Tankar en tisdagsmorgon

Jag sov till halv sex på kvällen. Och så segade jag. Gick ner och slängde sopor. Tänkte jag inte skulle kunna ta mig upp igen. Att inte äta och ha feber, och vara jag, det är en speciell grej.
Men jag tog vägen runt huset och in till ICA. Köpte bira och snus. När man är sjuk är det bra med vätska.
Tog mig hem och lagade till fiskpinnar med ris och någon kall fisksås. Kändes bra att få det i sig.
Sedan la jag av rejält med bajsing i toan. Kände mig helt befriad efteråt. Som om alla synder försvunnit, som om alla jävla infektioner och bakterier nu hade spolats bort.
Lite fel hade jag ju, då jag har feber fortfarande.

När toabesöket skedde var klockan kanske tio över elva på kvällen. Nu fick jag skynda mig. Det var inte ölen som lockade så mycket som att få prata med människor, live. Det hade jag ju inte gjort sedan i fredags. Sådant kan vem som helst bli galen av.
Ja, jag var ju piggare, trots temperaturen i kroppen, och jag tog min bajk och cyklade förbi Lilla (Stängt) och Stora (stängt). Jag skulle vilja säga en massa saker om de två krogarna, men jag avstår för tillfället.

På Biskops var det typ fyra gäster, och så kom jag.

”-Kan man få en bira?”

”-Heeeej! Ja, visst, välkommen!”

Alltså, bara ett sådant välkomnande av Karin och Johan, gjorde min dag. Inget att jag var för sent ute eller annat skit.
Fick en Bitburger Pils. När jag sa att jag var febrig och egentligen däckad så kom det upp en närings-sup också. Ja, och sedan en bira till.

Vi snackade bra där, garvade, levde. Som jag gillar. Och så efter stängningsdags, då de räknat kassan och allt, så gick jag ut och cyklade hem igen.

Jag mådde psykiskt bra, och cyklade som en idiot, snabbt, och kände att jag mådde fysiskt bra också. Jag andades rätt. Det sega fanns inte längre i näsan och halsen. Men febern var kvar, det var den. Jag tror på feber. Jag tror att min feber och mitt skit nu är kroppens sätt att säga att nu får det fanimej vara nog med Baronens andnings- och hostproblem under hösten, nu bränner vi ut skiten. Ja, jag tror det.

Minns ju för ett par år sedan, då jag hade samma, de hittade inget, jag var fullt frisk, men fy fan för alla undersökningar, de smärtade. Så därför har jag inte sökt nu i höst. Feghet? Tja, jag vet inte. Men jag pallar inte de där undersökningarna igen.

Så jag har haft problem med magen (typ tarmar-magen, där det smärtade, det var nog förra året) och året tidigare lungorna, och i år min högerarm, den jag gasar med på bågen, samt några slags cirkulationsproblem, där jag blivit iskall om fingrar när jag åkt båge. Bland annat.

Antagligen känner jag av min ålder nu. Det ska vara något skit. Fixar jag det ena, ballar det andra ur. Jag gillar det inte. Men vill inte berätta om det för någon, fast jag nu gör det här. Kan bero på biran i kväll.

Jag är jävligt fri i allt nu.
Jag hoppas ju att detta år ska leda till något gott. Gör det inte det, så blir jag en kille som lever i tunnlar och under viadukter. Och då vet jag inte om jag kan vara lika väluppfostrad längre. Men än så länge, just nu, känner jag mig trygg med min inkomst, så jag kan betala hyran och annat.

Men, alltså innan jag skrev ovanstående, så kom jag att tänka på massa andra grejer. Saker som jag var med om i Västerås, som nog har format mitt liv rätt mycket. Jaja, vissa grejer har verkligen gjort det. Men andra, sådana där småsaker, som bara poppade upp (ja, jag lirar ju meditationsspelet Maelstrom, det gör så med min hjärna).

Jag, uppväxt bland arbetar-förmän på de ASEA-vita-arbetarvillorna i Hammarby (först eternit, sedan vitt mexitegel). Farsan var ingen förman, han var svarvare, men en liten-liten kåk blev över och han och morsan hade tur och fick den.
Med små lägenheter runt omkring, i lägenhetsgetton (vi bodde i en svenne-oas, utanför åt väster, var det lägenheter), där det bodde italienare, jugoslaver och finnar, och en och annan grek. Så såg min uppväxt ut på 60-talet. Det var inget konstigt. Det var som på Julafton med Disney, med klädstreck och tvätt och hela alltihop. Och två meter från vår tomt fanns baracker, bakom två meter högt hönsnätstängsel. Där bodde de nyanlända italienerna, utan familjer, importerade av ASEA (ABB) för det behövdes folk. De hade nätundertröjor och sjöng opera för öppna fönster när de rakade sig med kniv. Så jävla spännande det var, äh, får utveckla och visa bilder någon annan gång.
Okej, jag/vi hade en liten-liten trädgård. Men folk bara några hundra meter ifrån, som var mina klasskompisar och allt, de var från de här exotiska länderna. Det talades en massa språk överallt. Man visste att man skulle passa sig för att mucka. Italienarna hade ju massa släktingar, finnarna hade kniv, juggarna var grymma, grekerna var jag inte så rädd för (de var så jävla trevliga, he-he).
Det fanns också zigenare. De skickade alltid fram en liten kille, hälften så hög som en annan. ”-Hit med stålar!” Jag och vi polare garvade, kanske gav grabben en snyting. Men till slut lärde vi oss att det ska man inte göra, för snart kom brorsorna, och det var han som var lite större, och han som var lite ännu större och, han som var störst, och då var det bara att fly.
Men de man hade mest konflikter med var andra svenska ungdomar. Jag hade rykte om mig att kunna springa och cykla så fort att det aldrig var någon idé att jaga mig. Ett rykte jag odlade, he-he.

Här vill jag genast säga att jag inte är nasse, eller ogillar zigenare eller andra. Jag berättar bara hur det låg till på den tiden. Hur jag upplevde det.

Men i Hammarby, i Västerås, på väster, där jag växte upp, var det massa folk från olika platser på planeten. Och det var inget konstigt.

Fanken, måste skriva ner allt någon gång. Men jag vet inte vilket perspektiv jag ska ha, gnyyyyy!

Men där har du, cyberdagboken, lite gagg från mig i kväll igen.

Rocka!

/Baron von Örebro af Nikolai

Annonser

7 Responses to Tankar en tisdagsmorgon

  1. Kalix skriver:

    Nu kan vi börja snacka om cyberdagbok igen. Bra idag, även om det inte innehöll något ekivokt. Lagom långt också.

    • baronen skriver:

      Tack, jag försöker ta mig. Försöker få igång detta igen. Det är inte lätt, men jag gör mitt bästa. Tråkigt att det inte innehöll något ekivokt. Hade tänkt skriva det idag, i cdbn, men så kom jag på att jag redan skrivit för mycket, så jag avstod, så det inte blev för långt, hoppas jag gjorde rätt.

  2. Madäläjne skriver:

    Håller med Kalix! Tycker mig också skymta början på en bok…. gillar det där om Västerås och uppväxten, ställer upp som redaktör och korrekturläsare alla dar i veckan!

    • baronen skriver:

      Ja, men vafan… Alltså. Jag har nog saker att berätta, men ur vilket perspektiv, ur vilken synvinkel? Hur aktuellt är detta med mina minnen? Vem fan vill läsa om mitt när jag inte ens är känd? Det måste man vara idag. Dock, jag har inte gett upp tanken helt, måste bara komma på rätt ”stuk”, ”aprotch!” Och tack, jag kommer att använda mig av dig som korre och redax. Rock!

  3. Madäläjne skriver:

    Har just sett Simon och ekarna på bio, en lågmäld fin film om en uppväxt och vad som blev av den. Menar på inget sätt att ditt liv på något sätt är lågmält, men en bra story är en bra story och alltid intressant!

  4. Stoffe skriver:

    God läsning! :))

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: