En lurig dag

Jag kom upp i tid. Var rätt trött, men inte så där jäkla värstingtrött som man kan vara. Fixade allt och så gick jag över stan. Det var ju fackkurs. Två dagar av kurs i fackets regi. Man tar ju sitt ansvar. Roligt att facka sig lite som vuxen, ha-ha.

Kom in. Joho, det var som jag trodde efter att ha skådat deltagarlistan, fast ännu mer. Det var jag, och hela 15 kvinnor, samt två kvinnliga kursledare, bland annat ordföranden för hela rasket här i detta härad.

Man kan säga som så att jag var den enda från min branch, och de andra jobbade med väldigt mycket yngre medarbetare (som jag förstod senare).

Nåväl, jag svettas. Och det vill inte ta slut. Det fullkomligt rinner av mig. Jag är blöt i hela skallen. Jag torkar men det rinner och jag känner mig rätt obekväm med detta, jag var ju trots allt rätt inkollad av damerna i alla åldersgrupper som varandes den enda av min art.
Jag satte mig förstås vid den yppigaste blondinen.
Det var små bord med fyra stolar runt varje, det bildade en grupp i det lilla rummet.

”-Välkomna allihopa!”

Först skulle vi berätta om oss själva vid det där bordet. De tre bönorna vid mitt bord började och så kom turen till mig. Jag lyckades kommunicera mig. När detta var klart så säger kursledningen:

”-Nu ska ni berätta för oss andra vad den till höger om er berättat om sig själv!”

Vafanken!!!!! Var det prov? Det hade ingen talat om för mig!!!!!

I samma stund som de här tjejerna sagt vad de hette och vad de gjorde så försvann det i min skalle. Jag hade bara sett ut som jag var intresserad och lyssnat. Snabbt frågade jag blondinen brevid mig vad alla hette runt bordet. Hon garvade och skrev upp namnen på mitt papper och gjorde pilar var de satt vid bordet (schyrre böna).

Så gick det runt, och alla berättade om sina bordsgrannar. Och så kom turen till mig.

”-Eh, jag har ingen aning, jag kommer inte ihåg någonting, hon heter Therese!”

Det blev jussom tyst i församlingen. Jag var tvungen att dra till med någon nödlögn.

”-Alltså jag tänkte så mycket på vad jag själv skulle säga att det stressade upp mig så jag inte kommer ihåg nu, sorry….!”

———–

Men jag kände mig lurig i kroppen.
Snart började jag frysa lite, och jag var spänd på något skumt sätt, och väldigt trött. Jag kämpade för att se ut som jag var med på banan under förmiddagen.

På lunchen kilade jag hem och lyckades sova en halvtimma. Det kändes bättre sedan.

När jag kom tillbaka undrade alla var jag varit, varför jag inte följt med dem till den där restaurangen och ätit?

”-Va, satt ni och var artiga och väntade?”

”-Ja!”

”-Sorry, hade annat för mig!”

Så satte det igång igen. De snackade om manlig dominans och jag fnissade.

Men det var en rätt bra kurs, sköna lirare allihopa. Men jag blev mer och mer som en fiolsträng, ont i leder, kände mig vimsig och konstig.

Jag fick något ryck (det var ju ändå facket) och började snacka om klassmedvetande och att det är en jävla klass-skiktning inom vår branch och att det är åt helvete. De häpnade men höll med.

Klockan tre var det fika, då gav jag upp, sa att jag kände mig kymig (vilket jag så enormt gjorde) och alla som hörde mig blev rädda för att jag hade grissjukan (även jag). Gick hemåt, kraftlös, verkligen kraftlös i benen och kroppen. Skitskumt. Läskigt.

Kom hem, sov ett gäng timmar. Vaknade, kände mig bättre, men har ändå känt mig rätt kymig hela kvällen, spänd och skum, men inget snor, ingen feber, mer lurig.

———-

Har kollat på de två senaste avsnitten av Morden på SVT-play. Det är rätt bra faktiskt, för att vara svenskt. Fanken, Amanda Ooms är en riktig pudding, kanske mer nu än förr, lugnare, hon har mognat till sig fint. Och Kjelle Bergqvist är ju alltid som han är. Leve SVT som lägger ut.

Det är jättesent nu, måste väl gå och lägga mig, sova ett par timmar. Hoppas jag är ok när jag vaknar. Vill inte bli sjuk eller annat. Vill verkligen inte det. Men något skit är det ju man åkt på, helt klart. Kanske handlar det om den där fisken jag åt i förrgår? Den var inte god, den frysta med mos och prylar som jag gjorde i ugnen.
Jäkla skit, har inte tid, råd, lust att banga. Men det är ju mycket skit som går nu, jag har mycket folk omkring mig som blir sjuka på dagarna, och med min press (ja, jag är nog rätt pressad av allt som hänt detta år, och hur det är kring mig) så åker man ju berg och dalbana med kropp och psyke, det yttrar sig väl förr eller senare, på ett eller annat sätt.
Tusan, jag har axlarna uppe vid öronen när jag skriver, får tvinga ner dem. Jag är klart stressad.

Alltså onsdag och no-Biskops. Bara det säger väl en del.

——————

Tröck i mig biff med pommes och lingonsylt. Åt upp hälften, fick åtminstone i mig kolhydrater och protein. Ska gå ut i köket och äta upp det av biffen som blev kvar i stekpannan nu när jag lagt ut, så det inte förfars. Jag klipper biffen och steker den i strimlor, det blir oftast bättre då faktiskt. Riktigt smör, olivolja, solrosolja, svartpeppar, salt, pressad vitlök och soja.

Bluä, jag vill inte gå och lägga mig. Tror jag kollar lite på TV istället.

Rocka!

/Baron

Annonser

7 Responses to En lurig dag

  1. Rolf skriver:

    …alltså jag tänker så käre baron. Inom åldringsvården så har man olika säkerhetssystem för att gamlingar (som oss) inte skall ligga och ruttna.
    T ex så varnar systemet om man inte spolar på muggen med jämna mellanrum
    Är det likadant om du inte dyker upp på Birchsops (durscha). Kommer det då någon till borgen och kollar läget???
    Hörde på radion idag att man kallar Aberdeen för europas ojecentrum. Undrar om Henke glider runt i arabkläder och kamelträns numera?

  2. spawn skriver:

    vad var det för restaurang ni skulle käkat på,du otacksamme.indiskt?jag gillar indiskt.och sushi.whisky passar till bägge,eller bourbon.
    inge bra med kraftlösa ben,been there done that.
    ät mycket chutney.

  3. draken43 skriver:

    nej jag säger bara så här: män är klena… mohhhaaa

  4. TomHell skriver:

    Nu har ni missat ”För alla åldrar” avsnitt 3!
    Varför ska man försöka idka kulturpassning i detta forum när ingen respons fås?
    Ni är vuxna tråkmånsar!

  5. Anette skriver:

    Kulturanpassning, vuxna tråkmånsar?? Wow.

    Baron, det är inte svinflunsan (eller ”the Pig Sneeze” som vi kallar den på jobbet), det är en elakartad bakterie som härjar runt och gör alla toksjuka utan att vara riktigt sjuka och den härstammar troligen från den bedrövliga sommaren. Se till att få i dig antibiotika och du blir som ny inom två dagar. Och om doktorn är på bra humör, se till att få ett varuprov på astmamedicin som tar slut efter ett par dagar också, det rensar luftvägarna och du mår kanon!

  6. McHäcko skriver:

    Hur går det med grissjukan?

    Undrar om jag inte också har fått den nu. Varenda jävel är sjuk här i Ubberdeen och alla går till jobbet, även om de har hög feber, och sitter och hostar oss andra i ansiktet. Fan stanna hemma om ni är sjuka.

  7. baronen skriver:

    Roffe: Du är inne på helt den linje jag är. Jag ringde faktiskt Bela för att han skulle ringa mig på morgonen. Det tycks som att de flesta som kolar vippen är ensamstående jävla ungkarlar som jag. Dvs har ingen som kan ringa ambulans när kramperna och skiten kommer och så är det kört. Bela ringde och jag var okej, någorlunda. Micke på jobbet ringer också, men det var senare. Men, jo, det är det läskigaste av allt. Egentligen, man är själv med skiten. Ramla och du är slut. Känner mig som när jag var i New York när jag blir sjuk, dvs, ”om jag rasar ner på asfalten nu så skiter alla i det och så är det slut”…

    Satan: Tror det var Wobbler. Men jag var så jävla mongo att jag hellre halvsprang hem, tryckte i mig corn-flakes med mjölk och socker och så sov en halvtimma. Pallade inte, pallade för i helvete inte. Det var hemskt.

    Draken: Med all respekt för eder som kvinna, och jag har ju hört det där förut. Men grejen är att kvinnor kanske inte känner som män när de är sjuka (och vise versa). Hur fanken ska någon av oss veta om en annan människa ser färgen gul som samma gul som man själv känner?
    Det kanske är så att vi snubbar många gånger verkligen lider helvetets alla kval, och hånas för det, samtidigt som kvinnor bara känner sig lite febriga för samma åkomma. Tänk om det är så? Jag mjäkar aldrig! Jag går till jobbet och skiter i att jag är seg och allt, men när jag har något skit i kroppen som är SATAN, då är det VERKLIGEN satan, med inkluderad dödsångest.
    Så sagt, no fence…

    Tom Hell: Har svarat på den, i förra kommentatorssvaret, men håller med, vi har varit sega på att ta del av denna kulturgärning. Förlåten oss.

    Anette: Underbart att se en kommentar här igen, från en av mina tidigaste cyberbiktmödrar. Jag har saknat dig!
    Jag tackar dig för din diagnos, men måste säga att jag själv verkar har ordnat det hela, massa bira, så tråkas de jävla bakterierna ut. Efter fem dagar verkar biran ha vunnit. Men tack för tipset. Om det är skit igen i morgon så går jag till sjukan. Fast där blir man bara hemskickad numera, med all den här grissjukan som finns överallt och gör att folk står i kilometerlånga köer här i stan (för att få vaccin).
    Oss imellan är jag nego till medicamenter. Tror någonstans att om kroppen fixar det hela själv, så går den stärkt ur det hela. Kanske jag är dum i huvudet, men jag kan ju också ha rätt.

    Häcken: Tack, bättre, tror jag.
    Problemet med att vara sjuk är att man har sådana marginaler tack vare både vänsterblocket och högerblocket, att man inte har råd. Det ryker en tusing för första dagen. Det går bara inte. För här i Svärje så är man en utsugare av de fina och friska om man blir sjuk och får tillbaka på det man betalat in i skatt. Så jävla äckligt illa har det blivit. Fy fan!!!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: