En måndag bara

Eftersom jag vridit och vänt på dygnet så vaknar jag inte förrän dagen är slut, och så kan jag ju naturligtvis inte gå och lägga mig i tid sedan, så det blir samma veva nästa dag. Och så fortsätter det.

Idag kommunicerade jag med två människor. Flickan i kassan på ICA som så vänligt gav mig en plastkasse gratis. Jag hade gått till extrakassan, där man också kan hämta ut post, och där är allt vänsterställt, i motsats till vanliga köerna där det är högerställt. Och då missade jag min reflex att ta en ny plastkasse.

”-Oj, jag glömde kasse, vad kostar den?”

”-Äh, ta en bara!”

”-Oh, tack, det var snällt!”

Sedan kom Micke, han hade lite grejer åt mig att lämna tillbaka till jobbet. Han sticker ju till Tjockholm nu och nya karriären. Så jag gick ner och mötte honom i porten och fick det hela att ta med mig nästa vecka sedan drog han, folk och släkt satt i bilen och väntade.

Och så tänkte jag, under kvällen, efter halv elva, att nu, nu jävlars ska jag ut och ta en bira och snacka med lite folk. Och jag satte på mig ytterkläderna, gick ner till cykelrummet, tryckte på de bägge lamporna, låste upp de bägge låsen, mössa på, och ut på min gata. Cyklade 25 meter, svängde till höger och….
Där tog jag slut. Jag ville inte. Jag orkade inte. Min stolthet förbjöd mig att larva mig ner. Så jag vände och gjorde allt baklänges (låste, tog av lyktorna) och gick upp till mig igen. Var arg, mycket arg, kände en ilska. Jävla skit!
Men man ska lyda sig själv, vill man inte, känner man att det inte är något bra, då ska man skita i det. Det kan låta sinnessjukt, men jag är i en period nu där jag föraktar att gå ut, det kommer över mig, fast jag hunnit långt i planeringen.

Det måste vara något annat som gäller för mig än att sega vid en bardisk, omgiven av alldeles för mycket idioter! Är det inte så, så håller jag mig väl hemma då. Men ändå, jag känner viss skräck för att bli galen av att inte ha något socialt liv alls. Tror det är bra att gagga med folk, att garva, att interagera (för att vara akademisk). Men, jag får ta det som det är, så här är det nu. Fy fan och tjoho! Jävla skit!

Kollade den där nya kriminalserien på TV om socialdemokraterna inför valet, med Susanne Reuter och andra, Drottning… någonting. Okej, det får vara min lott. Där är jag med i samhället, fast vi bara är några fåtal gamla som kollar TV (fast jag fuskade och kollade på svtplay.se).

Blev upplivad när jag såg en gammal (nåja) adapter där i en liten roll. Vi tog ett snack på Biskops i somras, och nu satt hon där i dramat med sina dreadlocks, ha-ha. Kanon:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Hursom. Det är ny dag nu, tisdag. Få se om den dagen erbjuder lite annat för mig. Kanske jag kan vara mer social, kanske jag kan ringa de där telefonsamtalen till mina få kvarvarande släktingar då. Hoppas det.

Rocka pulka!

/Baron

Annonser

2 Responses to En måndag bara

  1. Stoffe skriver:

    Såg den där dreadlocksbruden i programmet…! 🙂

    Känner igen de gamla sossetakterna från den lilla tid på insidan man har varit med om i den där svängen…..

    Det är ett kallare och mer insnöat Sverige nu! 😦

    Men rikare än någonsin! 🙂

    Kan ett samhälle vara lyckat om några få är rika och många fattiga frågade sig sossarna förr o svaret blev NEJ!!!

    Nu verkar frågan snarast vara:
    Kan ett samhälle vara lyckat om många är rika och en del fattiga???
    Ja, om majoriteten har rätt, men har den det och är den lycklig?

    Jag har det oförskämt bra, liksom de flesta i Sverige, men mår illa när jag ser hur man behandlar sjuka, arbetslösa och andra som inte kan försvara sig!
    Ytterst få som värnar om dem nuförtiden!!!

    Tror jag ska köpa mig en platt-TV eller en resa, så jag blir lite gladare, eller….???

    Äh fan, det räcker med skidåkning i 4,5 h i djup snö ut på landet här, så man känner att man lever, så lite snöskottning, skoja lite med ungarna, surfa dator, lite TV, lite spånk o fjässa o tandborstning o mycket släktforskning, så är man nöjd sen! 🙂

    Tjo flöjt!

  2. baronen skriver:

    Stoffe: Det är en helt annan tid nu. Ojojoj, så annat. Allt är som vanligt en fördelningsfråga. Endera tror man på att det måste finnas en minsta gemensam nämnare i samhället vad det gäller inkomst, sjukvård och allt det där, eller också tror man att så länge folk gör enorma vinster så faller det också på alla andra. Punkt, det är det två ideologierna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: