Ute på en ö

Tidigare var jag mycket intresserad av kvinnor. Ja, det är jag nu med, men med lite livserfarenhet har jag fattat att man ska akta sig jävligt noga för någon som aldrig gjort lumpen, som aldrig tagit order, som bara lekt med dockskåpet, som läst i bajstidningar och sett på bajs-TV hur saker och ting ska vara. Ja, jag vet att det finns andra, dock, dessa andra är svåra att hitta.

Nåväl.

Jag som var bluesare, någon slags proggare, det här är tidigt 80-tal, kände att något måste göras eftersom jag inte hade någon brud. Så jag satte på mig min bruna manchesterkostym, med breda ben och åkte ut till Elba. Det är en ö utanför Västerås, precis utanför. Där var det dansbandstjoho. Okej, varför inte. Man betalar den lilla vita färjan och inträde. Så sitter man och väntar, så är man där. Det är så jävla nära, men det är ändå en ö.
Kom ut dit, gick omkring. Kommer inte ihåg om jag var själv eller hade polare med mig. Vi var ju strax över 20 bast, och alla var vi ju sugna på damer, brudar, kärlek.
Det är enormt vad driften kan göra med en annars vanlig människa (just det, jag har ju en Elba-story till, men den tar vi någon annan gång).
Naturligtvis stod jag inte ut med dansbandsmusiken, men i den varma sommarnatten så satte jag mig utanför i några trämöbler. Såg en mörk brud där. Hon var stilig som fanken. Och, tack vare att jag dragit några bira före båtfärden och också på detta dansställe så höll jag inte käften.

”-Hej!”

Hon tittade på mig och sket sedan totalt i mig. Okej.

Jag tog en runda upp i restaurangen igen. En bira till. Gick och satte mig utanför, filosoferade. Hm, det är ju som jag gör nu för tiden. Vill vara ifred, tänka, titta, glo.

Den här bruden med mörkt hår fanns kvar där. Okej, vad ska man säga till tjejer då? Jag grävde i repliker.

”-Vilka vackra ögon du har!”

Ha-ha-ha, ja, jag skäms, men jag sa nog ungefär precis så. Och, visst, snackar man skit så gillar de det. Så vi började gagga.
Hon var från Tyskland. Från München, hade svårt med svenskan, men vi blandade engelska och svenska, så det funkade. Vi fick fin kontakt.
Så gick sista färjan hem. Alla ombord. Vi bytte telefonnummer och allt. Fick veta att hon tydligen hade en kille från Sverige, en Västeråsare, men att det inte var så bra. Okej.

Kände mig lite frän där jag cyklade hemåt någon halvmil i natten. Jag hade träffat en så jävla stilig dam, inte så att vi hånglat, men vi hade fått kontakt. Men det skulle väl inte bli något mer, äh, skit samma.

Men hon hörde av sig via telefonen senare i veckan. Och det ena ledde till det andra. Jösses.
Till slut, väldigt snabbt, hade hon flyttat hem till mig. Eller ungefär, eller nästan då. Hon lämnade sin lirare och hängde med mig istället. Och jag, jag tycker att då hon gjort det var det väl fritt fram för mig, jag kände ju inte honom.
Men liraren ringde till mig (detta är före mobiltelefonernas tid). Hur fanken hade han mitt nummer? Han frågade efter henne. Antagligen hade hon sagt just vart hon skulle, berättat vad jag hette och allt det där, eller också hade han följt efter henne, stalkat (skulle jag nog gjort också).

”-Är E där?”

”-Va?, vem, hur menar du? Vem är du?”

”-Lägg av, jag vet att hon är där, ge henne telefonen!”

Och hon var ju där, och jag lämnade över min lur till henne och hon snackade med honom, och jag fattade inte, det var ju slut där, eller?

Så där var det i veckor. Det ringdes, jag ljög, ibland svarade hon. Men jag var ju dumkär, som man är om man är jag och speciellt strax över tjugo bast.
En kväll då vi satt och myste (jaja, grovhånglade, eller hade samlag, jag minns inte exakt), jag bodde på nionde våningen i ett höghus, så ringde det igen. Vafanken?

”-Är E där?”

Hon skakade på huvudet, hon var inte där.

”-Va? Nej, varför skulle hon vara här, skärp dig för fanken, ring inte hit!”

”-Jag vet att hon är där, kom ner så får jag snacka med dig!”

”-Nä, aldrig, och vadå, ”ner”?”

Jag gick fram mot mitt fönster, tittade ner. Där stod han, nio våningar ner, och med sig hade han ett helt gäng grabbar (ja, det här var Västerås).

”-Äh, lämna mig ifred!”

Jag slängde på luren. Hon gick fram och kollade.

”-Det är hela hans fotbollslag därnere, du får inte gå ner nu!”

”-Kan du ju glömma, vafan är det här frågan om?”

Sedan började det låta illa från cykelstället. Mitt fönster var öppet så man hörde.

”-Det är hennes cykel, hon är alltså här!”

Och så slogs massa cyklar sönder därnere, av honom, och av hans polare. De skrek som galningar. Jösses. Såg honom slänga cyklar över huvudet och på andra cyklar. Han var helt galen därnere.

Nej, nu blev det här nog för långt. Men det handlar om mig och hon på bilden i gårdagens avslutning av cdbn.

Rocka!

/Baron von Örebro

 

 

Annonser

4 Responses to Ute på en ö

  1. Henke skriver:

    Huga jag mins det där.

    Var inte min brorsa med på något hörn där – han jobbade med brorsan eller något sådan, eller blandar jag ihop det med annan vendetta?

    • baronen skriver:

      Nä, brorsan din jobbade ihop med galningen som bodde en våning högre än mig, med en fantastisk vacker brud. Han skrämde honom med mig. Jag fick en jävla respekt, men det är en annan cdb-bikt, he-he.

  2. Kalix skriver:

    Da-di-da-do… (Nynnar otåligt)

    Väntar med spänning på fortsättningen.

    • baronen skriver:

      Sorry att jag inte slutförde. Du ville ju ha korta storys, och det blev för långt, he-he. Äh, spar det till senare, eller till min ”Jack”, he-he.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: