Torsdagsnatt mot fredagen

Mina rubbar avslöjar inte mycket om vad som står i min blogg, va? Ha-ha, nä, och det finns ett enkelt svar till det. Jag kör kronologiskt. Måste hitta på något att fylla rubben med ovan, sedan kör jag igång. Och då kan det bli hur som helst. Och som sagt tidigare, när jag är klar och lagt ut så ändrar jag ingenting, utom stavningen, ifall jag hittar sådana.

Igår onsdag så satt jag på jobbet. Det var inga speciella möten. Jag hade jobbat till 19.00 de två föregående kvällarna. Nu var det eftermiddag. Äh, skit. Jag sa hej och tog min jacka och drog hemåt.
Sov någon timma i soffan. Gaggade så med Baggo i telefonen. Han hade den stora vänligheten att låna ut en stor bil till mig. För denna dag skulle jag ju åka till Kungsör och hämta det sista från morsans lägenhet. Det jag ställt in i ett rum på nedre botten i kåken hemma hos Stina då det inte fick plats i den bil jag hade i somras, sista dagen jag var där, innan det skulle vara klart, innan jag skulle vara ute från lägenheten. Ja, och sedan, dagen efter, tre dagar för sent, åkte jag ju till Öland. Pust.

Det har varit en sträng vinter. Jag har inte förmått. Och det ser ju likadant ut här hemma som i juni, förutom köket som jag fixat upp någorlunda. Jaja, det ska byggas om därnere i villan där prylarna är, tydligen, så jag åkte iväg nu då, så det blev gjort!!

Ont i tarmområdet som senaste dagarna, men det var bara att köra. Baggo kom hit med bilen och sin minsta dotter. Vi fick åka lite i stan först för Baggo är i grunden Västeråsare och därmed också förvirrad, han hade glömt stålarna när han tankat, så vi fick åka och hämta dem och sedan till macken för att betala, sedan hem till honom igen för att släppa av honom.

Men det är lugnt, jag hade ingen brådska, och jag är enormt tacksam mot Baggo för att jag får låna kärran, jag var mer som jag varit i nästan tio månader, att jag inte ville åka alls. Varfanken ska jag ställa grejerna????
Men vid sexsnåret så kom jag iväg. Skum bil, automatväxlad, bara gas och broms. Det duggregnade naturligtvis. Grått väder, som det ska vara vid sådana här situationer.

Jag kom in i Kungsör och åkte upp till gatan där utanför morsans gamla lägenhet. Tydligen hade någon annan flyttat in där nu. Jag tittade lite, mindes, både goda tider då hon stått och vinkat och när hon for iväg sista gången.

Så åkte jag upp till Konsum. Köpte ett gravljus för 19 spänn, brinntid 50 timmar. Så till minneslunden. Tändare hade jag redan. Nej, jag röker inte.
Parkerade vid lunden och jag var helt ensam på kyrkogården.

Mina ögon spanar efter ett hål. Men det finns inget hål. De gräver ner askan utan att tala om när, och så när det växt upp gräs och prylar så får man ett brev att urnan är gravsatt, först då. Men det är väl som det ska. En minneslund är ju just till för att man ska slippa sköta en grav, men veta att det finns en plats där askan finns. Vad nu det egentligen betyder för en. Äh…. Det är okej, det hade vi snackat om tidigare, morsan och jag. Fast jag inte ville snacka om det där, då.

Det är gråväder, det blåser, är kallt. Jag tar fram ljuset, det slocknar flera gånger fast det har tak över sig. Men jag ger mig inte. Iskallt regn blåser i mitt ansikte. Det känns overkligt hela rubbet.
Till slut hittar jag en vindstilla plats, brevid ett annat ljus som står där. Och så ger jag mig fanken på att inte stressa. Nu ska jag vara kvar där ett tag. Dels för att kolla ljuset, dels för att jag ju faktiskt är där och ”hälsar på”.

Jag låter mig vara ledsen. Jag pratar, jag går omkring. Det är Kafka. Men det känns bra ändå. Vårfåglar vågar sjunga i gråvädret. Och jag slipper folk. Jag kan vara själv där med mina tankar, mitt lågmälda prat och min ledsnad.
Alla dör. Jag vet det. Morsan blev nästan 88 bast, på några veckor när. Det är som det är i livet. Men ändå, hon var min morsa i alla år, vi var polare, vi hade varandra. Jag hade någon.

Jag saknar henne. Inte hennes krämpor och smärtor de sista åren, men henne. Och vi garvade ju sista gången vi träffades, dagen före hon drog vidare. Humorn försvann aldrig. Vi hade kul ihop. Hon var en bra lirare. En fräning.

Och hon ville inte att jag ska vara ledsen så här som jag faktiskt är. Men jag kan inte rå för det. Man är ego, mitt ego gör saknad, och så blir jag ledsen.

Nåväl.
Av någon skum anledning kändes det, mitt i min ledsnad, skönt att vara där ett tag och mitt humör blev bättre. Inte gladare, men mer lättad liksom.

Så åkte jag till Stina, som är över 80 och bor i det där huset där grejerna fanns, men inte äger det, det gör en annan syrra, hon som ska rusta upp.
Hon blev glad åt att se mig. Vi bar ut grejerna till bilen. Ville jag inte ha mat eller fika? Nej, det ville jag inte. Jag kommer när det blir bättre väder, på bågen. Det ska jag göra.

Det var mycket skit, som jag ska slänga, men ändå. Jag tog med mig allt. Och klockan, den morsan lämnat in på reparation, den fina gamla, som jag fick hämta ut.

Fick med mig en hel sockerkaka som Stina gjort för min skull. Den står i köket nu, ska nog ta en bit om en stund. Gav henne en kram och åkte hemåt.

Packade ur allt, och så fyllde jag mitt kök med prylar. Hej hå.
Men nu finns allt här. Allt. Hoppas att ingen varit och norpat på vinden bara, då skulle jag bli ledsen.

Var helt slut, åkte till Baggo med bilen, han kom ut, skjutsade hem mig igen. Jag köpte några bira och mat, lagade till, åt, drack ett par folkisar och somnade hemma. Hade ont i ryggen (bättre än ont i magen). Micke hörde av sig, ville gå ut, det ville jag också, men jag fick avstyra, jag hade ingen ork.

—————–

Tja, och idag var det torsdag. Gick till jobbet, gjorde vad jag skulle. Men mot slutet var jag helt utmattad. Inte pga av jobbet, utan pga kroppen, något annat. Jag är inte i form. Mina adaptrar fick gå 20 minuter tidigare (det hade de jobbat in). Gick hem. Tänkte att jag skulle gå ut och ta en bira, men som igår, orkade inte, sket i det, vill inte.

Ringde banken idag också. Lena där, min bankman. Ska dit tredje maj. Toppa lånet igen. Tjoho! Nu noll spänn på kontot, krediten gäller till nästa vecka, det håller inte. Jag lånar upp, är dum i huvudet, men det kan inte hjälpas. Bättre med vanliga lånet än kreditkortskrediten. Och det är skönt att det finns där. Upplever att jag har ungefär en månadslön för lite stålar per år. Och, ja, jag vet, jag är dum i huvudet. Men nu är det så här. Och ibland måste man vara kortsiktig för att ha någon som helst jävla sikt alls. Fatta!!!!! Det är inte kul, men det är så det är! Punkt!

Tja. Så är det.

Åt en liten biff och grönsaker i kväll. Hoppas det ska få mina tarmar att bli glada igen. Märklig känsla att vara öm där (noja-noja-noja).

Lyssnar enbart på Black Sabbath nu för tiden. Gillade inte dem så mycket förr. Men några av deras första plattor var jävligt bra, kring -70. Paranoid, Black Sabbath och Sabbath Bloody Sabbath. Kanske påminner det mig om den goda tiden då jag fortfarande bodde hemma med morsan, då jag kände en annan trygghet. Hm, det var nog huvudet på spiken det… Det här sista bara kom. Sanningen finns i hjärnan.

Ja, äh, nu har jag själsligt vikt ut mig ånyo. Men jag är glad att jag gör det och inte fegar, som jag kan känna är den lättaste utvägen. Ut med grejerna i skallen bara, upplevelserna, sanningen. Någon gång vänder det. Och att vara ledsen och ämlig i kroppen är naturligt. Inget att skämmas för. By da way, jag är i en unik position. Jag har ingen att skämmas för. Ingen. Så jag kan egentligen göra vad jag vill….

Okej, rocka rolla!

/Baron

Annonser

5 Responses to Torsdagsnatt mot fredagen

  1. spawn skriver:

    respekt för döden-tackla livet-”och egentligen kan jag göra vad jag vill…”
    punktpunktpunkt

    hoppas mage och rygg tillåter lite Mc 5,som är en underskattad grupp.

    sådeså

  2. baronen skriver:

    Spawn: Du hajar. Tack.

  3. Stoffe skriver:

    Dina själsliga utvik om den nakna sanningen skänker läsaren ett inre vemod och en inre glädje som smittar av sig till alla som delar ditt öde med gamla föräldrar som blir skröpliga och till slut vissnar och dör och då lämnar oss kvar med ensamheten och tomheten, men också med minnena, av olika slag, som alltmer träder fram i ett nostalgiskt skimmer på olika sätt, på olika plan, med sorgen och glädjen, tankarna och smärtan tumlade i hjärnan och vidare ut i kroppen som sinnliga förnimmelser, bilder, röster, dofter, smaker och känslor från förr i tiden. En tid som aldrig kommer åter, men som lever kvar i oss, så länge vi minns och som möjligen kan bli till eftervärlden som skrivna ord, fotografier och några ting, stora som små, som ägts och vårdats ibland ömt, ibland vårdslöst, men oftast bara vardagligt självklart av våra nära och kära. De fattas oss!

    FONUS-Stoffe

  4. Stoffe skriver:

    För övrigt så trodde jag att Tommy Göransson var den sista som använde ordet ”frääääääänt” på bred väst-västmanländska, men nu vet jag bättre! Du gör det också! 🙂

  5. baronen skriver:

    Tack Stoffe. Det är sant det du skriver. Så sant. Saknaden är stor. Och det är ”kärfvt” att inte kunna hålla sig någonstans. Att vara så jävla gammal och ändå inte vara soft nog att fixa prylen ordentligt, fast det gått ett år. Arghhh…. Pust. Ensam är själv.
    För övrigt, vilket jag kanske själv skrivit här någon gång, så sa till och med prästen i kyrkan på begravningen när hon frågat folk på stan om morsan innan begravningen, hur de skulle beskriva morsan, ”att hon var fräään”, ha-ha. Det gillade jag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: