Idag, denna måndag

Jag kom upp, det var sent, men rätt in i durschen bara. Så borsta tänderna, och lite fullkornsvälling. Så var jag framme vid jobbet i tid.

Servern hade bangat under helgen. Så det första jag var på gång att göra vara att ta mig in dit där den står och starta om den. Utan den, inget annat. Den måste funka.
Men.
Det gick ju inte. För IT-enheten hade bytt ut nyckel. Så jag ringde vaktis, som kom skuttande, gav mig ny nyckel, fixade med låset. Och så kom jag in.
Jag har egentligen ingen aning om varför det är som det är därinne. Men så här är det:

Längst upp på väggen, kanske tre-fyra meter upp i luften, ovanför skåpet med alla hubbar och switchar finns en liten hylla, som en bokhylla. Där står vår Xserver. Ja, vi vet att IT-enheten hatar att vi har en egen server hos oss och inte hos dem, men detta var vad som erbjöds. Servern ska finnas hos oss, det är inloggningar, alla elevkonton, webserver, php, mysql-databas, rubbet.

Den lösa hyllan står på två ”stag”, som en bokylla. Det i sig är inte klokt. Det är så farligt att man svimmar. Men, det är det som erbjudits oss.
Nu klev jag upp för den rangliga stegen medan vaktis fixade med låset. Och här kommer tre mycket fula teckningar, men det är det som erbjuds här, ritat med pensel i Photoshop och allting, så ni ska fatta, cyberbiktfädrer.

Jag kliver upp på stegen, sträcker mig fram för att trycka på omstartknappen på servern, alltså en horisontell rörelse, trycker från höger, mot vänster. Då händer detta:

Ovan, switch- och hubbskåpet med alla sina hundratals sladdar, stegen med mig på, och så vår server allra högst upp. Jag är i mitten, och nertill, till höger, finns en trappa som går en våning längre ner. Inget idealläge för en Mac-server, om man säger så. Om man tänker lite till, så blir man rädd över att man inte fattat konspirationen tidigare… Som jag jussom inte fattar förrän nu när jag skriver det här. Det är ju inte klokt att ha det på det här viset!!!!!

Jag trycker, och hela helvetet vrider sig, rasar åt höger. Som en rutschkana, mot hålet där det är en trappa ner till källaren. Jag står så otroligt ostadigt på den där dåliga stegen ett par meter upp, men lyckas få fattning, ta tag i det hela, utan att själv rasa ner i hålet och slå ihjäl mig (vilket jag garanterat hade gjort utan sinnesnärvaro).

Här ser vi skåpet med sladdar till vänster igen, jag i mitten och några pilar som visar hur bildskärmen rasar ner mot spiraltrappan 4 meter längre ner. JÄVLARS vad skraj jag blev. Men tack och lov behöll jag fattningen. Lyckades hålla i servern med över 200 elevers arbeten, bloggar, konton, webserver, rubbet. Och hörde en stor jävla duns därnere.

Det kändes helt jävla overkligt. Hur i fanken kunde jag ha tillåtit de som inte gillar Mac och Xserver att fixa upp vårt ”hjärta” däruppe, med dessa farligheter. Varför tänkte jag inte längre?
Jag kan bara tacka Roine som inte skruvat fast bildskärmen i Xservern (den som åkte ner), utan bara tryckt ihop kontakterna, annars hade servern hängt med ner i trappan, och med den också jag. Jag hade fanimej dött! På riktigt. DÖTT!

Jag vinklade upp servern och hämtade kollegan, fixade en extra stege som jag bar dit från vaktmästeriet och så fixade vi i ordning hela rubbet, så servern låg där igen, på samma sätt. Och allt funkade på servern, tack gode…. Skärmen plockade jag upp och ställde på golvet. Det var ingen spricka i den som jag såg. Men det är skit samma. De är billiga, i jämförelse med tre årskurser jobb via datorer.

Men….

Fy fan säger jag.
Och, jag säger också att jag var en jävla hjälte här. Men ingen kommer att tacka mig ändå, därför tackar jag mig själv här och nu får det fanimej vara nog.

Jag ska inte klättra på dåliga stegar längre, framför hål, jösses, jag är ju skyddsombud till och med!!!!! Man ser inte skogen för alla träd.

Det var dagens början.

——————-

I övrigt.

Jag är bäng, bongo, inte på, har inte alla hästar hemma.
Fysiskt och psykiskt är jag ett vrak för det mesta.
Det är fyfan. Men så är det.

Jag har ont här, jag har ont där. Jag har massa fysiskt konstigt för mig, som jag inte begriper. Känner mig allergisk i ögonen, tjock, kletig, svårt att fokusera, måste blinka bort geggat.
Vad heter det när man tror man har alla jävla sjukdomar som finns? Hypokondriker? Jo, ja, det heter det. Så är det för mig, plus att jag har en massa symptom. Så har det aldrig varit förr.

Jag får ont i huvudet, då är jag säker på att det är en hjärntumör, eller en hjärnblödning. Jag får gegga i ögonen, då tror jag att det är en ögonsjukdom. Jag har ont i ryggen, då ”vet jag” att det är njurarna som ballat ur, jag har ont i sidan, levern är slut…
Lite ont i armen, jaha, hjärtat, ont i… äh, du fattar stuket, cyberdagboken, jag behöver verkligen någon att gagga med, hålla i handen. Det är inte klokt. Men okej, det är jag som dragit mig undan. Det måste jag också stå för.

Alltså, symptomen har jag, ont, eller konstigt, men när jag lurar över orsaken, det är då nojan kommer in. Och den är inte att leka med. FY FAN!!!! SKAK! Ingen kan fatta som inte varit där.

Men, där någonstans bryter intelligensen igenom (som inte visar sig genom att jag är så dumärlig att jag skriver detta helt tokärligt och sätter mig själv på spel för idioter), och jag kan förstå varför jag reagerar så starkt på allt. Det är väl för i helvete helt klart!! HELT KLART!!!

Jag har tagit mig igenom det som hänt mig senaste året helt jävla själv, och det är inte normalt. Så ska det inte behöva vara. Det är inte bra.

Okej, nu fick jag ut det.

Rock och fy fanken!

/Baron

Annonser

4 Responses to Idag, denna måndag

  1. paddytheflea skriver:

    Ta det bara stegvis så kommer du nog upp ur gropen, Baron! 😆

  2. Madäläjne skriver:

    Trappor ska man verkligen akta sig för… hade närkontakt med en i helgen, det var så där…..

  3. spawn skriver:

    Fy fan,och Skak.Det täcker alla eventuella frågor.Jag lyssnar på Allt är gjort av plåt,med Wickström.Det hjälper.
    Slobo days.

  4. baronen skriver:

    Pdf: Jag vet, men fanken vad man rasar ner i groparna på vägen. Det är sanslöst.

    Mädäläjnä: Trappor är tokfarliga, utan balans.

    Spawn: Bra att frågorna är täckta, om än otäckta. Wikström har jag lyssnat på så många gånger, live, i Västerås, att jag vet vad du menar. Sloba!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: