Lite allvarsamt

Eller låt mig börja så här.

Idag funkade allt som vanligt kanon på jobbet. Mina adaptrar gjorde vad de skulle och så fick jag tid över. Jag gick till en annan byggnad för att fixa igång en datorapparat som varit vilsen ett tag (inte datorapparatproblem egentligen, utan nätverket, som jag inte har kontroll över).

Därinne var det mörkt. Lampan tändes inte i taket som den skulle. Så jag hade bara skärmen och en massa små satansblå ljuspunkter som tändes därinne. Blått ljus, ni vet sådant där starkt som lyser från apparater. Något satan har uppfunnit.

Jag fixade iordning datorn, fick ut den på nätverket. Men kände mig skum. Ögonen hängde inte med ordentligt.
Jag gick ut därifrån, in genom korridorerna, ömsom vanligt elektriskt ljus, ömsom fönster med naturligt ljus. Men det var något konstigt med mina ögon. Det kändes som om någon lyste rätt i dem med billyktor. Det kändes också som någon hade skurit snitt i ögonen brevid mittpunkten. Jag kunde inte fokusera. Det var JÄVLIGT äckligt.

Så, hur fungerar då en Baron i denna situation?

Jo, otrygg som jag är så tänker jag att jag har fått någon hemsk ögonsjukdom som håller på att göra mig blind, alternativt en hjärnblödning. Jo, jag tänkte så på riktigt. Och det blev bara värre och värre. När jag kom till arbetsrummet försökte jag surfa in på ett ställe på min dator, men det gick inte. Jag var helt bländad, starkt ljus i ögat. Ni vet, som om man blivit bländat mitt i natten. Och det bara hängde kvar.

Så då tänkte jag att det kanske var det där blåa onda satansljuset från diskar och kringutrusning, skrivare som gjort det, så jag tog en promenad kring jobbet. Gick ut i snön (där kändes det bättre, var ju bara vitt). Gick som fanken. Men när jag kom in igen, var jag helt värdelös. Jag var synskadad. Hade någon rolig lyst mig i ögonen med laser och förstört min syn? Skulle jag ramla död ner? Blev det starroperation och blindhet?

Så jag sa åt mina arbetskamrater att jag går hem, ”jag har något skit i ögonen”.

Så gick jag hem, i snöstorm. Funderade på när min hjärnblödning skulle smacka på, i vilken snödriva de skulle hitta mig i vår.
Fast jag tog mig hem.
Hemma så kändes det bättre. Och så sov jag ett gäng timmar.

På kvällen ringde Häcken. Jag berättade detta för honom. Och han hade, tack och lov, samma historia att berätta. Han hade köpt någon julgransbelysning något år som han tyckte såg fräsig ut, blått sken. Men efter att ha satt igång den hemma så blev han i princip blind i flera timmar.

Jag jublade. Då var det inte starr, då var det inte hjärnblödning, då var det något annat.

Så nu tänker jag så här. Att med stigande ålder så blir man mer och mer känslig för vissa slags färger i ljuset. En bländning när man var tio år gick över på en sekund. Blått ljus nu när man är hundratolv år gammal tar fyra timmar att bli av med.

Någon annan här som läser, lurker eller cyberbiktfader/moder som har varit med om något liknande? Låt höra!

————————

Det jag beskrev ovan kan betecknas, garva inte, som riktig dödsskräck.

Jag skojar inte. Och då lurar jag på mig själv och hur jag är och hur jag tänker och tycker och finns.
Rent socialt har jag ju ingen familj eller släkt numera. Själva vetskapen om detta, att man är SJÄLV (riktigt själv, oavsett vänner) gör nog att jag hetsar upp mig mer än jag borde. Ändå söker jag mig tillbaka till borgen (Baronborgen) för att här slicka mina sår, precis som vilket skadat rovdjur som helst som tar sig till sin grotta, eller elefantkyrkogård.

—————-

Nu när jag kör här utan censur så tänker jag ibland att jag skulle vilja skriva ditt och datt, men ger fan i det för att det kan få konsekvenser. Det finns alltid idioter som bara ligger där och väntar på att få sätta dit mig (nej, jag har inte förföljelsemani, jag har varit med, har kört detta sedan 1997, och upplevt sådant).

Så kommer jag nu hem från Biskops.

Förra veckan var jag där på onsdag och lördag. Denna veckas första besök.
Det är så jävla skönt att ta en bira och snacka lite med mina vänner därnere. Jag behöver det. Men jag har inte haft ork, lust, feeling (tauftologi, sorry). Men nu drog jag ner i kväll.

Jag är stolt när jag inte tar mig ner, jag vinner stålar på det. Men å andra sidan så sitter jag bara själv här då, eftersom jag inte är med i någon ping-pong-klubb. Så var är vinsten?

Jag pulsade ner på oplogad mark, fast jag bor mitt i stan. Men eftersom kommunen har bestämt att det inte ska plogas förrän det slutar snöa, så är det som det är, när det snöar hela tiden.

Kom in till Biskops. Där satt Snygg-Perra och han bassisten, som jag tror lirat med Bluespolisen. De log och såg vänliga ut när jag kom in. Jag var tvungen att säga något, så jag sa något:

”-Jävla jobbigt att pulsa i snön, är helt slut. Och det är ju inte konstigt att det inte är plogat, det står ju till och med på Örebro kommuns hemsida att de inte plogar förrän det sluta snöa!”

Vanliga människor skulle här nicka eller hålla med. Men inte bassisten:

”-Du, där kan jag inte hålla med dig, faktiskt!”

Och då slår det liksom slint i skallen på mig och jag säger:

”-Hålla med? Hur i helvete kan du inte hålla med om att jag slitit och pulsat i snön hit? Hur kan du inte hålla med om att det står att man inte plogar i Örebro förrän det sluta snöa? Vad är det du inte kan hålla med om i detta? Det är ju fakta för i helvete!

Och så drog jag därifrån. Satte mig i ett bås. Orkar inte med tidstjuvar, idioter. Kyss mig i arslet! Inte en sekund ska spenderas på sådana människor. Så är det bara. Då är det bara att vända sig om, och gå. GÅ!!!!

——————

Sedan kom Micke, han var lite sjuk men vi hade ett trevligt snack som vanligt. Diadem-Åsa hade snackat och kollat appar på iPhonen innan. Erica smög omkring och vi gaggade också (alla damer är personal, Micke är polare).
Ja. de stängde en halvtimma senare och det var bara att pulsa hemåt igen.

—————–

Och så kommer jag hem. Och då blir jag ledsen, som vanligt.
Om någon skulle säga att jag är som en ballong, som behöver ”få ur sig” så skulle jag slå en spade i huvudet på vedebörande.
Jösses vad jag får ur mig, i princip varje kväll och ännu oftare. När ska det ta slut? När?

Det är tio månader sedan nu. Det känns lika illa. Hon var inte bara min morsa, hon var min vän också. Vi kommunicerade varje dag, hela vägen.

Fy fanken för att bli/vara vuxen och vara för sig själv. Jag skulle skaffa en katt om det inte var för att den jäveln säkert skulle äta av mig i några veckor innan någon upptäckte min förmultnande halvätna kropp.

Ja, jag har den totala friheten. Vad jag än gör, vart jag än reser, hur länge som helst, är det ingen som saknar mig. Vad jag än gör är det ingen som kommer att fara illa för det och skämmas. Jag kan springa naken genom stan och skrika att jag är vafan som helst politiskt okorrekt. Det är bara jag som får ta konsekvenserna. Men att inte ha några sociala konsekvenser tär i sig.
Det finns inget syfte, liksom, jussom…. Vem säger ”Bra som fanken, Baron!” när jag gjort något bra? Vem blir glad om jag får löneförhöjning, förutom jag själv? Vem är stolt över mig? Min låtsaskompis Benke? Vem säger att jag ”fanimej får ta och skärpa mig!!!!”

Missförstå mig inte nu, kära cyberdagbok. Jag står upprätt, jag har rättspatos, jag är fortfarande någorlunda intelligent. Jag garvar, jag äter, jag har kul, jag sover, jag kämpar med motion och allt. Jag är inte helt väck. Det är jag absolut inte.
Men jag är inte heller helt hel. Allt det här går i vågor. Ibland upp, ibland ner. Ibland är det bara grått.

Jag är rätt förvånad över hur jag har det, i vad jag befinner mig i. I min ålder, blev, det, så, här. Nu.

Och i morgon, idag, när jag vaknar, kommer jag att ha lite ångest över vad jag skrev så här jävla ärligt nu. Men det skiter jag i. Det är jag. DET SKITER JAG I, ARRGGGG!

Och, jag är inget jävla offer så! Det är inte synd om mig SÅ! Jag är jävligt svår och osocial själv. Vill inte hänga med på fester eller sådant, säger ofta nej, det är inte det det handlar om.

Jag är över ett halvt sekel gammal och undrar bara när jag blir vuxen, säker, klar över allt. Nöjd med mig själv och mitt liv. Riktigt jävla självständigt.

Nu känner jag mig som en hamster.

—————–

Över och ut.

Rocka sprogllo!

BANKA!

/Baron

Annonser

4 Responses to Lite allvarsamt

  1. spawn skriver:

    katt ska du fan inte ha,möjligen en killer-iller eller en laminerad bäver.
    blått ljus,som i vissa led-lampor skjuvar själva fokusgrejen i ögat,eller om det är synnervens vindlande vindlingar,eller syncentrum i huvet,fan vet.
    lånade en gång en bil där instrumentbelysningen bestod av blåa små jävla lampjävlar, fyjävlar vad enerverande,fick lägga en pocketbok över instrumenteringen och såg inte hur fort det gick,jävla ljushelvete.
    blått ljus är satan.

  2. Stregge skriver:

    en laminerad bäver, hahaha! spawn, who are you?
    Du är ju riktigt skojsig!

  3. spawn skriver:

    jag är,spawn.

    i en stad nära dig.

    rätt plötsligt träffas vi,och då uppstår äkta kärlek.men vad säger du om blåa led-ljus?va?va?

  4. baronen skriver:

    Spawn: Tack, du har också sett satans ljus. Och det är fyfan!

    Strega: Du behöver en bäver!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: