drack sammanlagt fyra starköl under kvällen. Mina första starköl på en månad. Folk kom fram och hälsade. Känns skönt att känna folk. Det var både fiender och vänner och personal. Och andra kategorier.

Sten och Stanley-Staffan var där. Jag retade honom. Karin W från Lolita var där, och såg rädd ut när jag tittade på henne. Lite andra rockstjärnor också. Jaja,

Den lilla mörka som jobbar som servitris på fina Slottskällaren kom och kramade om mig. Hon är lite stygg, skriver till mig på Facebook-skit-siten, tycker jag är en riktig rackare (riktig man). Men jag höll mig kall, iskall, som vanligt. Går inte på, inte igen, no more. Men polare, det är okej att vara.

Även andra brudar var lite på. Och jag var off.

En böna, en glaskonstnär, satte sig brevid mig. Hon är milfig. Hon hade en snubbe som var på henne som fanken. Ha-ha, bara bra. Men hon ville hellre umgås med ointresserade mig än honom. Det gjorde snubben vansinnig. Jag kunde inte skita i det mer än jag gjorde, ha-ha.
Hon ”nuddade mig” med benen, gjorde allt det där. Och så pratade hon och berättade om sitt liv. Jag var trött.
Men jag fick veta att hon hade en dotter som gick i nian hos någon skola som jag betraktar som en sekt. Bara för det kommer jag inte ihåg vad det heter nu. Skit också (alltså nu när jag skriver).

(Edit: Nu när jag kollar stavning och sådant efter att ha lagt ut, Montessori tror jag skolstuket heter).

”-Fy fanken, nazi-kommunister som tror på UFON, bluääääää!”

Jag var inte nådig. Inte Sajentolåger, utan det där andra, som håller på med färger, arrghhhh, äh, kommer inte ihåg.

”-Du kommer att ångra dig! Om tio år ser du på CNN att din dotter och 15 000 efterföljare står vid Nilens strand och alla följer din dotters predikningar och slänger sig i vattnet och äts upp av krokodilerna för att hon säger att UFO-nissarna då kommer och räddar dem till evigt gott liv!”

Hon häpnade över mitt påstående. Och jag garvade, och till slut garvade hon också.

Hon var på. Jag var av.
Hon beskrev var hon bodde, var hon jobbade (samma ställe). Okej, jag skulle komma förbi och kolla när hon gjorde konst i Wadköping.

Jaja, så stängde de på Biskops. Jag slog en drill och så gick jag ut, ensam.

Gick hemåt. Massa vilsna själar, berusade, över hela staden, som vanligt.

När jag kom fram till Våghustorget här nere vid Krämaren så satt en brud och tjatade i mobiltelefon. Brevid henne en kille som jag såg ”verkligen” skulle vilja följa med henne hem. Men det sket hon i, för hon snackade med sin bästa tjejkompis, och hade högtalarfunktionen på, så jag hörde allt.

”-Men vafan, vi ska ju gå hem tillsammans, var fanken är du? Du kan inte svika mig på det här sättet, bla-bla-bla!”

Snubben stod ut för han trodde att han skulle få knulla då. Jag bara skakade på huvudet och gick framåt mot Krämaren. Där stod en taxi med öppen dörr på passagerarsidan, och där satt en brud och gaggade i mobiltelefon…
Jo, precis. Detta var samma brud som bruden jag just gått förib snackade med och bråkade med. Jag kunde inte hålla käften, jag gick fram till taxin:

”-Du, bruden, sluta tjata med din polare, HON SITTER JU FÖR FAN DÄRBORTA!”

”-Va, var då?”

”-12 meter i den riktningen!”

Jag gick vidare. Stannade, vände mig om. Bruden hade farit ur taxin och hittat sin tjejkompis. Fy fan vilka våp det finns i denna stan.

(Har bild, men orkar inte lägga ut, så illa är det, he-he).

Ja, och så.
Klockan är tydligen tre nu. Har skrivit rätt mycket, och inte gjort det hemligt. Jag är stolt över mig själv.
Nu lägger jag ut. En timmas bokstäver ut i cybern nu.
Jag är trött, men glad.

När jag blir stor så ska jag…..

Rocka rolla!

/Baron

Annonser

2 Responses to Ohh en sådan vanlig dag…

  1. Stoffe skriver:

    Så du har blivit brudlogistiker nu oxå!!! Kanske går att utnyttja, till både det ena och det andra…. 😉

    Långa epos om en man mitt i Örebros vardag, eller snarare Örebros varnatt! Dä ä inte lätt, nänä…. Men kex är mjukare än gurkor! 🙂

    Ta hand om dig o din kära mor!

  2. Stoffe skriver:

    Rock’n’Rullator!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: