Lösenordsskyddad: Några iPad2 låtar jag gjort

27 april, 2011

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:


Lösenordsskyddad: De far iväg

7 februari, 2011

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:


Lösenordsskyddad: Hemligt inlägg under kod nr 1 2011

1 februari, 2011

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:


J-C Superstar

15 januari, 2011

Har ju känt Oskar sedan jag vickade i samhällskunskap ett par dagar i hans klass då han gick i gymnasiet för en kanske tio år sedan.
Då satte han sig på katedern när jag kom in och berättade överlägset om hur det gick till där i klassrummet. Han var bossen i klassen. Men inte under min lektion, så jag bad honom högtidligt att dra åt helvete och gå och sätta sig om han ville må bra, ha-ha. Vilket han gjorde.

Han är ju en slags musikalstjärna, jobbar lite här och där, i Tjockholm och utomlands. Och av och till har vi träffats genom gemensamma polare (också på Biskops). Till slut rann allt av och vi började garva tillsammans. Ja, jag skällde ut honom några gånger, något som var ovant, förstod jag. Och alltid hade han ett hov av en eller flera beundrande musiker runt sig som hukade när jag satte igång och hånade och stöddade mig, he-he.

För några år sedan så körde han en uppsättning av Jesus C Superstar, det fanns affischer över hela stan. Jag bara garvade, men kollade inte in showen förstås. Sedan dess har jag skrikit ”-JESUS!”  och ”-Örebro-Jesus!” så fort jag sett honom, högt så det hörs (folk vet vem han är här i stan). Ibland har han garvat, ibland har han sett besvärad ut, beroende på sitt sällskap, ha-ha-ha-ha-ha.

Där någonstans kom tanken att köra en oborgerlig version, lite på skoj, lite på allvar. Han kör det där vackra, stora, duktiga, hela rubbet i konsertsalar och på arenor. Men jag tänkte att jag och Bagari kunde köra en arbetarklassversion, typ nere på Biskops. Vi kör två tre låtar på en scen som ser ut som en förstorad julkrubba, jag sjunger ”What´s the buzz, tell me whats a häppening”,  Marias sång och någon till. Jag skulle köra kort, det skulle vara billigt, och det skulle gå snabbt.

Fick faktiskt okej av krögarn att göra detta, men det föll på att jag var för slö.

Nåväl, det kom fler jular (jag såg hela tiden julen som prylen för detta, fast det egentligen handlar om påsken). En jul hade jag hela affischen klar för mig. Tänkte rida på Oskars berömdhet, det var året efter JCS-sattes upp här i Örebro. Så här skulle det stå på affischen:

”-Föreställningen är välsignad av förra årets Örebro-Jesus Oskar B…!”

Ha-ha-ha-ha-ha.

Ja, och så där har det fortsatt. Men konstigt nog har han någonstans gillat att jag hånar och skojar med hans seriositet. För jag kan inte sluta med det. Det går bara inte. Och kanske, bara kanske, någonstans, så tycker han det är skönt att någon jävel, någonstans (dvs jag) inte tar allt på sådant jävla allvar hela tiden utan hånar lite uppfriskande. En lirare som inte ser upp till honom som en superstjärna. Men jag kan inte vara säker. Fast jag tror det.

För något år sedan lyckades jag få honom att hänga på att spela Jesusbarnet i krubban om vi körde, ingen sång, den stod jag och Bagari för. Han skulle bara ligga där tyst och finnas till på våra föreställningar (med dragande namn på affischen naturligtvis). Och han var på.

Här, som ett avbrott i detta långa inlägg, från TV4, när han kör JCS. Han har pipa, det har han grabben:

Ja, så där har det gått, i många år. Och i kväll så träffade han på mig på fejan. Så här lät det då i vår chat:

Oskar: Gott Nytt 2011 tillönskas Musikal-Baronen

Baron: Wow, tackar, den första gott nytt år jag fått i år, ha-ha-ha-ha! Jesus Christ Suuuuuuperstar, tralla-la-lalla-la-lalla-laaaa. Gott nytt själv.

Oskar: du ska få veta det först av alla……jag kommer sätt upp Jesus Christ i Påsk

Baron: Aha-ha-ha, lägg ägg, det kan inte vara sant!???? Det skulle vara för kul. På riktigt?

Oskar: jajamen

Baron: Men inte i Öret va?

Oskar: jojomen. I mongolesien med Jan Malmsjö i en roll

Baron: Jävlars, då måste jag börja vässa arbetarversionen.

Oskar: absolut! Tag med Börje Ahlstedt

Baron: Kul, ha-ha, då ska jag fanken komma och kolla. Om du kollar på min version.

Oskar: givetvis jag är speaking partner till ditt konstnärliga råd

Baron: Du får helt enkelt kuta till min version i pausen, för din roll hos mig. Det måste du kunna kirra. Den rollen är ju inte så stor, men vilken grej det vore, ha-ha-ha.

Oskar: krubb-rollen

Baron: Jag kör ju 10-minutersversionen. Tre hits, och så Las Vegas-stuket, ut med pöbeln, in med nästa sittning.

Oskar: Krubb-rollen, ja, he-he-he-he.

Baron: Fatta vilken snackis det skulle vara, ha-ha. Hos mig biljetter 15 kronor. Hos dig 785 spänn, men du har ändå en roll, och är bunden av kontrakt till mig. Ha-ha, det är fanimej en film.

Oskar: hahaha

Baron: Så går jag ut i pressen och klagar på att din sidoverksamhet stör min show, och att jag tagit kontakt med advokater, he-he. Det är världsklass, ha-ha.

Oskar: kan göra en skandal med att Bagari och Malmsjö har något ihop med… det behöver inte vara sant

Baron: Du är naturligtvis med på affischerna med namn och allt, men din roll är ju stum, då du är nyfödd, ha-ha-ha-ha.

Oskar: bara obskyrt

Baron: precis

Oskar: Exakt. Bagari nitar Malsjö

Baron: Okej, då säger vi så, mellan de två eller om ni kör tre akter, så cyklar du ner till Biskops och lägger dig i vaggan, och jag och Baggo kör vårt, sedan tillbaka till din uppsättning. Det är ju gigantiskt megaroligt, ha-ha-ha.

Oskar: hahaha

Baron: He-he-he-he. Gaget från min uppsättning är en påse jordnötter och evig vänskap, kanske någon bira var tredje föreställning, och så äran förstås.

Oskar: precis! Eviga jordnötter och en påse ära i vänskapens tecken

Baron: Men, på riktigt, haja vilken snackis det skulle vara, om vi bara körde så. Och så gnällde vi i media att den andra uppsättningen stjäl publik från våra, ha-ha-ha.

Oskar: vem tror du vinner på det ? BISKOPS!

Baron: Hm, ja, de jävlarna vinner nog på det, men det gör vi också. Naturligtvis går vi på stan, du och jag och Baggo i kaftan på dagarna för att öka snackprylen.

Oskar: Muslimerna då?

Baron: Men min uppsättning tar bara 27 pers pers föreställning. Muslimer är välkomna till detta, det ska det stå speciellt på affischerna. Hela Sveriges Örebro-Jesus hälsar även muslimer välkomna till denna begivenhet, ha-ha-ha-ha.

Oskar: exakt

Baron: När ska du köra? I December?

Oskar: påsk

Baron: Påsk redan? Ja, just det, det handlar ju inte direkt om födelsen, hm…. Okej. Jag ska ta tag i det här. Jag tror verkligen att arbetarversionen kompletterar det hela och det är en win-win-situation. Var kör du? Conventum, gamla teatern? En föreställning eller flera?

——————–

Där tog det slut. Kontakten bröts.

Japp. Nu kör vi, ha-ha.

Rocka rolla!

/Baron von (i verkligheten)


Och det var tisdag

5 januari, 2011

Jag sov till solnedgången. Gick upp, kände mig urk av och till. Jag bara slösar på tid.
Gick och handlade, många psykbryt i affären (stirrande blickar, brrrr). Kom hem, käkade bull-TV-käk, det smakade förfärligt så jag slutade med det. Hittade en sådan där pizzabit i frysen, testade den, åt halva, kändes som att förorena kroppen.
Kände motvilja. La av en gång, två gånger, men sedan fick jag på mig pjucken och allt, gick ner till cykeln. Det var ju tisdag, inte för många mongon som är ute, klockan var elva, en timma skulle jag väl klara, och gagga med riktiga människor, kanske, typ, de i personalen jag känner.
Kom ner, låste upp, satte på lysena, tog mig ut från cykelrummet, cyklade två tag (igår klarade jag hela sträckan och lite till på gatan), innan jag drabbades återigen av ett stort ”fy fan heller!”
Och så vände jag på mig och låste in bajken igen, och gjorde allt omvänt. Men jag hade sinnesnärvaro att plåta min sträcka. Höger pil är vägen ut, krysset när jag drabbades av ”fy fan heller” och pilen tillbaka är, ja, där jag drog tillbaka bajken.

Det är väl i alla fall fem meter jag kom iväg, va? Något sådant.

Och så tittade jag på mina boots som stod på betonggolvet och såg att det var snö på dem och tänkte, jaha, så här blev det i kväll, och tog en helt onödig bild på dem.

Väl inne i Baronborgen igen så har jag kollat på svtplay. Tack gode för den kanalen på webben, mycket bra att se där. Kollade en medioker italiensk deckare, men ändå, fick mig att minnas mina äventyr i Italien i mitten och slutet av 70-talet. Vilket ställe, vilket land.

Nostalgi håller den trasige vid nödvändigt någorlunda gott humör även i sura tider.
Om jag tänker efter, jäklars vad mycket fränt jag varit med om, gjort. Men nu står det stilla så in i helvete! Bara att hålla ut, vindarna är ju mer ljumma nu, nästan plusgrader ibland.

Okej, lite nostalgi, så jag kommer loss lite. Varför inte en bild, ett out-take från min video om min ankomst till New York, med skylt som herrn i bakgrunden viftade med när jag landade på flygplatsen (tillsammans med alla uniformsklädda chaufförer). Ha-ha, vilken höjdare när man damp ner där i november 2000 och såg detta. Och så som sagt frk I där som håller skylten, lite senare, utanför en klubb. Vilken pryl. Bra humör blir man på, ha-ha.

Mer…hm, just det. Jag tog lite kort på Lill-Runes för väl nästan 20 år sedan det med, har ingen aning. De var en trio. Baggo är med där, och Ulfven och Georg. Jo, jag var med där också, sedan blev jag manager, sedan vette fanken. Men här skulle de ha mig att ta kort på dem för affischer. Och jag körde ju hårt med dem. ”-Man måste se psyksjuk ut för att lyckas!” Och det gjorde de mycket bra. Detta är bara en av alla bilder jag tog. Tyvärr hade de kärringar, och jag menar kärringar, som gjorde dem själva till kärringar. Så bilderna användes aldrig. Vad jag förstod tyckte en och annan av deras gudabenådade tvångströjor-skitmurvor på den tiden att ”det där kan ni ju inte använda, hur skulle det se ut?” Och så blev det inte så. Så starka var grabbarna. Suck.
Ja, sådant har man ju sett mycket av både tidigare och senare. När äkta partners och dumjävlar som inte har en aning om hur saker och ting ska skötas lägger sig i, och FÅR lägga sig i. Otroligt.
Men det här blev en skön bild i alla fall, skulle funka idag också.

Visst är det en ösarbild, ha-ha, så jävla bra.

Och så alla gånger man spelade, eller lyssnade på god live-musik på Gallway här i Örebro. En bild, vet inte om jag tagit den själv eller snott den, på stället:

De rev det där, nu är det flådigt hotell där, precis innan polishuset. Men det var ett schyrre ställe, verkligen.

Hm, nu känner jag mig lite uppåt.

Rocka rolla!

/Baron


Jag kör på

20 november, 2010

Det tar emot. Tror att det har att göra med alla nollor som jag konspiratoriskt ser både här och där. Men det gör att jag drar mig för att skriva det jag tänker, det jag tycker, minns. Och det är förjävligt. Jag ska inte böja mig för sådant. Hur som. Det gör att jag inte vill skriva. Ska det vara ska det vara, annars får det vara.

Men nu är det inte natt längre, nu är det morgon. Så nu kör jag. Lägger ut lite prylar. Kom igen bara, jävlas ni mot mig, kan jag jävlas tillbaka (om ni gör det). En snygg grönhårig böna från New York här:

Ja, här ovan står det ju egentligen mitt namn, men jag fegade och la ut en bild där istället. Förklaring kommer.
Bilden ovan är från en vacker flicka som hälsar till mig från New York med min goda vän frk Ingelas försorg (som är fotograf). Fatta vilka vänner jag har, vilka bönor jag känner, ha-ha-ha. Lycka.

Nåväl. Bilden, vi kör en lite större variant:

Bilden ovan är ju inte så mycket större, men den är stor nog (hittar massa bilder på hårddisken när jag kollar efter, därav denna historia).
Den här bilden borde vara en del i en större roman. Jag har massor att berätta om den där sommaren för över 30 år sedan. Men det skiter jag i nu. Nu berättar jag bara om den där bilden ovan, och lite fyllnad.
Det där är ungefär 50 meter in på franskt område när man kommer söderifrån, från Spanien. Första gränden till höger kan man säga. Alltså efter tullen, efter passkontrollen.
Bilen som Stefan lutar sig mot är min bil. En SAAB 99. Det är jag som kör, genom hela Europa, bara jag har körkort. Stefan är två år äldre än mig, men vi är kompisar, klasskompisar sedan gymnasiet och det hela blir en tvåmånadersresa nere i Europa med min nya bil. Tyskland, Spanien (Mallorca, som vi kom ifrån, hans farsa bodde där), Italien, Frankrike, äh, hela rubbet förutom öst, det blev ju inte fritt på mer än 20 år till.
Efter den här trippen är vi inte kompisar längre. Men det är en annan historia.

Snubben i grönt, som ser lättad ut nu, fast han är genomsur av svett, är något annat. Han är norrman, han är trevlig (jag har faktiskt legat med hans storesyrra ett par dagar tidigare, men det vet han inte, och det är också en annan historia, he-he). Men på väg upp mot gränsen innan bilden ovan togs av mig så blir han nojigare och nojigare. Han skulle ju bara med för att förnya sitt inresetillstånd, hette det. Över gränsen och så in igen, inget märkligt. Jag köpte det.
Han skakar och svettas i mitt baksäte på bilen. Han blir otrevlig mot slutet, innan gränsen. Skriker och bär sig åt, vill bestämma hur jag kör. Han är helt blank i ansiktet och andas konstigt. Jag bara kör vidare. Det är ju min bil.

Det blir kontroll, och fransmännen kollar pass och lite annat med sina platta skärmhattar och hängande kulsprutepistoler. De kollar Stefan, de kollar min passagerare. Det är ju lugnt. Jag har ju åkt genom massa länder denna sommar. I ett hus brevid, när de kollar oss, ser jag en otroligt yppig blondin som städar, hon ser ut som Brigitte Bardot, fast det är 20 år för sent (och, ja, jag kommer ihåg detta nu). Oj, detta var Frankrike.

När vi kommit igenom tullen, vinkas vidare, vi unga grabbar, och den här norrmannen, som hade ”cred” av folk från vår utreseort,  så blev det plötsligt viktigt att stanna snabbt. För norrmannen ville ut ur bilen. Okej, så jag stannade där i gränden. Han tog sin väska. Men innan han skulle gå så ville jag ju ta en bild. Det är bilden ovan. Han kostade på sig ett smajl.
Och så var han försvunnen. Jag och Stefan åkte vidare i min bil mot Paris och andra händelser.

Många år efteråt slog det mig. Smack sa det. Tror jag vaknade mitt i natten, på riktigt. Jag var för oskuldsfull då det hela utspelade sig. Fattade inte.
Klart som korvspad att han hade med sig ett gäng kilo av substanser som kunde fått både honom och oss att tillbringa 20 år i finkan.

Fy fan!

Så kolla in honom däruppe. Hade vi inte haft tur, så hade jag inte skrivit detta.

Det var väl en fin äkta cyberdagbokshistoria?

———————

Sedan, när jag söker och finner, på min hårddisk, hittar jag den här bilden som jag snott på nätet en gång. Det är inte jag som tagit den, för 1967 bodde jag inte i Örebro, och hade jag gjort det, hade jag inte fått gått till idrottshallen och se Mick Jagger och Rolling Stones bli tystade av personal från SJ:s lokverkstäder som agerade vakter på konserten, för jag var för ung.
Jag bor rätt nära nu, och känner att det är helig mark. Har lirat i många år med en kille som var sångare i förbandet. Stones snodde med sig deras mikrofoner när de drog.

——————————-

Här skulle jag lägga in en pryl till, en bild på vårt kommunalråd, storbossen i kommunen, men det skiter jag i. Eller. Äh, vafanken, bara att köra. Jag tog en skärmbild från lokalblasken för några år sedan. Det där hade jag glömt bort (och, nej jag röstar inte på det partiet), men jag antar att rätt många glömmer rätt snabbt, som röstar.

Det måste ju ha varit något missförstånd, eller hur? En sådan uppsatt person kan väl inte göra något sådant. Måste vara lokalpressen som börjat gå på sponken eller något. Nä, nu lämnar vi det.

———————

En liten bild, men ändock, en bild på Peter Green från Fleetwood Mac. Jag tog den bilden i hans loge för en tio år sedan, i Karlskoga. Han var världens bäste gitarrist. Black Magic Woman som Santana körde, var hans låt. Vilken bluesare!!! Här gillade han frukt.

Kolla så glad han är hos Hugh Heffner på Playboy-TV från 60-talet. Att få vistats i hans närhet är fanimej en ynnest. Rattle Snake Shake, en låt jag och Bela körde i Blue Pearls, förkortad här, men ändå, ahhh (det är han ovan som så mycket yngre sjunger nedan):

Okej.

Love!

Rock och respekt.

/Baron