Tisdag, natten mot onsdag och jag är på

Har, ånyo, inte skrivit på några dagar. Ber ödmjukt cybern om ursäkt för detta. Men jag har inte pallat.
Låt mig helt kort förklara mig.
Jag är paj.

Sådär, nu vet ni. Fast det visste cybern redan förut. Men jag är på, lite i ”jallafall”. Sedan i måndags är jag mycket bättre, i bättre skick, men ändå, jag får mina nojor, mina mattheter, mitt jävla skit av snurr och bajs som jag inte rår på, andningskonstigheter, snurr. Dock, idag, tisdag, var det mycket bättre än på tre veckor, och det är jag så jävla glad för.

Om mina tillkortakommanden beror på att jag är dum i huvudet, att jag lever fel, att jag lever med noja och behöver en same som kör in en stång i skallen på mig, eller pga av virus, det vet jag inte. Men det är inget roligt, det är fyfan!!!

Tänk själv, cybern. Vad du än gör så är det läskigt, för du har ingen kraft. Och du känner av varje svaghet.

Den här veckan ska jag hjälpa Bagliari att lyfta möbler. Den här veckan ska jag hämta morsans sista prylar som jag har kvar i Kungsör och lägga på lägsta högen här hemma. Och jag är kraftlös. Med noja, med konstiga fysiska och psykiska uttryck.

Fast, kanske det blir så när man är den sista i sin gren.

Men det hjälper fanimej inte att veta sådant. Ska jag äta kryptonit eller vafan?

Jag gav fanken i allt och gick till Biskops i kväll. Kändes bra. Elin och Roffe i baren. Gaggade lite. Så stängde de, då gick jag till Lilla. Det är på vägen hem, 180 meter från Biskops. De hade öppet. De är mycket vänliga. Spelade in två små rullar, korta, väl värda att kolla, lägger ut dem här, så cybern ska förstå att det finns godhet, och njutning fast man är en cyberbaron, he-he:

Bobby Dylan:

Vilket ställe i världen i Örebrotrakten kör ”Like A Rolling Stone” med Dylan på en tisdagsnatt? Hurra för fanken, ställ er upp och gör honnör!

Och så avslutar de alltid med Johnny Bode och hans Bordellmammas Visor, ”Rönka mig med vita handskar på”, så enormt jävla fantastiskt underbart. Men då har kocken somnat där borta i soffan, he-he:

Där är mitt sociala liv.
Så är det bara.

Ingen fru (check)
Inga barn (check)
Ingen familj (check)

Så låt mig då ha lite kul på kvällarna ”ijallafall”.

Och jag kände ingen matthet, ingen trötthet, ingen hosta som gjorde att jag inte kunde andas. En fantastisk kväll var det, med ljug och massa folk man känner, bara där, ingen annan stans. Det kan väl inte vara fel?

(I motsatts till hur dagen var).

—————

Det är den 14:e april. Snart är det nära det som hände för ett år sedan (25-26 april). Jag har nog inte skrivit om det. Funderar på att göra det då. Vi får se, vi får se.
Eftersom jag är en riktig bloggare som vill berätta, bör jag nog göra det. Eller också pallar jag inte. Äh, skit, kom igen, okej då.
Vi får se.

—————-

Det är så jävla mycket jag ”borde” göra. Som jag inte gör.

I måndags så gick jag hem från jobbet. Tänkte att det vore fint att få en massa stålar, jag behöver verkligen det. Jag behöver nya prylar till hojen, kläder, däck, och så vidare.
Så när jag kom hem hade jag en deklarationslapp som låg på golvet. Vafanken var detta?
Jag öppnade, för jag har ju redan deklarerat, jag får någorlunda futtiga 2500 spänn tillbaka.
Det var morsans deklaration som hade kommit, dödsboet.

2009 levde hon så pass länge att hon hann få 34 120 kronor i pension (januari till april). Hon fick ju utbetalat för maj också, men jag fick strax ett hotfullt brev så jag fick betala tillbaka den sista utbetalningen. Det är viktigt att dö rätt i almanackan.

Morsan som slitit i hela sitt liv, framför allt med mig, hade ingen gigantisk pension. Det får bara fina människor, de rika svinen, som över halva befolkningen i det här landet röstat på, ta åt er, jävla qvislingar.

Men här kom morsan, som från himlen, och ger mig stålar tillbaka på skatten från förra året. Hon hade fått så lite i pension att skatten gick tillbaka, och nu tillfaller mig.

Jag grät en lång stund.

Inte just för stålarna, utan för påminnelsen. Som om morsan körde en trollstav i skallen på mig, ”pling!”, he-he. Man är skör.

Men det är jättebra. Nu fixar jag nya däck på hojen, nu är det inga problem med att åka till Öland i sommar.

————-

Det här låter konstigt, men jag skriver det ändå. Jag gråter igen. Och det är bra. Tidigare har jag nämligen varit så jävla sjuk och matt att det inte ens kommit över mig, det har bara handlat om överlevnad. Så kanske min lekamen börjar bli okej igen. Och det är bra.

————-

Och jag ska inte bry mig om vem  som läser här och vad de gör av det jag skriver. Jag är ärlig och har inget att skämmas för. Skriver detta för att påminna mig om mig själv och vem jag är.

————–

Okej, rocka rolla bolla, snorre, murva, blähä, blähä.

/Baron