Anita L. Vilken puma!

Alla känner igen den låten. Nåja, inte de som är födda efter månlandningen kanske…
Vilken donna, Anita L. Lirade den nervsjuka bönan helt galant, mästerligt i Roy Anderssons ”En Kärleks Historia” (Jepp, tre ord).
Och så var hon ihop med boxaren Bosse Högberg, fick väl lite smisk där och allt. Nervsammanbrott och allt, som det hette då. 60-talets snackis, superkänd som hon var. Hon var störst ett tag där på 60-talet. Nu bor hon i Frankrike och har det kasst sedan en massa år, hatar Sverige och hur hon blivit behandlad. vad som är känt, och är över 70 bast.

Förutom den där videon ovan så hittade jag den här underbara bilden på nätet, från Fib Aktuellt. Hon måste väl ha varit lastgammal då, he-he, kanske till och med ofattbara åldern 40, men ställde upp ändå, för lite pin-up:

anitalinbl

Nä, nu vet jag inte hur jag kom in på det där. Vi fortsätter.

Jag har just nu 12 dagars jävla ledigt framför mig, med full lön (taskig lön annars, i jämförelse med någon fackpamp eller försäkringsbolagshöjdare, men det jämnar ut sig lite med ledigheten). Jag vet att det är ett hån mot alla andra som inte har dessa lov som jag har, men så är det. Och det är inte så roligt som det kan verka, för om man inte har en massa stålar, vad fanken ska man då göra av sin ledighet, sin frihet? Just det. Stirra vägg, eller gå ut och bira sig.

Bluespolisen SMS:ade mig där jag satt och lyssnade på John Coltrane och spelade rymd-dataspel på datorn.

”-Är du på gång ut?”

Jag svarade:

”Sug olla småhus snäv biskop snart”.

Bluespolisen skickade nytt SMS:

”Är det ett ja?”

Jag svarade:

”Regna 70 lågt oacc. Ja sommarträff!”

Han blev galen och ringde upp mig. Vi fick klarhet.

Alltså, grejen är så här, på flera plan. Och nu ska jag försöka bena ut det hela. Så här. Alltså, folk kommunicerar men har liksom inget att säga. Jag ser folk som står och slösnackar med varandra på gatorna här i staden, de skulle lika gärna kunna måla med olika färger, eller vara djur. Det de säger är inte det väsentliga, utan just kommunikationen, gagget, lätet. Folk snackar skit, det är rösten, lätena som ger samhörighet, inte innehållet.

”-Ja, jag var i tvättstugan idag!”

”-Min lille Bertil fick skäll i skolan för att han hade fisit!”

”-Vår SAAB kör fortare än en rymdraket!”

”-Apor har röda arslen!”

Folk snackar skit, ingen bryr sig om vad den andra säger, men folk trivs med det.

Vart vill jag komma?
Jo, så här, när jag försökte svara Bluespolisen så upptäckte jag att jag hade lite för långa naglar för den där fjolliga telefonen (de är klippta nu), och mina naglar var mjuka, så jag skrev fel, och mobilen hittade på ord som den trodde jag menade. Vanligtvis brukar jag då gå in och rätta. Men så tänkte jag att ”vafan” det är ju bara ett läte, ett bokstavsläte som signalerar gemenskap, att jag hört Bluespolisen, så jag skickade iväg det ändå. Jag hade ju försökt skriva begripligt, det blev inte det, men skit samma. Och så skickade jag det. He-he.

Som de där som går i montesori-skolor, som får betyg i färger, ha-ha (vad jag tror ijallafall).

Det är helt rätt.

Vad tycker du om Obama som president?

-Gul!

Vad tänker du betala för mjölken?

-Röd och lite dragning åt gult!”

Vad får man i lön för det här jobbet?

-Orange, grön, brun!”

—————

skyltsomslogs

Bilden ovan, den där skyltpålen som snubben slog mot med järnpåk, som jag berättade om igår när jag fegade. Gick förbi den nu under kvällen och dokumenterade, så cybern ska haja, he-he. Bong-bong!

———

Jag jobbade idag, och tog inte bågen till kneget. Måste gå, måste röra mig, behöver det.
Det skapades fina prylar på jobbet idag, hur som.

Väl nere på Biskops så stod jag och snackade med den där snygga och tilldragande bönan som påstår att hon är gift (vilket hon väl är, men ändå).

”-Jaja, du är gift nu ja, men sedan…!”

Hon petar mig i magen hela tiden, ger mig fantastiska leenden. Jaja, är väl bara ond som tänker lite,  som kvinns kan vara annars, he-he….

Där var också Diadem-Åsa och hennes nya snubbe, han som har en annan krog här i stan. Jag var ju jag, så jag sa:

”-Har ni tjejer inte varit med om att ni haft sex, missionärs-sex, och snubben somnat på er efter ni har varit på krogen, mitt under akten, liksom?”

Alla såg ut som frågetecken, förskräckta. Diadem-Åsas snubbe garvade först. Sedan Diadem-Åsa själv. Den snygge, luriga, och gifta bruden, tittade på mig som om jag kom från en annan planet. Själv skrattade jag hårt.

Men, alltså, sitter man ett gäng grabbar, utan damer i närheten, och säger den prylen, så räcker 4/5-delar upp handen, ha-ha-hah-a-ha-ha-ha-ha.

——–

Det var trevligt folk ute denna kväll, på detta etablissemang.
Så stängde de och det var till att gå hem igen. Jag och Bluespolisen gick hemåt. Gaggade om livets sötma och peppar. Träffade lite folk jag känner på Stortorget, en Albansnubbe, jävligt trevlig lirare, bla-bla.

Utanför den där lilla restaurangen som jag alltid går förbi, vars krögare jag känner och har berättat om tidigare, så stannade jag till. Det är fönster rätt ut mot gatan. De bägge ägarna var innanför. Den ena bakom bardisken, den andra, kocken, i soffan. Bägge vända ut mot fönstret. Det satt lite snygga brudar där också (som de väl saftat för att få lite gött sedan, då de ju redan stängt när jag stod där utanför fönstret).

Jag stannade. Tog mina bägge lill-fingrar och körde in i min käft och drog utåt åt varsitt håll, så kinderna nästan sprack, och så joddlade jag med tungan, så allvarligt och provokativt jag kunde: Bluää-läa-lä-la-la-lalala!
En centimeter från det stora skyltfönstret gjorde jag denna cirkuskonst, blängandes mot dem.
Innanför, förutom de nämnda ovan, ett tiotal personer. Alla tittade på mig, såg mig. Och så fick de världens ryck av min oerhörda provokation. De exploderade i obscena prylar med käften, juckande med höfterna, gjorde prylar med armarna som var det fräckaste jag sett. Hela stället exploderade i snusk! Förutom de där brudarna de hade därinne, som de raggat upp, de höll på att svimma av chock, från mig och deras flirt-hanar, ha-ha-ha.

Bluespolisen höll på att få hjärtattack när han såg det där. Han garvade i åtminstonde tio minuter när vi gick vidare sedan (ungefär direkt), han hade aldrig sett något liknande (och inte jag heller, he-he).

”Livet är en dröm, en dröm för oss alla” (text och musik: Bengt Cassidy).

——–

Fick post från lokalblaskan idag. De har snokat reda på att jag fyller år snart. Nu ville de ha uppgifter om mig, vad jag hölls med, släktingar, karriär och allt det där. Jag skulle beredas utrymme gratis i deras publikation på familjesidan.
Jag fylldes av vämjelse. Som att skicka in dödsrunan om sig själv. Minns att jag fick samma erbjudande för tio år sedan, då slängde jag bara skiten.
Och, för att vi inte ska missuppfatta varandra, cybern, jag är 17 år, inte en dag äldre!!!!!

Men sedan, här såg jag möjligheter. Ojojoj, hi-hi. Säger inget mer här, inte ett skit nu. Rapport här sedan, då det är dags, sista delen av maj, he-he.

Och jag ÄR 17! FATTA!

——-

På onsdagskvällen ringde Häcken mig. Han var på Enköpings lasarett. Han skulle äntligen bli opererad där denna torsdag (inte i Uppsala där han är skriven, utan i annan ort i deras landsting). Nersövd skulle de öppna tre hål i honom och knipsa av skiten han har i magen. Om det var värre än de trott, skulle de skära upp honom och rensa hårt. Vad var det nu, gallan? Äh, något sådant, inte så dramatiskt, bara en vanlig operation, rutin, knipsa bara.
Jag har inte hört hur det gått, hoppas allt gick bra.
Vi garvade hur som helst jävligt hårt under vår telefon-sejour. Jag berättade om min succé med mig själv och min nya uppfinning, och så garvade vi så vi fick ont i nackmusklerna, he-he.
Måste ringa honom nu på lördagen och höra hur det gick. Hell Häcken!

——–

Baggo ringde också under kvällen, innan jag gick ut. Vi diskuterade det rådande politiska läget och kom överrens om att alla är idioter och utsugare, och att det inte är klokt att vi medborgare i det här landet står ut med allt, från borgararslens beteenden till fackpampars beteenden. Vi fann det otroligt att det faktiskt var som det är, att de som har makten, höger eller vänster, fack eller arbetsgivare, suger ballen av oss, och själva tjänar multum, fy fan!

Sedan garvade vi, för vi har en plan för lite annat, he-he (ungefär samma pryl som det där brevet som jag fick från lokaltidningen, vänta och se, he-he-he, vänta bara, he-he).

———-

Okej, klockan är fanimej halv fem. Nu har jag nog skrivit i en två timmar, minst, sedan jag kom hem. Det är galet, men så är det.

Ut med bokstäverna, som är… Ingen aning, men ordräknaren här nedanför står på exakt 1502 nu.
Jävlars, jag skulle kunna skriva en sluskig roman om dagen… hm, hm, hmmmm? Arghhhh!

Rocka flänspastej!

/Baron von Love

Annonser

3 Responses to Anita L. Vilken puma!

  1. strega skriver:

    Bra blogg. Du är klurig du, kommer ihåg när du
    la ut en seriestripe utan pratbubblor som man fick fylla i själv. Jag blev helt manisk, för det funkade. Så jäla genialt! Kom du ut med hojen igår? Min är laddad och klar. Lite för kallt bara, burr!

  2. hi!,I really like your writing very much! share we keep up a correspondence more
    approximately your post on AOL? I require an expert on this house to solve my problem.
    May be that is you! Having a look ahead to look you.

  3. Pekka Langer skriver:

    Vem är du? Vem är jag? Vem är Pekka Langer?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: