En torsdag jag trodde var fredag och mycket mer

Jag vaknade fyra, eller om det var halv fem på eftermiddagen. Det var mörkt i alla fall.
Eftersom jag har lite växter i fönstren så drar jag ifrån persiennerna, eller öppnar dem, innan jag lägger mig på morgonkvisten, så de ska få lite ljus i alla fall under dagen när jag sover.

Sedan, när jag väl kom upp hände inte så mycket mer. Jag sprang ner och köpte tvättmedel för jag hade tvätt-tid klockan sju. Allt gick på tjugo minuter. Så tvättade jag. Lagade makaroner med B-vitamin, alltså de gammeldagsa makaronerna man kan köpa, och stekte sunkig köttfärs från ICA med dem. Gjorde ingen köttfärssås, utan tog ketchup rätt på efteråt. Också ett sätt att variera sig.

Vid midnatt kände jag för att gå ut och fira. Jag hade betalat alla mina räkningar. Och nu hade jag också betalat min SISTA studielånsräkning. Från flera hundra tusen till noll. Minns när jag tänkte hur det skulle vara då i framtiden, hur mycket stålar jag skulle ha, vilken frän lirare jag skulle bli. Nå, det blev inte riktigt så, men jag har betalt av skiten nu i alla fall.

Men när jag kom ner till cykeln, så hade jag ingen nyckel. Vafanken???
Just det, jag hade ju tvättat, och den lilla-lilla nyckeln hade jag glömt att ta ur brallorna. Eftersom jag sitter på min lilla låga soffa, och knappt rör mig har jag så ont i ryggen att jag inte kan gå iväg, så det blev panik.
Jag letade igenom tvättstugan, jag letade i tvättmaskinen, torkskåpet, vägen mellan detta och min lägenhet. Där jag hängt upp brallorna för ytterligare avluftning innan användning, men inte, icke, något.
Blev tjurfärdig, vilket betyder att jag kände mig som en unge och bara ville gråta. Kollade allt, om och om igen. Svetten rann på mig. Skåpet. Hyllorna, där, där eller där. Provade överallt, och de som vet hur det ser ut hos mig sedan två och ett halvt år, fattar min noja.

Men, plötsligt, bakom och under där jag hänger jackor, där, bakom, hittade jag en nyckel på golvet, som skulle kunna vara rätt.
Jag sprang ner, och testade. OCH JA!!!! Det var reservnyckeln till låset. Jag var fri igen. Jag kände lycka, riktig lycka, fast jag svettades och hade haft ångest. Det är märkligt vad en liten nyckel kan göra när man inte har någon social säkerhet alls. Det är ju bara jag. Om ditt och datt försvinner, så får jag jussom leva med det. Ingen hjälp finns att få. Katastrof, jaha, bara att äta det, acceptera.

Nå.

Nu kom jag ut i alla fall. Cyklade förbi Lilla och Stora. Tror att Hanna satt och åt innanför Lilla, efter att ha stängt. Bongosarna var på Stora, som inte riktigt är min ”bag”. För mycket trash, rött lyse och musik så man inte kan snacka, och dålig musik, sådant som packet gillar, de där som försöker vara fräna, men inte är det, som tror att det är modernt och fränt men bara är helt fel ute.

Kom så till Biskops.
De var glada åt att se mig. Tog en bira. Satte mig långt ifrån. Av med jacka, av med tröja, svetten bara sköjde över mig.
Mats i baren kom med bira två till mig (vilket är stort på ett ställe som inte har bordsservering). Jag tackade och kollade fejan och twittur på ajfånen.
När jag svalkat ner mig och folk börjat gå hemåt så drog jag till baren. Snackade lite med Tessan och spanjoren som jobbar där. Det kändes okej.

Så plötsligt kom det en tjej som var ofantligt stilig och frågade om de hade tagit sista. Jag garvade, för det var fem minuter innan de verkligen stängde.
Hon högg direkt. Började gagga med mig. Jag var artig och svarade. Hon började hicka. Jag berättade mitt hemliga trix (det om att ljuga i 30 sekunder så försvinner hickan). Hon trodde mig inte, men tänkte på ljug ett tag och så försvann hennes hicka.
”-Wow, du kan du, du verkar vara en schysst lirare!”
”-Jadå, när jag inte är yxmördare!”

Det var den vanliga sortens brudar av den kvaliteten som jag har träffat flera gånger. Snygga, intelligenta, som har drösvis med snubbar efter sig som smörar och på alla sätt försöker få ikull dem. När en sådan träffar mig som skiter i allt, blir de först konfysa, sedan intresserade av mig som person. Och, ja, samma här. Igen. Dock, denna böna var trevlig. Vi började gagga. Då kommer hennes inte fullt så stiliga väninna och bryter.

”-Lägga av!!! Lägg av, ser du inte vem han är?”

”-Va, vem är jag?”

Hon klarade inte av att bruden jag var med pratade med mig. Jag bara garvade. Men den här bruden gav sig inte, hon skickade iväg sin väninna och gaggade vidare med mig i alla fall. Ett par snubbar i hennes sällskap försökte gå i mellan men de blev ivägskickade. Okej…

”-Ska du inte med till Harrys!”

”-Jag? Nä, glöm det, inte så här dags, jag ska dricka ur här och gå hem sedan!”

”-Jo, men häng med!”

”-Men hör du svårt, glöm det!”

”-Jag tänker inte heller gå in där, så du kan väl följa med, de, mitt sällskap, tjatar så!”

”-Nä, inte jag inte!”

”-Men jag vill ju snacka mer med dig, du verkar ju vara en trevlig snubbe!”

”-Trevlig yxmördare, ha-ha! Äh, vill du snacka så är jag här i morgon också, bara att komma hit!”

Då gav hon mig en kram och en puss på kind. Jag garvade, något förvånad, okej, okej…

Så gick hon.

Jag och Mats och Johan var kvar, de var nog lika chockade som jag över vafanken som hänt. Igår var det två galna kvinns, nu ett styggt stiligt kvinns som dessutom var trevlig. Och jag, jag bara skakade på huvudet.

Det dröjde dock inte länge förrän hon kom tillbaka och än en gång försökte få med mig, nu med en av hennes beundrare i släptåg. Fick veta att hennes väninna trott jag var en känd skådespelare och att hon därför skulle hålla sig borta, ha-ha, vem fan då? Fast det fick inte inte veta.
Snubben hälsade, tog i hand, och jag undrade vad detta var för jävla fars.

”-Jag vill åka hem själv nu, i taxi, men inte med honom där!”

Hon nickade mot sin polare som inte var nära nog för att höra oss.

”-Nä, men då får du ju åka själv, det funkar också, eller hur?”

Då kom kram nummer två, som inkluderade en blöt tunga som grävde i mitt vänsteröra. Jag svär på att det droppade ner på axeln. Jösses.

Så gick hon igen. Måste här säga att hon kanske framstår som mer vulgär än hon var. Hon var trevlig, rolig, men hade jag gjort motsvarande på någon okänd kvinna hade jag nog hamnat i arresten i kväll.

Bara jag, Mats och Johan i baren kvar. De tittade lite förundrat på mig, igen.

”-Grabbar, sådant här händer inte, kolla när jag tar cykeln så de inte fångar mig och äter upp mig på typ ett grillspett!”

Det gjorde de. Men ingen fångade mig vid cykeln. Och jag cyklade hem.

På Stortorget, utanför Stora Örebro stod par och tjafsade. På vägen jag cyklade sprang en snubbe ifatt en brud. Det var trubbel. Jag orkade inte, jag cyklade snabbare. Kom hem och började skriva detta.

Klockan är strax halv fyra på fredagsmorgonen. Svtplay, here I come!

Rock!

/Baron von B