Jag kör på

Det tar emot. Tror att det har att göra med alla nollor som jag konspiratoriskt ser både här och där. Men det gör att jag drar mig för att skriva det jag tänker, det jag tycker, minns. Och det är förjävligt. Jag ska inte böja mig för sådant. Hur som. Det gör att jag inte vill skriva. Ska det vara ska det vara, annars får det vara.

Men nu är det inte natt längre, nu är det morgon. Så nu kör jag. Lägger ut lite prylar. Kom igen bara, jävlas ni mot mig, kan jag jävlas tillbaka (om ni gör det). En snygg grönhårig böna från New York här:

Ja, här ovan står det ju egentligen mitt namn, men jag fegade och la ut en bild där istället. Förklaring kommer.
Bilden ovan är från en vacker flicka som hälsar till mig från New York med min goda vän frk Ingelas försorg (som är fotograf). Fatta vilka vänner jag har, vilka bönor jag känner, ha-ha-ha. Lycka.

Nåväl. Bilden, vi kör en lite större variant:

Bilden ovan är ju inte så mycket större, men den är stor nog (hittar massa bilder på hårddisken när jag kollar efter, därav denna historia).
Den här bilden borde vara en del i en större roman. Jag har massor att berätta om den där sommaren för över 30 år sedan. Men det skiter jag i nu. Nu berättar jag bara om den där bilden ovan, och lite fyllnad.
Det där är ungefär 50 meter in på franskt område när man kommer söderifrån, från Spanien. Första gränden till höger kan man säga. Alltså efter tullen, efter passkontrollen.
Bilen som Stefan lutar sig mot är min bil. En SAAB 99. Det är jag som kör, genom hela Europa, bara jag har körkort. Stefan är två år äldre än mig, men vi är kompisar, klasskompisar sedan gymnasiet och det hela blir en tvåmånadersresa nere i Europa med min nya bil. Tyskland, Spanien (Mallorca, som vi kom ifrån, hans farsa bodde där), Italien, Frankrike, äh, hela rubbet förutom öst, det blev ju inte fritt på mer än 20 år till.
Efter den här trippen är vi inte kompisar längre. Men det är en annan historia.

Snubben i grönt, som ser lättad ut nu, fast han är genomsur av svett, är något annat. Han är norrman, han är trevlig (jag har faktiskt legat med hans storesyrra ett par dagar tidigare, men det vet han inte, och det är också en annan historia, he-he). Men på väg upp mot gränsen innan bilden ovan togs av mig så blir han nojigare och nojigare. Han skulle ju bara med för att förnya sitt inresetillstånd, hette det. Över gränsen och så in igen, inget märkligt. Jag köpte det.
Han skakar och svettas i mitt baksäte på bilen. Han blir otrevlig mot slutet, innan gränsen. Skriker och bär sig åt, vill bestämma hur jag kör. Han är helt blank i ansiktet och andas konstigt. Jag bara kör vidare. Det är ju min bil.

Det blir kontroll, och fransmännen kollar pass och lite annat med sina platta skärmhattar och hängande kulsprutepistoler. De kollar Stefan, de kollar min passagerare. Det är ju lugnt. Jag har ju åkt genom massa länder denna sommar. I ett hus brevid, när de kollar oss, ser jag en otroligt yppig blondin som städar, hon ser ut som Brigitte Bardot, fast det är 20 år för sent (och, ja, jag kommer ihåg detta nu). Oj, detta var Frankrike.

När vi kommit igenom tullen, vinkas vidare, vi unga grabbar, och den här norrmannen, som hade ”cred” av folk från vår utreseort,  så blev det plötsligt viktigt att stanna snabbt. För norrmannen ville ut ur bilen. Okej, så jag stannade där i gränden. Han tog sin väska. Men innan han skulle gå så ville jag ju ta en bild. Det är bilden ovan. Han kostade på sig ett smajl.
Och så var han försvunnen. Jag och Stefan åkte vidare i min bil mot Paris och andra händelser.

Många år efteråt slog det mig. Smack sa det. Tror jag vaknade mitt i natten, på riktigt. Jag var för oskuldsfull då det hela utspelade sig. Fattade inte.
Klart som korvspad att han hade med sig ett gäng kilo av substanser som kunde fått både honom och oss att tillbringa 20 år i finkan.

Fy fan!

Så kolla in honom däruppe. Hade vi inte haft tur, så hade jag inte skrivit detta.

Det var väl en fin äkta cyberdagbokshistoria?

———————

Sedan, när jag söker och finner, på min hårddisk, hittar jag den här bilden som jag snott på nätet en gång. Det är inte jag som tagit den, för 1967 bodde jag inte i Örebro, och hade jag gjort det, hade jag inte fått gått till idrottshallen och se Mick Jagger och Rolling Stones bli tystade av personal från SJ:s lokverkstäder som agerade vakter på konserten, för jag var för ung.
Jag bor rätt nära nu, och känner att det är helig mark. Har lirat i många år med en kille som var sångare i förbandet. Stones snodde med sig deras mikrofoner när de drog.

——————————-

Här skulle jag lägga in en pryl till, en bild på vårt kommunalråd, storbossen i kommunen, men det skiter jag i. Eller. Äh, vafanken, bara att köra. Jag tog en skärmbild från lokalblasken för några år sedan. Det där hade jag glömt bort (och, nej jag röstar inte på det partiet), men jag antar att rätt många glömmer rätt snabbt, som röstar.

Det måste ju ha varit något missförstånd, eller hur? En sådan uppsatt person kan väl inte göra något sådant. Måste vara lokalpressen som börjat gå på sponken eller något. Nä, nu lämnar vi det.

———————

En liten bild, men ändock, en bild på Peter Green från Fleetwood Mac. Jag tog den bilden i hans loge för en tio år sedan, i Karlskoga. Han var världens bäste gitarrist. Black Magic Woman som Santana körde, var hans låt. Vilken bluesare!!! Här gillade han frukt.

Kolla så glad han är hos Hugh Heffner på Playboy-TV från 60-talet. Att få vistats i hans närhet är fanimej en ynnest. Rattle Snake Shake, en låt jag och Bela körde i Blue Pearls, förkortad här, men ändå, ahhh (det är han ovan som så mycket yngre sjunger nedan):

Okej.

Love!

Rock och respekt.

/Baron

Annonser

4 Responses to Jag kör på

  1. Anette skriver:

    wow, vilken historia med gränskontroll! Livet är rikt! Jag minns att jag ibland tänkte när jag var ung att ”jag kommer att gilla att tänka tillbaka på det här när jag är äldre”…. vilket nys dock, för nu när jag är äldre tänker jag fortfarande samma sak, så jag undrar när jag ska bli gammal nog för att sitta still och minnas ”förr” hehe//
    Grevis

  2. baronen skriver:

    Yä, Anette, det minnet bara kom över mig. Bilder är bra på att få en att minnas. I övrigt är jag som du, jag undrar när man når det där stadiet då man kan tänka tillbaka, alltså när man får ”vuxen” som stämpel i pannan. Tror inte det blir så, någonsin.

  3. Sven skriver:

    Fleetwood Mac rockar!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: