Alltså… och Apollo 11 och…

Jag måste vara ärlig här.
Kommer väl att skämmas i morgon, om jag törs läsa här, men ändå.

Jag är liksom två i samma. Å ena sidan helt jävla cool som bara kör, partar på och garvar på kvällarna allt som oftast, å andra sidan helt jävla vilse i pannkakan (på dagarna och när jag sedan kommer hem från mina flyktvändor) som brottas, om inte med mina demoner så med verkligheten, tankarna, rubbet. Och det är ingen kul resa, om man säger så.

Jag är nog, om jag ska vara ärlig, helt jävla vilsen just nu.
Jag borde, jag skulle, men jag förmår inte ett skit.

Det är tomt. Det är så jävla vuxet. Det här sa de inget om i skolan.
Jag kräks nästan när jag ser några av de 5-6 gratulationskorten jag fick. Vafan, det där är inte jag! Alltså åldern, inte hälsningarna. Någonstans har jag svårt att förlika mig med det hela, fast det är sant. Och sedan det här med morsan. Ja, hon var gammal, ja hon var krasslig i kroppen, men ändå. Det här är så jävla nytt, så ovant. Gaaaaaaaaaaaaaaa!
Grejen är att när man (jag) sitter själv här på nätterna, försöker kolla filmer, drar i mig ett par bira, kollar webben, eller vafan jag nu hittar på för att bedöva mig (nej, inget annat än bira), få bort tankarna, så drabbas jag av självömkan och sorg, en känsla av meningslöshet, ett stort fy-fan.
Jag borde fixa ditt, jag borde ordna datt.
Ja, jag har fixat allt, nästan, vad det gäller morsan, från begravning och räkningar, till städning (har inte betalat flyttstädningen ännu, men allt annat). Men det är mer som ska fixas, mer som måste pyntas.
Tyvärr, cybern, jag måste skriva av mig detta. Vissa dagar/nätter är det värre än annars. Nu är det en bluäig natt. Jag är upp och jag är ner. Men det är starkare än det brukar vara när jag haft en mer normal situation.

Jag röjer inte upp här hemma. Jag försöker inte packa upp. Jag städar inte på muggen. Jag kontaktar inte grannen med ledigt förrådsutrymme på vinden, om att få hyra det, jag bara glor i väggen, på TVn, på datorn.

I natt så kollade jag på TV till åtta på morgonen. Sedan tvingade jag mig att sova. Vaknade halv tio med magknip. Bara att gå upp och rännskita. Kollade sedan TV i tre-fyra timmar till, innan nästa vända på muggen. Då kändes det bättre i magen. Så sov jag i ett par timmar till fyra på eftermiddagen.
Halv sex gick jag ut. Tog en kaffe på Köpmangatan, bland alla lyckliga och unga människor. Satt där som en jävla stofil, i min svarta kavaj och med hål på högra knät på jeansen (vemfan lagar dem nu?).
Kollade folk. De bara gick förbi där på uteserveringen. Skulle hem, jo, säkert vid den tiden, men deras ärenden på stan var att köpa kläder. Det tycks vara det viktigaste för folk. Men sedan? Går de hem och sätter på sig dessa kläder? Står i spegeln och kollar? För jag ser inte till samma mängd folk på kvällarna. ÄH, skit samma.
Tack och lov kom polskbördiga och tjusiga frk D. förbi med sin vovve. Hon stannade upp och gaggade ett tag. Jag kände mig synlig igen. Hon erbjöd sig faktiskt att med frk K komma hem till mig och styra upp ett och annat. Vilket förvånade mig, men gjorde mig glad. För är det något som kan få mig att ta tag i prylar är det när jag har folk omkring mig, då får jag fart. Hm, vi får se. Men jag är sådan att jag aldrig kommer att fråga dem i alla fall. Tönt (jag är tönt alltså).

Äh, jag är mjäk nu. Jag försöker, men det går inte att ljuga för sig själv. Jag är fjattig nu. Bara att erkänna, för cybern och hela rubbet.

Dock, jag är eder cyberbaron. Jag ger aldrig upp, jag bara kör på. Faktum är att en grej med allt tråkigt är att jag inte blygs ett skit för något, och kan vara än mer ärlig. Det kanske inte är så roligt att läsa här alla gånger, men det är, minus ström, helt gratis terapi för mig. Ut med skiten bara!!!!!

Men missförstå mig inte. Jag har kanonvänner. Jag har jävligt mycket folk jag känner på kvällarna. Och jag garvar, jag är stöddig, jag jävlas och har roligt med folk. Det är inte det. Grejen är att när jag blir själv, då tar något annat över. Sorg, självömkan, kanske panik också.

Men jag sköter min hygien, borstar mina tänder, durschar min lönnfeta kropp, tvättar mina kläder, vattnar mina blommor, diskar min disk, ansar mitt skägg, klipper näs- och öronhåren, samt det lilla jag har kvar på skallen, lagar bra mat till mig och sover oftast lika länge som man ska (fast på lite skev tid kanske).

Tillyttermeravisso saknas det lite stabilitet i tillvaron. Eller något annat.

Varje dag säger jag åt mig själv att skärpa till mig. Att ”i morgon så jävlars”. Det betyder att jag ska fixa ditt och datt, lägga av med annat, lägga mig i tid, göra det jag borde. Men det är inte samma som vaknar dagen efter som önskat dagen före. Utan då blir det rundgång. Måndag hela veckan.

MEN:
Idag var det 40 år sedan grabbarna landade på månen (om de nu gjorde det, många tvivlar, men jag vill gärna fira det ändå, klart de klarade det):

Kollade det där hemma i Västerås. Vi hade kvarterets första färg-TV (läs: Svart-vit-grön). Och vi hade fullt av grannar som besökte oss när detta gick på TV. Jag var liten, men det var stort då. Ville bli astronaut. Skit, ännu en grej att bli deppig för. Det blev jag ju inte, buhuu, buhuuu, he-he-he.

Äh, nu har det lättat.

Rocka bajsa!

/Baron

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: