Jag går och går och går

Solen sken. Det var efter lunch. Jag gick till jobbet. Jag mådde rätt fint.
All snö och all is hade försvunnit från trottoarerna, det var snö i vägkanten och is lite här och där, men inte där jag gick, nu knastrade det bara av sanden som var kvar under fotsulorna (nej, eller ja, jag hade pjuck på mig, men det knastrade under sulorna, kanske jag hade borde skrivit).
Vid den där mellanstadie-, och kanske också lågstadieskolan på väg till mitt jobb kollade jag in några stygga fröknar som samlade in de unga medborgarna där jag gick i vårsolen. Framför mig hade man grävt en grop och satt upp sådana där stängsel som är röda och gula eller brandgula, nu kommer jag inte ihåg, alltså plankor, avspärrningar, sådana som kommuner använder så man inte ska ramla ner i hål som de gräver. Ett slags staket. Äh, vänta, jag ska sno en bild så man fattar. Sådant här var det, gult och rött:

avsparrning

Så min väg framåt smalnade av i tre meter framför mig. Okej, jag har ju gått där förut, så jag sket väl i det. Kan fortfarande sikta och bestämma hur och var jag ska gå. Framför mig, åt mitt håll kommer en snubbe gående, en sådan där med överrock som han bär stolt och har skärp i midjan, cirka 28 år gammal, och med Clark Kent-glasögon. En smyghomo. Eller äkta helöppen-homo. Det får han vara. Jag har inga fördomar mer än att jag tycker det är roligt att kategorisera folk. Jag är inte fördömande. Är du homo, så kör på för fanken, men hymla icke! En homo extra är en chans till extra fru för mig, en som tar mig istället, en som kan laga mat till mig, städa, diska och häpen sitta och lyssna på mina idéer och fantastiska tankar om livet innan jag tar på mig grodmansdräkten och plockar fram mina spanska rör  (he-he).

Äh, vafanken, nu kom jag liksom ifrån det hela. (Ta tag igen:)

Så där gick jag mot honom, när det avsmalnade. Jag var fast besluten att gå förbi det där stakethindret med hål innan han kom, så vi slapp trängas, det var artighet och finess i detta tänkande. Och så…

SPLONK!

Min vänstra fot klev på en isboll. Detta gjorde att jag förlorade balansen. Jag rasade åt höger, mot gropen med stängslet där de grävde efter avloppsfel i huset brevid. Min hjärna sa åt mig att slå ett karateslag på det där röd-gula, vilket jag gjorde (hade då ingen kontakt med marken utan befann mig i tyngdlöst tillstånd).
”DONK” hörde jag att det lät när min högernäve slog till på brädan. Det gjorde också ont, vilket kändes direkt. Och så, av den här motkraften som slaget gav, så for jag åt andra hållet, över den lilla bit av trottoar som jag gått på, och in mellan två bilar som stod parkerade där, varav en just höll på att köra ut. SMACK!
Jag slog i backen stenhårt. Låt på rygg, räknade ut skadorna, kände skam, enorm skam för min klantighet. Bilen körde inte på mig där i vägbanan, i snödrivan, och snubben som jag i mina tankar anklagat för att vara homo störtade genast fram.

”-Oj, behöver du hjälp, är du skadad, vad hände?”

Han var jävligt trevlig. Men jag låg bara där, som en sköldpadda på rygg och försökte samla mig, sprattlandes med armar och ben. Var något brutet, hade jag öppna sår, blod, levde jag?

”-Ja, tack, hjälp mig!”

Han sträckte fram näven (otroligt propert klädd, med tunna läderhandskar, jag hade fanimej inte fel där) och jag tog tag och så lyfte han upp mig samtidigt som jag reste på mig.

”-Är du okej?”

”-Eh, jo, ja, tror det, tack som fanken, men det här var det mest pinsamma i år, hur i helvete kunde jag göra en sådan här rova?”

”-Det är lätt hänt, det kan vem som helst göra!”

”-Okej, stort tack i alla fall!”

”-Visst, klarar du dig?”

”-Jodå!”

Och så gick han iväg. Och jag var imponerad. Har alltid sett det som så att om jag skulle ramla eller få hjärtattack eller hjärnblödning eller få en komet i skallen, så skulle ingen jävel komma och hjälpa mig. Jag hade fel. Folk är goda, och det är jag jävligt glad över, fast jag skämdes. Vafan??? Det var ju inte ens halt där och jag rasade ner totalt!

Så gavade jag hela vägen till jobbet, krokig, men jag garvade. Hade ont i ena underbenet, i ryggen och så blödde jag på ovansidan av min högra karatehand. Jo, den är svullen i skrivande stund också.

En vanlig dag i Baron von Örebros liv, tjoho!

———–

Fixade nu, när jag kom hem, ett nytt konto på 12seconds, och det är den länken man kan klicka på här till höger i sidebaren. Senaste rullen överst. Men om man vill skåda de sista 20 minutrarna av min vända i kväll, med styggskrivning på bilrutor till hemgång, så får man scrolla ner först, och så klicka sig upp. Ja, jag vet, det är helt värdo, men jag kan inte låta bli. Finns teknologin, med MMS till e-post och någon tjänst i staterna fixar det hela, och det är gratis, då, då kan jag inte låta bli. Kolla, eller skit i att kolla. Det ligger där ”ijallafall”.

———-

Vad mer att säga? Massor. Men jag orkar inte nu. Jag berättade om början på min dag, och slutet på dagen. Det får cybern vara nöjd med.
Kan bara säga att sidan på webben som jag driver via jobbet, oj-oj, nu är full av härliga nya webbtjänster, och jag garvar och diggar.

Må jag komma upp ur slafen under fredagen. Viss stelhet kan nog infinna sig. Det gör alltid ondast dagen efter.

Äh, okej.

Har ett par sköna prylar för ögonen, men det tar vi en annan gång. Stoffe skickade en pryl, men jag har också en egen pryl som jag fått fatt på, som är helt jävla sjukt frän. Men det får vänta. Nu ska Barro sova.

Vänta igen. En gammal polare, alltså som var polare förr (nej vi är inte ovänner nu, men vi umgås inte nu för tiden), ringde mig idag. Han vill så jävla mycket att jag kommer på hans fest på en krog om ett par veckor där han släpper sin bok om sitt liv (200 stålar för bok, mat och bira). Jag bad honom dra åt helvete, för jag hade läst i lokalblaskan, där de skrivit om boken, att han hade använt en av mina storys från förr som sin egen. Förväntade mig mer av den sorten, och sa det. Han blev helt paff när jag ställde på honom, och det gjorde mig gott, ha-ha.
Men, okej, jag kommer, den 28:e denna månad. Ska ha med mig rödpenna, och ska, som jag sa, begära ordet och hålla tal, där jag drar ner hans byxor eftersom det kommer att visa sig att det är JAG, Baron von Örebro, som egentligen upplevt 43 procent av boken.

Det här får ni som följer cyberdagboken här veta mer om i sinom tid..

Rocka ållon!

Rocka kastanjer!

Rocka hasselnötter!

/Baron von Love

Annonser

5 Responses to Jag går och går och går

  1. seppo skriver:

    vi ses där,M, och jag bjuder på en,två,eller fler pils, ser fram mot detta.Bra blogg!!!!
    S från R-g…

  2. baronen skriver:

    Seppo: Tack för att du skrev en kommentar till detta inlägg och diggar bloggen. Det glädjer mig. Men vem du är, eller vad ”S från R-G…” betyder, det har jag ingen jävla aning om alls. Rock!

  3. Våfflan skriver:

    En mycket utförlig och uttömmande berättelse om vurpan vid väghålet. Här finns inget mer att tillägga.

  4. Stoffe skriver:

    Är ditt liv sååå intressant att det är värt att sno!
    Sträck på dig Mats!!! Le, o ta bra betalt!!!

    Ser fram emot TV-soffor o Debatt-debatter…

    HAHAHA!!!

    Giv them på Moppe eller med en kraft som hos MC 5!!!

    Gå försiktigt fram…. o gå inte för långt! 🙂

    När kommer min grej då? Celi-batman hehehe

  5. Stoffe skriver:

    Skynda Dig o ge ut din version av hur det EGENTLIGEN var!!! 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: