Julaftons morgon, brev från chef mm

24 december, 2011

Klockan är nu nog nästan halv fyra på julaftonsmorgonen. Skit samma.
Så här.

Jag har redan beskrivit min nya chef. Ett möte med honom. Nästa gång jag träffade honom fick jag kicken.
Sedan fick jag det här e-brevet från min stor-chef för några dagar sedan. Gymnasiechefen, hans chef. Som tidigare varit min rektor. Nej, ingen personlig kontakt, utan ett e-brev bara, mer var jag inte värd. Jag har inte svarat. Jag vet inte vad jag ska säga. Ska jag säga tack och varesgod? (Har skithögen som är fackrepresentant kontaktat mig? Nej, inte han heller, som suttit och förhandlat utan att kommunicerat med mig, jävla sopa!) Här är ”tack-brevet”:

Hej Mats!
 
Vill sända ett stort och varmt tack för ditt engagemang för Tullängsskolan, vårt utbud och för våra elever.
 
Gymnasieskolan är inne i ett omfattande reformarbete. Nya gymnasieprogram och kurser startas upp, andra gymansieprogram och inriktningar försvinner, ny skollag, nya behörighets- och legitimationskrav. Detta gör att gymnasieskolan förändras i snabb takt och all personal inom gymnasieskolan och dess verksamhet påverkas.
 
För dig kom denna förändring nära och kännbart redan under reformarbetets första år. De kurser du undervisat inom fasas ut och elevunderlag saknas för fortsatt undervisning.
 
Har stor förståelse för om du upplever en osäkerhet inför framtiden. Vill respektera dig i i detta och önskar att du trots denna oönskade situation kan se och lita på att du har gjort ett uppskattat arbeta inom vår verksamhet. Att du även kan se och lita på att framtiden kommer att bjuda in dig till goda möjligheter för nya jobbutmaningar.
 
Stort tack Mats!
 
// Vendela

Har läst det många gånger. Ibland blir jag arg. Ibland vill jag gråta. Jag är helt ambivalent till detta.

18 jävla år i kommunen. 5-6 år på Tullängen. Så här blev det.
Ja, så nu vet ni, cyberbiktfädrer, hur det är att som vuxen männsika få veta att man inte behövs.
Nu är jag i omställning. Det betyder, jag är yrkeslös, men har anställning. Jag ska bara vara där, tills de hittar något annat åt mig i kommunen. Och när de inte gör det så ger de mig en årslön och en kick i fischlet.
Nu sitter jag hemma, dricker bira, whiskey. Det är julafton. Jag som inte har någon familj sitter själv och undrar över min framtid.
Det bästa med allt detta är att jag inte behöver censurera mig längre. Alla Quislingar (ja, jag vet vilka ni är) kan inte göra mig ont längre. Nu är jag fri, kan säga, tycka, tänka, vad jag vill. Far ni åt helvete, jag är inte klar med er!!!
Rock!
Och God Jul, mina fantastiska cyberbiktfädrer/mödrar!
/Baron

Jä, dag tre i rad av nya inlägg här. Men sugdag! Ärligt!

18 november, 2011

Jepp. Klockan är mycket. Men det gör inget. Jag har inget att dölja. Jag har inte gjort något fel annat än att skita i att man inte får vara uppe så här sent. Jag sov dessutom hela kvällen.
Så här är jag igen, i all min prakt.

När jag vaknade vid 23.00 så fick jag via eposten se att man nu är klara med scheman för i vår, efter nyår. Så här ser mitt ut:

Häpp!

Det är nya chefer, man har bytit hit och dit. Det är ny skolform. Och plats för mig verkar numera inte finnas, ens bland de som går i gamla skolformen i ett och ett halvt år till. Jo, mina kollegor Staffan och Cecilia kör fulltid även i vår, inga inskränkningar där inte, av okänt skäl, och en från en annan avdelning tar över några av ”mina” ämnen som inte får plats hos dem.

Naturligtvis är markeringarna på schemat ovan lite fel. Jag kan ju inte vara med på arbetslagsmöte och support och konferens om jag inte bedriver någon verksamhet. Det blev nog så där för man inte kunde göra annat i datorsystemet.
Men så ser det ut. Nu. Min framtid.

Någon som snackar med mig, uppifrån, chefer, från facket, från någonstans? Någon som tillsammans med mig försöker styra in mig och integrera det jag kan i den nya skolan (som man egentligen ska)? Nä. Inte då. Hej, mobbingoffer, säger jag till mig själv i spegeln sedan ett halvår när jag borstar tänderna på morgonen. Jag säger det, vuxna människa.

Planeringen för nya skolan har skötts av ”kollegor” som satt sitt välbefinnande med full tid i sina ämnen före arbetslagets, solidaritet, eller ens vanlig jävla hyfs, en slags kamratuppfostran har det blivit, där jag inte passat in och chefer med ansvar lyst med sin frånvaro. Där vissa dominerat och där andra rädda krakar gjort allt för att inte göra sig omöjliga, för att få vara med. Slickat röv hette det när jag bodde i Västerås. Och nu är jag inte rädd för att skriva det, allt är ju ett faktum nu. För jag har ingen brun tunga. Kommer aldrig att få.
Ja, jag vet, det är helt jävla otroligt att sådant får förekomma 2011, men det gör det, i det ”nya Svärje”.

Så jävla typiskt. När jag skulle börja blogga utan att gnälla går det inte tre dagar förrän jag gnäller. Okej, det är mitt öde. Jag kan ju inte annat än beskriva mitt liv på denna blogg, eller hur? Och nu kör jag inte anonymt heller. Så kan det gå.
Ja, jag visste att det fanns risk för att det skulle bli så här. Jag har frågat sedan i våras hur det kommer att bli, hur vi löser detta,  men inte fått något svar. Ingen snackar med mig om det hela. Med ingen menar jag ansvariga chefer, fackrepresentanter, byråkrater. Jo, jag har försökt fråga, tagit kontakt, muntligt och med e-post, men med den chefsturbulens som funnits, och med Björklunds nya pluggskola uppväckt från kyrkogården från 60-talet, har jag lämnats utan svar. Har också precis fått ny chef sedan någon vecka, en lirare från en annan skola. Vet inte, men det är nog lättare att hålla i bilan om man inte känner mig. Men, som sagt, jag vet inte. Jag har ingen jävla aning om någonting om mig, mitt jobb, min framtid. Det här har man bara låtit ske.
Nu är det svart på vitt på webben för alla att se. Även för mig. Tycker ni att jag fabulerar, överdriver? Jag ser ju, jag läser ju, vad fan ska jag tro?

Jag har en fast anställning. Vad den är värd får jag väl snart kunskap om. Jag kan inte påstå att facket är som facket var när förra fack-bossen styrde (innan han gick i pension). Han var en pärla. Nu är det annat.

Men det är lugnt, i fem veckor till. Eller tills någon jävla apa läser det här.

Äh!

Fy fan!

/Baron

PS
Börjar låsa upp gamla inlägg också, ett efter ett, tar tid. Nu skiter vi (jag) i lösen. Nu kör jag. Låste just upp 21:a maj i år, min födelsedag. Japp. Och kolla till vänster, under Arkiv i sidebaren, kan man välja månad. Enkelt, om man inte vet vilken text man ska söka på. Tjoho!

Äh, jag lägger in när jag äter pepparkakor, så jag får se att Soundcloud funkar här på bloggen också:


En onsdag mitt i sommaren

28 juli, 2011

Okej, här jag går. Jag är kass. Kass på många sätt. Märker att Firefox segar som fanken när jag skriver här. En bokstav fel och jag kan inte gå bakåt på flera sekunder, blir galen. Nu kör jag Safari, där det går snabbare. Men min Safari har bangat ur också. Kanske massa bajs beroende på ”damsufrning” tidigare, något skit som kommit med. Vad vet jag. Min standarddator, denna, är en iMac med gamla operativet. Ja, det har nog gått fem år sedan jag fixade denna.
Okej, kan man då fråga sig, vafan jag inte bloggar från ajfånen eller paddan? Tja, där frågade jag mig något sant. Ska ta tag i det. Ijfånen funkar inte, för det tar sådan tid att trycka, men ipaddan har jag tangentbord till, med blåtand, så det måste funka. Återkommer om detta.

Men. Som sagt. Idag.

Jag är ju bongo. Men har bestämt mig för att cykla. Cykla som en idiot, varje dag, eller varannan. Idag så durschade jag och satte på mig bootsen, jeansen, t-shirten och jeansjackan som är sönder i ärmarna och tog min omotoriserade järnhäst på en tur. Klockan var kanska sju på kvällen eller så.
Men, vafan, vad i helvete???? Det var säkert 30 grader i skuggan. Jaja, skit samma, jag behöver röra på mig, ändå. Så jag tutade på.
Till saken ska upprepas följande, min högra armbåge mår bajs. Jag har haft svårt att åka båge i sommar på grund av detta. Vet inte vad det är. Men har märkt att det blir bättre av att jag cyklar och blir ”het” och blodomloppet smackar på. Så då cyklar jag som en dåre runt stan.

Folk som ser mig ser en skum jävla lirare som cyklar omkring med en risig cykel. Många blir nog rädda, jo, det blir de, på vissa platser, för det har vi lärt oss nu, en ensam karljävel på cykel i en skogsdunge är alltid en våldtäktsmördarman. Jävla skit.

Av någon anledning har jag blivit en man som folkpartikvinnor i den här stan, och även moderatdamer reagerar på, ha-ha. Det måste vara mitt djuriska röda vänsterblod som pickar dem, ha-ha.

Jag har inte cyklat mer än trehundra meter hemifrån förrän en moderatkvinna tjoar åt mig vid Strömpis. Kommunalråd eller hur det var där, jag ger fingret, ha-ha. Skrek hon ”tjockis!”, hm, det där ska jag ta tag i, ha-ha. Frk Ewa L.

Så uppmuntrad av denna högerkvinna så cyklar jag vidare, och vidare. Jag känner att det är varmt. Cyklar bortom Svampen, denna symbol för Örebro. Tänker inte, vill bara cykla som en dåre. Tycker om att cykla. Och min cykel nu är en trampcykel med bara treans växel, så det går snabbt. Om jag inte cyklar snabbt så är det skitjobbigt.
Kommer bort mot E18, den absoluta utkanten av Örebro. Uppförsbacke, jag tutar på. In i skogen, ja, asfalt, men ändå. Jag är andfådd. Jag får lite panik. Hela huvudet är inneslutet i svett. Jag är inte sportklädd, jeansjacka och allt, och det är 30 grader. Tänker på vem fan som ska rädda mig när jag svimmar. Men i ren ilska så kör jag vidare, fort-fort-fort.
Åkter tillbaka mot stan vid rondellen innan motorvägen. Så tänker jag att jag vill åka kring Rynningeviken. Där är det jävligt naturskönt. Så jag svänger av, det är en gångväg som går genom området, jag cyklar som en besatt. Snygga fåglar, naturintresserade människor. Jag cyklar som fanken, har aldrig cyklat så fort, ha-ha.
Men inom tränger tankarna på, jag måste ha vätska, annars förgås jag. På riktigt.
Kommer till slut in på I3:s gamla område (regemente, numera kontor och bostäder). Minns att det finns en minigolfbana en bit bort. Måste, måste, måste ta mig dit, måste….

Kommer till golfbanan. En tant (vackert ord) reser sig upp och går in i den lilla hytten.

”-Hej, vill bara köpa något att dricka!”

”-Det går bra, vad vill du ha?”

Hon letade, och vi ändrade beställning flera gånger, till slut fick jag en kyld Mer. Femton spänn. Gudars vad jag behövde den. Saltsvetten rann ner i ögonen på mig. Huvudet var som en infettad kula av vätska, utanpå. Tog jag mig på skallen var det blött.
Hon gick ur kuren, låste och gick och satte sig. Jag cyklade vidare, med halva pavan i innerfickan. Det var varmt, oj.

De här turerna jag kört senaste veckorna förvånar mig. Först är det jobbigt, sedan kan jag inte sluta cykla. Jag cyklar långt som fanken. 45-60 minuter varje gång. Det måste vara nyttigt. Och jag cyklar fort.

Jag kom in i stan igen. Cyklade förbi slottet, cyklade förbi flygplanet som ligger där i vattnet. Cyklade förbi Strömpis, där några tjejer från Asien stod och var sexiga och hade tre kostymklädda vakters blickar på sig. Sedan uppåt, förbi Pitchers och mot Stora Hotellet.
Då skrek en kvinna mitt namn.

Jag vände mig om. Det var frk Linda, liberal folkpartistkommunalråd, fast för Kumla, som satt där på krogen och vinkade (träffade henne, trevlig, med cyberbiktmodern Mädäläjnä någon dag tidigare på Biskopen). Jag vinkade tillbaka. Det var bara 20 meter från mitt tidigare moderatmöte som jag beskrev i början av denna bikt.
Borgerliga kvinnor måste känna mina oerhörda vänstermanliga vibbar, ha-ha-ha-ha. Revolution för fanken, ha-ha!

Äh, jag är glad att folk tjoar åt mig. Det är jag. Någon tjoar. Alltså finns jag.

Kom hem. Häcken ringde. Frågade om jag skulle med att åka båge till Dalarna under torsdagen med honom och hans brorsa. Jag tackade nej. Min armbåge är ännu inte pålitlig.

Tja, jag hängde upp t-shirten, som väl vägde fem kilo av svett. Lagade mat, kollade TV. Och så tog jag mig ut. Som vanligt. Ja, vafan ska jag annars göra? Sitta här och glo? Nä!

Biskops. De jag känner, de jag snackar med är som vanligt de som jobbar inom BRÄNCHEN. Vi är polers. Det är schyrre.
Innan jag svängt in på uteserveringen stod en bira åt mig där och väntade. De är fina.
Där har jag otvungen trevlighet och massa skojsigt skitsnack.

Såg några vackra kvinns. Av någon anledning är jag inte helt avtrubbad ännu. Snackade med ett par, inte så att jag gick fram och var ett kräk, nej, de började gagga då jag stod där i baren. Och jag, jag var ett geni förstås.

Två bira, massa stålar, men det var det värt.
Cyklade hemåt. Träffade gammal elev, Oliwer och andra gamla elever. Gaggade lite. Han berättade att Baggo berättat om mina tokerier på högskolan. Okej. Jag sa att jag kunde berätta om Baggos tokerier också, men det sket jag i. Jag har lite hållning…

Stannade vid Danne som torkade bord på Lillas uteservering. Gaggade. Den enda som satt kvar där var den lilla trevliga Malin. Hon är väldigt mörkhyad, antagligen från indien eller något sådant i begynnelsen (snygg böna). Numera kallar jag henne Svarte Malin (vilket hon gillar). Jag har kört låten för henne, och hon garvade fint, alltså låten med Martin Ljung:

Men nu hejade jag inte. Hon var ju kurtiserad, och sådant ska man inte störa. Kanske jag är den enda i hela jävla Närke som hajar det. Jo, så är det nog. Låt de som har något på gång vara i fred för fanken!

Kom hem.

Fick för mig att kolla hur Norges Sverigedemokrater hade det. Blev förvånad. De hade 34 procent av väljarna. Oj. Så en tredjedel är höger, extremhöger i Norge. Det gav mig perspektiv på det hela. Alltså det som hänt i Norge.
Så det la jag ut på Fejsboks. Och så fick jag rätt snart kommentarer från en fd elev som ju har hjärtat till höger.
Det slutade med att jag bjussade ut honom på en fika, så skulle vi kunna snacka. Då slutade han kommentera, eller också hade han somnat.

För. Jag tror. Jag tror att vi måste krama våra högerinnevånare. De flesta har nog blivit skrämda av folk från främmande land som kommit hit (det finns ju dårar överallt). Kanske en sådan lirare snott en brud som vederbörande nuvarande högernisse varit intresserad av. Jag förstår. Men om vi kramar dem istället för att förskjuta dem göra vi ett bättre jobb. Jo, tamejfanken. En omtyckt människa gör inte dårskaper.

Lite historialektion kunde också vara på sin plats. Men vi gör det vänligt. Jag tror på att vara snäll. Mot alla. Folk som är hatiska är detta av en anledning. Vi måste bryta detta. Omfamna, ha-ha. Jag ska börja en sådan kampanj. Jo, fanken, jag sticker ut hakan.

”När kramade du en högerextremist sist?”

Hm, ska fixa en sådan t-shirt.

Jaja, okej, och nu har jag kört andra öppna här. Vad tycks? Håller jag måttet? Är jag dum i huvudet? Kom igen, lovers!

Rock!

/Baron von Örebro af Nikolai


Lösenordsskyddad: Le jour, i sammanfattning, på svenska (fast långt)

10 maj, 2011

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:


Lösenordsskyddad: Det har gått 25 år nu. Och jag tänker.

1 mars, 2011

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:


Tisdag med allt det förde med sig

22 september, 2010

Tjatade (nåja, retades) med en elev på fejan igår, som jag varit boss för som klassföreståndare. Och idag, under sena eftermiddagen kom han in till mig med en polare där jag satt och jobbade.

”-Mats, varför ville du veta vad jag hade på mig i natt på Facebook?”

Ja, jag kunde inte annat än att garva. Pedo-skämt är alltid kul, det är ju ändå gymnasiet (så länge inget blockpsyk hör talas om det eller läser om det och ger mig problem).

I kväll skulle jag hämnas på Fejsbok. Han hade skrivit något, och så skrev jag. Så här blev det, namncensurerat:

Jag gör en reklamrulle för jobbet, till en mässa. Och när jag filmade förra veckan så körde han en peta i näsan och stoppa i munnen-pryl, som jag fångade. Jag frågade sedan om det var okej, he-he, att använda den, och det var det, som han sa.

Men. Det är sköna lirare, mina adaptrar. De har värre humor och värre uttryck än jag skulle vågat ha på min tid. Men det är bara att gilla läget. De är fräna.

——–

Mer. Det har ju varit val och annat.

Jag fjantar ju på Facebook alldeles för mycket nu för tiden, men tycker att jag är skyldig CDB:n att återknyta till lite därifrån. Så därför, på begäran, av mig själv, och för att visa lite stake, så lägger jag ut några rullar här som jag också lagt ut där.

Först de övriga partiernas stora misslyckande, och oss andra, vi som bara såsat. Här är SD:s sång från valkvällen. -”Jimmy Åkesson, Tjalalalallaaaa!” Den är mixad med ett gäng nassar som kör samma låt i kör samtidigt som SD bildades ungefär, och av just de här gänget. Rätt roande och förklarande:

Men det som är ännu mer vackert är att denna låt är från Boney M, ”Brown girl in the ring”. Visst är det sött? Hajar någon av koppelbärarna (innan de satte på sig hår och kostym) hur jävla otroligt detta är? Ha-ha:

Som slutord med detta politiska, för de som inte är mina FB-polare, men ändå hittar hit kör jag den tredje reprisen. En kommunpolitiker från Filipstad som berättar om sin politik:

————–

Ja, jag är ledsen, kränkt, upprörd, uppriktigt, på sanning, att nassarna har tagit sig in i min riksdag. Men jag är inte förvånad. Och skulden för detta bär de övriga partierna. De har blandat bort korten för folk. En äkta analys (alltså vad JAG tycker) av partierna kommer jag att lägga ut här vid ett senare tillfälle, och jag kommer att ge käftsmällar från vänster till höger, hela raddan ska ha ansvar, vilket de har.
Fast man kommer bara att hålla med mig om man tycker att vi är ett gäng här i landet, som ska hjälpa varandra.

—————

Nu när jag kör den här bloggen ånyå, så hoppar jag lite om vad jag gör i mitt yttre vardagsrum. Ijallafall så länge. Tänk på att jag bara börjat igen nu.

Jävlars vad det känns skönt, jag menar det, att skriva bokstäver här i bloggen igen. Jag har lite spärrar kvar, men det kommer att försvinna. Nu, snart, kör jag rätt av bara. Dra åt helvete! Jag gör det! JAG GÖR DET!!!!

Utan CDB:n så mår jag bajs. Jag vill inte det. Jag vill ut med mina tankar.

Okej.

Rock!

Bongo-fläns!

/Baron von Örebro af Nikolai (adlig)


%d bloggare gillar detta: