Fredagens eskapader

Ja, jag la mig inte förrän till soluppgången. Sedan gick jag upp ett (efter fyra-fem timmar). Hade legat illa, så jag såg konstigt. Det var läskigt, det är läskigt. Men efter några timmar gav det med sig. Så såsade jag, och somnade igen.
Till slut så somnade jag igen, förstås.
Sedan, vid 20.00 så tog jag ett tag i mig själv, borstade tänderna, durchade och gick ner till ICA och köpte mat, och bira.

Kom upp. Lagade ris och stekte skivad biff. Till det lingonsylt. Gudomligt gott.

Så ringde Baggo. Blues-Janne var i stan. Skulle jag komma över. Njä, det var för jobbigt, men vi kanske kunde träffas på Biskopen.
Så det gjorde vi. Jag cyklade ner med alla mina lås, min bajk som bara kör på treans växel, och lysen och hela hej och hået.

Så där satt vi, Blues-Janne, Bagliari och Lizzbo och jag. Här är bild från då:

Lizzbo, aka Baggos fruga och Blues-Janne.

Men de stängde ju sedan rätt snabbt, och jag var ju inte ute snabbt, så det blev väl bara någon timma ungefär. Och när vi kom ut så hade de fixat taxi så de drog som en avlöning. Och jag cyklade hem genom snöträsket.

Kom hem. Kollade SVTplay som är kanon, men det är dock förjävligt att alla svärjedemokrater och andra hönsknullare, de där som inte betalar TV-licens, också kan se allt gratis, då jag ju betalar licens. Nåväl.  Kanske kan någon dokumentär eller spelfilm bilda dem, och då är det ju bra. Men det är väl inte mycket att tro på.

Skön del ett av någon serie med Nils Petter Sundgren. Tyvärr hade de fått med sig någon outbildad feministkvinna som hade sina jävla dolda agendor i frågorna till NP, och som var okunnig i film och filmhistoria. Så det var mycket pinsamt att se och höra. Jag vred mig, stackars NP. Och så det där överlägsna leendet hon hade, i alla sin utstrålande dumhet. Oj, vad jag hatar det. Det är dumskalle-leendet, när någon som inte vet, men tror att den vet, tror sig överlägsen, ha-ha, nöt!

Alltså, det farligaste vi har här i landet är dumreligionen feminism. Där är det rättning i ledet tamejfan. De har till och med lyckats traggla in den religionen på universiteten. Inte klokt någonstans. Kanske jag är den enda som törs säga ifrån av alla flata jävla nollor i detta rike? Ja, så är det nog.
Högerextremism, och vänsterextremism och dumfeminism, samma skit. Okunniga, obildade som ”vet” sanningen de fått lära sig av folk med personliga problem, ha-ha. Fy fan!

Nils Petter får frågan varför han inte intervjuade de där två damerna runt Ingmar Bergman på en film från 1960-någongång. Han svarar att det kommer han inte ihåg. Och intervjuerskan ler överlägset, hon har kommit på honom med att inte vara rättrogen. Nä, orkar inte beskriva detta mer, kolla själva, cyberbiktfädrer.
Men jag tror det börjar bli kört nu, här i landet. Hönsknullare i riksdagen, feminister som tar över universiteten och offentliga inrättningar, socialdemokrater som försöker vara moderater, misslyckas och ger upp, moderater som är det nya arbetarpartiet, nerskärningar i välfärden.
Men jag har ju sett hur det kunnat blivit så. Tar upp det en annan gång.
Man kan aldrig sätta sig ner och tro att det ska fortsätta vara bra. Svinpälsarna, och nollorna, försöker hela tiden, och den här gången hade de en egen agenda, som de följde väl, och de tog över. Tack ni töntar som tror ni röstade rätt. Grattis.

Kör gammal Black Sabbath på Spotten, och då menar jag de tidiga bra skivorna. Kör också lite Chicago, en mycket tidig 70-talare, innan den där fjanten Peter Cätära började fjolla. När bandet bestod av mycket duktiga musiker. Jo, annars är det bandet nästan ett svärord för mig. Men den här plattan jag lyssnar på är magisk.

(Att jag stavar olika namn jävligt illa, beror på en sak, och det är inte lättja, jag vill inte ha hit de som söker efter dessa namn. I motsats till många andra bloggare går jag inte efter antal kollare här).

Ja, så var det idag, och så tänkte jag nu när jag skrev.

Rock!

Fis!

/Baron

 

Annonser

3 Responses to Fredagens eskapader

  1. Anette skriver:

    Hönsknullare överallt, det är som det är. Och livet går vidare, fast ibland undrar jag varför. Alla dessa futtigheter, och så däremellan tror man att man är kär eller nåt. Och så är man lycklig. Och sen är man miserabel. Och sen undrar man igen över livets futtigheter. Men när saker och ting lirar som de ska, och inga kärlekar strular med en och man har hjärnan till sig själv, så är livet ganska komiskt och coolt. Jag tror jag gillar livet bäst när det inte är några komplikationer känslomässigt, när det bara är, när tristessen får härja fritt och kreativiteten´bara rullar på. Jadå. Så känns det.

  2. Anette skriver:

    Och det är liksom coolt att se folk som är kära också hehehe, det ger resten av oss hopp om att det finns någon slags sanna relationer … åtminstone för en liten stund….

  3. baronen skriver:

    Anette: Jo, det är väl där jag är också, bättre själv och beige (bers) än dessa jävla ångestar i klonkiga relationer, med känslomässigt efterspel i år ibland. Fast det måste jag ändra på, tamejfan.
    Folk som är kära ska man hata, ha-ha. Och bilden ovan är Blues-Janne på besök från Västerås och Baggos fästemö Lizzbo, så de är inget par, om det var det du menade, ha-ha. Baggo satt till vänster och vaktade.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: