Waggo det händer prylar i lilla världen

Jag kommer hem. Det har varit onsdag. Tidigare under kvällen, hemma, innan jag gick ut, var jag övertygad om att det var fredag, så jag fick hejda mig…

Och så kommer jag hem och så har jag ju fixat Tommy Shannon som polare på Facebook, precis som vilken som helst. För er cyberbiktfädrer ringer ingen jävla klocka, men kolla här:

Ett privatfoto, dock ej mitt, det har jag snott. Han var Stevie Ray Vaughans basist (och tidigare Johnny Winters). Jag söp ju med de där grabbarna på Skeppsholmen för länge sedan (vilket Blues-Janne har mer minne av än jag, he-he). Vaughan var den största på sin tid, innan han dog i en jävla helikopterolycka något år efter, då han lirat med Buddy Guy, Eric Clapton och några till.
Men ändå, nu är basliraren (som jag är) på Facebook, och jag är polare med honom där (fast han känner ju inte igen mig, inte så, jag tycker bara det är kul). Då slänger han ut följande på Facebook, och jag svarar direkt. Fånigt, men ändå, haha, hur ball är det inte att leva 2010, där det inte finns några gränser? På äkta baronfyll-änglish:

Så vafanken, klart han ska köra på gratis-web-TV-tjänsterna, ha-ha-ha-ha.

———————

Men innan. Jag var på Biskops. Kubasvensken hade ringt mig, skulle jag ner, okej då, jag drar väl ner då.
Men jag segade, bajsade länge (för lite grönsaker några dagar, då är det segare, he-he, h-ha-ha-ha-ha).

Kom ner. Ingen Kubasvensk där inte. Men så kommer den där fantastiska bruden, servitris, bland annat, men inte på Biskops. Hon skuffar på mig. Känner henne sedan ”furr”. Ung, mycket yngre än mig är. Men inte olagligt ung.

”-Va? Vafan är det frågan om?”

”-Det är ju jag!”

”-Aha, okej då!”

Vi gaggar, hon drar. Kubasvensken kommer, vi gaggar, retar Roffe lite. Så kommer hon tillbaka. Jag har ingen bild på henne. Men hon är fotomodellsmal, och hon ska flytta och jobba i Tjockholom, hennes ”kille” var där. Han kom och hälsade lite snabbt, tog i hand. För vi slutade inte snacka. Vi hade förjävligt mycket gemensamt, litterärt, ha-ha.

Fatta, den här donnan, visade det sig digga både Bukowski och Sture Dahlström!!!! En sådan kvinna!!! AHHHHHHHH!

Charles Bukowski hittar en slatt och blir lycklig igen. Hans kvinna ser roat på.

Sture Dahlström ser ut som en grekisk gud ovan. Vilken lirare, VILKEN JÄVLA LIRARE!!!
Tyvärr är bägge ovan döda, men deras litterära verk lever vidare. Jösses, jösses. Det är så bra, de var så bra.

Den här flickan är väldigt tatuerad. Nog mer tatuerad än detta exempel:

Men fatta, en böna som diggar Bukowski och Dahlström, som är hundra år yngre än mig (ingen tonåring, men ändå). Jag blir ju till mig, så seg jag är. Det var ju länge sedan jag träffade en rolig böna. Den senaste har ju flytt fältet, bort från länet, och bor numera något län mer söderut, he-he.

Hon skulle ha min e-post. Jag fick hennes. Hade jag några tips? Jo, det hade jag ju, för hon hade missat Kurt Vonnegut:

Också numera död.
Men ändå, hm, de där lirarna är i samma generation. Födda på 20-talet, såg psyk-världen växa fram.

Nåväl, hon snackade om en dansk författare, jag sa direkt ”-slipsen i automaten” och hon blev i extas, det var Leif Panduro. Men, vänta, nu blir jag för mycket.

Micke (Kubasvensken) satt brevid och var helt uttråkad. Jag försökte få in honom i gagget, men det gick inte, vi var för glada i våra författare (jag nämnde Torbjörn Säfve också, ett geni).

Nåväl, jag frestade med en hojåkning (hon skrek av glädje) i sommar, ut till en stubbe där vi skulle kunna sitta och läsa högt för varandra från våra favoritförfattare, ha-ha-ha.

Skit samma i hennes snubbe. Jävlars vilken vass böna. Och jag är sådan, att vill jag ha roligt med någon har jag det. Jag säger inte att jag ska ha något annat än roligt, garva. Det är okej. Jag är ett snäpp längre, på något sätt.
Att garva är livets tjoho! Hörde du, cybern.

Hm, jag låter som jag är på lite bättre humör. Håller sådant i sig? Är det biljetten till kometen i skallen?

Skit samma.

Jag levde lite i kväll. Och gaggade skit med Micke någon timma efter att hon dragit, denna madam.

————

Det äckligaste med Spotify är att man tvingas höra på ”-Jag heter Paoulo Roberto och jag är din…!”

Fy fan, jag vill inte ha honom i mina öron!!! INTE!!!!

Annars, innan jag gick ut i kväll så lyssnade jag (ja, ge mig en insomningsspruta som man ger djur) på Lill Lindfors och Svante Thuresson på Spotten, och jag diggade.
Är all njutning nostalgi?

Kanske.

Okej, ut med dig, bokstäver, tankar, meningar, ord, stycken, bilder. Ut.

Rock!

/Baron von Smäck

Annonser

4 Responses to Waggo det händer prylar i lilla världen

  1. Henke skriver:

    Ja det är bara att slå till!

  2. spawn skriver:

    Vem fan är Paula Roberto?Ska sägas att jag icke har Spåttifaj.Ingen bjuder in mig på någe kul.
    Skitseg skit detta.
    Fan.
    Helvete.

    Pungryck.

  3. Sterewge skriver:

    Skit i traditionerna! Buss på damen!!

  4. baronen skriver:

    Henke storsnorre: Om jag hade kraft och inte var en sådan fjatt.

    Spawn: Det är den där jäveln som misshandlade folk i Tjockholm förr, blev skådis och proffsboxare och nu gör obskyra matlagningsprogram på någon reklamkanal.
    Vad det gäller Spottttttify så har jag ju lagt ut länk här flera gånger till det ställe där man fixar tillträde gratis till denna tjänst, samma som jag har. Kolla sökfunktionen här till höger. Och ryck i pungen!
    Men om det är för svårt, kolla här: http://invitify.fleo.se/

    Stergjew: Panduro rockade, och, jösses, Strega, vad jag vill, arghhh, hur snygg som helst.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: