Jag bara kör

Av någon anledning så roar det mig som fanken att göra såpan om Adnana och Radko. För när jag är ute träffar jag alltid någon av dem. Och nu är det ett triangeldrama så det är bara att släppa hämningarna. Jag låter min fantasi tuta på, så frågar jag om de vill ställa upp på mina idéer, och det vill de. Så säger jag ungefär förutsättningarna och hur jag filmar dem, och så är det bara att köra. Första tagningen funkar jämt, utom en gång. Det ska vara så. Det ska vara lite si och så.
Jag är fanimej mer von Trier än danskjäveln är själv.

Jag satt hemma och det blåste och det piskade regn på rutan. Jag var helt övertygad om att Biskopen hade stängt, eller ville stänga, eller skulle göra det. Var arg. Och beslutade mig för att inte ens gå ner och försöka, förnedra mig, eftersom de med sin ideologi fått folk att ge fan i att åka ner och ta en bira när det är dåligt väder, för ”då är det nog stängt ändå”, åtminstone ett par timmar före stängningsdags. Det vet alla, det är hönan eller ägget. Men det är jag som förlorar.
För mig är detta nämligen en katastrof. Jag behöver mina kvälls- och nattvänner. Som varandes helt jävla alena i tillvaron räcker det inte med jobbet. Jag måste få prata med folk, garva, slänga käft. Det bara är så! Annars fixar jag inte det här. (Tack och lov ringde mig Jonas och tjatade ner mig, så jag kom ut ijallafall).

Jag är en jäkel på jobbet. Alltså med det jag hålls med. Jag fick uppskattning idag igen. Det ger styrka.

Men.

Så fort jag går hem (idag var jag kvar och pulade så jag hade varit där mer än 13 timmar, det är galet, jag vet, men vafan, jag var kreativ), så börjar jag böla.
Jävlars vad jag bölar när jag går hem (och tack och lov för Dumbo-kepan).
Visst garvar jag, visst busar jag, visst svinar jag. Visst är jag mig själv för det mesta. Men är jag ensam, med mig själv, då drabbas jag stenhårt, direkt.

Jag skäms inte för att lägga ut det. Skriva det. Det är så det är.

Det är hemskt.

Jag är helt jävla mongobongo!

Alienerad, själv. Fy fan!

Okej, jag kommer att ta mig igenom detta, hoppas jag ijallafall, men det är inte det som är grejen.
Grejen är att jag inte gjort ett skit åt allt som är på vinden, allt som är i lägenheten. Det får bara förfalla, vara, sedan, snart, efter….

Och så det som drabbat mig som en stör i skallen, jag har ingen familj, ingen egentlig släkt. Det är ju, jussom, bara jag nu.

Förutom saknad förstås.

Nu när jag skriver det här har jag ett gäng bira i kroppen. Det gör det lättare att få ut saker och ting, och det gör det lättare att bli röd i ansiktet under tisdagen och hoppas vid alla makter att ingen som har makt över mig sett detta inlägg, som är ond.

Men allt det här är så självklart så jag knappt kan skriva här i cyberdagboken. Självklart att det är så, självklart att jag känner så. Så förutsägbart att det blir patetiskt.

Visst, jag har vänner. Visst folk är trevliga, men jag är avig ändå, vill inte, har ingen lust…..

Men jag kommer upp till jobbet. Jag gör det jag ska göra, och gör det bra. Jag är kvar efter jobbet och fixar och trixar och känner mig kreativ och mår bra av det.

Och så går jag till det där vardagsrummet som jag slipper städa i själv, och träffar mina vänner. Och även idioter.
Om det är fel, det vet jag inte. Men jag kan fanimej inte göra så mycket annat. Vore det bättre om jag satt hemma och glodde i väggen? Eller?????

Det blev så här för mig, är så här för mig nu. Det är orepiterat. Men det är jag.
Jag sköter mig, jag diskar varje dag, jag tvättar mina kläder, jag durschar och borstar tänderna. Jag äter jävligt bra på kvällarna.

Men mitt liv är helt snurrigt.

Och mitt i detta jävla skit, denna självömskelse som jag inte gillar, denna sorg som inte tar slut, denna saknad, denna medvetenhet om att man är över halvvägs till hundra och att det är mindre kvar än det varit, så kör jag bara på!

Och i kväll var det kanon, och jag garvar som fanken.

Jag gör ju en iPhonesåpa. Cillas (Adnana) snubbe Jonas, som är den där som stör mellan Adnana och Radko, det forna jugoslavienparet (vet inte hur det blev så, he-he), träffade på tre franska vänner. Jag satt och var sur vid baren, för de snackade bara franska. Men så tog jag mod till mig och framlade en idé vid stängningsdags.

Jonas skulle stå och röka och så skulle de här tre fransmännen komma och mucka med honom. Grejen var bara den att jag först skulle komma och ställa på honom för vad han gjort med Radko (i 40-sekundersavsnittet före). Och så skulle de bli förbannade för att jag filmar. Så jag regisserar. Jag berättar hur jag kommer att gå, vad jag kommer att säga och att jag viftar när de kommer in och är hårda,  och Jonas och Cilla översätter på franska och de franska grabbarna är med stenhårt. Alla har fått klart för sig vad som gäller. Och så kör vi bara.
En tagning. Men den är fanken ruggig, ha-ha-ha-ha.

Och så känner jag mig kreativ och njuter av livet, och blir glad. Här är den, och under, länken till hela såpan, som kan gå hur som helst (första avsnittet längst ner på sidan).

Adnana och Radko, en såpa i tiden.

Ja, och nu måste jag gå och lägga mig. Jag har varit öppenhjärtlig. Men ÖREBROMÖSSAN måste av, och hållas av. Jag är jag. Detta är mitt liv. Jag har inget att skämmas för. Jag är ledsen och knäckt just nu och jag är en bloggare sedan 13 år. Jag bara kör. Utan vidare skäms.
(Skickade alla styggbilder från New York till min iPhone idag, så jag kan ha och visa och skryta, om jag tröttnar på att njuta av dem själv, visade några under kvällen. Fy fanken, bara att köra, Örebro-mössan SKA av, stå upp för sig själv och sitt liv är det som gäller, tamejfan!!!)

Rock!

/Baron von stolt över sig själv och skit samma

Annonser

6 Responses to Jag bara kör

  1. McHäcko skriver:

    Gråt ut, det är den enda medicinen.

  2. spawn of satan skriver:

    Gråt ut,det är den enda medicinen.Men varför medicinera bort angst?Bergman gjorde inte det(ehh,tror jag)
    Under förra året läste jag Lars Noréns bok,alltså memoarerna.
    Fjollangst,men ändå angst.
    Gråt föffan!
    Keps på,weep on!

  3. TomHell skriver:

    Filma är bra medicin! Skriva manus och regissera likaså…

  4. Stoffe skriver:

    Ångest är vår arvedel. Fri omtolkning av det gamla Hunger är vår arvedel!

    Vårt behov av tröst är omättligt, skrev Stig Dagerman.

    Det är synd om människorna, August Strindberg.

    Men det som inte dödar en, härdar en.

    Så låt det komma ut och håll ut. Det vänder igen så småningom…..

    God Morgon o God Natt! Snart dax o vakna o cykla o bussas till Östervåla håla. 🙂

  5. våfflo skriver:

    Ta det lugnt med grejerna på vinden och var de nu är … det är inte rätt tid, låt det stå, i flera år om det så behövs. Ska kännas rätt innan du tar tag i det.

    Fanken vilken bra film det blev! Tres bon!

  6. baronen skriver:

    Säger bara en sak, tack boys. Det är, som jag lärde mig i Västerås, ”bara att köra”. Men det är lurigt att vara mig ibland, riktigt lurigt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: