Det är lördag, eller söndag morgon

Igår hade jag gäster. Det är sällan jag tar hem folk. Men när Baggo, Baggos böna frk L och Bluespolisen påträffas på krogen, då finns inget val. Jag hade vin. Och så körde vi. Här, en kort rulle där Baggo lirar Posetivly fourth street av Dylan, en vers, eller hur det stavas. Grabben är ett geni:

Ingen orkar väl kolla, men jag har en halvtimmesrulle också, he-he. Äh, jag laddar upp, det finns de utan liv (som jag) som vill se hur det är, i verkligheten (Världsklass, men det fattar man inte förrän mot slutet, hi-hi):

——

I kväll var det lördag. Jag sov som en idiot. Vaknade kvart i fem på eftermiddagen. Vad säger det om en själv? Jo, det säger att man har en massa sömn att ta igen. Och det gjorde jag.
Fixade i ordning en gigantisk sallad med en hamburgare (köttfärs som jag stekte) under sena kvällen. Tror det är bra för mig.
Det var julstämning och snöade när jag gick ut strax efter tolv. Gick över denna stad och garvade. Det var fint på något sätt. Och folk som jag gick förbi var vänliga. Själv var jag lite sisådär. Man blir lite ”sisådär” när allt är samma, var och varannan dag.

Kom till Biskopen. Skällde på vakten att han inte hade skottat. I går, fredagen, skällde jag på honom att han inte hade sandat (det ska han ha). Fanken, en ”entré-värd” ska väl se till att man inte ramlar utanför, eller hur? Igår hade han gått och hämtat sand och allt och jag och krögaren garvade. Men nu ville han påstå att jag var packad, som inte klarade halkan (fast på skoj). Äh, det är härligt att inte vara ung, så man kan jävlas lite med vaktfolket, he-he.

Satte mig i baren, stor stark. En brud kom och beställde brevid mig. Jaha. Men hon glodde ”i mjugg”. Alltså hon kollade in mig, det såg jag i ögonvrån. Men sket i det. Lät henne hållas. Sedan gick hon iväg.
Nu är frågan, om hon kollade in mig för att jag är Sveriges mest eftertraktade ungkarl, eller för att hon var sjuk i huvudet och tyckte jag var ett kap?
Sådant kan man inte veta, he-he.

Så fick jag en klapp på axeln. Det var fröknarna som jag känner. En av dem sa åt mig att ta min bira och hänga med in i ”chambre separe”, ett litet rum där vid baren. Okej, så det gjorde jag.

De är trevliga och stiliga bägge två. Därinne satt också andra från Stora Hotellets personal (Biskops är Stora hotellets pub). En av kockarna som har järnskrot i ansiktet satt där med sin böna, som också har järnskrot i ansiktet (piercingar).

”-Oj, har ni förlovat er? Ni har järnskrot i hakan bägge två?”

Jag sa det i alla vänlighet, och tänkte så också. Men så var inte fallet, he-he (Ja, jag retades lite där).

Ja, sedan satt jag där och gaggade och garvade, och så stängde man. Klockan var ju två. Och jag gick ut i världen igen. Såg alla människor som var på väg hem. Det snöade vackert. De där människorna som hade lagt ner massa med stålar på att se rätt ut, vad det gäller kläder och allt, hade det lite svårt.
Det kom ner vita flingor från skyn, och brudarna som visade upp sina spiror i allt för korta kjolar för att vara februari, ångrade nog sitt klädval, speciellt då de inte fått de hugg de förväntade sig, utan nu bara skulle gå och ta en nattmacka med sina väninnor, eller få en taxi eller hinna med nattbussen.

Fanken. Jag betraktar världen liksom utifrån, som jag inte var en del av den. Men det är jag.
Jag måste skärpa mig.

Jag halkade hemåt i snön, kom hem, och la upp film här ovan, och skrev det här.
Nu kommer jag antagligen att sova till fem på söndagsmorgonen, igen. Så kan det vara, så är det. Hoppa och lira!

Rocka böldpest!

/Baron

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: