Mig jag nu

När jag såg den här i TV på reklam-TV:s barndom så dånade jag. Jag blev inte homosexuell om någon tror det för att snubben som lirar huvudrollen i den här reklamfilmen för Levis jeans har bar överkropp, kom igen, det trodde väl ingen.
Nej, det var av två orsaker (och det är rätt kass kvalitet på de här sekundrarna, men kolla). Den ena prylen var låten, den smackade mig hårt, det är blues. Den andra var att jag såg mig själv där i Spanien när jag flydde från det där hotellet där jag lägrat den norska kvinnan ungefär vid 1978. Vakter och skit jagade mig då jag tog mig från hotellet men jag bara hoppade över till nästa snobb-gård. Och det bara fortsatte, ungefär som i filmen ovan. Jag var knappt 20. Hon var nog minst 40, så jävla snygg kvinna, gift med en av Nårjes (!) värsta företagschefer, he-he. Jo, jag har varit stygg jag också. Och då hette det inte milf, då hette det blommad kvinna som visste vad hon ville. Och, ja, jösses, och ha-ha, nu mår jag rätt skönt när jag tänker på det hela. Fast hon är väl, om hon lever nu, i 70-årsåldern, skit samma. Allt det där kommer i min roman, om jag någon gång får arlset ur vagnen.
Originalreklamfilmen, i bra kvalitet, är så jävla bra gjord, hur som helst. Och nu, nu i kväll, fick jag tag i den, har försökt många kvällar, nu hittade jag den.

————

Sedan.
Ring inte män som kommer med vita kostymer till mig med snörning. Vill säga det. Först.

Jag är en lugn människa, en, tycker jag i jallafall, civiliserad människa. Jag är anti-våld och allt det där. Jag tror på fred och kärlek och allt annat löjligt.
Men.
Sedan några dagar har jag känt våldet i mig. Våld. Jag vill göra elaka saker mot folk. Inte vem som helst, men jag har jussom önskat att någon råbarkad idiot ska komma och hota mig så jag får sparka pungkulorna av honom och sedan bita ut adamsäpplet från halsen och spotta fem meter, som man ser i filmer numera. Något sådant. Och det är ju inte friskt.
Men så har jag känt.

På jobbet i förrgår var jag lite förvirrad. Jag skulle fylla i något skit om mina arbetstider, och jag fattade inte. Och då, till min förvåning, så slängde jag papper och penna och hela helvete i väggen (jag var själv i rummet). Så jävla larvigt har jag aldrig uppträtt förut. Men det kändes skönt.

Mer våld.
I går kväll satt jag och kollade på TV i kalsongerna. Då kände jag att det drog i arslet. Jag förde ner fingret och, jepp, det var ett hål precis vid bajsan.
Det där har irriterat mig länge på de fillingar jag köpt på Intersport. Sådana jävla fruktansvärda frätande gaser kan jag väl inte ha. De jävlarna kör så att tyget ska gå sönder där, så att man tvingas köpa nya.  Lurad igen!
Så mina fingrar började dra i det där hålet. Och mer, och mer, och jag slet och jag SLET och jag rippade, dödade de kalsonger jag hade på mig så det bara blev trasor kvar. JÄVLA SKITFILLINGAR!

Något sådant har jag aldrig gjort förut, slitit av mina fillingar (kryptonitgröna för det tyckte jag var så kasst när jag köpte dem, att de fanns, att jag köpte dem just för det) när jag haft dem på mig. MED ONT VÅLD, MED HAT.

Så här ser de ut nu, där de ligger i hallen:

Dö, jävla kalsonger, dö!!!!!

————-

Och så kunde jag inte somna i går kväll. Låg och vred mig, var hur trött som helst, och så kände jag den där JÄVLA AGGRISSSSSSIVITETEN IGEN!
Så jag störtade upp, hur trött jag nu än var, och skuggboxades, hoppade, slogs i luften, i tio minuter, och blev ändå inte lugn.

Vad är det med mig?

—————

Jag är så jävla arg.
Jag är så jävla ledsen.
Jag är så jävla besviken.

Men missförstå mig inte. Jag gör mitt jobb. Jag garvar. Jag är social.
Men bakom allt detta vanliga, då, där…..

——————-

Kötta!

Rocka!

/Baron