Lite fredag mot lördagsnatt

Jag är ett geni, och jag är kass. Jag står på bägge benen och är vek. Jag är allt, samtidigt. Vill bara klargöra detta.

Har torskat som fanken på Miles Davis igen. Lyssnar som tusan på Spotify. Sorry, har inga inbjudningar att ge bort, ännu. Jag har ju gillat Miles länge, jävligt länge. Vilken kille. Från tidiga Be-Boppen, över tok-jazz-rock, till de sista plattorna. Från sådant som So What (en favvis) till Tutu med elektronisk smek, med moderna killar och med Coltrane. Vilken jävla kille. Respekt. Nåväl.

Något annat man kan njut av, om man gillar musik och film, är faktiskt Joost, som nu är web-baserat. Bara att gå till www.joost.com och regga sig. En hel del live med Miles där faktiskt. Och klickar man sedan rätt, så får man fullskärm och kan digga, verklig-digga! Ville bara ge det tipset. Jag är känslosam, för jag har diggat nu ett par timmar, pust, så jag diggat. Det är naturligtvis ingenting för en snubbe eller böna med flaggan i topp som känner sig närmare Sven-Ingvars just nu. Men för oss andra, som bara minns lyckan som när man fick en kaka gratis då man var 12 bast gammal som just lycka, det är för oss.

Jag är fortfarande jävla sjuk. Det bara snurrade på jobbet, men jag gjorde min pryl, och det lyckades över, och jag säger über-över, förväntan. Kommer att återkomma till detta sedan. Men så satt jag och uppdaterade där  i tre timmar när alla gått hem och kände att om jag inte gick hem själv nu, typ NU, så skulle jag ramla i ett dike på vägen och bli hittad till våren, som en Yngve Frej. Så jag gick hem. Klarade mig hem.

Mådde skitdåligt. Lite feber, lite hosta, mycket illamående, mycket typ ”vem fan är jag, känner inte igen mig, argghh”-känsla.  Inte så att jag bleve psykotisk. Nej, det var som jag inte kände igen mig i min egen kropp. Jag kände mig skitdålig helt enkelt. Sov på soffan till halv elva på kvällen, innan jag gick ut och förlustade mig (dum i huvudet som jag är, men vafan…).

Förlustelsen bestod i att gå till vanliga stället. Snacka med de vanliga. Lägga ut birastålar.  Och gagga med lite andra. Och så gå hemåt när det blev stängt.

Chefens dotter ropade på mig på Stortorget då jag försökte slira hemåt. Jag såg inte vem fanken det var. Men stannade. Hon kom närmare. Jag kisade i mina datorglasögon.

”-Jag ser inte vem du är, identifiera dig!”

”-Det är ju jag!”

”-Aha, he-he!?”

Vi hade en trevlig diskussion om folk som tränger in i ens auora, dvs kommer för nära, skriker i öronen, som inte kan hålla avstånd på krogen. Och då kom en jävel som tydligen kände mig och trängde sig för nära oss (jag kände honom inte, men han kallade mig vid rätt namn, hm…).
Nåja, så gick jag vidare hemåt, och lyssnade på Miles, och diggade. Fanken, vilken kille det var. Undrar vilket år, det här vet ju Stoffe, som jag stod på Gröna Lund, i den där hiss-attraktionen brevid han som jag betraktade som nasse på den tiden, från det där tjockholmsbandet, vadfanken de nu hette (återkommer till det någon gång), och kollade in herr Davis, med min dåvarande böna, fem meter ifrån scenen, wow, hon vars morsa var brorsa med Gröna Lund-chefen, ha-ha. Då var man hott. Härliga jävliga 80-tal. Då var man vip, och du och bror med Janne Haldoff till och med, ha-ha.

Jag blir galen av att skriva. Miles kör på här samtidigt. Bara det.

Under en viss tid, när jag vaknat, under jävligt sen lördagseftermiddag, tidig lördagskväll, ska jag och Häcko ha ett litet gott snack, kommunikationsmässigt, och så ska vi skapa kunskap för er, våra vänner, om i sommar. Håll ut.

Äh, lite Miles med musik och bild här nu, senare version. Jävlars vilken kille (kan vara repris här i cdb-bloggen), men han kan inte repriseras för många gånger, det svänger bajskorv, det känns i ryggraden, i ollat, i klittan, när han kör här:

JAG BARA KÖR!
JAG GER MIG ICKE FÖR ÖREBROMÖSSAN NERDRAGEN ÖVER ÖRONEN!
DET ÄR MITT LIV!

Rock och love!

/Baron

Annonser

8 Responses to Lite fredag mot lördagsnatt

  1. Stoffe skriver:

    Gogglade på Miles Davis Gröna Lund (och då kom Baronens hemsida upp) mig in på http://sv.wikipedia.org/wiki/Musik%C3%A5ret_1987
    och fann följande kommentar:
    1987
    Juni – Miles Davis på Gröna Lund i Stockholm.

    Sågs du och jag då Mats?

    Krya på dig!

  2. Hank skriver:

    Det är ju också 50 år sedan århundradets och världshistoriens bästa skiva släpptes: Miles otroliga Kind of Blue. Samma år som tre kalas killar kom till!

  3. strega skriver:

    Var oxå där!

  4. Rolf skriver:

    Skicka inbjudan till Spotify så fort du kan

  5. Stoffe skriver:

    Mycket bättre kan det inte bli! Go 60´s GoGo!!! 🙂
    Wilson Pickett i bättre form än när jag såg honom på Katalins bakgård i Uppsala som nån jävla lekledare….

  6. Stoffe skriver:

    Tung Gung Kung:

  7. Stoffe skriver:

    Jesus Hits Like The Atom Bomb:

    Halleluljah Bröder och Systrar!!! 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: