Börjar med rubben, eller överskriften (+snusk)

Det gör jag alltid. Jag kör kronologiskt. Trycker några bokstäver däruppe som betyder något och så kör jag bara, låter mina fingrar ge utlopp för min hjärnas, eller själs, svada. Så blir det vad det blir. Ibland, men inte alltid, har jag några prylar på lager, som jag vet att jag kommer att berätta om. Men inte alltid. Och ibland så glömmer jag bort de där prylarna, eller bestämmer mig under resans gång för att skita i att berätta om det hela. Allt beror på humöret, på känslan.

Väldigt sällan, jävligt otroligt sällan så suddar jag det jag skrivit. Kanske jag har gjort det 2 gånger sedan jag började 1997. Men alltid så läser jag igenom vad jag skrivit när jag skickat ut det. Och då bara av två orsaker. 1. Jag hatar stavfel. 2. Jag hatar när meningar inte funkar så det blir fel och man inte kan fatta. Då rättar jag.
Så, om man mitt i natten ser ett inlägg här, kan det löna sig att vänta ett tag och så ladda om sidan, för versionen efter är alltid bättre. Flyter bättre.

——– (stregastreck)

Jag kör Baronen här på wordpress.com, numera utan censur. Jag kör ett par konton på Twitter. Jag kör på Facebook. Jag kör på egen wordpress-server via jobbet. Jag finns på fyra-fem olika ställen på nätet. Det kanske inte är helt friskt, men så är det.
Jag kollar och lägger upp via datorn hemma, datorn på jobbet, och via min iPhone.
Jag är synlig här och där. Då jag inte har någon som helst tillstymmelse till familjeliv har jag tid till detta.

På Facebook kör jag lite svenne-stuk, är inte så stygg, men har över 150 följare ändå (och, ja, jag vet vilka alla är). Här på wordpress.com kan jag göra vafan jag vill (hoppas jag, skiter i att människor från jobbet hittat hit, det här är MIN domän, mitt liv utanför jobbet). På själva jobb-wordpressen så är jag rätt fräck också, men undviker vissa ämnen (av rätt självklara skäl).

Vad det gäller Twitter, som rätt många av mina cyberbiktfädrer och även jobbpolare, men också civilister inte har en aning om vad det är, så kör jag två konton numera (ska förklara det nedan).

Twitter är vackert.

En första koll på Twitter gör att man undrar, som t ex fd kollegan LG skulle gjort (som han sa när jag visade honom internet och rörliga bilder där en gång i tiden, mitten av 90-talet: -Jaha, och vad ska det där vara bra för då?)

Låt mig snabbt, mycket snabbt, förklara lite om Twitter. Man fixar ett konto där (gratis). Och så kan man börja twittra (kvittra). Man har 140 tecken på sig per meddelande. Och så kan man prenumerera på andras tweets, och andra kan prenumerera på ens egna (alltså det man skriver). Därmed kan man, via webben, eller via mobilen, helt gratis, få reda på ett och annat.
Jag kan skriva på min iPhone: ”Sitter i en buss och kräks i biljettpapperskorgen” och skicka iväg det. Och så får alla som prenumererar på min tweet veta det i samma sekund som jag skickar ut det.

Men själva websidan för ens Twitter är bara blaha-blaha. Den är ful, men fungerar som ett slags centrum där man kan göra olika inställningar.

Det intressanta är det där andra, runt ikring. Finns massa tjänster som använder sig av Twitter. Nu har det gått så långt att flera av de här ”andra” tjänsterna behöver man inte ens regga sig på, de bara funkar, via ens Twitterkonto.
Därför kan jag skicka upp en film, eller en bild, eller ett ljud tillsammans med mitt twittrande, och det extra ”mediat” åker ut i cybern, men lägger sig på andra ställen på nätet, där de tar emot sådant. Och så, i min tweet, så finns en länk, en adress till de ställena, klickar man på den, så får man se bild, kolla, video, lyssna på ljudet.

Jag har t ex kopplat min jobb-blogg så att när jag skriver ett inlägg där så skickas det samtidigt ut en tweet på twitter från mig. Överskriften från mitt inlägg finns där, och resten också, via en kortad länk som hänger med tweeten. Det räcker alltså med att folk vet mitt Twitternamn så kan de därifrån se vad jag uppdaterar, vilka prylar jag lägger ut (som jag väljer att lägga ut så de ska kunna se dem). Inga långa konstiga adresser till websidor behövs längre.
De som jobbar ”för mig” på jobbet prenumererar på mig och har bara att klicka för att komma åt mina artiklar med instruktioner eller vad det är.

Äh, man måste testa. Det är kanon.

Och det här gör att jag nu har två olika twitterkonton. Ett offentligt, för jobbet och så, som smeker ut mina jobb-blogginlägg och det jag skriver/plåtar från iPhonen om hur jag håller på (när jag vill det). Men också ett andra, där jag t ex prenumererar på ekivoka damer i vuxenunderhållningens värld, och vad de håller på med. Detta är ytterst intressant för mig, då de också twittrar bilder om sina jobb. (Jag följer även andra som är intressanta, men jag tar detta som ett exempel).

Vet inte om ovanstående kurs blev begriplig, eller ens var intressant att läsa. Men grejen är att alla jävlar som är i min ålder och även de som också är rätt mycket yngre än mig, ofta är så jävla rädda för att testa nya grejer. Kom igen nu för fanken! Ni klarade av att lära er SMS. Det är dags att gå vidare.

Här ovan kan man skriva e-brev till mig via en länk. Är någon intresserad av mina olika Twitterkonton och skulle vilja prenumerera på dem så skriv ett e-brev bara så ska ni få info. Men ni måste då (detta är absolut mellan er och mig) identifiera er. Jag har självbevarelsedrift, he-he. Regga er nu på Twitter:

http://www.twitter.com

Regga för fanken, var inte sist. Obama är där, Eminem är där. Alla är där. Och man väljer vem man vill följa, och folk väljer om de vill följa dig (och det går att ångra sig och slänga bort folk).

Här kommer tre fina stygg-skärmbilder från min iPhone på det ekivoka kontot, se, läs och begrunda. Unga frk Bre har en konversation, offentligt, med lite äldre men ändå yngre än mig frk Jenna.., nu med tvillingar att ta hand om, två generationer. Den yngre är något fräckare numera:

Bild ett är hur det ser ut från början i min iPhone, som i bloggen, det senaste inlägget är överst:

iPhone1

Och så klickar jag på det översta inlägget här ovan, där det finns en länk. Då ser det ut så här:

iPhone2

Här skulle jag kunna klicka överst och få en massa info om bönan, men det gör jag inte, utan jag klickar på den blå mini-länken ovan. Hon har tagit kort med sin mobil (ja, en iPhone, men det går även med andra fabrikat) och skickat den bilden till Twitter, som gjort om länken så den blir kort nog, och lagt ut den på en sådan där gratistjänst, och så ser jag bilden:

iPhone3

Här står hon, lillflickan, med två kill-kompisar, innan, jussom… (min forskning i feminism har fört mig hit, tro inget annat, jag är intresserad av, inom forskningen, de olika kvinnotyperna….)

Här skulle jag påpassligt, då jag är ute i farliga trakter nu, eftersom moralister och annat pack får stånd av att peka, påpeka, menar pepåka, eller vad menar jag nu??….

Omtagning.
Det ekivoka har alltid legat i framkant (ha-ha, det där lät ju ännu värre). Men igen då, alltså, fotografikonsten (franska kort), VHS-video (styggrullar), och framför allt internet, alltså….
De som utnyttjat de nya medierna till max har alltid varit den ekivoka underhållningsindustrin (som jag förövrigt tycker bättre om än de som krigar och mördar folk, finns sådan industri också). Och det har också gjort att dessa kommunikationsformer växt lavinartat innan andra användningsområden skapats.
Så nu använder jag mig av ett sådant exempel för att visa på hur den nya tekniken funkar här, för eder, som läser här  i Baroncyberdagboken, så ni ska få goda exempel.

Jag tycker det är stenkul att läsa om hur frk J och frk B (10 års åldersskillnad) gaggar med varandra, då de inte hajat hur man skickar privata meddelanden till varandra via Twitter ännu.

Säg nu inte att jag är så jävla gammal att det är fult, styggt, olagligt, äckligt. Man är inte död förrän man är död, mina vänner. Jag har rätt till min nyfikenhet, till mitt liv, till att vara lite stygg ibland.

Jag kan nu, när jag håller på att övervinna min feghet (bränner Örebromössan som brukar sitta ner över ögonen), smacka ut vad som helst, till vem som helst, när som helst, via min fån.
Jag kan också ta del av alla dem jag prenumerera på, när de gjort ditt och datt.

Jag försöker lära vissa pubar i stan att de ska fixa detta, så kan de slänga upp ett enkelt tweet om att ”de har öppet till två ikväll”, eller ”vi stänger halv nio för vi gillar inte att jobba på kvällar”.
Då slipper folk gå ner till krogen i onödan, det bara plingar i deras mobiler eller på deras twittersidor. Eller tvärt om, de vet att när de går ner, så är det öppet. Tjoho!

Okej, kurs slut. Så länge.

—–Stergepinne————-

Nytt ämne. Jag bara fortsätter.

Idag skulle alla som har samma arbetsgivare som jag har vara på en stor lokal och delta i ett seminarium om skolk.
Det gav jag fanken i. Jag skolkade.
Ha-ha.

Och så jobbade jag med tekniken. Själv.
Blev klar vid sju på kvällen. Då hade det varit helt tomt på folk på min arbetsplats i  tre-fyra timmar redan. Men jag hade gett mig fanken på att få rubbet klart. Uppdatera, så det funkar bättre, snyggare, snabbare. Jag är stolt över mitt arbete. Jag vet vad jag gör. Jag kan vad jag gör. Jag är intresserad.

Och så gick jag hemåt.

I parken träffade jag de där två hundarna igen (Sveaparken), men nu med Doras karl som heter David. Det var hans tur denna kväll. Den lilla bög-hunden hade ingen tröja på sig. Jag fick ur mig lite språkliga aggressioner om ditt och datt till David innan jag gick vidare. Alltså inte mot honom utan annat.

Sov någon timma i soffan.

Hade svårt att komma igång, satt vid datorn. Gnällde på Facebook. Men fick sedan kraft och fixade käk och gick på muggen, och så ut till Biskopen.

Vänner bakom disken.
En böna som jobbar på jobbet (jag jobbar på ett stort jobb) kom mot slutet. Vi snackade. Hon var rätt fräsig, till och med både tilldragande och snygg, har inte snackat med henne förut. Men hon hade sällskap och de satte sig i ett bås alla fyra. Där kunde de sitta. Så länge….. he-he.

Jaja, och så…

Gick hem över stan. Garvade.

Nu är jag ledig tills på måndag.

Jäklar vad mina fingrar far över tangentbordet. Behöver plåster. Måste sluta skriva nu, för i kväll.

Love!

Kronärtskockor!

Ruelse!

Smegma!

Rock!

/Baron

Annonser

7 Responses to Börjar med rubben, eller överskriften (+snusk)

  1. sofie skriver:

    ha ha underbart att läsa om Twitter, kul att donnorna inte fattade att man kan skicka privatmeddelande. Det gör ju det hela lite roligare (för oss). I like att du skolkar från ett massmöte ang skolk, då har man fattat vitsen med en egen vilja. Skönt. Ang böghunden, den lilla jäveln var på mitt jobb, hussen och jag jobbar i hop. Om du vill får du gärna trampa på den så den dör lite grann. Skäller och är så sjukt liten. Vem vill ha en hund som darrar??? Nej tacka vet jag stora hunden, lugn och fin.
    Lycka till!!! mohhhaaa

  2. Mr Egrets skriver:

    Hur kommer jag i kontakt med Bree Ohlson?
    Hon ser så varm och go ut!

  3. baronen skriver:

    Först vill jag börja med att tacka de få, er två, som törs kommentera när det är naket eller ekivokt i mina bekännelser. Måste vara rekord med två vid sådana tillfällen. Heder åt er. Och tack!

    sofie: Det är fina donnor de där två. De har gjort, gör, sin karriär på att pöka. Sämre finns faktiskt. Snart hajar de nog Twitter också, he-he.
    Jaha, du ”tjänner” herr D, via jobbet. Tycker nästan synd om böghunden, då vi är så många som vill kliva på den, ah-ha-ha-ha. Den stora, som hade en stor polare tidigare, är mycket coolare. Men folk vill ha små böghundar, jag vet inte varför, men så är det. Låt dem, bara de inte darrar och skäller på mig.

    Herr Ånger: På din första fråga gav jag en rätt bra instruktion i inlägget här ovan din kommentar, alltså om hur man gör för att få kontakt. Om det är för jobbigt, så finns det numera något nytt, kallat google, där man kan söka.
    Ja, hon är varm och go och lite sliten för tillfället, som hon skriver i MIN Twitter…

  4. Ståfé skriver:

    Vad är SMS??? 😉

    Sado-Masochistic Session??? 🙂

    ”Valhänte Gorillahannen”

  5. Lord skriver:

    Några äldre herrar satt och konverserade.
    Den ena hade naturligtvis värre krämpor än den andra…
    En av herrarna, nyss fyllda 60 år, sa:
    – ”60 är en jävla ålder, den värsta av alla! – Man är pissnödig hela tiden, men för det mesta kommer det ingenting när man står där!”
    En annan, 70 år fyllda, replikerade:
    – ”Äh… 70 är mycket värre! Man har inte en lugn stund eftersom magen trycker på hela tiden.
    – Men inte fan kommer det något när man sätter sig på muggen, trots att man vräker i sig både fibrer och laxérmedel!”
    Då tog 80-åringen i sällskapet till orda:
    – ”Ärligt talat så är faktiskt 80 den allra värsta åldern!”
    60-åringen frågade:
    – ”Har du också problem med att pissa?”
    80-åringen svarade:
    – ”Nej för fan! – Jag pissar som en häst, varje morgon kl 06:00.”
    70-åringen undrade:
    – ”Jaså… Är det magen som krånglar?”
    Men 80-åringen skakade på huvudet och sa:
    – ”Icke! – Jag skiter mängder, punktligt varje morgon kl 06:30.”
    Väldigt förvånad utbrast då 60-åringen:
    – ”Va? Du pissar alltså kl 06:00 och skiter kl 06:30 varenda morgon!
    – Vad är det då som är så jävligt med att vara 80?”
    80-åringen:
    – ”Jag vaknar ju för fan inte förrän kl 07:00…”

  6. baronen skriver:

    STåffä: Det betyder Slurig Mess Skänst.

    Lorrd: Tack för att du gör mig gladare att bli äldre. Sådana där skämt ska man sluta med efter 23 års odödlig ålder.

  7. Lord skriver:

    CATHOLIC COFFEE BREAK

    Four Catholic men and a Catholic woman were having coffee.

    The first Catholic man tells his friends, ”My son is a priest ; when he walks into a room, everyone calls him ‘Father’.”

    The second Catholic man chirps, ”My son is a Bishop. When he walks into a room people call him ‘Your Grace’.”

    The third Catholic gent says, ”My son is a Cardinal. When he enters a room everyone says ‘Your Eminence’.”

    The fourth Catholic man then says, ”My son is the Pope. When he walks into a room people call him ‘Your Holiness’.”

    Since the lone Catholic woman was sipping her coffee in silence, the four men give her a subtle, ”Well….?”

    She proudly replies, ”I have a daughter, slim, tall, 38D breasts, 24″ waist and 34” hips.
    When she walks into a room, people say, ”Oh My God.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: