Det är natt mot tisdag

Jag vet inte…
Alltså, jag försökte skriva härom natten. Gjordet det. Satt tre timmar och skrev och så när jag skulle lägga ut så gav jag fanken i det.
Det kändes inte rätt på något sätt.

Men då jag driver denna cyberdagboksbikt och har cyberdagboksbiktfädrer, och cyberdagboksbiktmödrar så kan jag inte gå i stiltje.

Jag ska nu försöka få ut en simplifierad version av senaste tiden. Jösses vilka luriga snobbord jag använder mig av, äh, skit samma.

Så här har ett dygn med Baron von Örebro sett ut senaste veckan (fyra dagar utan jobb bland annat, det har ju varit helg):

Jag vaknar, jag segar.
Jag går ut och går, tre, ibland fyra timmar. Hittar fik, dricker kaffe, går, går vidare. Pratar högt med och till Baronmodern, bölar, skärper mig, går vidare och allt detta om och om igen. Slås av hur jävla vackert det är om våren.
Ibland undrar jag hur jag ska ta mig hem, jag går så långt, jag har ingen matsäck, inget att dricka med mig, tänker att kroppen kommer att banga ur utan näring och vätska. Men jag bara går och går och går och går, och det är skönt att göra detta. En slags gång-psykoterapi för mig.

Sedan kommer jag hem. Jag vilar lite, sedan kokar jag grönsaker och äter torsk som jag stekt.

Efter detta dricker jag whiskey, vin eller folköl.

Sedan försöker jag ta mig ner till Biskopen och dricka ytterligare bira, prata med folk, leva som vanligt. Få några garv. Skratta, leva.

Släktingar, de få jag har kvar, ringer och vi pratar. Vänner ringer och vi pratar.

På jobbet, jag tog bara förra måndagen ledigt efter chocken, så är alla mycket vänliga mot mig. Men jag tror att det är bättre att jobba och kanske gå undan ibland, än att sitta hemma och tänka, bli nostalgisk, känna saknad och allt det där, som jag ändå gör. Jag gillar mitt jobb, jag gillar de jag jobbar med, både de vuxna och de unga vuxna.

Jag ringer och fixar ditt och datt, det som ska göras, måste göras. Det kommer frågor, ”Varför ringer du, varför får du så hemliga samtal?” Alla behöver inte veta. Men det är fränt att det märks att det inte är som vanligt. De är pigga, mina yngre medarbetare.

Det där var veckan i sammandrag. Nu lite händelser.

I helgen satt jag ute på Biskops, med krogpersonal som jag känner. En kvinnlig bekant som jag umgicks mycket med förr kom förbi. Hon hade hört vad som hänt. Hon var helt nykter. Vi pratade, jag berättade. Och så plötsligt så började hennes händer skaka och hon blev blek i ansiktet. Vafanken?
Så kräktes hon helt rätt ut, stora strålar av kräks över stolar och bord samtidigt som hon svimmade och segnade ner. Jag reste på mig och försökte hindra hennes fall bakåt, men hann inte med det. Och ur strupen kom strålar av spyor som från en brandslang åt olika håll.
Jag la henne i framstupa sidoläge. Diadem-Åsa frågade om hon skulle ringa ambulans. Jag sa ja. Men så piggnade hon till som låg vid mina fötter och jag kunde lyfta upp henne på en stol. Ingen ringde ambulans.

Hon blev vid medvetande igen. Jag föreslog akuten, hon är ju dock i 45-årsåldern. Det kan ju vara vafan som helst hemskt, farligt. Men det ville hon inte. Jag smekte henne över ryggen, pratade lugnande, hon var i en slags chock.

”-Du, det där var ingen lek, nu jävlars drar vi till sjukhuset, jag följer med dig, sitter med dig hela natten om det behövs, det kan ju vara hjärnblödning eller vafan som helst, det såg ut som du dog!”

”-Nej, det behövs inte, det är bättre nu!”

Personal kom med en slags spy-myrr, jag slängde det över spyorna på möblerna, och till personalens stora förskräckelse även över tröja och byxor på min kvinnliga vän. Hon såg ut som hon rullat i sand efter en blöt dag på stranden. Det var något ämne som sög upp spyor.

När jag kollade runt mig så var det tomt på folk. Där det förut satt minst 40 pers, var det nu bara några ur personalen kvar. Alla andra hade fått ångest och gått iväg på mindre än en minut. Det var bara jag och hon som mådde dåligt kvar.

Okej, hon ville inte till sjukhuset. Så jag tvingade henne att ringa till sin loverboy. Det gjorde hon, jag tog telefonen (han låg och sov):

”-Du, din böna mår inte bra, nu kommer du ner hit som ett skott och tar hand om henne, tar henne hem och vakar över henne i natt, begrips?”

”-Ja, ja, okej!”

Så det gjorde han, och så gick jag hem. Ruskig pryl var det.
Fick SMS och tack dagen efter, hon var tydligen okej, och hon lovade att gå till doktorn och kolla vad det var för fel. Om hon gjort det, det vet jag inte. Men hon är en vuxen kvinna. Hon bestämmer.

——-

Ärligt från begravningsbyrån.

Kanske jag skriver för personligt. Men är det någon gång man behöver göra en cyberdagboksbikt, är det i min situation nu. Så jag gör det.

På Valborgsmässoaftonen tog jag ledigt från jobbet. Åkte bågen till Kungsör. Träffade morsans kusin på torget, brevid statyn av Thor Modéen. Gudrun, den yngsta av alla, fyllar 70 snart. Vi gick till begravningsbyrån.
Eva tog emot oss. Eva var ”Fotfixar-Eva” i morsans adressbok. En kvinna som arbetar halvtid som fotvårdskvinna, och halvtid på kyrkans begravningsbyrå (begravningsbyråtelefonnummret fanns under fotfixarnumret). De var kompisar. De hade plockat en massa blåbär tillsammans. Hon var rörd, och stolt över att hon fick uppdraget att ta hand om morsan.

Det är en trevlig kvinna i 60-årsåldern, så kan man beskriva henne. Jag tyckte om henne direkt. Och så satt vi där i det röda lilla huset i Kungsör och gick igenom saker och ting.

Det skulle författas dödsannons (för en i VLT tar de minst 4500 spänn!!!). Det skulle räknas. Det skulle… Många prylar.
Och, att sitta där och bläddra i en katalog med likkistor var fanimej Kafka. Det kändes helt jävla lurigt. Att välja fordral? Att, nä, det var så skumt, kändes så lurigt.

Jag hittade en, och jag krävde att den skulle vara miljövänlig, vilket den var. Den kostade 3900 spänn, billigare än VLT).  Jag blev positivt överraskad av detta. Trodde en kista gick på 30 papp eller något. Men det fanns sådana här. Så en sådan fick det bli. Morsan har, vilket kom över mig, alltid snackat om att det inte ska vara dyra prylar, utan enkelt och ljust. Så skulle det bli.

Förutom min blombukett (750 spänn, med vita och blå blommor framför kistan, vet inte varför jag skriver ut priserna här, det bara blir så) så skulle vi köra ett slags draperi, eller matta, bard eller board, eller vad det hette, jag kommer inte ihåg vad det hette, över kistan. Och ett band med en hälsning från mig vid blommorna, jag gjorde det enkelt, tror jag valde ”Tack och farväl”. Och jag skulle ha en vit ros att lägga på kistan när det blev dags för det sista farvälet där på begravningen.

Kremering och minneslund bestämdes också.

Fotfixar-Eva undrade om vi  (Gudrun och jag) ville åka hem till morsan och hämta kläder som hon skulle ha på sig i kistan. Det tyckte jag inte kändes bra. Ett slags nattlinne kändes bättre, inför den stora sömnen som hon redan inträtt. Det tyckte Eva och Gudrun också var bra.

”-Är det du som ska klä på morsan?”

”-Ja!”

Jösses! Att vara vän med mamma i blåbärsskogen, på kalas och under fotfixningar, och så göra henne fin i kistan. Kan inte vara lätt. Och nej, vi ska inte köra öppen kista eller så på begravningen. Men man gör så, man klär den avlidne inför begravningen.

Det är en helt jäkla overklig pryl det här för mig. Jag måste vara så jävla vuxen. Men skit samma om jag skriver för mycket här. Jag behöver få ur mig…..! (Pust, nu blev jag ledsen i mitt skrivande, tårar, paus några minuter).

På det igen!

Morsan var funktionshindrad, hon led, hade ont, men bara körde. Vilken jäkla fighter hon var. Klarade sig själv, skulle få el-rullstol denna vecka, hade klarat alla tester, gladde sig hårt åt det. Körde hårt tills två veckor före sin 89-årsdag den 12:e maj.
Jag är enormt tacksam för alla år jag fick med henne, och även till hennes bidrag till den jag blev. Hennes tid var kommen nu. Jag förstår det. Men min saknad är enormt stor, det är tomt nu, om man säger så. Vi ringde och pratade varje kväll innan 22.00. Nu sitter jag och är på gång att ringa ändå, fast jag vet.

Jag omdefinierar mig själv. Jag är nu ensam. Jag är nu föräldrarlös, på riktigt, oåterkallerligt. Och om några veckor, halvvägs till hundra (jag kan inte skriva siffran).
Snacka om vuxenpoäng samtidigt.

——–

Gudrun och jag gick upp i lägenheten och tömde kylskåpet på färskvaror. Frukt och sådant som inte blivit för gammalt fick Gudrun ta med sig (jag åkte ju båge och hade ingen hunger). Annat slängde vi. Sylt och annat som klarar sig fick vara kvar. Jag diskade. Jag diskade hennes sista kaffekopp som stod på brickan på diskbänken. Jag…
Hittade kuvert till mig, från morsan, i byrån, kollade innehållet på balkongen när Gudrun åkt iväg, minnen, information.

Åkte till Gudruns syrra Stina, där Gudrun också var nu, vi drack kaffe i trädgården. Jag fick höra ett och annat som gav tröst.

Det blev en sjutimmars i Kungsör denna Valborg. Sedan åkte jag hem. Fast besluten att vila mitt sinne, softa hela helgen.

———

Fanken, jag, vuxna jävla karln, är sorgsen. Det är inte jag. Men ändå, jag förstår, jag måste vara det. Och jag tillåter mig att vara det.
Jag har aldrig gått så mycket i hela livet tidigare som jag gör nu.

Igår gick jag ut mot Oset, längs Svartån, på en fyratimmarspromenad. Kom till något nybyggt som jag inte besökt eller sett tidigare, som heter Naturens Hus. En helt fantastisk modern restaurang, som låg som på en ö mitt i en konstgjord sjö. Där drack jag två stora koppar kaffe.

Brevid satt två par som pratade portugisiska. Vilka helt otroligt vackra kvinnor. Men jag blängde inte.

Så gick jag vidare på de där stigarna i detta naturområde, med miljarder fåglar som häckar. Kom till en stor träbro, gick på den. Två yngre grabbar i 15-årsåldern började tjoa. De klättrade under bron och en av dem hade hittat en skatt, massa stålar. Jag log. Någon tjuv hade väl sin gömma där. Jag gick vidare.

Det här är sumpmarker, våtmarker, men Örebro kommun har lagt ut sand, så man kan gå där det inte gick att komma fram tidigare. Och fåglarna var helt galna, en Viggo, ett helt gäng svanar, allt. Jag ringde Häcken för att han skulle få identifiera lite skrän.

Den här platsen som jag kom till hade jag ju besökt förr och beskrivit här i cybern. Nu var det mycket snyggare, mycket mer fixat. Och den där piren som gick rätt ut i Hemfjärden (Hjälmaren) något hundra meter, var nu borta, och ersatt av en väg ut i sjön. Rätt ut. Det var helt jädra otroligt. Och ännu mer otroligt var att jag pratade med folk jag mötte där. ”Går det att komma runt!?” Bla-bla-bla. Jag pratade med okända, hejade på okända. Och ibland stod jag bara och gapade. Det kändes som att gå på vattnet, med vatten runt ikring.

Äh, vafanken, jag har ju några bilder:

sandwayutivattnet
En väg rätt ut i sjön, som sedan går till vänster och in till land igen. Hjälmaren är väldigt grund sedan sjösänkningen på 1800-talet, men det här är ju inte klokt.
Dock, tokfränt.

svannissar
Halvägs stannar jag och plåtar några måsar, jaja, svanar. Detta är ju inte speciellt vanligt för mig. Men det här är enormt nära Örebro stad, tätorten. Tack för militärområden som inte blivit bebygda och nu är fria efter regementens nedläggning. Så jävla fränt. Och med sittplatser, eldplatser, allt.

———

Nu tappade jag takten lite. Det tog tid att ladda upp bilderna här och allt. Men det är nog bara bra för mig att bromsa ibland.

Summa sumarum, eller vad det heter:

1. Jag är vid medvetande.

2. Det är hårt, men det ska gå.

3. Än så länge har det praktiska löst sig.

4. Att omdefiniera sig själv är omtumlande.

5. Det har hänt något med mig, känner mig så jävla mycket mer vuxen (låter fjattigt, men så är det).

6. Visst är jag i chock och helt bongo, men jag funkar än så länge.

7. Det känns inte så illa just nu när jag skriver det här.

8. Igår såg jag två snubbar på stan, på min trottoar, i slutet av min 4-timmarspromenad. De var så välklippta och välklädda att jag direkt tänkte att det var ett bögpar (perfekt klippta frisyrer och tajta skjortor). De fotograferade en fasad på Drottninggatan. När jag skulle passera dem slutade de fota och vände sig om och gick mot mig. Det var Henrik Schyffert och Johan Rehborg, oj. Men jag hejade inte ändå.

9. När jag tog en stor kopp kaffe för 32 spänn på nya stället vid Stortorget kom fyra grabbar och genade detta torg. Alla hade långt hår, lastbilschaffisskägg, jeans som var vida nertill, boots. Det var så jävla klart ett rockband, men inte det där vanliga nu för tiden, svartfärgat hår. Det såg ut som ett gäng grabbar (sen 20-årsålder) från 70-talet. Nästan spöklikt, men jag diggade som tusan, vilken syn. Ville applådera.

10. ……….. (fyll i mitt snack själva, cybervänner, arghhhh).

Rocka rolla, bara att KÖRA, bara att leva varje dag så gott man kan. Garva!

Rock!

/Baron

Annonser

5 Responses to Det är natt mot tisdag

  1. Stoffe skriver:

    Tack för fina rapporter mitt i sorgens öga!

    Jag fann plötsligt tröst i Björn Johanssons gamla psalmsånger på Spotify när jag satt med bärbara datorn på muggen och lyssnade på ”Jag lyfter ögat mot himmelen”… Jag lyssnade igenom hela skivan ”Sorgen & Glädjen” o grät som när jag var barn!
    Skönt för en ateist att låta Herren ta över i en svår stund… Vet inte om det är något för dig, men kanske…

  2. TomHell skriver:

    Skit i herren, ta dina promenader.
    Naturen är bästa musiken, särskilt nu.

  3. rabbi edelmann skriver:

    Vilken jäkla spy-upplevelse. Allt händer då dig. Må så bra du kan.

  4. Våfflan skriver:

    Det är bra, Blomgren. Kämpa på!

    Minns att även jag fick en underlig känsla när min mor gick bort, farsan var redan borta då. Just att man inte hade några föräldrar längre, inga som kunde hjälpa en om nåt skulle hända. De kunde ju inte det heller sista tiden när de var i livet för de var ju för gamla. Jag fick ju hjälpa dom, med diverse praktiska saker. Men visst, dom gjorde nog mycket genom att bara finnas där och alltid kunde man ringa dom mm.

    Men just känslan… att man var själv nu i denna världen. De hade gjort sitt, nu var det min tur. Jag har ju syskon men det kändes ändå så.

  5. Bluespolisen skriver:

    Gud kan dra åt helvete… skrev det i en krönika i NA en gång och det blev ett jävla liv på det frireligiösa borgarpacket på tidningen!

    Känner igen mig i dina beskrivningar runt din mors bortgång. Själv blev jag otäckt praktiskt. Allt skulle fixas, uppsägning av lägenhet och el, fixa fullmakt via begravningsbyrån så bankärenden kunde göras, prata med PRO och fixa pengar till begravning. Alla som betalat någon sorts försäkring till PRO har tydligen en slant sparad till när det är dags att möta St Pärra…
    I varje fall då var det så.
    Ett tips. Varje församling har ett bårtäcke att ha över kistan. Strunta i valnötskista för 40 tusen, det finns betydligt billigare alternativ och med ett bårtäcke blir det hur fint som helst.

    Håll i Baron! Tårarna kommer och går och känslorna kommer att svalla en bra stund. Det bevisar bara att du är människa och att du har känslor.
    Det kommer att ta tid. Själv kan jag komma på mig själv med att vara på väg att ringa mor trots att det snart är sju år sedan. ”Hur var nu det där receptet på omelett, måste ringa… nej, det går ju inte…”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: