Jag lever, jag lever, tack gode Gud!

Idag hade jag inget inplanerat på jobbet. Men jag gick dit efter lunch. Det är en sådan vecka. Jag har haft att göra och kommer att få göra igen nästa vecka. Men just idag var det en lucka.

Det var fint väder efter lunchen då jag stegade in. Hängde av mig i arbetsrummet och gick till den lokal jag brukar jobba i.
Satt där innanför dörren och uppdaterade och planerade inför nästa vecka när plötsligt en snubbe står i dörröppningen. Jag känner inte denna kille men han kom för några veckor sedan och stod där också, då. Frågade då efter något som inte fanns. Och så gick han. Nu stod han där igen. Jag jobbade med min MacBook Pro och min iPhone när han klev in. Det var bara jag i rummet, i salen, och ingen utanför. Det var bara jag och han. Han sa:

”-Hej!”

Jag hejade tillbaka, han hade en trevlig ton. Men jag var inte snacksugen, höll på med annat.

”-Vad gör du, jobbar du?”

Han bröt på något språk. Antagligen var han från Turkiet, eller Iran, eller också var han Syrian, kanske Kurd, jag vet inte. Kortklippt hår, blå jacka som gick ner halvvägs mot knäna, mörka byxor och en glänsande röd platsväska, typ Adidas på 70-talet, men ännu mer glänsande. Ögonen var något insjunkna. Men han såg normal ut. Vanlig, trevlig i sättet.

Jag träffar många i mitt jobb, ungdomar från hela jävla världen och naturligtvis svenska ungdomar med knätofs och folkdräkt också (!). Jag är van. Många av dem vill bara slänga käft en stund, pressa, skoja, stödda, jag är med på noterna och vi garvar. Vissa av dem har aldrig fått prata med en vuxen tidigare. Så jag är jävligt öppen. Vi vet alltid var vi har varandra, ömsesidig respekt trots, ibland, meningsskiljaktigeter, fast jag säger åt dem att skärpa sig och lugna ner sig ibland. Jag är fanimej inte rädd för ungdomar. Det är lugnt, det är soft. 99 procent är fräna av den nya generationen.

Jag satt nu själv i den här avdelningen där jag jobbar. Och den här killen som kommit in, som jag sett en gång tidigare och försökt hjälpa med något står där, jag tror han jobbar med oss. Jag avbryter det jag håller på med och tittar upp. Han frågar:

”-Jobbar du eller?”

”-Ja, jag jobbar, kan jag hjälpa dig med något?”

”-Nej, det är inget!”

Han blir stående framför mig, en vanlig kille. Han tittar in i min lokal lite oroligt, han tittar ut i korridoren han kom från, kollar om ingen är där tycker jag det ser ut som. Så försöker han stänga dörren med foten, den han kom in ifrån. Det lyckas inte. Han måste titta igen, och så stänger han den lite mer, men inte helt, det lyckas inte. Nu är det bara han och jag därinne där jag jobbar. Jag funderar, det här går snabbt nu, vad han håller på med. Han har hitills varit artig. Varför stänger han in mig här, med sig själv? Jag känner ju inte honom.

”-Ser du min väska?”

”-Eh, va, jo, den ser jag!”

”-Man kan tro att jag har en dator här va, ha-ha, ha-ha, ha-ha, kolla!”

Han viftar med väskan upp och ner. Jag tittar på hans röda blanka väska, men känner samtidigt ett starkt obehag, det är något lurt i luften, sådant känns. Varför stängde han dörren utåt, varför…?

Och så ser jag hans ansikte. Hans ögon. Det är inte samma snubbe som kom in (jo, det är det), ögonen har förändrats. Han är helt annorlunda, så jävla skum, så jävla hotande, pratar snabbt, som en satan:

”-Nu ska du få, du fattar inte vad du kommer att få, du vet inte vad jag har i väskan, men du kommer att förstå, ha-ha-ha-ha!!!”

Det där sa han på sin dialekt/brytning, om man säger så, och det lät inte snällt. Det var förjävligt. Och han såg inte längre snäll ut längre. Han såg precis ut som om han skulle ta fram en pistol och skjuta mig. Killen förändrades helt, blicken, hållningen, språket, hela skiten! Men blicken, ansiktet, det var det värsta jag någonsin sett! Jag skådade SATAN själv, en sinnessjuk SATAN!

Och jag kände att jag sket på mig (mentalt), jag kände att det var över, att jag nu kommer att dö. Han kommer att att skjuta mig, det är så här det slutar. Jag skojar inte, det här var så jävla läskigt så jag inte varit med om liknande, och jag har varit med här och där.

Och så hamnade jag i en annan dimension, under två sekunder. De två sekunderna upplevdes som 30 sekunder för mig. Jag var som en fluga någon försökte smacka, jag såg det som hände och kunde röra mig så det inte drabbade mig. Allt var i slow-motion.
Jag reste mig som en blixt från min stol, adrenalinet sprutade ut, där jag satt, och allt jag gjorde gick i så in i helvete långsamt i mitt sinne, jag hade full koll, liksom. Hela mitt synfält blev dimm-gult. Hela min organism reagerade, från reptilhjärnans överlevnadsstrategi, till lugn planering av vad jag skulle göra, till den totala känslan av att jag visste att detta var min sista sekund som levande varelse, att jag skulle dö straxt, men att jag skulle slänga bordet och datorn över den här jävla psykopaten, även om han sköt mig, och att jag skulle bita adamsäpplet från hans hals och döda även honom innan jag dog…….

Bakifrån, jag är den blåe:

horror-inlabb

Det tog bara någon eller några sekunder, som kändes som en evighet, så var jag runt bordet till höger och stod brevid honom, tryckte till honom. Han var ett huvud kortare än jag, han ryggade tillbaka. Kanske blev han rädd av min snabbhet, min storlek?
Fick inte upp det han hade i sin röda glänsande väska. Jag pressade in honom mot dörren och försökte se innehållet i väskan. Tog tag i den, öppnade den. Lyckades se att det fanns en gul flanellhanduk över något hårt på botten, kan ha varit vilket jävla stålvapen som helst  (det enda jag såg). Men han drog bort väskan hastigt från mig när jag försökte se.

”-Du ska inte se vad jag har!”

Nu sket jag i det. Jag struntade vad han hade, jag ville bara få bort den här Satan. Jag öppnade dörren med högra handen och så SMACKADE jag ut denna psykopat från min arbetsplats, ut i korridoren, jag tryckte ut honom, verkligen brottade ut honom. Jag var i en annan värld, på riktigt. Jag är såååååå jävla glad över att jag inte slog ihjäl honom där och då, av ren rädsla. Det var så nära. Och adrenalinet bara sprutade och jag kände samtidigt en enorm rädsla (mentalt) medan jag rent kroppsligt bara kände för att vrida huvudet av denna idiot.

”-Vafan håller du på med, är du inte klok!!!”

Han tittade på mig och svarade sturskt och elakt:

”-Du ska inte ge mig den där onda blicken, sluta med det!”

Han skrek det. Om och om igen. På sin brytning.

”-Titta inte på mig så där, ge mig inte den blicken, du kan dra åt helvete!!”

”-Hördu du, du är ju fanimej helt galen, en psykopat, det här är det värsta jag varit med om, vi känner inte varandra, VAFAN håller du på med, och jag tittar på dig precis som jag vill, din jävla idiot!!”

Han försvann iväg.
Hela min organism var i upplösningstillstånd. Så många kemikalier från jura-tiden som sprutat ut i min kropp. Det var helt sjukt.

——

Så här. Det där var något av det läskigaste jag varit med om. Nu till mina teorier.

1. Han var en stackare som varit med om massa skit i sitt forna hemland och så sett på TV och kollat dataspel och kommit fram till att det vore najs att döda en svenne och komma undan med det.

2. Han var utvecklingsstörd och fattade inte att jag inte fattade att han var det och ”drog sin revolver mot mig” på skoj, och jag överreagerade!

3. Han stängde dörren om oss för att visa sin lilla hamster som han hade under filten. Eftersom han tyckte jag var en trevlig svenne.

——–

Jag vet inte om jag lyckats förklara ovanstående så det blir begripligt. Men det där var det läskigaste jag varit med om, någonsin (och jag har vaktat nära 50 inlåsta heroin-missbrukarare, alkoholister och varje jävla missbruk man kan komma på, på avgiftning nästan själv på ett missbrukarställe, Runna, mer än en natt, inlåst med dem). Jag har gått i gränder och gator man inte ska i Rom, Paris, Berlin, New  York, i Brooklyn på….)

Jag är kluven dock. Borde jag inte ha slagit ner honom och kollat vad som fanns i väskan? Jo, tycker jag nu. Herrejävlars, en snubbe som kollar att det är tomt i korridoren, som jag inte känner (så det är inget skämt) som stänger dörren så vi är ensamma, som hotar, som jag, när jag väl kom förbi mitt bord, hade övertaget över ….
Nåväl, jag kommer säkert att träffa på den jävla idioten igen, och då blir han varse. Hjälp mig då. Då blir det konfrontation.

Någon undrar säkert här i storyn om jag har berättat detta för folk, om jag polisanmält det hela. Men vad skulle jag polisanmäla? Mina egna nojor? Ord står mot ord.

Jag gick dock till min chef och berättade och vi gick och letade, men snubben kunde vi inte hitta.

—————-

Gick på B i kväll. Gick hem över natten. Ingen ska få mig att inte våga gå ut. Om jag så blir osams med hela jävla världen. Men jag kollar bakom ryggen oftare. Det är som att vara barn på nytt, i Hammarby, i Västerås. Var man på fel gata, och fel nisse var där, så åkte man på däng. Det gällde att ta specialvägar till plugget och hem, för att undgå misshandel.

—————-

Osökt kommer jag på den där grejen, som jag lirat ut här som text tidigare. Men det är inget att göra åt, jag tar den igen, kort (hoppas jag):

kaninen2

Jag hade varit på den gula cirkeln ovan, en krog som hette Prisma. Gick hemåt med min dåvarande böna Helena genom parken, det är sent 80-tal eller tidigt 90-tal.
Pil 1 är Stortorget. Pil 2 är vår väg hem till henne sedan. Krysset är där det hände, nedanför Stortorget.

Där i parken fanns en upphöjning. Det var sommar och det var parkbänkar på denna upphöjning. Vi satt där och gaggade. Runt om oss slogs folk, hämnades folk, njöt Örebroare av att begå våld. Det var förjävligt helt enkelt, men det var en varm sommarkväll.
Och så såg jag en figur komma mot oss där på kullen, från långt håll. Som MAN till en kvinna man var ihop med har man ju inte bara sig själv att skydda utan även henne (jag tyckte så då). Den här figuren kom emot oss, genom buskar, uppför, med ett klart mål, oss, där som satt och gaggade. Rätt på, i snabb takt.
Jag tittade hela tiden, såg individen komma närmare, och närmare. Till slut blev det för nära så jag reste mig upp för att stoppa varelsen, som hade handen innanför den öppna jackan.

”-Stanna där du är för i helvete!”

Jag ropade högt. Den som kom emot oss i full fart var tre meter från oss vid det läget. Då hände det. Hon, det visade sig vara en hon sedan, började dra med ena armen innanför jackan, som i en amerikansk film, när man drar ett vapen. Jag ville inte vänta på att bli slaktad, jag tog två snabba kliv framåt (detta var inte planerat, det hände bara), och gav den här bruden (som jag fattade att hon var efteråt) två-tre hårda smällar i magen och brösttrakten. Tjo!

Hon stannade till, och såg ledsen ut. Började gråta.

”-Vad gör du???!!!”

Det visade sig att hon hade ett djur under jackan, någon liten gullig hundvalp, eller hamster, eller kanin, kommer inte ihåg nu (det är 20 år sedan).

Varken hon eller djuret var tack och lov skadat på något sätt (mirakulöst), men efter det kände jag mig som en rejäl sopa. Jag hade reagerat med reptilhjärnan.
Fast också då, så kände jag det i mig, do something, eller dö. Det var ingen tvekan. Är det min uppväxt i Västerås?

Djurbruden i det här fallet blev sedan omhändertagen av nynazister som på den tiden tog hand om vilsna ungdomar på stan på helgkvällarna, gav dem gemenskap och djurvänlighet. Det var fanimej det läskigaste med den här historien, en militant nasse-böna, skitsnygg, blond, med flätor som kom och tog hand om den här bruden som jag nästan misshandlat då hon kom emot oss.

Där var de. De, tror jag, två historier, som jag upplevt sedan 1984 då jag kom hit, som inkluderat självförsvar, där det gick bra, där det kunde gått hur som helst.
Men det som hände idag, var läskigast. Undrar hur det kommer att utveckla sig.

Äh!

Rock, swing, tango!

/Baron

Annonser

8 Responses to Jag lever, jag lever, tack gode Gud!

  1. TomHell skriver:

    Han tänkte robba dig! Han var ute efter datorer! Knepig snubbe!
    Tur att du handlade och inte mesade…

  2. Stirre skriver:

    Bra gjort gubbe! Tror som TomHell att han var ute efter datorer, sen råkade du sitta där och han blev ställd och började tomsnacka. Vetefan vad jag skulle gjort? Tror jag hade kollat vad han hade i väskan och sen fått en Luger riktat mot mej, he, he..
    Du gjorde helt rätt! Hade det varit en normal elev/kille borde han gått till rektorn och frågat ” vad är det för djävla psykfall som sitter i datasalen och hotar mej, en nysvensk som bara vill ha lite kontakt”?!

  3. sofie larsson skriver:

    kära nån!!! Vad otäckt!! Ibland möter vi människor som vi aldrig kan ana vad dom vill i mötet med oss. Jag är alltid (nej nu överdrev jag) rädd när jag går. Jag tycker alla ska vara snälla och trevlia, men då får man nog leva i en liten rosa värld. Det funkar ju inte.
    Tycker uppriktigt synd om dig som var tvungen att uppleva dennna jävla skit människa. Tufft av dig att agera. Du är ju inte bara cool du har ju en jäkla tuff ryggrad och mycket mod!
    kram

  4. Kalix skriver:

    F-n, det här visar att vårt gamla krav i D.O.L.K-R om tjänstevapen inte var så illa tänkt.

    Bra handlat.

  5. spawn of satan skriver:

    Bra handlat!Men vad skulle jag ha gjort,hur skulle jag handlat?Reptil eller terapeutjävel(ja,jag är inte Satan,ok?)
    eller vad…
    Du som tekniksnille och mac-man kan väl snickra ihop en mini tazer som får plats mellan tummen och pekfingret och sen bara ZAP!ZZT!ARGGH!
    Bra att delar med dig av såna härna historier,världen behöver flera som dig!Vote for M.

  6. spawn of satan skriver:

    javisstja,verkar det inte som att adidasmannen får in en fet pungspark på dig? i teckningen alltså.

  7. baronen skriver:

    Tompa: Det var auto-piloten som reagerade. Kände ingen rädsla, bara dimma och ”fy fan är det redan slut”, men ska först ta den jävla idioten-känslan.

    Strega: Datorerna är fastlåsta med stål. Det går inte att ta med sig. Möjligen min MacBook Pro, i övrigt vore det kört. Nej, det här var så sinnessjukt att det var något annat, måste ha varit.
    Ingen har klagat hos chefen, kanske beroende på att idioten inte har på vår arbetsplats att göra alls egentligen (vi är nästan 1700 människor där).

    sofie: Jepp, otäckt. Och det där du snackar om att det är otäckt att träffa folk när man är ute och går, det suger så jävla hårt. Alla är rädda för varandra. Som man känner man sig som en sex-yx-mördare när man möter damer ensam på stan efter mörkrets inbrott, och damer har säkert all rätt att känna så. Helvete, det var ju redan på medeltiden man bestämde om kvinnofrid i det här landet. Vad har hänt?
    Mer folk ute, säger jag bara. Räkläjm dä striiits för i helvete! Träng ut idioterna!
    Tack för att du trots allt tycker jag är tuff och cool och har ryggrad. Sådant blir jag glad av att höra, verkligen, he-he. Jo, det är sant.

    Kalix: Jepp, vi borde ha drivit igenom förslaget med tjänstevapen, he-he. Stilettbatong, elpistol, eller varför inte en Luger?
    Men, kom igen, detta var första riktiga prylen sedan 1994 för mig, och han kanske inte, troligen inte, ens hörde hemma där. Tack för att du tyckte jag handlade bra, fast det var nog mest en reflex. Och den känns än…

    Herr satan: Nej, man vet inte vad man gör i olika situationer förrän man är där. Tackar för epitetet tekniksnille, men tyvärr, jag kan inte bygga, min pryl är att använda mig av redan uppfunna prylar, he-he. Och jag delar med mig till cybern, kan inte göra annat, jag är gisslan i cyberrymden, he-he.
    Vad gäller den enormt grafiska illustrationen måste man se den som i en dimma. Jag är där genomskinligt blå. Men okej, jag hör vad du säger. Men gjort är gjort. Och jag har en oöm pung än idag.

  8. Ståfé skriver:

    Dubbelhemska upplevelser!!!

    Men bra handlat!

    Synd att ni inte fick fatt i snubben, så du o därmed vi fick facit på vem han är och vad han vill! 😦

    Kanske kommer fler tillfällen att fånga honom?

    Stå på Dig! Annars gör någon annan det!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: