Kom på en grej idag

16 september, 2010

Plötsligt kommer en kollega in i min lektionssal. Jag har introkurs för nya elever. Han har en delegation med lärare från Lettland med sig som ska in och titta. Jag sitter kvar där innanför dörren och hejar på dem när de kommer in, var och en får min blick och mitt hej. Det är kanske ett 20-tal. Män och kvinnor, mestadels yngre och i medelåldern. Påfallande många kvinnor. Av dessa utmärker sig fyra stycken. De är jävligt stiliga, för att inte säga kvinnliga. De ler mot mig, ser snälla ut. Tar fotografier. En har blommiga tajta brallor, ser ut som en 70-tals-böna. En annan har en brosch (heter det så) som är mycket stor, och väl också var mer modernt på 70-80-talet här i Sverige. Jag garvar lite i mjugg åt mina fördomar, men gör det snällt. Jag gillar dem på något sätt.

Jag skrev att fyra utmärkte sig, det var de jag tyckte var tjusigast. Men grejen är att alla de där hade en slags positiv utstrålning som jag nästan baxnade av. Till och med snubbarna i gänget var kanontrevliga, tog i hand och bockade med nacken.
När de kollat runt och jag gaggat dålig engelska med dem en stund så gick de ut igen, lugnt och fint, respektfullt. Alla såg mig i ögonen, vänligt, bockade, tackade. Helt jävla otroligt.

Jag satt och lurade på det där, och mina elever jobbade ju vidare, eller 80-procent av dem, så allt var i sin ordning.

Så kommer ännu ett gäng letter in. Jösses. Ännu mer stiliga damer, höga stövlar, hårspännen, ringar i öronen, ha-ha-ha-ha. Jag blev så glad. Förstår inte varför jag blev så jävla glad. De uttryckte välvilja, fotograferade diskret, och även dessa visade respekt mot mig och alla fina Maccar, kanske blyghet, som i kyrkan, samt, som jag skrev tidigare, en vänlighet, en kvinnlighet som jag inte sett på år och dag (damerna alltså).
Det skrek i mig. Jag ville gifta mig med minst tio av de damerna. Och jag kände mig också plötsligt som en man, som man ska känna sig, något som jag inte gjort många gånger på många år heller. Vafan var detta frågan om (ingen KGB-parfym hade de, så det var något annat)?

Jag gick in till kollegorna och förklarade min nya situation när de gått iväg. Jag var i extas. Flera av dem (manliga) ville ut och titta efter min beskrivning, men damerna hade redan gått till andra avdelningar, till deras stora besvikelse efter min extatiska utläggning.

Så, vad var det egentligen som berörde mig? Egentligen. Skit samma om de var mer eller mindre snygga, log mer eller mindre, yngre eller äldre. Det var något annat. Jag höll på att bli galen. VAD VAR DET????

Så kom jag på det.
De var kvinnor!

Just det, vad menar jag här? Vad skrev jag för något nu? Är jag en självmordskandidat? Är jag nu på Fi:s lista över potentiella fiender som ska bekämpas med varje medel? Har påven uttalat sig, bannlyst mig? Var det värt att skriva så? JA DET VAR DET!!!! Jag skiter i vad de rättrogna politiskt korrekta fånarna tycker man får skriva eller tänka.

De här damerna hade en kvinnlighet som nog gått förlorad i det här landet hos det stora flertalet (eller mer korrekt, utifrån det JAG ser, ur min synvinkel, min verklighet). Och med det menar jag inte fräcka kläder, snygghet, fantastisk figur, eller himlande med ögonen och flirtigt sätt. Absolut inte. Det var något subtilt, något osynligt, något äkta. Något trevligt. Något jävligt omtumlande.
Kanske såg de inte bara ut att ha anknytning till 70-talets svenska brudar med kläder, kanske var de också där på något sätt (i alla fall i min hjärna). Kanske var de jävligt glada att ha sluppit förtryck och nu fick komma till Sverige och bli trevligt bemötta. Säkert hade de här baltiska kollegorna inte bråkdelen av min lön, men var nöjda och glada ändå. Var det ödmjukheten som boostade deras kvinnlighet? Hur fanken skulle jag kunna förnimma allt detta på de där få minuterna?
Alltså jag har haft andra delegationer i labbet, tvåkönade gäng, det har inte varit samma sak, inte alls. Det har ju också varit folk från trakten.

Jag kände hursomhelst en dragning till dem. Ville bli vän med allihop. Gifta mig med rubbet, osett, ungefär, ha-ha-ha. Så jävla konstigt.

Fast så där var det lite i New York för tio år sedan också (tiden går, ahhhh). Där var även de osnygga brudarna snyggare än det mesta jag sett här hemma, jag bara garvade. Och det berodde också på en självkänsla, en vänlighet. Kanske de här lettiska bönorna, och amrisarna, har något som är väldigt få förunnat i det här landet? Alltså av brudarna, en självkänsla, en glädje över att finnas till. Kanske de helt enkelt tycker om sig själva, och därmed så känner sådana som jag det, och blir glad och hoppfull.

Kanske mången svensk kvinna, dam, tjej, inte alls tycker om sig själv egentligen (anledningarna lämnar jag därhän) och därmed, hur jävla snygga de än är (och även trevliga), lämnar noll och intet för mitt begär, för min åtrå, för min vilja att ens spela frippe med dem.

Det här tål att tänka på ännu mer. Tusan, det finns kvinnor kvar i världen.
Det finns hopp. Yippie!

Rock!

/Baron von B


Lördagsmorgonssnack och film

12 juni, 2010

Tro mig, mina vänner, jag lurar på ditt och datt. Jag testar och experimenterar när jag får ork (vilket jag får ibland). Har snart det hela klart för mig, hur jag ska göra. Alla som skickat e-brev till mig får svar så småningom, bara jag blir klar med hur jag ska driva det hela.

Det blir en kod-variant här. Eftersom folk är ruttna i hjärnan och borde ha spö och annat som jag inte ens vill skriva här (jag vet vilka flera är). Men sedan tänkte jag mig också en annan variant inför sommaren, som är så frän, men den avslöjar jag först när jag fixat kod här, i ett inlägg. Lita på att jag forskar, testar, utvärderar.

Idag gick jag hem från jobbet, och över Sveaparken. Då såg jag något som naturen håller på med. Därför ville jag inte ingripa, utan jag dokumenterade på min iPhone istället. Det var fanken våldtäkt. Två bisexuella gräsändslirare slogs om en hona, bet varandra och det kan inte ha varit så kul för bönan (fast hon kunde väl ha använt sina vingar och flygit bort då?)
Äh, jag filmade detta hemska övergrepp som sker i naturen varje vår. Här är resultatet, inget för känsliga, och jävlars vad mycket våld och grepp om nacken i en och en halv minut:

I övrigt vet jag inte om jag har något att tillägga.

Rock!

(Jag är på gång, hoppas jag, håll ut, jag gör det).

/Baron


Tisdagen denna vecka

19 maj, 2010

Jag är fortfarande halvvägs till hundra, på fredag är det närmare hundra än noll. Tjoho. Det är inget att fira, det är bara konstigt. Siffror, år, swosch….

När jag gick hem i kväll längs Köpmangatan (jag behöver dessa promenader, dessa sociala oaser, annars vette fanken…) så såg jag lillpolarn igen. För tredje eller fjärde året, eller om det är en avkomma:

Där stod han, som jag ungefär, och vägrade inse verkligheten. Om han bara stod tyst och blundade skulle ingen se honom. Allt skulle vara okej.
Så jag sänkte min kamera och plåtade, och lät honom/henne vara ifred. Gick vidare, men ändå glad åt att se en sådan gynnare mitt i det centralaste av centrum i denna härad. Naturen ger sig fanken inte.

————-

Tja, annars var det en dag som gick som det skulle. Gjorde vad jag skulle göra på knäcket. Använde kavajen jag har på jobbet idag, inger mer respekt.
Sov lite när jag kom hem, som jag brukar.

Och nu sitter jag här och skriver lite ut på nätet. Det är sjukt varmt inne (och ute). Numera har vi bara vinter, som går direkt ut i sommar, två årstider. Skumt ljus på kvällen denna dag också, var helt rött i hela stan, skumt ljus. Låga moln, hög luftfuktighet, säkert lite vulkan inblandad också. Fast det är läskigt med att norra norrland hade 28 grader i går. Får vi betala den kalla vintern med en svinvarm sommar nu? Fruktan, brrrr.

Okej.

Rocka rolla!

/Baron


En onsdagskväll

1 april, 2010

Kan jag tillräckligt tydligt berätta om att jag haft ett helvete hela dagen utan att låta som en hycklare?
Jag är så svag att jag kan ramla på gatan. Det är sant och det är inte klokt.
Men i kväll så gick jag ut, efter midnatt, förbi Lilla Örebro och till Biskops. Drog ett par bira, träffade LG och Kalix och Wiberg.
Jag tjatade hårt.

Och så stängde de, och jag gick hemåt. Hemåt är Lilla-vägen. Där satt Johan och Cecilia och en polare till dem. Och jag tog kort och jag gaggade. Jag filmade dem.
Försökte nyss lägga ut en rulle här, men det gick inte för youtube hade något skit för sig.

Men den kommer.

Här är ett par bilder i alla fall.

Kalix och LG sittandes heliga vid bardisken på Biskops. Jösses, detta är en kanonbild.

Och grabbarna som driver Lilla Örebro (kockjäveln till höger) när de är på väg hemåt. Psykos är bara förnamnet, he-he. (Kör med olika fotoprogram på iPhonen).

—————

Fick en kommentar idag om att jag inte skulle skriva något om CP-nissen jag träffade. Okej, det är till att ha krav. Funderar då vad jag skulle skriva om. Ska lura på det nu, i skrivande stund…

Ska jag skriva om den här underbara kvinnan jag träffade i New York 2001? Som vissa har sett, och nu skiter jag i att hymla. Jösses så ekivokt, ha-ha-ha.

Nej, hennes far skulle aldrig förlåta mig, he-he. Kolla mina feta fingrar där, urk, ha-ha.

(Hoppas nu att ingen mental elev sabbar mitt liv för jag lägger ut denna bild, he-he, gör inte det!!!)

Ska jag skriva om när jag, som någon jävla übersnubbe står och vinkar framför WTC två veckor innan det hela rasade?

Vink-vink, I am your härskare! Sug alla, jag äger!

(Att man ser Ingelas lägenhet där bakom mig till höger, är en grej, att hon såg delar av människor i de här träden när hon väl kom ner efter skiten hände, är också en grej, efter flera timmars gående i trapporna där folk dog. Men där står jag, ett par veckor före. Och Ingela ligger och tar kort på mig, på rygg). Här härskar jag. Vi visste ju inte ett skit. Då var jag kung. Ingela bodde kanske åtta våningar från toppen i huset till höger och låg och sov när det smaskade.)

Vi kör en lite mer soft bild, det är kväll, jag röker, jag är fet, men jag diggar att jag är jag. Jag är oerhört snygg.

Vi gick där på södra Manhattan. Ingela visade mig ställena. Det var fint. Jag njuter av detta.
Ja, det blåste från havet där på södra Manhattan, men det är okej.
Känns underligt att se sig själv så här efteråt, framför dessa byggnader som dels var förlaga för den sista King-Kong-filmen, men också blev en symbol för att massa folk dog. 3000 dog när planen smackade in i dem. Och dubbelt så många amerikaner har dött i kriget sedan dess. Törs inte tänka på hur många i Afghanistan och Irak som dött, säkert flera hundra tusen.
Men där står jag, några veckor innan, och bara njuter av att vara frän.

Okej. Lite annat än en CP-skadad man i burkinlämningen.

Rock!

/Baron

PS: Jag är helt körd. Att jag lyckas skriva ovanstående är helt otroligt. Jag har ingen kraft för fem öre. Nu måste jag bli frisk, arwghhh! Ville bara säga det som ett PS.


Waggo det händer prylar i lilla världen

18 mars, 2010

Jag kommer hem. Det har varit onsdag. Tidigare under kvällen, hemma, innan jag gick ut, var jag övertygad om att det var fredag, så jag fick hejda mig…

Och så kommer jag hem och så har jag ju fixat Tommy Shannon som polare på Facebook, precis som vilken som helst. För er cyberbiktfädrer ringer ingen jävla klocka, men kolla här:

Ett privatfoto, dock ej mitt, det har jag snott. Han var Stevie Ray Vaughans basist (och tidigare Johnny Winters). Jag söp ju med de där grabbarna på Skeppsholmen för länge sedan (vilket Blues-Janne har mer minne av än jag, he-he). Vaughan var den största på sin tid, innan han dog i en jävla helikopterolycka något år efter, då han lirat med Buddy Guy, Eric Clapton och några till.
Men ändå, nu är basliraren (som jag är) på Facebook, och jag är polare med honom där (fast han känner ju inte igen mig, inte så, jag tycker bara det är kul). Då slänger han ut följande på Facebook, och jag svarar direkt. Fånigt, men ändå, haha, hur ball är det inte att leva 2010, där det inte finns några gränser? På äkta baronfyll-änglish:

Så vafanken, klart han ska köra på gratis-web-TV-tjänsterna, ha-ha-ha-ha.

———————

Men innan. Jag var på Biskops. Kubasvensken hade ringt mig, skulle jag ner, okej då, jag drar väl ner då.
Men jag segade, bajsade länge (för lite grönsaker några dagar, då är det segare, he-he, h-ha-ha-ha-ha).

Kom ner. Ingen Kubasvensk där inte. Men så kommer den där fantastiska bruden, servitris, bland annat, men inte på Biskops. Hon skuffar på mig. Känner henne sedan ”furr”. Ung, mycket yngre än mig är. Men inte olagligt ung.

”-Va? Vafan är det frågan om?”

”-Det är ju jag!”

”-Aha, okej då!”

Vi gaggar, hon drar. Kubasvensken kommer, vi gaggar, retar Roffe lite. Så kommer hon tillbaka. Jag har ingen bild på henne. Men hon är fotomodellsmal, och hon ska flytta och jobba i Tjockholom, hennes ”kille” var där. Han kom och hälsade lite snabbt, tog i hand. För vi slutade inte snacka. Vi hade förjävligt mycket gemensamt, litterärt, ha-ha.

Fatta, den här donnan, visade det sig digga både Bukowski och Sture Dahlström!!!! En sådan kvinna!!! AHHHHHHHH!

Charles Bukowski hittar en slatt och blir lycklig igen. Hans kvinna ser roat på.

Sture Dahlström ser ut som en grekisk gud ovan. Vilken lirare, VILKEN JÄVLA LIRARE!!!
Tyvärr är bägge ovan döda, men deras litterära verk lever vidare. Jösses, jösses. Det är så bra, de var så bra.

Den här flickan är väldigt tatuerad. Nog mer tatuerad än detta exempel:

Men fatta, en böna som diggar Bukowski och Dahlström, som är hundra år yngre än mig (ingen tonåring, men ändå). Jag blir ju till mig, så seg jag är. Det var ju länge sedan jag träffade en rolig böna. Den senaste har ju flytt fältet, bort från länet, och bor numera något län mer söderut, he-he.

Hon skulle ha min e-post. Jag fick hennes. Hade jag några tips? Jo, det hade jag ju, för hon hade missat Kurt Vonnegut:

Också numera död.
Men ändå, hm, de där lirarna är i samma generation. Födda på 20-talet, såg psyk-världen växa fram.

Nåväl, hon snackade om en dansk författare, jag sa direkt ”-slipsen i automaten” och hon blev i extas, det var Leif Panduro. Men, vänta, nu blir jag för mycket.

Micke (Kubasvensken) satt brevid och var helt uttråkad. Jag försökte få in honom i gagget, men det gick inte, vi var för glada i våra författare (jag nämnde Torbjörn Säfve också, ett geni).

Nåväl, jag frestade med en hojåkning (hon skrek av glädje) i sommar, ut till en stubbe där vi skulle kunna sitta och läsa högt för varandra från våra favoritförfattare, ha-ha-ha.

Skit samma i hennes snubbe. Jävlars vilken vass böna. Och jag är sådan, att vill jag ha roligt med någon har jag det. Jag säger inte att jag ska ha något annat än roligt, garva. Det är okej. Jag är ett snäpp längre, på något sätt.
Att garva är livets tjoho! Hörde du, cybern.

Hm, jag låter som jag är på lite bättre humör. Håller sådant i sig? Är det biljetten till kometen i skallen?

Skit samma.

Jag levde lite i kväll. Och gaggade skit med Micke någon timma efter att hon dragit, denna madam.

————

Det äckligaste med Spotify är att man tvingas höra på ”-Jag heter Paoulo Roberto och jag är din…!”

Fy fan, jag vill inte ha honom i mina öron!!! INTE!!!!

Annars, innan jag gick ut i kväll så lyssnade jag (ja, ge mig en insomningsspruta som man ger djur) på Lill Lindfors och Svante Thuresson på Spotten, och jag diggade.
Är all njutning nostalgi?

Kanske.

Okej, ut med dig, bokstäver, tankar, meningar, ord, stycken, bilder. Ut.

Rock!

/Baron von Smäck


WordPress mådde dåligt idag

19 februari, 2010

Och faktum är om inte detta bloggverktyg mådde illa i går också. Det gick inte att komma åt denna Baronblogg, vilket är jävligt allvarligt.
Jag hade ingen aning om det hela, men eftersom jag är lite cool och twittrar, och då tar del av de där ”som vets” twitteri så såg jag det här på min ifån:

Men, nu funkar det igen, och det gör mig glad. Jaja. Allt går åt pipan ibland, bara man sedan fixar det hela är det okej.

—————

Jimmie ringde mig idag på jobbet, efter jobbet. Han har en idé om att samla ihop alla jävlar som fyller jämt (jämnt, he-he) på Öland i år. Ja, vi andra också förstås, samma tid.
Alltså de som är ett år yngre än jubilarerna i somras. Kom igen, fatta, man kör varje år samma pryl. För hur det nu än är så har vi ju massvis av polare som är yngre, som blir gamla feta svin de med. En god idé. Jimmie tror på att söka via FaceBook. Jag är på.

—————

Fin grej när en polare till mig vaknade idag (han ringde under kvällen och berättade).
Alltså, han jobbade ju arslet av sig med att fixa nya datorer igår. Var kvar tills larmet slogs på, sprang ut i absolut sista sekunden innan larmet gick.
Installerade, uppdaterade, fixade kontakt mellan trådlösa blåtandstangentbord och möss. Konstaterade batterifel. Fixade, trixade. Lyckades med ett gäng.
På kvällen ringer hans kollega och frågar hur det gick sedan han gått hem till sitt efter arbetstidens slut och polarn var kvar. Polarn berättar om uppdateringarna, om hur han fattat hur man löser problem som uppstår när det grejas. Det som var kvar var att fixa 8 datorers möss och tangentbord i princip. Polarn berättade hur det skulle göras. Arbetskompisen skulle göra det under torsdagsförmiddagen.

Nåväl. Nu var det torsdag och polaren kopplade upp sig på nätet när han vaknade på förmiddagen, han började sent. Ser då att ena webkameran inte funkar, så han går in där hemifrån och startar om den. När så den kommer på så ser han sin kollega ståendes där på bild och med ljud, med någon person, en böna, det är bara de två, i den sal där han uppdaterade kvällen före och fick liv i alla dataapparater då arbetskompisen redan var hemma med familjen.

Och det är ju i färg och i ljud.
Så säger arbetskompisen i webkameran:

”-Ja, vi fick faktiskt dessa igår, de är nya!”

Bra att han gör PR, tänkte polarn.

Arbetskompisen far ut med näven och pekar runt om i salen på alla maskiner.

”-Jag fixade alla dessa igår själv, sköt images från servern!”

Först hostade polaren till där hemma. Sedan drabbades han av någon slags vrede. Sedan fick han nästan tokspel.
Då han är en snäll kille så tänker han först att det inte spelar någon som helst roll, vad skulle arbetskamraten säga, ville väl göra PR för verksamheten osv, osv, osv. Det var väl inget, absolut inget att bry sig om.
Men så greppade det polarn mer och mer. Alla kvällar, alla helger de senaste två åren, då han själv, eller med teknikern R, då han jobbat, utan extra ersättning, frivilligt, för att polarns och hans jobb, och för deras adaptrars utbildnings skull, ska funka bra. Aldrig ett erkännande, aldrig ett tack. Och nu, tas det cred för något polarn gjort pga av sin sociala misär, att han inte har någon familj, så han kan lika gärna jobba kvar (ja, han gör det frivilligt, men det är inte grejen).
Ojojoj, käftsmäll kändes det som för polarn. Förutom att han kände sig spöad, och arg, och ledsen, blev han liksom matt.

Funderade på hur han skulle tackla detta när han kom till jobbet. Kanske fråga lite skämtsamt om arbetskompisen var cowboy. Och så skulle arbetskompisen undra, och då skulle han säga att kollegan var en sådan rackare på att skjuta imagefiler (alltså uppdatera hela datorer från en ur-fil på servern, alla program, allt, så man slipper skyffla massa DVD-skivor och annat).

Men det blev inte läge på jobbet för polarn att säga något sådant idag.

Alltså. Han är intresserad av sitt jobb. Han vet att väldigt många på jobbet inte förstår vilket arbete som ligger bakom att allt fungerar. Så må det vara.
Det är okej för honom att vara med och fixa så att prylarna funkar som de ska, han kan ta det, han kan bjuda på det, då han gillar ju sitt jobb och vad han håller på med. Det är till och med jäkligt roligt att grejsa med, säger han. Men om någon annan tar cred för det polaren gör… Där går liksom gränsen. Där GÅR GRÄNSEN!

Och nu har jag lagt ut det här. Men tyckte att polaren förtjänade det. Men om man har en blogg sedan 1997 så har man vissa skyldigheter mot denna blogg. Jag fullgör dem. Talar sanning. Jag är vuxen, inget fjatt.

——————-

På tal om jobbet. Adaptrarna är i extas. Nu är det som det ska vara. Två salar. 24-tums och de nya 27-tums. Under nästa vecka ska nätverket fixas. Sedan är det bara woooooow.
Underbart.

Fast den där xxxxx Björklund är på gång att sabba allt. Han kör hårt med att ta bort mitt jobb. Alla ska bli ingenjörer eller juridiker. Att räkna matte är att vara Gud. De som inte förstår det får skylla sig själva och inte gnälla. De får bli fåraherdar. Matte är det högsta. Bra betyg i matte, då är man en bra människa, värdefull. Bara då. Fy fan!
Hur kan en sådan få hållas?
Inte klokt. Men halva befolkningen gillar ju tydligen hans politik. Så då säger jag åt halva jävla befolkningen, att ni kan dra åt helvete, ni fattar ingenting! Jag är emot er! Eller vänta. Jag kommer hem och bor hos er efter hans jävla revolution där det bara är teori som gäller (vart ska jag annars ta vägen?). Lyssna på mina fisar när ni skrapar ert BongoLotto. Lukta.

——————

Sova.
Durscha.
Fullkornsvälling.
Gå till jobbet.
Jobba.
Efterjobba.
Gå hem.
Somna i soffan.
Vakna och handla.
Laga mat.
Softa med TV och internet.
Ta en promenad.
Komma hem.
Skriva CDB.
Titta på TV.
Sova.

————————–

Och att det ska bli mer snö stör mig inte alls. Det är ju vinter för i helvete!

Det som stör mig är att det inte plogas och sandas som det ska. Finns väl inga skattepengar till det och åldringsvården efter regeringens alla jävla sänkningar. De som har råd åker utomlands. Vi andra bor kvar här, rånade.

Rock!

Snorre!

/Baron


%d bloggare gillar detta: