Bakmusad framstjärt

He-he, vill mest se om min rubrik drar till sig packet på nätet. Det måste ju finnas snubbar som söker på ”framstjärt” eller ”bakmusad”, ha-ha-ha-ha.

Jag garvade under kvällens besök på olika etablissemang när jag tänkte i min själv-het, åt att jag just sagt åt flera damer jag tillfälligtvis varit intim med under åren att de var ”bakmusade”, ha-ha-ha. Det tog dem hårt.

”-Va, vadå? Hur menar du?”

Fast egentligen handlade det om att jag som vanligt ville säga något olämpligt i fel situation och så se reaktionen. Prova det, kära cyberdagboksmän, att säga åt edra älskarinnor att de är ofantligt bakmusade, de tappar konceptet helt och vet inte vad det ska säga (ingen har sagt det förut, vad menar du, va-va-va?). Ha-ha. Ingen av dem blir arg, det lovar jag, men de får hela sitt tankeväsende att endast tänka en tanke, om de är det, vad det nu är, ha-ha-ha-ha.

——-

Gick ut och gick och drack kaffe på fik och gick vidare sedan när jag väl gick ut idag.
Jag har inget mål. Jag bara är.

Så här, nu ska jag säga en pryl som kan låta som ett nödrop, men det är inte det, för jag är så jävla väl uppfostrad att jag kommer att fixa allt ändå, men tankarna kommer, mer och mer. Var inte rädda för det jag säger, jag måste bara få ur mig min vånda:

Vem tröstar mig numera när jag är vilsen och ledsen?

Smaka på den. Vem i helvete tröstar mig?

Svar: Ingen.

Och den här då:

Vem älskar mig förbehållslöst, även om jag åker dit för att pissa i en offentlig park eller gör något annat dumt och olämpligt? Något som är mycket skönt att känna att man har.

Svar: Ingen alls här heller.

Är jag nu den totalt fria människan? Inget har någon betydelse, allt är skit samma? Antagligen.

Ingen familj, inga syskon, inga föräldrar, inga mor- eller farföräldrar, inga barn, inte ett skit av detta. Familjelös. Jösses, jösses fy fanken.
Okej, släkt, men det är inte samma. Inte alls. Och inga är mig mycket nära.

Så långe morsan fanns så var det coolt att vara någorlunda självgående här i Örebro härad, men nu… Vem bryr sig ett skit om vad som händer med mig? Jaja, jag har kompisar, vänner, bekanta, men det är inte alls samma sak, inte alls fast jag tycker om dem. Det är inte släkt, jussom.

Och det här, denna insikt, gör mig till Bambi på hal is. Verkligen. En omdefinition av mig själv, och jag fattar inte var jag är på banan.

Efter räzerbanan från morsans död, begravning, alla papper, alla räkningar, flytten, mer räkningar, massa annat, den goda vistelsen på Öland och hem igen så är jag nu ånyo i verkligheten. Den riktiga verkligheten. En lägenhet som jag knappt kan gå i, för det är så mycket prylar staplade i alla rum, för att vinden är full, för att utrymmet på vinden där man egentligen inte får ställa prylar också är fullt. Jag har varit hemma nu i två dagar och jag gör inte ett skit. Har inte ens betalat hyran eller andra räkningar, kan inte förmå mig. Det tar jag sedan-tanken.

Eder Baronbloggare har en totalt ny livssituaton, som han måste hantera själv, förstå själv. Oj, alltså jag menar att JAG måste haja hur läget är och hur det ska bli-vara-levas. Och det är ovant.
Intelligens är en sak, men känslan, det är något annat. Att veta hur det ligger till är lätt som en plätt, men att mentalt och känslomässigt haja och deala med det, är en annan femma.

Fast jag känner mig helt gutår i kropp och själ, inga krämpor, så jag dyng-vilse i pannkakan om man säger så.

Okej, nog med de här tankarna nu. Bara att hålla i sig, se vad ödet har på g för mig. Hålla sig i relingen. Tänka på vackra nakna kvinnor med bira mellan tuttarna som jagar mig, då blir jag lugn.

———-

Det var fantastiskt att råkåta TV4, ägda av Bonniers, (kåta på stålar) sket i reklam i tre timmar när de direktsände Micke Jacksons begravning. Jag blev tittande. Vilken pryl. Han var lika gammal som mig, ja, 9 månader äldre då. Jag tycket han hade lite att komma med där på 80-talet då musiken på uteställena var skräp och hans nya prylar svängde fint. Steve Ray lirade väl på någon hit där på någon platta också, om jag inte minns fel?

Reflexioner av programmet?
Okej, att se hela Jackson-familjen, alla är svarta negrer och så Mickes tre barn han lämnade efter sig, alla kaukasier (vita, sådant raskör får man kryssa i på planet om vem man är när man åker till US of A). Det fick åtminstone mig att undra ett och annat.

Jag tror Micke J var en bra lirare. Han saknade barndomen som snoddes från honom och umgicks då gärna med yngre medborgare, vilket fick honom att se ut som en pederast (en sådan som är ute och cyklar).

En vanlig kille skulle naturligtvis spänna på så många brudar han kunde innan ballen ramlade av om han befann sig i Micke J:s situation, men inte Micke inte. Han ville bara vara barn på nytt. Fanken, han hade mått bra av att träffa oss alla på Öland, vanligt folk.

Men visst var det lurigt. Han kista stod nedanför scenen och så uppträdde folk och det var show. Aningen makabert. Men ändå, han hade nog gillat det.

Själv tog jag ju chansen att se en begravning ånyo och lätta på läckaget i ögonen. Same shit, but different, om man säger så.

Jag tankade hem två videos, som jag lägger ut här, under falskt namn. Så ingen kommer och arresterar mig.

Okej, då kör vi:

Dylan är med, och Bruce. Och vissa finns inte på kändishimlen längre. Men Micke och Lionel skrev ihop den på några dagar. Och den finns i vårt medvetande. Jag brukar garva åt den, håna den, gjorde det senast idag. Men det var då och mycket stålar gick tydligen till välgörande ändamål, något som behövs när världen inte är rättvis.

Och så:

Det här är fanken en blues, en rocklåt, hur jävla hetero är icke denna video? Micke har fattat det här med damer och visar det med besked. Jag diggar, he-he. Smutsiga jävla opålitliga Diana. Vilken kanonlåt.

——

Okej, jag har inget att förlora. Jag bara kör. Visst har jag dragit i mig några bira under kvällen. Men jag känner just inga begränsningar. Nu kör jag min blogg som det är meningen att man ska köra den. Vissa tycker säkert att jag är för ämlig, för personlig, för ömhetstörstande, för obscen. Det skiter jag i. Då kan man dra åt helvete! Har jag kört sedan 1997 och kör fortfarande så kan det ju inte vara samma blogg, den, och jag, måste förändras när det händer saker, utvecklas. Och det är väl det som händer nu. Det jag skriver här är JAG, inget fjatt, inget låtsas, utan på riktigt, och nu är det så här. Ta det bara för vad det är. Jag får ur mig, det är det viktigaste. Och jag skäms inte när jag vaknar. Jag har förlorat känslan för skam. Det finns ingen Örebromössa nerdragen över ögonen  här längre. Kommer aldrig att finnas igen. Det är nytt nu.

Love och respekt!

Rock!

/Baron

PS
Alltid dessa PS, borde vara sparsam med dem, men det kan inte hjälpas. Alltså, andra grejer händer också, och jag tar kort och jag tänker på att lägga ut. Men det får bli sedan.
Jag är en social människa, men allt kan inte komma ut varje dag. Baggo är förresten kvar i Berlin. Jag är avundsjuk. Så häftigt. Rock!

Annonser

3 Responses to Bakmusad framstjärt

  1. Bluespolisen skriver:

    Stevie hann aldrig samarbeta med MJ. I samband med att MJ köpte alla Beatles låtar, så planerade han även att ge ut någon form av tributeplatta och DÄR skulle SRV ha spelat.

  2. baronen skriver:

    BP: Tack för att du visade att åtminstonde EN läste det obehagliga inlägget ovan. Hell dig!
    Intressant med Steve, tackar dig även där för kunskapen. Steve körde ju i Bowies Let´s Dance, det var väl det som smackade i min skalle.

  3. Stoffe skriver:

    Dirty Diana Digger!!!

    Världen är en underlig plats!

    En mix av svart o vitt, som schack, som Michael Jakobsson, som grått, natt o dag, som gryning och skymning, som fängslande och rymning…¨…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: