Jag har lyssnat

Okej, då gör vi så här.
Ovan här finns en länk som heter e-post, under bilden på sidhuvudet här på bloggen. Där kan man skicka e-post till mig.

Några av mina cyberbiktfädrer känner jag ju mycket väl, andra är lite längre ifrån, och några inte alls.
Men nu behandlar jag alla lika.

Jag sätter upp ett par regler här. För att få koden hit och läsa i fortsättningen om mitt knepiga liv.

1. Man får inte jobba på samma arbetsplats som jag gör.

2. Man måste i sitt e-brev beskriva sig själv lite så jag fattar vad man är för lirare, samt, för gold-card (som bara lät fränt att skriva), skicka ett foto på sig själv. Nej, jag kommer inte att lägga ut det på nätet.

Äh… jag känner mig fånig. Helvetes jävla skit att jag behöver skriva detta. Må ni svälja era egna spyor, ni som läser det här öppna inlägget för sista gången och är orsaken till att jag inte kan vara mig själv längre i cybern. Fy fan!!!

Alltså, jag vill veta vilka ni är, på riktigt, ni som ansöker, he-he (jösses, ansöker, arghhh). Nu kommer vissa att tycka att det inte är kul. Men det kan inte hjälpas.

Jag vill ha sådana här e-brev:

”Hej, Baronen!

Du är så jävla bäst. Utan dig vore jag intet. Du förgyller min dag och är min härskare…”

Äh, inte så heller.

Jag känner ju Strega, Kweholm, Anto, Bluespolisen, och många, många andra, men ändå. Fatta.

Om jag ska köra under kod, så vill jag fanken veta vilka jag skriver för. Annars är det ju meningslöst att köra under kod.

Okej, så här då:

Fram med en bild på dig själv (snälla, helst) och en förklaring till varför du känner mig, eller varför du vill glutta i mitt skrivande, tyckande, ältande, och begå ed på att du inte ska utnyttja det du läser för att trycka ihop mig som en myra på väggen. Och en försäkran om att du inte jobbar där jag jobbar.

Urk, det här känns så lurigt. Egentligen vill jag ju bara testa gränser. Skriva vad jag tycker, känner, rätt ut i cybern och så se vad som händer. Men eftersom det finns sådana svin som det finns så går det ju inte. Var stolta över er själva, svin, som har lyckats med detta. Jag kan ju inte underminera mig själv hur mycket som helst.

Folk utan humor, utan integritet. Rädda skitstövlar drar nytta av, som vanligt, min ärlighet. Det går ju inte. Det är som att ge fienden krut, när de skulle behöva smisk, hårt.

Oj, det här blev ett rörigt inlägg, med massa regler och skit, sådant jag egentligen inte gillar. Äh, jag vet inte om jag ens ska lägga ut det här. Jag är emot censur, emot koder, emot allt sådant. Men vad ska jag annars ta mig till?

Äh, jag lägger ut det här, så får vi se vad som händer, vad cybern tycker om detta. Kanske man kan se det här som ett diskussionsunderlag?

Ha-ha.

”Hej, Barren!

Jag heter Åsa och är 22 år och har följt din cyberdagbok i flera år. Jag har aldrig skrivit en kommentar eller gett mig tillkänna förr, men nu gör jag det, för jag vill fortsätta läsa. Jag….

—————-

”Hej, Baronarsle!

Jag heter Kurre och är 57 bast. Jobbar i verkstadsmiljö. Om du inte låter mig läsa vidare ska du få se på fan…

—————–

Hej Barro!

Strega här, kom igen nu, klart jag ska få vara med. Bara jobbigt att du ska tvinga mig att skriva sådana här jävla e-brev, och Windows -87 som jag har på min dator har svårt för  att skicka brev till dig och ….

——————

Äh, jag skriver så här. Hur fanken ska jag välja ut folk? Jag skulle fanken tveka själv om jag var tvungen att tala om vem jag var och köra någon slags cyber-ed. ARghhhhhghghghhg!

Jag lägger ut frågan nu, hur ska jag göra så det blir rätt?

Äh, så här känner jag mig:

Rock!

/Baron

PS
Vi måste ha en rolig historia också, på nästan en halv minut:

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: