Några dagar senare i bloggen

Sist skrev jag nog mellan onsdag och torsdag. Jo, så var det nog.
Sedan hade jag gett mig fanken på att gå iväg till fackkursen på torsdagen igen. Men det hände inte. Jag kom upp (hade snackat med Bela i telefonen), jag satt upp i soffan. Men det gick inte att förmå mig, hur mycket jag än tjatade på mig själv, att resa mig upp och gå in i durchen. Så jag la mig igen och somnade stenhårt. Jag sov till 16.00. Då gick jag upp och slog en drill.
Det var mörkt ute. Jag kollade TV en timma. Sedan sov jag tre-fyra timmar till. Och så ner till ICA. Köpte mat, lagade till. Kände mig piggare men fortfarande denna satans oro i kroppen, med axlarna vid öronen, helspänn. Somnade till slut.

Fredag.
Iväg till jobbet på morgonen. Visade Blecktrumman för mina medarbetare. Allt kändes rätt okej. Kollegor berättade innan om fruar som hade samma åkomma som jag, skönt att höra att jag inte var själv, att det inte var en hjärntumör eller något annat läskigt. Men läskigt är det. Jag menar det, så jävla läskigt. Plötsligt tappar man liksom kontrollen över sig själv och blir bara matt, vill helst bara lägga sig på golvet och sova. Om man inte skärper sig till max så rasar man, så är det, så är det!

På eftermiddagen kom det över mig igen. Den totala maktlösheten över sig själv, tröttheten, känslan av att se en film. Läskigt.
Jag avbröt arbetet, sa åt mina medarbetare att vi struntar i eftermiddagen, jag måste bara gå hem.

Och… alltså, att gå hem där själv,  på eftermiddagen, när allt snurrar, när man känner en total kraftlöshet och tror att nästa steg är det sista, sedan kommer man att rasa, kanske in i ett buskage och bli liggande där. Eller bara rätt av på cykelbanan och folk tror man är en missbrukare och hoppar över en. Fy fan, läskigt.
Det är verkligen läskigt att känna att hela ens organism håller på att ge upp. Finns inte mycket värre. Och, nej, jag snackar inte om panik-ångest, jag snackar om att kroppen bangar, vill inte, är ömtålig, konstig. Man känner inte igen sig själv, i sig själv.
Och så kommer man hem och undrar vem fan som hjälper en om det går åt helvete här??? Vem fan? VEM?
Sådant kan ge viss ångest, mina cyberbiktfadrar/modrar, jag lovar.

Nix, gick inte ut under fredagen heller (krogen). Men mot kvällen kändes det bättre. Det skumma är att det där har kommit och gått. Ett par timmar satan, ett par timmar hur bra som helst. Och ingen snuva, ingen feber. Det är med andra ord ondskans sjukdom. För att känna att man håller på att sluta fungera som är nära panik-ångest jag vet, men nu som är verkligen fysiskt, med ont i leder och muskler, man känner sig berusad i skallen, svårt med koncentrationen, det är…arghhhh….

Lördag.
Det var Öppet Hus på jobbet. För att locka nya medarbetare. Jag var där, satte upp en särskild sajt och la ut film där på det som hände. Allt kändes okej. Men så, innan tolv, arghhhh, blev bongo igen. Blev tvungen att ta mig hem. Och det var samma jävla helvete som jag beskrivit ovan, att ta sig hem. Fy fan, jag är så jävla arg, att känna så är så jävla illa, så jävla illa.
Men, otroligt nog tog jag mig hem igen. På ren vilja, genom att tänka bort skiten så väl det gick.
Jag HATAR att inte fixa prylen. Verkligen. Och ger väldigt sällan upp. Men nu var jag tvungen, igen.

Under lördagskvällen tuffade jag till mig och vid midnatt gick jag till Lilla Örebro och Biskops. Det snurrade, men jag gav mig fan på att skita i det.
Bira drogs ner, för att döda bakterierna. Och så kom jag hem och det var rätt okej.
Somnade.

Söndag.
Hade friplåt till Brunsch på Biskops (99 spänn). Men hade inget för det, för jag sov ånyo till 16.00, och då var det slut med det. Jaja, och skit.

Men, fröjdas nu, cyberbiktfädrer. Under söndagen har jag hållit mig hemma, förutom besök på ICA. Och jag känner att min styrka återvänt igen. Har inte haft de där bajskänningarna idag, spänningarna, svimmningsfeelingarna. Kanske har det försvunnit. Hoppas det. Underbart i så fall, vill aldrig känna så mer.

Fast, när jag kom till kassan i ICA kunde jag inte hålla käften.

”-Är kor sällsynta?”

”-?”

”-Ja, alltså, är det ont om kor?”

”-Nej, nu vet jag inte vad du menar?”

”-När något är en bristvara så brukar ju priserna gå upp!”

”-Ja?”

”-Nu köper jag biff på 273 gram, dvs ett kvarts kilo, två små taniga jävla biffar och det kostar mig 75 spänn, det är fanimej inte klokt!!”

”-Jag vet, det är hemskt, men så länge folk betalar så…!”

”-Haja, vad kostar då en hel ko på något ton? 17 miljoner spänn?”

Så gick jag hem och stekte och åt. Det smakade mynt.

—————–

Det är måndag morgon nu. Har svarat på 14 kommentarer som jag inte svarat på tidigare (se till höger här ”senaste kommentarer”). Och tack och lov är det ledigt på jobbet under måndagen, pga lördagens jobb.

Nä, vette fanken vad att skriva mer. Nu har jag gnällt så det räcker för nu. Berättat om hur jag känner och kände inför de här dagarna. Mig, jag, majself.

Äh, lägger ut en 60-tals-Super-8-video på hemgången i lördags. Inget speciellt, bara ett tidsdokument:

Rocka brygga!

/Baron

Annonser

5 Responses to Några dagar senare i bloggen

  1. TomHellos skriver:

    Vi blir så jävla uppkörda på maten! Varje gång jag går till mataffären känner jag mig lurad. Tänk vad stålars de drar in…
    Och så detta väljande! Fyra olika tacosmärken!?
    Fram för gamla Öst-Tyskland! Ett märke på ärtburken!

    Är det USA-Anette som dyker upp från landet av frihet? Kul!
    Apropå USA så följer jag HBO serien ”John Adams” på ettan.
    Grymt bra!

  2. spawn skriver:

    Jag köpte Cevapcici(stafningen?)på Lidl.Underbar lättlagad köttmassa med smak av,kött. Till det sportdryck med taurin,en produkt med köttursprung,och svart kaffe(förmodligen kött det med-köttsaft?)
    Hursom,kött är i vissa varianter mer eller mindre dyrt,Cevapciciccciin kostar 49:- per kilogram.Köp juggegrejer!Tysk saft!Svenskt kaffe!

  3. Lord skriver:

    Det finns även Becherovka ! Bra för hälsa och matsmältningen. Se länk.

  4. Anette skriver:

    Hej Tom Hell, jo det är densamma i Amerikatt. Landet av frihet vet jag inte om jag kan hålla med om dock, även om John Adams är en fantastisk HBO produktion! Jag såg den också och saknade den när den tog slut. Det här landet har en häftigare historia än vad iaf jag har fattat tidigare, vilket gör det ännu sorgligare när man ser vad det blev av det hela…

    Men än är inte loppet kört, presidentvalet gav iallafall hopp om att stora saker fortfarande kan hända.
    Rock,
    Eder osv

  5. baronen skriver:

    Tompa: De lurar skjortan av oss, helt klart. Jo, det är gamle fräsige Grevis som är tillbaka i cybern efter sin exil, kanon.
    Har missat Adams-serien. Folk sa att den var trälig, och jag gick på det. Skit också.

    Spawwwnarn: Aldrig hört talas om ämnet du köpte. Men tyskt kaffe och finska apelsiner brukar hålla måttet.

    Lorrd: Och vad är det för något då, va? Jävla latin ni kör med, en vanlig arbetargrapp hänger inte med i glosorna.

    Anette: Så sant. Det måste bli bättre i stora landet nu, det kan inte bli sämre, fast det krigas ju fortfarande, och ska bli med ännu fler soldater… Rock bejbi!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: