Stevie Ray Vaughan

När jag flyttade från Västerås skulle jag köpa lite ny musik. Det här är på forntiden. Minns att jag träffade Bosse Karlsson (bra guralirare) och frågade honom om han visste något fräsigt. Han berättade om Stevie Ray Vaughan. Okej, så jag köpte hans platta. Och jösses vad jag diggade. Det var Hendrix, fast på 80-talet. En kille som tordes lira gura. Wow!

Jag är ju bluesare, rockare, dynghög. Men man måste veta en sak om den här musiken (ja, jag diggar annat också, men detta är grunden). De som gillar raggi gör det av sina orsaker. Men om man diggar blues så är det så här: Texten på låtarna betyder inte så mycket. Det är bara något för att föra in lyssnaren på rätt bana. Någon sjunger ”I love you baby, but you hate me, and I wanna cry”.
Löjligt enkel och svennig text, ja. Men texten är bara en hint. För sedan är det bandet. Som kör, som är pulsen i kroppen, blodomloppet, som bara smackar på. Texten är hjärnan, det man förstår, det är enkelt. Men sedan kommer soloinstrumenten, kan vara orgel eller munspel eller gura. Och då kommer hjärtat, själen, magen in. Det är då man hajar. Eller inte hajar, om man är vampyr utan själ.

Jag var ju uppväxt med Hendrix så när jag hörde Stevie då blev jag mycket lycklig. Han körde trio också, det bästa, bas-trummor-gura. Och det svängde som fanken.

Och så hit och dit och mycket mer.

Men en gång på 80-talet så drog vi polare till Skeppsholmsfestivalen för att bland annat lyssna på Stevie Ray Vaughan. Jag minns rätt mycket av den där spelningen och vad som hände innan. Men i somras så fyllde Blues-Janne i mina minnen med sådant jag glömt, det som hade hänt dagen före.
Och, förlåt mig för om jag gaggat om detta tidigare, jag har skrivit sedan 1997 här, och är nu så jävla gammal och möjligtvis gaggig att ni kan se mig som Homer Simpsons farsa som tjatar gammalt, kan inte hjälpas.

Blues-Janne berättade att jag tydligen hade suttit och gaggat rätt mycket med Stevie dagen före konserten. Jag hade lärt honom svenska och allt. Hur jag fick kontakt med honom kommer jag inte ihåg, men prylen var att när mina polare kom dagen efter så var min och Steves plan att jag skulle tjena på honom på svenska och han skulle svara på svenska (det här hade jag, helt jävla otroligt nog glömt bort tills i somras när BJ berättade).

Så när konsertkvällen kom så gick vi ombord på krogbåten bakom scenen, och där stod tydligen Stevie och jag kom med mina polare, och skrek högt, så han hörde: ”-TJENA STEEEVE!” Och han svarade: ”-TJENARE!!!!!” Och vinkade och såg ut som han känt mig i hundra år. Ha-ha.

Och naturligtvis blev alla häpna. Och jag hade njutit, he-he. Där fick mina bästa polare från Västerås något att bita i, hi-hi.

Sedan satt vi vid Steves bord. Jag kom inte ihåg vilka vi var, säkert finns det polare som har bilder, jag har inga, och drack bira och snackade där på båten, innan de skulle köra på stora scenen.
Plötsligt var det någon som stötte till bordet så att min flasköl (det var trångt) la sig och rullade ner mellan benen på Stevie Ray varvid hans underliv blev blött och öligt.
Det här var ju inte bra. Jag gjorde vad jag kunde, satt ju brevid och snackade med honom i all vänskaplighet, torkade med servetter och allt. Men trummisen blev tokförbannad på mig, menade att det var mitt fel (han satt på andra sidan bordet mitt emot oss). Han reste sig upp och skrek och gormade. Så jag blev tvungen att spöhota honom för att han skulle lägga av (skäms än i dag för det, men jag var en sekund från att nita den jäveln då). Men Steve lugnade ner situationen och sa att det ju inte var mitt fel , vilket det inte var. Så allt slutade i vänskaplighet.

Som en liten bi-historia kan jag ju berätta att vi, jag och mina polare, hade varit där på Skeppsholmen året före. Och smarta som vi var så hade vi detta år klätt oss som de som jobbade där. Vita jeans, vit skjorta, och en slips som man kunde köpa där som det stod Skeppsholmsfestivalen på. Det gjorde det lätt för oss att ta oss in på området som bara musikerna fick vara på egentligen, ha-ha-ha-ha. Vi såg ut som vi jobbade där.

Nåväl. De började lira på scenen efter ett tag. Och folk stod i 45 -graders vinkel. Folk blev helt blongo. Det var så jävla bra. När jag tittade där brevid scenen där jag stod så var publiken som gräs, och det blåste bakifrån. Har aldrig förr eller senare sett en sådan lutning framåt, sådan lycka i ögonen, hört sådana jubel.

Här är en rulle, man bör ha hörlurar, bör ha nästan tio minuter på sig, skruva upp högt, det är bra ljud, och så försöka fatta vad jag menar. Så här bra var de, tre grabbar. Och basliraren, Tommy, han är jag polare med på FaceBook numera (fast han vet ju förstås inte vem jag är). Och det är samma trummis som jag höll på att fightas med hårt. Jävlars vad bra de där lirarna var. Ta tid, klicka för helskärm, lyssna, släpp loss….(och skit i de fjöliga kläderna, som jag tyckte sög redan då när det begav sig, men det var då): Texas Flood!

Och för att ytterligare ge detta i bevis, så tog jag nyss kort på min autograf som Stevie skrev åt mig den där kvällen i början på 80-talet. Ja, det är mitt förnamn överst:

Några år senare köpte jag biljetter. Han skulle lira i Örebro. Men tog slut. Sprit och droger hade gjort att magen blödde. Han la in sig och kom aldrig till Örebro. Sedan blev han nykter, gjorde några plattor till, innan han körde sin sista spelning med Clapton och grabbarna där i staterna, bad att få åka i en tidig helikopter (någon ljudkille fick hoppa av) därifrån när de var klara med sin spelning, och den helikoptern träffade en kraftledning, störtade, och alla bara dog. Död, dö, dog. Ja, jag blev ledsen då.

Jepp. Men tack och lov finns plattor kvar och minnen. Hoppas att jag mindes rätt där av Blues-Jannes minnesuppfriskning av mig från i somras.

Rock och blues!

/Baron

Efter:

Och, ja, det är han som kör gura på Bowies Let´s Dance…

Annonser

10 Responses to Stevie Ray Vaughan

  1. paddytheflea skriver:

    Härligt minne, Baron! 😆
    En klar gitarrhjälte. Få som har nått upp till hans klass.

  2. LG skriver:

    Blev det en tur till Rynninge idag? Eller gamla Arbogavägen?

  3. Bluesjanne skriver:

    Jodå, Baron, det är rätt återgivit. Så vitt jag minns i alla fall. Notera uttalet på Steeeve som du körde med (västeråsdialekt alltså) inte ”Stivi”.

    Han uttalade också ”Tjääääna” helt korrekt på tidigare nämnd dialekt!

    En rolig episod till i sammanhanget är att Matte Bergh och jag gick runt på festivalområdet före konserten och stötte på basisten, den stora ”Släggan”. Vi frågade då artigt om vi kunde få hans autograf. Han såg lätt förvånad ut och sa ”But I’m not Stevie, you know!?”. Vi sa då ”We know, but we want YOUR autograph!!”. Då blev han glad och skrev snällt. Snacka om ödmjuk kille! Fick sedan, även jag, Steeeeves autograf! Minns att han spelade högt som FAN och hade minst fyra mexikaner som hela tiden höll koll och roddade på scenen. En av mexarna hade som enda uppgift att stämma och leverera en ny gura till Steve inför varje låt. Hans spelstil med allt bändande och dragande i den däringa spaken gör ju att de stämmer ur sig ganska fort. Så, nystämd gura inför varje låt. En gång missadedes detta och då lät det fan när han drog igång, hehe!

  4. Henke skriver:

    Du och jag und Våfflan fick rådda åt Monaco grabbarna som skulle spela med Stewe på Blidösunds-färjan. Det gjorde vi och kom in på båten gratis och morsade på Stivi. Efteråt frågade han om vi ville ta några bira med hono och gänget i baren på båten en trappa upp. Klart vi ville. Du och säkert vi andra var redan lite på pikalurven och blev ganska till oss. När du ville ha Stivis autograf var du så till dig att du hällde ut din öl på trummisen, men det var helt ok enigt honom. Senare då vi lugnat ner oss, sa Stivi att han skulle ju avsluta festivalen dagen därpå, efter att Count Basis Bigband spelat, och han ville lära sig ett bra svenskt uttryck då han klev på scenen. Då sa vi, nästan i samma mun, ”det finns bara ett uttryck som gäller och det är: Tjäna grabbar”. Och så sa han dagen därpå då han tog micken.

    Så min jag det hela.

  5. baronen skriver:

    PDF: Visst är det skönt minne. Det var en lirare det.

    LG: Jag ligger soft. Är för fet för ett åk, känns det som. Men lite småturer tar jag. Nästa projekt är att ta mig till Öby kulle och kolla in ormarna som ligger och gruppsexar. Vi får se vilken dag det blir.

    BluesJanne och Häcko: Tack för att ni fyller i mina minnen. Vilka grejer. Det där måste vi ta ett snack om i sommar på Öland och VERKLIGEN skriva ner, så storyn blir rätt, he-he. Tack för att ni delade med er av era minnen. Rock och LOVE!

  6. LG skriver:

    Men jag mötte eder i den långa kurvan på baksidan av CV i söndags.

  7. baronen skriver:

    LG: Aha, det var du det.

  8. Madäläjne skriver:

    Finns inte bara ormar utan även en helt ny sjö full med svanar, gäss och tranor om herrn har vägarna förbi

  9. Henke skriver:

    Ett och annat snack får det bli på Öland i sommar. Det kan du lita på.

  10. Stoffe skriver:

    Har du varit upp till Tysslingen?

    Fan Stevie var bara 35 år, bara ett barn! 😦

    Snön täcker inte längre mina fönster!

    Rocka rövarna av rövarna, för nu är det vår!!! 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: