Fredag som blev lördag morgon

Jag måste ha några av de mest ointressanta rubrikerna i världen på mina inlägg. Det är jag stolt över.

(Take Five, från 1966 med Dave Brubeck)

Nåväl, som man som stiligt kan börja en mening, så ska jag nu beskriva lite av min dag.

Jag vaknade.
Jag gick till jobbet.
Jag var stel i benen.
Jag handlade risi-frutti och ett par bananer på Konsum.
Jag kom till jobbet. Jobbade.
Och så var det färdigt. Bara jag kvar som vanligt. De andra hade gått hem. Så är det ibland. De som fick tusenlappar i löneförhöjning var redan hemma med familjen. Men det är okej. Som statar-adel är man van. Men något man aldrig vänjer sig med är hur folk kan köra sin pryl utan att ha samvete. Det fattar jag inte. Det kan jag inte fatta.

Snackade rasism och SD med mina adaptrar. Det gick ju en dokumentär om Åkesson och det där gänget på TV under torsdagen.
Det flera sa där i diskussionen vi hade oroade mig. Men jag tycker alla ska få komma till tals ändå. Till slut refererade jag till Grotesco och deras video (som mina adaptrar sett), och sa att det nog är det enda sättet alla kan bli sams på.

De som har sex och kärlek, de hatar inte. Så jävla enkelt är det. Blanda upp.

—————

Jag tvättade när jag kom hem. Tvättade den där tröjan med huva. Och jeansjackan, och sängkläderna (soffkläderna är de ju egentligen), och fillingar och strumpor och allt. Som vanligt var jag klädd i mina kortbralle-badbyxor från Öland i somras och en gammal t-shirt, samt mina sandaler.
Allt gick bra.

Sedan gick jag ner på stan. Jag har ju två val. Det ena är att hålla mig hemma, kolla TV, kolla datorn, sova. Det andra är att träffa människor och försöka leva, knyta kontakter, gagga skit, ha kul. Jag valde det senare alternativet idag.

Köpte en bira.
Satte mig längst ner och svepte den på tio minuter. Gick upp i baren. Snodde en barstol och satt och hängde. Efter ett tag kom Micke. Trevlig jäkel, ja, han var ju med på Öland i somras också. Och sedan gick han ut och rökte.
Då kom det en för mig helt jävla okänd person som, som vanligt, ”kände igen mig”, som jag stördes av.

”-Vad glor du på?”

”-Tjenare!”

”-Lägg av för fan, jag känner inte dig, dra härifrån, jag orkar inte med tjafs!”

”-Jo, för tusan, du känner väl mig?”

”-Har aldrig sett dig någonsin. Jag är så jävla trött på folk som tror sig ”känna igen mig” och stör mina kvällar, far och flyg!”

Där fattade han att det var dags att presentera sig på riktigt. Nej, han var ingen bästakompis till mig, men vi hade ju språkas förr.
Det var Olle. Och han hade ingen hästsvans längre, helt skalad, och han hade väl gått upp en hundra kilo, och han hade glasögon. Hur fanken skulle jag kunna känna igen honom????

Så förklarade han äntligen. Han hade haft cancer, cellgifter, nu på bättringsvägen, om inte frisk.

Jaha?

Andra människor skulle väl få noja av detta och känna skuld. Men inte jag. Naturligtvis är det tråkigt att jag inte kände igen honom, på något sätt (jag tycker inte det är tråkigt), men ändå. Han har aldrig varit en nära vän till mig och ska jag sitta där och känna någon slags skuld för att en lirare som inte ser ut som förr, kommer och njuter av den situationen? I helvete heller!

”-Så du är bra nu då?”

”-Ja!”

”-Kanon, då kanske du kan presentera dig bättre nästa gång vi träffas och inte automatiskt tro att man ska känna igen dig!”

Sedan skällde jag lite vidare. Micke kom tillbaka från sin rökning utomhus. Ja, äh, det var ett okej käftande.

”-Jag tar kort på dig, som bevis!”

”-Gör det!”

Så det gjorde jag:

Ja, sedan blev klockan mer och mer. Olle drog och jag och Micke satt och gaggade tills vakten kom och hotade oss med nyckelknippan, he-he (han är bra, vi skojar).

Jag gick hemåt i natten. Hejade på folket innanför Lilla på vägen hem (de hade stängt, bara personalen och möjligtvis några ragg kvar där).
Gick vidare. Kom till Våghustorget.
En taxi körde fram, framför mig, kände för att sparka på dörrarna, så oförskämt var det. Men det var gamla adaptern Oskar som kördes av en ännu äldre adapter som jag inte kommer ihåg vad han heter. Jag tog kort:

Trevliga lirare, he-he.

Ja, så gick jag upp här till mig, i Baronborgen. Och så har jag skrivit det här.

Det enda jag önskar mig nu är att makterna ger mig en kall kvinna och ett par varma öl (mer än så vågar jag inte hoppas på).

Rock!

Love!

/Baron von Knolk af Nikolai

Annonser

5 Responses to Fredag som blev lördag morgon

  1. Anette skriver:

    Varm öl och kall kvinna bättre än ramla i pöl utan att simma.

    Jag tänker aldrig mer dricka Kahlua, om någon försöker ge mig en flaska Kahlua igen, kommer den att bli föremål för ”re-gifting” till någon jag inte gillar. Sött, äckligt, sliskigt, förfärlig baksmälla, usch!

  2. draken43 skriver:

    ha ha ha kalla kvinnor finns det gött om… Kom till mitt jobb så har du en ocean av kalla kvinnor. Jag är på G och skrev lite.. Går på puben och ska försöka att hitta en baron att trakassera.. Jag ska bara glo och glo och vägra presentera mig!! Skratt.. kommer sluta med att du dänger till mig i huvudet och skriker i frustration!! Då kommer diadem Åsa med bihang att kasta sig över disken och försöka hejda dig, kommer inte att lyckas. Då kommer vakten framvaggandes och skramlar med nycklar och mumlar något ingen förstår… Då och äntligen då.. lugnar du ner dig och upptäcker att du drömde. Puss och puus

  3. Stoffe skriver:

    Take five: Så lätt, så svävande, så svängigt! 🙂

    Grotesco RULES!!!

    Ge dig för fan inte i lag med varm öl!!! 😉

  4. Anette skriver:

    Din ”kompis” från furr ser ut som Povel Ramel! Hur fanken skulle du kunna känna igen honom, ge honom ett karamellogram och skicka vidare 🙂

  5. baronen skriver:

    Anette: Kahula, låter som något jag ska prova på, lite Hawaii. Låter också som något man verkligen mår kasst av dagen efter, sött, ha-ha. Eller, vafanken, Kir finns ju fortfarande, det första vinet man drack då de förbjöd mellanölet. Erfarenheten som kom när man spydde Kir-strålar genom näsan, ha-ha-ha-ha-ha, wonderbar, vill spy igen nu, bara för att återuppleva.

    Dragonkvinnan: Jepp, kalla kvinns finns det gott om i dessa tider, förvirrade, förminskade, istället för stolta och glada över sig själva (det är lespofeminismens fel, nu också som akademisk kunskap, ha-ha-ha, kör på frenologi på högskolan också, mät skallarnas former så är allt fulländat akademiskt idiotiskt).
    Om bönor i större utsträckning gillade sig själva skulle snubbarna ligga som blöta sjöodjur längs gatorna av chockartad lycka och flämta.
    Har tyvärr inte ännu haft nöjet att känna skumma blickar från en drak-kvinna på krogen. Kan bero på mina udda tider på dessa inrättningar, kan också bero på att jag bor i en bubbla var jag än är, antagligen någon slags modern bokstavskombination, typ B.A.R.O.N.
    Men om jag upptäcker, kommer Diadem-Åsa och nyckel-vaktis alla gånger att blanda sig i, kan bli Norén-prylar, he-he. Bra. Och, vad är dröm och vad är verklighet? Du vet ju bara att du drömt först när du vaknat, och tänk om det är den egentliga drömmen? Hooooo, läskiga prylar, va? Puus på sig själv!

    Stoffe: Mycket bra musik. Grotesco är fina, de är så jävla mycket mer politiska än folk fattar. Varm öl gör en kall mage skön.

    Anette: Povel Ramel? Ha-ha, ja, kanske. Men han är ju inte ens polare. Han snackar med mig för att jag känner Baggo bara, egentligen, som han av helt förståerliga skäl beundrar. Jag har artighetspratat med honom typ tre gånger, och hejat en gång. Också bjussade han mig på en bira en gång, men då sa jag att det var bortkastade stålar för jag kommer aldrig att bjuda tillbaka, ha-ha-ha-ha. Grrr.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: